The Way We Wear

Inspiration: Lord Breaulove Swells Whimsy

2009-07-13T23:02:00.008+02:00

Idag verkar vem som helst med en uppdaterad personlig handlare kunna bli utnämnd till stilikon: Peaches Geldof, Zac Efron, Megan Fox etc. Uttrycket är så slitet att det omöjligen går att använda mer. Jag menar, vi talar ju inte ens om Jackie Kenney eller Hertigen av Windsor längre. Peaches Geldof. Smaka på det...

Lord Breaulove Swells Whimsy livsmål är att tranformera sin tillvaro till levande konstverk. I sitt eget paradis ute på New Jersey är han president i "United Shires of America" och modus operandi i "The Order of the Bagatelle". Han har skrivit en fantastisk bok "The Affected Provincial's Companion och har en väldigt läsvärd blogg. Men framförallt, han ser fantastisk ut. Jag kan inte annat än ropa, skrika och uppmuntra att konsumera allt som har med denna man och hans dandyismer att göra. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa.

Föressten 2: Twitter

2009-06-25T11:30:00.000+02:00

Om ni vill följer ni mig på @anatomi. Bara så ni vet.

Skoputs - en guide

2009-06-24T13:23:00.004+02:00

Att inviga ett par nya skor är en speciell upplevelse. Men det är också en upplevelse som kräver lite kunskap och engagemang, istället för enbart synaptiska stötar av den mer belönande sorten. Då jag de senaste ägnat mig åt att skaffa mig en tillfredställande skogarderob har jag också tvingats tillgodogöra mig en del kunskap om hur man sköter dem och på så sätt förlänger livet på tingestarna. Här på Way We Wear har vi också ett underskott på texter som behandlar vård av våra kontextualiserade effekter. Nåväl. Givetvis gör inte denna guide några anspråk på att vara heltäckande eller sprungen ur någon originalkunskap. Det är enbart ett destillat av spridda texter och erfarenheter.

När du får skorna direkt från affären är de som känsligast för permanenta skador och deformationer. De har kanske stått på en hylla, först i fabriken och sedan i affären, och torkat ut. Kanske är de enbart blänkpolerade. Om du inte fått någon skokräm eller något skovax med dig under köpet föreslå jag att du tar dem till din lokala skomakare och införskaffar en burk av varje i rätt nyans. Rätt är den färg som är rätt för dig, det går att experimentera med olika färger på kräm/vax till olika skinnfärger. Jag brukar dock köra så nära skinnfärgen som möjligt då jag inte är någon Lord Whimsy.

Nästa steg är att grundimpregnera skorna. Observera att detta skall göra innan du burit dem för första gången (utprovning undantaget). Ta bort skoblocken (cederträ eller björk!) och snören och borsta av skorna med en skoborste fri från impregneringsrester. Sedan smörjer du in dem med rikligt av skokräm. Jag använder en bomullstrasa och formar handen som en pistol, vilken jag draperar tyget över. Är det en hel- eller halvbrouge använder jag vanligt tops för att peta in skokräm i perforeringarna. Var noga med att smörja in randsömmen och använd preferentiellt en tandborste till det. Glöm inte tungan. Efter krämen är väl inarbetad låter du skon vila i 1-2 dygn i sina block.

Efter denna tid bör lädret ha sugit åt sig det mesta av impregneringen och det är nu dags att vaxpolera skorna. Borsta återigen av skorna med en skoborste fri från impregneringsrester, för att få bort eventuella skokrämsrester. Öppna sedan skovaxburken och använd trasa och fingrar för att mjuka upp och värma en rejäl mängd vax. Återupprepa sedan impregnering precis som med skokrämen (tyg, tops och tandborste). På med blocken och vänta minst ett dygn.

Nu är det dags att grundpolera skorna. Du borstar först bort eventuella vaxrester med en ren skoborste. Sedan kan du med svepande rörelser polera fram en lämpligt blank yta på skorna användandes en tjock bomullstrasa fri från vax- eller krämrester. Vill du ha en högblank yta så avsluta med en polering av en nylonstrumpa. Skorna är nu färdiga att användas. Ett tips är dock att mjuka upp dem och använda dem hemma eller i alla fall inomhus de första gångerna. Och kom ihåg grundregeln, en sko används aldrig två dagar på raken! Låt den vila minst ett dygn innan den träs över foten igen. Alltid med skoblock!

Fortsatt skötsel gör jag ungefär varannan/var tredje vecka och använder skovax respektive skokräm varannan gång. Krämen mjukar upp och gör lädret smidigare, medan vaxet gör att det blir vattenbeständigt. Men lite övning tar det inte mer max fem minuter per sko och kan fördelaktligen utföras medan man väntar på att en tvättmaskin går klart eller i samband med andra husliga sysslor.

En trevlig video om ämnet finns här: Skoputs

Edit: Hur gör jag med sulor? Jag smörjer endast in fotvalvsområdet, det som inte nöts mellan klack och trampdyna. Det andra området låter jag nötas fritt och jag brukar endast peta bort stenar och glasbitar som ibland kan fastna i sulan. Tilläggas bör att man aldrig ska använda en lädersula då det är blött ute, då den slits dubbel så fort i sådant väglag. Skor med sulor av rågummi, dainite eller vanligt gummi ska användas sådana dagar. Skulle man bli överraskad av lite regn, är jag noga med att borsta av sulorna och peta bort stenar som lätt kan borra sig in i de mjukgjorda sulorna. Galoscher använder väl knappast någon idag?

Korsning: Min liberala sida

2009-06-03T10:40:00.002+02:00

Ibland umgås jag digitalt med män i shorts. Jag har redan gått igenom de estetiska kvaliteterna med det plagget så jag skall bespara er det. Men ni borde läsa här.

Det är lite nördigt men jag tror ni uppskattar det.

Kadens2: Ramperfektion

2009-06-02T14:37:00.003+02:00

Jag anar vem som tipsade om mig den här bilden. Jag tackar dig. Det här är givetvis cykeln som borde fått illustrera min andra post. Det här är velodromvärme som jag bara får gåshud av.

Snart kommer min vintage Miyata 712 till stan. Ekerö, någon?

Kadens: En cykel gör varje människa estetisk komplett

2009-06-01T10:36:00.003+02:00

En cykel kan göra så mycket. En välproportionelig ramgeometri håller lika mycket skönhet som någonsin en Mies vad der Rohe-skapelse. När jag skrev den här posten visste jag det i huvudet men jag visste det inte i hjärtat. När jag för första gången såg en hel etapp i Tour de France fascinerades jag av Lance och hans pistongliknande ben när han cyklade uppför Alpe d'Huez vindlande serpentin, stormade förbi Ullrich och rakt in i mitt hjärta insåg jag att det här var något stort men jag kunde inte i sanning se skönheten. Det kan jag nu.

Passionen, hjärtat och uthålligheten. Att Paul Smith övervägde ett proffsliv i sadeln är inget som kommer sig av en slump. Det går en linje av modsestetiskt rinnande blod mellan lite för korta byxor och Campagnolokomponenter. Det är samma inbilska intresse för detaljer, det är samma bekännelse till något större än en själv och båda spåren leder rakt in i den estetiska himlen.

Nämnda Mies påstod att "God is in the details". Det är detaljerna som gör en helhet, det är detaljerna, som, handen på hjärtat, är insignifikanta som gör att man förstår att det finns en tanke, en mening, en riktning. Sann estetik handlar om att bry sig om saker som egentligen inte betyder något. Om man bryr sig om meningslösa saker, om man struntar i avtagande marginalnytta, det är då man hyllar de estetiska idealen.

Boktips: Herrskor av László Vass & Magda Molnár

2009-05-19T22:33:00.004+02:00

Återigen dags för ett boktips. Denna gång har det kommit till den sartoriella avdelning som jag faktiskt ägnat mest tid åt det senaste året: skorna. Att bygga upp en traditionell, funktionell och prisvärd skogarderob tar både tid och kräver kunskap. Denna kunskap sträcker sig faktiskt längre än att lära sig Northamptons stora utantill och lära sig skillnaden mellan semi- och helbrouge. Skomakeri är ett hantverk och för att förstå och upptäcka kvalitétsmarkörer så måste man lära sig en del om själva tillverkningsprocessen. Via en god vän upptäckte jag denna lilla guldklimp till bok från Könemanns, dessutom i svensk översättning. Författaren är mästerskomakare i Budapest och har rikt illustrerat sammanfattat allt lekmannen behöver veta om skotillverkningen: anatomi, gångstil, läderkvaliteér, klacktyper, molierskor, oxfords, lästtillverkning, tillskärare etc. Översättningen lämnar en del att önska och det kan bli lite väl ingående ibland, men på det hela är det en praktfull läsupplevelse som varmt rekommenderas till alla som använder klassiska herrskor.

#w2e New Tech Discussion @ Hotell Anglais - presentation style

2009-05-15T08:48:00.001+02:00

Förlåt, nu tjatar jag om det här eventet igen, men jag hade så kul. Presentationen ligger nu uppe på Slideshare. Read it!

#w2e New Tech Discussion @ Hotell Anglais

View more presentations from johanbergelin.

#w2e New Tech discussion @ Anglais

2009-05-14T23:59:00.003+02:00

Vi har kört vårt lilla event nu. Det var mycket lyckat, 150+ personer som kom dit. Jag tänker låta bilderna och videon tala för sig själva.

Händelse: #w2e på Anglais

2009-04-30T23:22:00.005+02:00

Jag är ju inte bara klädnörd, jag är även webnörd. Vem är inte det i dessa tider förresten? För några veckor fick jag chansen att bevista konferensen framför andra inom området, Web 2.0 Expo i San Francisco. Utifrån ett sartoriellt perspektiv en hyfsad resa. Trots allt är SF något mer välklätt än stora delar av den amerikanska kontinenten men det är trots allt fortfarande de stora jeansens land och t-shirtens förlovade land. Och befinner man sig på en konferens som pysslar med IT blir det inte direkt bättre. Det skall dock sägas att jag fick min dos av klädporr när jag köpte min normala dos av tre stycken Brooks Brothers, non-iron, slim fit-skjortor, en tradition jag har haft de senaste gångerna jag har besökt det stora landet i väst. Det är en onekligen en av de allra finaste klädmässiga traditionerna jag har i mitt liv. Brooks Brotherskjortan är verkligen ett stycke kulturhistoria paketerat i krispig omslagsplast.

Men det var inte det jag vill lyfta fram nu. Jag vill bjuda in er till Anglais den 14:e maj då jag och mina finaste webvänner har en liten gettogether. Inbjudan finns på Facebook men för att göra det lätt för er kan ni bara läsa nedan om det är värt att gå på om ni inte vill ta er hela vägen bort dit.

Nyligen gick konferensen Web 2.0 expo av stapeln i underbara nordkaliforniska San Francisco. Morgnarna var friska, klara och krispiga som så ofta i den liberala staden men i konferenslokalen var temperaturen och stämningen hög. Vi var ett gäng svenskar som var där, satt längst fram precis bakom pressplatserna (där det fanns elkontakter!), twittrade om allt vi åt, vilka vi drack öl med men också om vilka fantastiskt inspirerande föredrag vi gick på och vilka intressanta seminarier vi besökte.

Nu när vi kommit hem till Stockholm, smält alla intryck, funderat på nya spännande idéer och beslutat oss för att vi inte kan hålla all den här värdefulla informationen för oss själva, den blir så mycket mer värdefull om vi delar med oss av den.

Därför har vi bokat upp Anglais den 14:e Maj för att dela med oss av våra allra finaste minnen och tankar om webben och hur den kommer att utvecklas i framtiden. Kom dit och lyssna på det vi har att säga, drick lite öl men framförallt för att träffa andra som lever livet genom en Chromebrowser och har över fem hundra olästa blogposter i sina Netvibes.

Vi inleder med korta föredrag om det som var våra allra viktigaste lärdomar som vi tog med oss hem, sedan släpper vi ölen och diskussionen fri.

Vi har en trevlig line up med talare som spänner från chefredaktörer till hungriga entreprenörer:

Magnus Höij, chefredaktör Internetworld
Dan Carlberg, designer Bloglovin.com
Mattias Swenson, marknadschef Bloglovin.com
Johan Löfmark, Digital Business Management Consultant, Stort finskt konsultföretag
Johan Bergelin, Head of IT Innovation, Capgemini Consulting

Förresten: Twitter

2009-04-24T17:46:00.002+02:00

Om ni vill följer ni mig på @johanbergelin. Bara så ni vet.

Irritationsmoment: Jägaren i staden

2009-04-24T16:42:00.002+02:00

Fredagslugnet är påtagligt på kontoret. Det är den första riktigt varma fredagen i Stockholm och de flesta har andra planer än att fylla i excelark och sortera post. De vill njuta av solen och av den tydliga känslan av framtida semester som kommer över oss så här i mitten av April.

Jag och min gode kollega njöt också av solen idag när vi satt på en bänk på Nybroplan i gasset och åt vår takeoutlunch. I allsköns ro studerade vi förbipasserande, bedömde deras smak i kostymer, skrattade åt turister och var som vanligt, en gnutta elaka. Men bara mot de som förtjänar det givetvis, tro inget annat om oss. Nåväl, det som fick mig att gå som mest i spinn idag under lunchen var en helt vanlig Barbourväst. Jag har egentligen inget emot dem. Jag har dock inte heller något direkt för dem. Jag ser dem lite grann som den sartoriella motsvarigheten till den svenska militärcykeln, något som alltid funnits, alltid kommer att finnas men som egentligen inte gör någon euforiskt glad, enbart lite halvljumma.

Det finns dock ett förbehåll för min ljumma inställning, det finns situationer där jag blir i stort sett hatisk mot västen i fråga och det är när den bärs utanför sitt riktiga användningsområde, nämligen jakt. Jag blir särdeles upprörd när jag ser där bäras i city en varm dag som denna. Vad vill man signalera? Att man precis stigit av från sin Land Rover efter att ha ägnat morgonen åt att förbereda höstens jaktsäsong redan i april? Att man man i källaren hemma har fler jaktgevär än Dahmer hade styckade kroppar? Att man är lite av bakom flötet och inte inser var man befinner sig rent geografiskt?

Att bära jaktkläder i stan är givetvis ett strålande sätt att associera sin persona men de högre sociala klasserna men om man känner ett brinnande behov av att göra det här kan man väl välja ett mer smakfullt sätt. Det finns mängder av mer passande kläder att välja en solig dag som den här i Stockholms city så snälla yngligar som går på stadens gator, välj istället nån av de där kostymerna från Lund & Lund som jag vet hänger i din garderob. Vi skulle alla leva ett mycket vackrare liv i så fall.

Känsla: Vårrent

2009-04-23T11:56:00.003+02:00

När man på våren vaknar på morgnarna av skevt solljus i ögonen och med lätthet snör på sig ett par burgundyfärgade brogues får man känslan av tyngdlöshet och renhet. Det skall givetvis följas upp av rengjorda och pysslade kläder. Pysslade i det här fallet har inget med Nils Karlsson eller någon annan karaktär med kort kroppslängd utan är snarare ett begrepp som innebär att knappar sitter där de ska och revor är smakfullt dolda av skicklig sömnadskonst.

Stärkt av tanken beslutade jag idag att lämna in två kostymer och en vårrock hos en riktig favoritkemare, Expo Skjort- och Kemtvätt på Sibyllegatan 7. Kan inte annat än att rekommendera den här lilla skattkammaren.

Visa större karta

I helgen, svartklubb. Dags för helt andra vårkläder då!

Stil: Rockmannen revisited

2009-03-08T21:23:00.003+01:00

För er som läst oss ett tag, närmare bestämt sedan åttonde maj 2006, är den här stilanalysen ett kärt återseende. Rockmannen är en av de mest mytomspunna manliga stilarna. Tyvärr finns det stora diskrepanser mellan rockmännen och rockmanstilen. Den vackra, underbara, sexiga rockmannen är givetvis alla unga män som precis har släppt sin första platta, hyllats i NME och är precis så kaxiga som unga män som snart kommer att fastna i sitt första tunga drogberoende bör vara. Tänk er Strokes, tänk er Mick Jagger anno 1965 eller Ian Curtis när Joy Division spelade på The Factory. De här är de riktiga rockmännen, bärare av en vanvettigt attraktiv stil som är lika mycket kläder som, åtminstone i Jaggers fall, gigantiska läppar.

Problemet är att männen som gillar det som de flesta associerar med rock inte alls har förstått de mest grundläggande estetiska kraven för att kunna jämföras med rockmannen. Beundrarna av rockmannen är de som står för rockmanstilen, en vedervärdig sörja av skinnvästar, jeansjackor och hästsvansar. De ses ofta på konserter, ensam vid baren, tankfullt betraktande bandet på scenen istället för att vara en del av konserten. De jobbar inte sällan i musikindustrins utkanter, ofta säljande fysiska skivor från en liten sunkig affär i en illaluktande källarlokal. Men det är inte bara där man hittar dem, de finns representerande i alla sociala skikt (dock med en läskig övervikt inom IT-relaterade branscher av någon anledning) och de har inte alltid alla de attribut som definierar rockmannen men man kan alltid spåra några drag. Ett litet örhänge, en liten smaklös tatuering, ett par boots som är lite för mycket motorcykel och för lite Chelsea.

Jag såg nyligen en utmärkt representant av rockmanstilen. Han satt på en buss, det kan ha varit en trean eller möjligen fyran här i Stockholm och hade minst två tydliga rockmanstilattribut, jeansjacka och grått hår i hästsvans. Det intressant med den här rockmannen var att det var ett till attribut som stod ut lite extra. Ett attribut som för bara några år sedan inte alls skulle associeras med rockmannen utan kunde knytas till vilken musikintresserad person helst. Rockmannen i fråga satt med en CD-skiva (U2s nya platta, vilket alltid och för evigt kommer att associeras med rockmanen, där kommer inte att ändras) och läste häftet som vore det den heliga bibeln. CD-skivan, denna relik från en svunnen tid då skivbolagen faktiskt hade viss insikt och relevans, är från och med nu rockmannens absolut mest definierande attribut. Ett objekt som hör hemma i det förgångna, precis som rockmannen alltid har gjort.

Estetik: Jeeves and Wooster

2009-03-03T21:50:00.003+01:00

Det har talats mycket om "En förlorad värld" (Brideshead revisited) i estetiksammanhang under det senaste halvåret i och med filmatiseringen av den klassiska serien. Min personliga åsikt är väl att den inte riktigt är värd de ljummna recensioner den fått för sin cinematografi kontra de upplyftande för sin scenografi. Eller låt mig säga så här, jag tycker nog filmen är lika estetisk tilltalande om som de flesta, men dock bättre än sitt rykte. Dock var det inte om Brideshead den här posten skulle handla om.
Nej, istället vill jag lyfta fram ännu en urengelsk produkt. Lite Wodehouse på min ära. "Jeeves och Wooster" är något så ovanligt som estetiskt tilltalande, ändå hyfsat larvig, komediserie. Stephen Fry:s kultstatus är nog begränsad till brittiska öarna och Hugh Laurie förknippar nog de flesta med "House". Men båda är Cambridgianer och utövare av klassisk footlight-humor. Jag tycker "Jeeves och Wooster" är fantastisk roligt. Alla kanske inte gör det, men jag tror de allra flesta kan njuta av scenografin. Välkammat, propert och återigen urengelskt. Lika bra Brideshead. Minst.

Diskrepansen

2009-02-28T17:39:00.003+01:00

Den här bilden symboliserar vin på tetrapak. Jag är ledsen om jag sårar nån men så är det bara. Det här är den raka motsatsen till de personer som i århundraden har kämpat med jordarna i sin appelationer, trampat druvor, blandat dem med varandra och förfinat den ädla drycken som vi kallar vin. Jag är ingen expert på ämnet men jag känner några som är det och när jag hör dem prata väcks mitt sinne med avsky när det behandlas på sättet som den här bilden uppvisar.

Men det var inte det som jag skulle skriva idag. Det här var bara en fond. En fond för att beskriva min syn på vin i tetrapak. Nota bene, bag-in-box är en helt annan sak än tetrapak. Bara så att ingen som kanske råkat läsa det här hänger mig på festen jag skall till ikväll.

När jag handlade vinet för ovan nämnda fest stod det en ung kvinna bakom mig i kön. En gnutta söt, en gnutta blond, en väldigt svensk innerstadsbo i Stockholm kan man sammanfatta henne med. Det var de välmanikyrerade naglarna, den korta kjolen, de trevliga klackarna och ett ansikte så välordnat i smink att hon säkerligen spenderat lika mycket tid att ordna det som jag lägger på att putsa mina skor. Uppenbarligen bryr hon sig väldigt mycket om sin bild som hon projicerar till sin omvärld. Man anar att en sådan person skulle bry sig om alla delar av sin persona. Så fel man kan ha!

Hon köpte tre paket med tetravin! Ett rött och två vita. Kan nån förklara det här för mig? Varför lägger man sån kraft på en del av sin personlighet medan man fullständigt negligerar andra delar? Varför lägga hundratals kronor på sina naglar och dess franska manikyr samtidigt som man köper vin med Goldengatebron på? Det är en dialektisk motsättning som jag inte klarar av att reda ut. Snälla nån hjälp mig!

Tidstecken: Eskapism och drömmen om den ädle vilden

2009-02-09T19:33:00.005+01:00

Cissi Wallin skriver en krönika i Metro. Jag har egentligen ingen åsikt om henne men jag har en åsikt om det hon skrev idag. Jag har en stark åsikt. Låt mig citera hennes krönika:

"Kollar Uppdrag Granskning om det glömda Sverige, om hur norrländska små byar avfolkas och dör, de fullkomligt dör bara för att vi ungdomsmänniskor blivit så karriärsgiriga och bekvämlighetsbortskämda...

...För skall de människor som valt ett liv på obygden glömmas bort? Leva som i exil från allt det där självklara? Fast det kanske låter just så, självklart-Bosätter man sig i skogen får man väl ta den smällen."

Det handlar alltså om den sedan ett drygt sekel pågående urbaniseringen som successivt tömt landsbygden för det uppenbarligen mer lockande alternativet staden. Ingen direkt ny trend således.

I mina ögon är hennes diskussion inget annat än det som Rousseau och hans gelikar kallade den ädle vilden. Att det finns något opåverkat och naturligt med de folkslag som upptäcktes och exploaterades under kolonialtiden. På samma sätt argumenterar Cissi för de landsortsboendes "äkthet", att de måste räddas från urbaniseringens bojor och för att kunna leva sitt sanna liv, på landsbygden, i den enda sanna världen. Det är åtminstone så jag tolkar henne.

Så varför är det så många storstadsmänniskor som vurmar för livet på landet?

"Tänk fall vi kunde flytta ut på landet, räntan är så låg nu att vi kan köpa ett trevligt hus". Och till och med de som precis har kommit till stan kan man höra säga saker som:

"Egentligen vill man ju bara bo i ett ensligt hus på landet och leva nära naturen"

Så varför väljer de då att flytta till stan? Jo, de tycker ju om det! Det är i stan de egentligen vill bo. Deras vurm för det rurala har inget att göra med att de egentligen vill bo utanför stan. De använder bara begreppet landet som ett sätt att bekräfta för sig själva att de är godhjärtade, äkta människor just på grund av att de har gått på myten om den ädla vilden. Den ädla vilden i form av en landetboende, äkta människa. För i stan, denna underbara konstruktion för möten och kreativitet, säger oss den moderna mytbildningen att man inte är äkta. Man är en 08a, en Tjockhultare, självgod Göteborgare eller dryg Malmöit. När allt man egentligen är, är en människa som söker möten, affärer, diskussioner, globala influenser.

Jag har inget emot folk som bor på landet för att de faktiskt vill. För att de njuter av stillheten och lugnet, för att de är introspektivt lagda. Det är alla egenskaper så goda som några och viktigast av allt för många människor. Det jag har svårt för är människor som bor i staden och låtsas att de helst vill bo någon annan stans. För att de får dem att känna sig som bättre än alla andra som bor i stan för att de älskar det. Att leva som man vill och erkänna att det är det man vill, det är äkta om något.

Politiska plagg: Keffiyeh

2009-02-07T09:43:00.003+01:00

Härom helgen gick jag förbi Malmös vackra stadsbibliotek och den inte fullt så vackra Triangeln på min söndagspromenad. Områder svärmade av uniformerade länsmän som försökte hålla en formerande pöbelhop i schack. Utan att bli allt för raljant så kan man närmast beskriva folksamlingen som Möllans finest, dito dessutom beväpnade med ägg, flaskor och stenar. Vad var syftet med denna lilla get-together, jo att störa en pro-israelisk fredsdemonstration som hölls en bit bort. Tillägas kan att de lyckades i sitt uppsåt och om jag inte är helt ute och cyklar ska hela proceduren upprepas nu på söndag igen.
Det som fångade mitt öga estetiskt var inte de vämjeliga dreadlocksen, de stripiga skäggen eller myckna ansiktsutsmyckningarna, utan den mängd keffiyeh som satt ordentligt fastsurrade kring demonstranternas halsar. Denna högst informella uniformering var dock något som jag till fullo sympatiserade med. Om man vill vara pro-palestinsks och dessutom är ute på upptåg visar man det inte bättre än genom att bära keffiyeh.
Efter Henrik Vibskovs griskreationer verkar dock palestinasjalen blivit allmängods, gärna buren till skinnjacka eller kavaj i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När jag ibland försynt försöker påtala dess historia eller politiska laddning möts jag allt som ofta av ett carte blanche. För mig framstår detta som en ytterlig historielöshet och också någon form av resignation inför att ha en intellektuell analys av de kläder man bär, där de enbart reduceras till snyggt eller fult, sammansatt tyg, dagens outfit etc. Själv bär jag inte keffiyeh både av politiska och estetiska skäl, men har all respekt för dem som gör det för att visa en kulturell samhörighet eller ståndpunkt i en högst aktuell konflikt. Kläder är politiska. Kom ihåg det.

Plats: Oasen

2009-01-29T23:12:00.005+01:00

Nästa medlem som lämnar Oasis kommer vara en Gallagher och han kommer heta Liam i förnamn. Det finns ingen annan logisk slutsats man kan dra efter att ha sett Oasis live på Globen i onsdags. Noel måste ta sitt ansvar, både som storebror och som enväldigt härskare över bandet, och skicka den bortskämda idoten så långt bort från Manchester så att han hamnar i, låt oss säga Piteå. Eller möjligen Murmansk.

När de inleder med "Rock'nRoll star" tittar vi på varandra, jag, Jonas och Jonas, och är stumma. Stumma av att en av tidernas bästa rockröster sjunger sämre än jag (och då är jag sämst av oss!) och låter som en en hes tupp. Det som skrämmer mig är att det inte verkar beror bara på att han är oengagerad som aldrig förr, Liam sjöng helt enkelt riktigt riktigt dåligt. Hans röst saknade all den karisma som fick oss att köpa parkas och Ben Sherman-skjortor som aldrig förr i mitten av 90-talet för att sedan göra the manc-walk närhelst vi kunde. Enda gången han glimrar till är i "Slide Away" men den som verkligen briljerar är Noel. Eller briljerar och briljerar, snarare är det så att han är den enda som når upp till någon form av indiestandard. Masterplan sjunger han så fint som den fantastiska låten kräver och den enda gången Globen verkligen kokar är när han får igång publiken i traditionell fotbollsallsång till "Don't look back in anger".

Jag är fullständigt medveten om att Oasis 2009 är helt och hållet ointressant och passé. Eller jag trodde i alla fall att de var det. Men döm om min förvåning när vår sektion på sittplats (ja, jag är gammal!) är alldeles nedsållad av indiekids i alldeles för små jeans, alldeles för stora konserttshirts och, well, Converse på fötterna. Jag hade förväntat mig män 30+ att dominera konserten men tydligen har Oasis ändå överlevt sig själva och fått förvirrade 19-åringar att tro att de verkligen fortfarande är bäst i världen. 19-åringar skall inte gå på Oasis, de skall stå och häcka utanför Debaser Medis den 5:e mars trots att det inte har biljett till Glasvegas och hoppas på att nån med lista skall plocka in dem. Förmodligen har rätt så fina "I'm outta time" lurat dem att tro att bandet fortfarande är relevant och intressant när de egentligen är lika mätta och feta som kanal 8s Edward Blom.

Vi skall dock komma ihåg att en gång i tiden var Oasis lika bra som det här. Men det var länge sedan. Nu borde de inte ens få spela förband till ett enda band från Scotland.

Plagg: Bältet

2009-01-22T23:11:00.002+01:00

"You will need a plain black belt with a brass buckle as soon as you have just a single pair of black shoes in your closet." skriver Bernhard Roetzel i Bibeln. Hur många idag bär bälten med mässingsspännen? Hur många bär bälten färgmatchade till skorna? Hur många skulle aldrig bära ett flätat bälte till en kostym? Hur många återfettar sina uttorkade och spruckna trotjänare. Svaret är givet. Bältet är klädernas bastard, styvmoderligt behandlad, förbisedd och alltid utsatt för sartoriella övergrepp.
Även om jag aldrig vid sunda vätskor skulle kasta ut de tusenlappar på det i grunden smaklösa, men ack så klassiska Hermés-bältet kan jag ändå känna viss sympati för de som gör det. De tar bältet på det allvar det förtjänar. Även fast alla kommer tro att de går runt med en förfalskning från Thailand kring midjan.

Plagg: Mössan och småstaden

2009-01-20T21:39:00.004+01:00

Carlings, JC och den lokala trendiga affären. Det är där vi hittar dem. Männen i mössa, halsduk och en lika urringad t-shirt som vore de Silvstedt med för mycket testosteron. De är alltid coolast i stan (småstan), de har självbild som en alfahane på apberget på Skansen och de har, på ett sätt som för mig är fullständigt obegripligt (jag är ju bara en vanlig betahane, fast jag är in perpetual beta förvisso) ett konstigt grepp över det kvinnliga könet (i småstan).

Det som försätter mig i ett tillstånd av förvirring är att mössmannen har börjat uppenbara sig i min älskade hipsterstad. Se bara på Niclas här ovan. Eller kanske ännu mer på den blåklädda mannen bredvid honom som jag inte har en aning om vem han är. Mössan på sniskan som en modern Anderssonskans Kalle och en halsduk inne på en helsvettig klubb. De dialektiska motsättningarna sätter griller i mitt huvud! Hur kan samma klädsel vara trendigt på Carlings i Skövde och på Hell's Kitchen? Samtidigt!

Fast vänta nu! Jag tror jag har en lösning. Det har jag haft hela tiden, de båda inledande stycken var egentligen bara en lång retorisk fråga. Lösningen är ett klassiskt Columbi ägg.

"Hell's kitchen och Carlings är samma sak!"

Det är återigen en av de där konvergerande punkterna mellan överklassen och underklassen, mellan storstaden och småstaden som jag skrivit om förr. Jag vet inte om det blir tydligare (men det spelar ingen roll för Way we wear skriver inte om trender, vi blottlägger verkligheten som den verkligen är) men det är tydligt att det är så här. Om vi tar just Hell's Kitchen och Carlings som jämförelseobjekt hittar vi fler likheter; musiken de spelar är densamma, det är lika många blonda tjejer på båda ställena och nivån på de fåtal konversationerna som pågår är, well, motsvarande.

Carlings är det nya Hell's Kitchen!

Provokation: Vanlighetens lov

2009-01-15T18:34:00.008+01:00

Idag såg jag två yngre män på tuben på väg till Pet Sounds popquiz. Ett quiz som är lika delar egotripp som popmasochism. De två yngre männen, låt oss kalla dem "de ovanliga" tittade säkert på mig i smyg och när jag gick av viskade de säkert

"Där ser du ytterligare en som malts ned i företagskulturens brutala personlighetskvarnar och blivit så jävla vanlig att jag spyr. Jag lovar, jag skall aldrig bli som han"

Anledning till min fördomsfulla tolkning av deras reaktion är givetvis min klädsel; Kritstrecksrandig midnattsblå kostym, dogtoothmönstrad ljusblå och vit skjorta, mörkblå slips med röda prickar och ett par välputsade chelseaboots med ett par smutsgula strumpor som kröning av min uppenbarelse. Till viss del förstår jag dem, det är fantasilöst, det är traditionellt, det är i ärlighetens namn få saker förutom just stilfullt och välkomponerat. Det andas inte fantasi, kreativitet, livskraft eller något annat som man vill associera sig med när man är ung. Eller som jag, halvung.

"De ovanliga" hade något form av byxor på sig som påminner starkt om de där byxorna som Wendy James (of Transvision Vamp fame) sportade i någon video i början av 90-talet. De har fler tåtar hängande på sig än en normal svensk flugfiskare har flugor hängande från sin fiskeväst och gärna ett band som går mellan de två byxbenen. De är inte helt ovanliga på svartfester i Hammarbyhamnen där rave fortfarande stavas rejv och folk dansar med vattenflaskor i handen. Men uppnår verkligen "de ovanliga" det som de eftersträvar? Alla, jag menar verkligen alla, kan se ovanliga ut genom att använda kläder som, well, är ovanliga. Syftet kan vara skiftande; vissa vill genom sin klädsel visa tillhöriget med en subkultur, vissa vill visa att de inte tillhör en viss subkultur och viss vill bara vara ovanliga för sitt eget höga nöjes skull. I applaude all the reasons!

Men, och det här är ett stort men, eftersom alla kan klä sig ovanligt spelar det egentligen inte så stor roll att göra det! Det som är allmängods kan aldrig vara differentierande om det inte finns något bakom. En tanke, en insikt, en förmåga. Att bara visa sig ovanlig är, tyvärr småstadsmänniskor i mössa och svår tshirt utan böcker i bokhyllan, fullständigt irrelevant. När jag skrev om bildning och dess hipphet var det ett uttryck för samma underliggande trend. När markörer blir allmängods via globaliseringen och informationsflödet glider fokus från markörerna till mer subtila saker än en modspin på kavajslaget, fokuset glider till tankar och förmåga att sätta samman en välskriven mening som beskriver densamma.

De bäst tänkande är de som omärkt smiter förbi den sartoriella fällan och beter sig precis som Al Pacinos rollkaraktär i "Djävulens advokat". Det finns en fantastisk scen när han han beskriver för Keanu Reeves karaktär om vikten av att röra sig bland folket, som en av folket, se ut som en av folket, på tunnelbanan, på trottoaren, i parkerna. Inkognito med makten att sätta en människas själ i brand och få dem att kasta sig av broar.

De bäst tänkande ser inte ut att tänka alls. De har valt bort det. Medvetet.

Förresten, laget Way we wear tog femteplatsen på Pet Sounds Pop Quiz. Före Shaolinköping. Det är vi nöjda med. Jag hade kritstrecksrandigt i en söderkällare. Jag vet inte vad det säger om min tänkande förmåga men jag kunde spotta gamla Bombenskribenter i Our Legacy och slarvigt knuten tröja över axlarna. Ser inte direkt tänkande ut men det är förmodligen hela poängen.

Felformatering

2009-01-14T22:34:00.001+01:00

Om nån kan förklara för mig varför radavståndet blir mindre i andra stycket i alla mina inlägg skulle jag bli glad. I HTML-koden ligger inga taggar som kan förstöra saker och jag har inte klipp in texten från en annan editor.

WTF!?

Plagg: Brogues

2009-01-14T10:23:00.006+01:00

När jag insåg att brogues var det enda sättet att bota min ungdom var jag flera år sen. Man kan säga flera hundra år som man vill vara riktigt elak. Men jag tänker inte vara så elak utan bara påstå att att jag sisådär ett år sen, i alla fall om man tycker det är viktigt med trender och andra oväsentliga tidstypiska strömningar. Mina första brogues köpte jag för lite mer än två år sedan vilket är ungefär 67 år sedan Johan Hakelius stoppade ned sin första grällt färgade näsduk i sin tweedkavaj och ungefär ett halvår efter att preppytrenden peakade hos innerstadshippsters med Wirfält och Lokkos utläggning om Polo Rugby i Rodeo. Jag var med andra ord inte ens på något sätt hipp. Eller trendig. Eller något annat som är eftersträvansvärt enligt rådande diskurs.

Jag brydde mig inte och bryr mig inte. Jag är väldigt medveten om att brogues just nu är väldigt "populära" (vilket är milsvitt från hippt!) och var och varannan man ser ut som en korsning mellan Scott Schuman och the Duke of Windsor men det går inte att värja sig mot saker som är randsydda och speciellt inte skor. Det handlar om hantverksskap som är nedärvt i generationer av skomakare och som de senaste hundra åren i stort sett bara förfinats med nya modeller, intressanta läster och en del nya material. En broguesko, givet att man vet att sköta den, blir bara vackrare ju äldre den blir. Patinan som skänker glans åt en välskött och välsydd sko kan inte köpas för pengar, det är kärlek, skokräm och intensivt arbete som skapar skönheten. Skall ni köpa en enda sko i vår skall ni inte köpa säsongens sko, ni skall köpa alla säsongers sko. En brogue.

Tillfälle: Förändring

2009-01-10T13:24:00.004+01:00

Ja, vi är tillbaka. Det var bara tvunget så. I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Jag skall inte skriva något om kläder just nu men hela poängen med den här comebacken, åtminstone för min del är att världen vi går in i just nu, med en färgad vid rodret, en ekonomi som ligger lägre än en sjunken båt och allmänt offentligt och privat kaos måste kommenteras. Den måste analyseras och diskuteras, vändas ut och in och bykar måste klappas på stenarna som ligger på stranden vid den å som vi kallar internet.

Boktips: Style and the man av av Alan Flusser

2009-01-08T20:08:00.006+01:00

Ovanstående titel låter som ännu en tråkig stilguide som tar upp det mesta som sagts om manlig stil alldeles för många gånger. Men läser man undertiteln blir det desto intressantare: "How and where to buy fine men's clothes". Boken är en liten pärla i all sin praktiska kunskap. Först en väldigt nogrann genomgång hur man avgör kvalitét på kläder, vet du till exempel hur man skiljer en dyr bra slips från en dyr dålig? Eller en bra billig för delen också... Samtidigt är små tips insprängda för personligt anpassade sartoriella val: exempelvis hur man förstärker sin ansiktsform genom rätt val av krage på skjortan.

Bokens andra del är en geografisk genomgång av var man kan köpa sina kläder. Författaren går igenom butiker i bla. New York, Paris, London, Boston, Tokyo, Los Angeles, Milan, Florens, San Francisco. Allt med personliga reflektioner och upplevelser och en god portion historik. En pekpinne dock, denna bok endast upp och riktar sig enbart till konnässörer av traditionell konservativ manlig stil.

Och ja, det är den Alan Flusser. Som klädde Michael Douglas i Wall Street och som designat till många större hus och numera säljer i egen custombutik i NYC.

Får man ändra sig?

2008-12-30T19:12:00.003+01:00

Lusten har återkommit...

Vila i frid

2008-06-25T19:07:00.003+02:00

Vi kom, vi såg, vi skrev och vi insåg värdet av att sluta i tid.

Får man vara skamlig?

2008-03-19T13:09:00.003+01:00

Ja, det måste man väl ändå få vara. Det är nämligen så att jag säljer min lägenhet nu och om ni råkar bo i Stockholmsområdet och letar en trevlig lägenhet på Lilla Essingen är ni varmt välkomna att komma på visning den 30:e eller 31:a mars.

Mer info hittar ni här.

Ny blogg

2008-03-01T14:17:00.002+01:00

Eftersom kläder uppenbarligen inte längre intresserar mig att skriva om har jag börjat skriva om annat. Följ rubriken så får ni se var jag jobbar också. Ses vi där?

Return of the Mac

2007-11-10T23:02:00.000+01:00

Jag har inte skrivit här på nästan ett år. Både jag och Johan brände nog ljuset i båda ändar när det gällde den här bloggen och min inspiration sinade fortare än en flaska Chablis till nykokta blåmusslor. Men nu gör jag en kovändning, för jag intalade mig länge att bloggandet var ett avlutat kapitel i mitt liv. Bara själva ordet blogg kändes som ett irriterat återkommande eksem och dessutom ettforum kidnappat av politiker och stockholms festknarkare. Andra viktigare saker har upptagit mit liv också: vetenskapande, ny ep med Oh! Custer, brustna och nya förhållanden, flugfiske, Burberry's vinterkollektion, bränder i kalifornien som luktar men inte märks, Facebook, morgonkaffe i Madrid, iPhone, cykla, L'Occitane, ensamvandringar på Selfridge's och British Museum.
Jag vet egentligen inte vad den här posten skulle handla om, den känns mer som ett lösryckt livstecken. Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag avskyr Roberto Cavallis kläder och hur det känns som H&Ms designersamarbeten blir alltmer ohanterliga för varje år som går. Och ja, jag hade stått där och köat för en manchesterkavaj om det blir Ralph Lauren nästa år. Ett samarbete som dock känns mer spännande är Thom Browne's Black Fleece Line för redan nämnda Brooks Brothers. Det är märkligt hur amerikanarna känns alltmer anglofila för varje år som går. Jag har väntat på tweedcapens återkomst, mest förvånande känns dock att NY Times är allra mest till sig.
Jag skulle i och för sig kunna skriva långt om att Mulberry Clipper. Jag skulle nog kunna skriva ännu längre om torrschampo. Men det får vänta. Till en annan gång.

Plagg: Morgonrocken

2007-11-10T11:29:00.000+01:00

Jag sitter här, en krispig lördagsmorgon i halvcentrala Stockholm, och jobbar med idéer om outsourcing av Enterprise Architecture men mina egentliga och viktiga tankar är någon helt annan stans. Den är hos morgonrockarna. Det kan bero på att jag har en på mig eller att morgonrocken mer än något annat plagg förenar överklassen och underklassen. Det beror egentligen enbart på att jag har en på mig, det andra skälet är bara mitt intellektuella svepskäl för att få skriva om ett mycket användbart plagg.

Morgonrocken är på samma gång representant för två vitt skilda komponenter av samhället, dels är en sjaskig morgonrock på en frånskild tvåbarnsmamma i en förortslägenhet med en cigg i munnen den gängse schablonbilden av de som Kent skulle kalla "de som glömdes kvar", dels är en morgonrock på en medelåldersman med en cigarr i munnen den gängse schablonbilden av en person som lever som det internationella jetsetliv som vi alla önskade oss leva någon gång i livet. De två bilderna innehåller dock mer än någon form av klassanalys, vi hittar också fragment av en genusanalys; varför är en kvinna i morgonrock med tobak i munnen sunkigt medan motsvarande för en man är sexigt?

Min egen morgonrock, som nu har säkert åtta år på nacken, är inte helt oväntat vit och ljusblå med en vävd yta och en frotterad insida. När jag fick den som födelsedagspresent från familjen blev jag vansinnig. Inte för att jag inte ville ha eller inte behövde en morgonrock utan för vad jag egentligen ville ha var den sena Stax-boxen med deras fantastiska version av 70-talssoul. Så här åtta år senare har jag insett att morgonrocken har gett mig mer nytta än boxen någonsin kunde ge mig. Hur vet jag det? Jo, min box (som jag givetvis köpte efter stora våndor för det höga priset) står lite smådammig i min bokhylla och jag sitter i min morgonrock och lyssnar på Calvin Harris i min iMac. Underskatta aldrig samtiden och en morgonrock av hög kvalitet.

Plagg: Brooks Brothersskjortan

2007-11-06T21:54:00.000+01:00

För alla som både låtsas vara intellektuell och därmed läser Fantastic Man och är helt normalstekig och därmed läser GQ vet vad Brooks Brothers är. Inte för att tidningarna skiljer sig så mycket åt egentligen, stilexperten i den amerikanska versionen av GQ (som för övrigt är överlägsen den brittiska) skrev i senaste numret av Fantastic Man en mycket stilfull krönika om strumpor. Inte helt olik den här. Om man får vara lite hybriserande. Och stilen som genom åren har gått som en ljusblå tråd genom GQ återfinns även i Fantastic Man, dock filtrerad genom ett europeiskt akademiskt filter.

Den allra viktigaste komponenter i amerikanska GQs stilvärld är en ljusblå Brooks Brothers button down-skjorta. Inte J Press-chinos eller Ralph Laurenpikéer vilket gör det så oerhört märkligt att Brooks Brothers nästan inte alls nämns av den New Englandkåta Stockholmspressen. Jag tar därför på mig att nämna skjortan som självpåtagen representant för huvudstadens elektroniska pressverksamhet.

Om jag fick välja en enda skjorta att använda för resten av livet skulle det bli min ljusblåa, button down, slim fit, strykfria Brooks Brotherskjorta inköpt på deras affär strax bredvid Ground Zero i NYC. Jag har haft den i ett åtta månader nu ungefär och har fortfarande inte strukit den. Varje gång jag plockar fram den ur garderoben är den krispig och slät som en babys behind. Den är dessutom alltid gjord av lika mycket 100% bomull, dvs. det är inte en av de där strykfria som efter en timmes bärande luktar som en instängd Fiat 500 på Sicilien 1975. (Och då menar jag inte en ny med AC).

Passformen är ett kapitel för sig. Den befinner sig mitt emellan Jermyns Streets fluffiga kvalitetsskapelser och Tigers Laroyslimmade stekigheter och passar mitt lynne, mitt jobb och min figur bättre än något annat jag har hittat.

Nästa sommar, då jag förhoppningsvis cruisar längs med Highway 1 med den sötaste av alla bredvid mig, kommer jag att köpa upp ett lager så det räcker resten av livet. 199 bucks för tre stycken, man behöver inte vara lagd åt det extravaganta hållet för att se bra ut.

Förresten så skrev jag...

2007-09-25T22:12:00.000+02:00

...nyligen en klädspaning för mitt företags rekryteringsblogg som ni hittar här. Den är kort, skriven för ett syfte och utan den intellektuella spänst som jag helst vill försöka uppnå. Dock håll till godo.

Det kan också vara så att ni snart kommer kunna läsa artiklar av mig på en annan blog som är något mer corporate (om man nu får använda svengelska i bloggosfären utan att bli ihopkopplad med det här).

Cafét

2007-09-25T21:50:00.000+02:00

Döm om min förvåning då jag idag slår upp tidningen Café (av någon anledning fick jag och Josef en prenumeration förra hösten helt gratis av någon form av praktikant) och läser om modevärldens 20 bästa siter. Way we wear är på fjärde plats utan att ha uppdaterat på ett par månader! Vi är före Facehunter , vi är på samma sida som Scottie Schuman och det är givetvis helt oförtjänt. Jag är helt säker på att det finns mängder andra bloggar som skriver bättre, roligare men kanske framförallt oftare än vad vi gör.

Men oavsett vad så är det kul och helt galet oväntat. Jag menar, de senaste bloggposterna har verkligen tangerat den absoluta lägsta tonen i vårt register och ändå bryr sig mainstreammedia om att kommentera oss.

Jag skyller allt på dålig research från Cafés sida. Björn af Kleen måste helt enkelt läsa bloggarna han rekommenderar.

2007-06-28T17:31:00.000+02:00

Jag hittade en gammal text om när jag klubbade på Vega en gång för länge sedan. En text som den gode Johan Wirfält godhjärtat publicerade på Disco Stockholms hemsida. Det var tider det. Jag tänkte att ni kanske ville läsa en något mer passionerad och mindre distanserad herr Johan istället för de cyniska klyschorna jag värker ur mig nu i tid och otid.

Hur ska man kunna gå på klubb när någon som Francois K spelar skivor? Hanhar ju varit med om allt, ända sedan han spelade trummor framför WalterGibbons på Galaxy21, över hans remixår under åttiotalet, fram tillmiraklet på Hubert St., Body and Soul. Förväntningarna när han börjarplocka i skivbacken, jublet när han gör den första mixen är egentligen förhöga för att någon man skall kunna göra dem rättvisa. Han står ju bara däri sina badtofflor, säckiga byxor och en Wave t-shirt och drar i sinareglage precis som han alltid har gjort. Han är inte en frälsare även omman ibland får den känslan under den här kvällen på Vega, han är bara enkille som spelar sin favoritmusik och får folk att hoppa till den. Men idet här fallet räcker det långt.

Vega, jag blir inte klok på det stället. Man går av vid stationen, tar sigfram förbi pimps och hoes längs med Istegade och kommer fram till ettställe där allt andas sjuttitals-Playboy, från träpanelerna på väggarna,till undersköna kvinnor i stövlar och sängarna i baren på övervåningen.Det är på Vega Köpenhamns partyelit träffas och minglar, det är härEvisu-sweats står bredvid rygglösa linnen bredvid en Style Wars-shirt mendet är också här baren bredvid dansgolvet är full trots att Francoisspelar musik som får fler än jag att gå ned på knä. Och som alltid närfolk inte fattar varför de är på klubb, blir jag arg. Man skall ju dansa,dansa, dansa och även om man bara råkat hamna där utan att veta vemFrancois är det märkligt att mingelfolket inte vågar tappa masken någonenda gång och bara dansa ohämmat till helt fantastisk musik.

Men var det så bra som jag föreställde mig, var Francois lika bra som dendär söndagskvällen i våras på Body and Soul eller förväntade jag mig merän vad som kunde infrias. Både och måste svaret bli. Den Francois somspelade på Vega var bara tidvis så fantastisk som jag vet att han kanvara. Visst, det var stundtals makalöst, när vi skrek "do you surrender",när vi hoppade till "Father" och när vi blev fullständigt galna av "It¹salright, I feel it". Men Francois utgick inte från låtföljden "Elements oflife", "The time is now" och "I'll always love my mama" som jag hoppadesatt han skulle göra utan valde en hårdare linje och tog oss på enfilterresa som tidvis var överväldigande men ibland bara blev för mycket.Många tyckte säkert att det var det bästa han kunde ha gjort men jagsaknade den värme jag kände på Body and Soul. Jag saknade de gigantiskadiscorefrängerna, jag saknade bögarna med bara överkroppar, jag saknade"Mainline" skulle man kunna säga. Francois retade oss inte och speladevokalintrot till "Double Cross" mitt i ett set med bara beats, han släckteinte ned ljuset helt plötsligt och byggde upp en gigantisk refräng somsläpptes lös samtidigt som han badade dansgolvet i ljus. Han vräkte påistället och tryckte upp oss mot väggen med hårda beats som körts ett parvarv för mycket i EQ-filtren. Han tog strupgrepp på oss och skakade osstills det som ramlade ur våra fickor var danssteg jag inte trodde jagkunde ta.

Hur mycket jag än saknade en smekning medhårs, en hit eller åtminstone engarage-klassiker, så var det hår fantastisk bra, jag har aldrig hörttech-house låta så bra, jag har aldrig sett tusen personer unisont skrikaoch klappa takten och jag har aldrig tidigare sett en DJ-legend ibadtofflor. När jag trillade i säng runt sjusnåret på morgonen somnade jaginte med romantiska drömmar i mitt huvud utan med ett DJ-bås framförögonen och disco ringande i mina öron.

Skrivet hösten 2000

Jakten!

2007-06-20T23:13:00.001+02:00

I morgon åker jag på midsomma i den bohuslänska skärgården. Jag kommer inleda dagen på jobbet med upprullade chinos och om jag vågar en kortärmad skjorta. Jag kommer försöka se ut som TTA men jag kommer givetvis att misslyckas miserabelt och det kommer helt enkelt bero på att jag inte skrivit First Class Riot utan bara försöker se ut som de som gjort det. Och där har vi allt som stil innebär, att inte låtsas, eller om man gör det åtminstone låtsas så övertygande att det verkar som om man inte gör det.

I Metro idag eller igår skrevs om det nya yachtmodet och de använde Eric och Henning som exempel. Jag ville sätt en dubbelpipa till munnen för att sedan vända det mot Metros modeansvarig när jag inser att jag inte behöver sätta livet till för att andra människor är ointelligenta. Att koppla ihop TTA med något som helst mode är att missförstå de senaste tre åren i grunden. Att koppla ihop dem med stil, oavsett om man gillar vad de har på sig eller inte, är att förstå stil in i dess minsta beståndsdelar. Som Eric och Henning.

I morgon kväll hoppas jag på en solnedgång över Tjörns allra mest västliga delar, levande en livstil som fotbollsfansen som slogs på Södran för några veckor sedan skulle spotta på och jag hoppas jag gör det samtidigt som jag ser ut som 25 years and running.

The long tail of fashion

2007-05-15T09:59:00.000+02:00

Tidigare i våras skrev jag en lång text för ett magasin som magasinet förmodligen tyckte var en gnutta snårig. Därför kanske den mer passar på introvert blogg. Introvert primärt eftersom jag inte längre skriver. Det har sina förklaringar, dels känns ämnet kläder en gnutta uttömt efter nästan 190 inlägg om man inte vill börja skriva om vårens skjortvidder och det vet ni att jag inte vill. Anyway, jag har tänkt mycket på internet på senaste tiden. Och om internet och mode och smak. Så nedan, artikeln från tidig vår.

________________________________________________________________________

Förra hösten körde jag bil och lyssnade på programet ”Frank” i radions P3. Inbjuden gäst var designern Camilla Norrback som diskuterade kläder och politikska värderingar. Hennes syn i frågan var något av det mest schabloniserande jag hört rörande kläder sedan jag senast hörde någon påstå att åttiotalskostymen mest bestod av stora axelvaddar, vilket givetvis är en stor lögn.

Sammanfattningsvis kan man säga att hennes slutsats var att högersympatisörer känns igen på sina monstruöst stora Canada Goose-jackor medan vänsterväljare enklast hittas genom att spana efter palestinasjalar i folkmyllret. Inte nog med att det är en tråkig och uttjatad anslys, den är också inte längre korrekt. Om vi tillåter oss att generalisera en smula och överför resonemanget på de numera rätt så obsoleta begreppen arbetar- och överklass får vi en spännande frågeställning; kan man idag använda kläder som klassmarkerande slalomkäppar när man manövrerar fram i verkligheten? Goose-jackorna syns idag över hela vårt land och det var en länge sedan de var markerade överklass för tonåringarna från Öfre Östermalm i Stockholm. På andra sidan av modemyntet bärs palestinasjalar idag av lika delar vänsterröstande aktivister som av liberala cityhipsters som approprierar värderingsmarkörer på pin kiv. Att hitta tydliga symboler för politiska värderingar i dagens utblandade stilsmet är näst intill omöjligt och svårare kommer det att bli.

Jag pratade med Isobel Hadley-Kamptz, humanliberal bloggare och skribent på Expressens kultur- och ledarsidor, och hon håller med och lyfter fram tillgängligheten till kläder och information om kläder som den primära anledning till hur modet idag sprider sig jämntjockt över Sverige, både geografiskt och värderings- och klassmässigt. Hon fortsätter och berättar att det inte är speciellt konstigt att arbetarklassens och överklassens stilar konvergerar. De två kontrasterade klasserna har under lång tid haft en tillåtande kultur för att bry sig om sitt utseende och sina kläder medan den inklämda medelklassen har hukat sig bakom intellektuella skyttervärn och passat sig väldigt noga för att associeras med något så ytligt som utseende och mode. Andres Lokko, exilsvensk i Notting Hill, är noga med att påpeka att det här är ett fenomen som primärt berör en klass av människor som faktiskt har tid att tänka på saker som kläder som uttrycksmedel och fortsätter:

”Det har ju onekligen skett en enorm demokratisering av möjliga klädval. De allra billigaste highstreet-kopiorna av de dyraste designerkollektionerna finns ju på H&M och Top Shop när originalen fortfarande bara kan ses på style.com.” Jag fortsätter fråga Andres om det är inställningen till kläder som skiljer sig mellan klasser snarare än kläderna i sig själva.

”Ja, eftersom hela frågeställningen självklart är en klassfråga. Även om man går tillbaka till det sena 60-talets svenska vänsterrörelse och proggens födelse så var det inte direkt ”gubbarna på fabriksgolvet” som skapade en enhetlig subkulturell look - det var bara ett gäng privilegierade utbytesstudenter som alla hette af, Von och De Geer som tyckte upploppen i Paris eller Berkeley var coola.”

Tillgängligheten av kläder och möjligheten att klä sig på precis det sätt man föredrar drivs idag av att butiker som HM hittas i centrum av varenda småstad i Sverige och om man är på jakt efter mer exklusiva och dyrare kläder finns ett ständigt växande utbud av internetbutiker eller bytessiter tillgängliga så fort du har slagit dig ned framför datorn där obskyra och exklusiva märken kan hittas rejält rabatterade jämfört med fina gatan. Fredrik Federley, CUF-ordförande och riksdagens mesta liberal, ser entydigt positivt på trenden. Folk får verkligen chansen att välja själv vad de vill vara och hur de skall se ut. Det är en tydlig positiv liberal utveckling. Allt det här sammantaget har lett att du idag inte behöver bo centralt i valfri storstad för att sniffa upp trender eller ha pappas kredtkort i fickan för att klä dig som om du vore förmögen. Vill man vara slarvig med begreppen (för vem vill egentligen smutsa ned order demokrati på det här sättet) kan det här kallas en modemässig demokratisering. En process som till stor del drivs av nutidens bibliotek i Alexandria, Internet.

De senaste fem åren har internet varit den primära informationskällan för den stora merparten av Sverige befolkning och nu börjar den gigantiska mängd information som finns där ute bli tillgänglig på ett begripligt sätt. Om vi på nittiotalet och tidigt tjugonhundratal var bundna till Expressen Fredags eller valfri chefredaktörs välvilja för att få en bild av modevärlden så är vi idag enbart bundna av vår egen vilja att välja ut vilka nättidningar eller bloggar vi vill följa. Ingen central instans bestämmer idag vad vi vill eller bör läsa om, är vi aktiva i våra val finns alla möjligheter att ta del av vilken information som helst. Vi tar dock inte bara in information, vi väljer idag också att aktivt engagera oss i mediaproduktionen genom att starta bloggar, över 100 000 bloggar om dan enligt Technorati.com, och det vi primärt väljer att skriva om på våra bloggar är, just det, mode. Enligt en snabb genomgång av Bloggtoppen.se är 10 av de 25 mest lästa bloggarna i Sverige idag inriktade på mode och kläder. Stilen och tonen i det stora flertalet av de här bloggarna känns igen från Ebba von Sydows blogg på Veckoreveyn men det är inte så att modebloggarna kopierar henne, det är snarare så att de är barn av precis samma informationstillgång.

Isobel är inne på samma linje:

”Ebba von Sydows storhet ligger i att hon har en oerhörd näsa för vad samtiden vill ha och säljer tillbaka just det till sin kundkrets”. Ebba von Sydow är själva antitesen till Anna Wintour, hon är snarare en hårt arbetande och oerhört skicklig bloggare som ligger bara snäppet före alla andra men tillräckligt nära för att läsarna känner igen sig själv. Fredrik kommenterar bloggfenomenet och dess fascination för mode och menar att det är en stor liberal framgång att folk tar möjligheten att uttrycka sig och att de faktiskt kan skriva om precis vad de vill utan att någon beslutar vad som är rätt och fel.

Begreppet ”The long tail” myntades av Wireds chefredaktör Chris Anderson i en artikel i oktober 2004 där Chris lade fram hypotesen att det som idag är nischprodukter i framtiden kommer vara mer värda totalt än det som idag kallas för mainstream. Det är ingen slump att det är just 2006 som artister som Lily Allen slog igenom eftersom det är först nu som den tekniska utvecklingen har gett nicheartister möjligheten att prata direkt till sin tilltänkta publik istället för att gå via Peter Swartlings vältrimmade skägg. I framtiden får vi vara beredda på att storsäljande artister kommer leva sida vid sida med en långt mer lukruativ svans av småartister. The long tail går utmärkt att applicera på modevärlden där mainstream som HM kommer existera helt parallellt med små, nichemärken som var för sig attraherar en liten men dedikerad publik. Ett tydligt exempel är hur antalet jeansmärken på bara ett fåtal år fullkommligt har exploderat och giganten Levi's har sett sin marknadsandel sjunka drastiskt de senaste tio åren. Det spännande är att marknaden inte tagits över av någon annan stor spelare utan av mängder av nichemärken som t ex Blue Cult och Seven.

Internetbutiker som ASOS växer så det knakar, julförsäljningen för ASOS 2006 gick upp 80% jämfört med året innan, vilket visar på att kläder inte bara är tillgängliga på nätet, de köps verkligen där med. För bara några år sedan var man i stort sett tvungen att välja något av de fåtal mainstreamalternativ som fanns, eller ställa sig helt utanför all sorts mode och bara köpa second hand, alterntivt sy dina egna kläder. Det fanns en tydlig mittfåra att kontrastera sig mot om man ville ställa sig i ett självpåtaget utanförskap. Idag, när Internet tillsammans med en ökad globalisering har gjort sitt intåg, kan vem som helst, från Haparanda till Smygehuk, välja att plocka sina egna favoritrussin ur ”long tail”-kakan och i någon mening skapa en helt individuell stil. Det som vissa ser som utsmetning och allmän likriktning och andra ser som en stor möjlighet att äntligen kunna och få välja precis vad man vill är, åtminstone till viss del, drivet av en teknologisk utveckling som möjliggör ett ökat utbyte, både av tankar och idéer, som av varor. I tider som dessa finns det egentligen inte längre någon poäng för en ung vänsterpartist att använda sig av palestinasjalen som en symbol för motstånd mot etablisemanget när Stureplanskrogen Kökets förre detta nattklubbschef, Niklas Rahm, har spanats i vimmlet iklädd en grönsvart palestina. I de breda konsumtionslagren rör vi oss mot en alltmer heterogen stilmix, även inom områden där klassmarkörerna i går var tydliga som neonskyltar.

Parallellt med det här fenomenet finns en annan, mer subtil och medveten trend som medverkar till den modemässiga förvirringen. En trend som gjorde att sommaren 2006 blev Ralph Lauren hipsterns standarduniform och som under hösten har gjort att det konservativa gubbmodet invaderat varenda manliga bloggares garderob. Förra sommaren kunde du även läsa en lång mailkorrespondens i samma tidning som du läser nu, om varför Ralph Lauren, den svenska ”middle of the road”-borgerlighetens största signum, våren 2006 blev den enda trovärdiga uppföljaren till nittiotalets apa.

Manolo.se, den allra populäraste manliga modebloggen, listar i skrivande stund de kommande kollektionerna från uråldriga och konservativa brittiska institutionerna Gieves and Hawkes, Hacket och Pringle of Scotland vilket inte direkt pekar på att den konservativa trenden på något sätt är döende. En konservativ trend som innefattar folk från vitt skilda bakgrunder med värderingar över hela det politiska spektrat. Det enda som möjligen skiljer en nyliberal teknokrat på ett tekniskt gymnasium från en vänsterorienterad populärkulturteoretiker på krogen är vilka färger på Polotröjorna de vågar kombinera ihop ovanpå sina beiga chinos.

Isobel håller med om att trenden existerar men primärt i snäva modeintresserade kretsar. Hon poängterar dock att det inte direkt rör sig om en politisk konservatism utan snarare om en vilja att agera vuxet som en reaktion mot nittiotalets vurm för den ungdomliga estetiken. Andres har en annan tolkning av fenomenet:

”Det enda som möjligen kan kategoriseras som en liten trend är att hävda att det plötsligt skulle vara så. Litteratur och klassisk bildning har med väldigt jämna mellanrum i alla tider anammats som modereferens, som en flyktig accessoar.”

Oavsett hur det ligger till, om det bara är ytterligare ett varv på den populärkulturella helix eller om något verkligen har förändrats så kvarstår faktum; svärmeriet för brunmurriga tweedkavajer och fascinationen för gamla Burberry-rockar existerar på riktigt. Carl Reinholtson Belfrage skriver om exklusiva kostymer i Nöjesguiden samtidigt som han ser ut som en taliban, The Sartorialist fantastiska blogg handlar till stor del om vuxna män i vuxna kostymer och ibland, men bara ibland, lyckas man faktiskt se någon på stan som klär sig som den konservativa trenden dikterar. Verkligheten ligger, precis som så många gånger förr, bara snäppet efter teorin.

TWWW goes flervägskommunikation!

2007-02-28T13:44:00.000+01:00

Tycker ni att TWWW har pratat för mycket till er istället för med er? Jag kan tycka att så är fallet nämligen. Hur mycket vi än tillåter kommentarer och hur mycket ni än utnyttjar de möjligheterna till interaktion så kommer det alltid vara så att det är jag och Josef som sätter den sartoriella agendan. Är inte det oerhört trist? Jag vet ju hur oerhört kunniga och dedikerade sartorialister som kommer hit och läser våra alster. Kanske något färre nu än i början av hösten men likväl relativt många (och det beror ju bara på oss själva och inte på er så klart).

Ni som i alla fall känner er lite åsidosatta har nu en chans till upprättelse eftersom TWWW idag släpper sitt alldeles egna sociala nätverk. Tänk er ett MySpace dedikerat till slipsknutar, genusteori angående kläder, brougessulor och ett visst mått av liberala stiltankar så har ni Waywewear Forum. Just det, ett alldeles eget forum för er som gillar det vi brukar skriva om här. Här kan ni blogga, här kan ni posta era snyggaste kläder eller bara driva diskussioner om hur man bör klä sig i Vita baren för att få uppmärksamhet av Sundevall. Eller bara vara helt anonym och tjuvkika. Alla kan och får vara med, det räcker med att gå till sidan och registrera ett konto, fast tänk på att det blir bara bra om ni är med och bygger.

Låt oss gå modejournalistik 2.0! Sartorialists unite!

Nu är det nära

2007-02-22T17:14:00.000+01:00

Nu är det minsann bara en enda dag kvar tills jag skall få pröva mina made to measure-kostymer för första gången. Idag ringde butiken och på skräddarbruten svenska berättades det att min kostym hade anlänt. Nu skall den provas och möjligen justeras en aning av butiksinnehavaren. Sedan kan jag kanske sluta gå klädd som en 53-åring med övervikt på jobbet, nämligen iklädd kavaj och udda byxor. Udda byxor, vilket märkligt uttryck. Jag menar udda byxor kan ju vara hur normala som helst. Either way, snart får ni reda på hur mitt kostymäventyr har gått.

Uppdatering:

Igår kväll, efter en lång och slitsam vecka, hade jag bestämt med innehavaren av Cala Herrmode att ha en provning för jsutering av kostymerna jag beställt. Låt oss säga så här, min flickvän satt i en stol och bara log när jag hade fått på mig den första kostymen. Visst, den var tvungen att tas in lite i midjan och omkretsen av byxornas linning var också tvungen att decimeras men utöver det så var det den vackraste kostym jag någonsin haft äran att ha på mig. När justeringarna är gjorda, vilket för övrigt är standardtillvägagångssättet när man köper uppsydda kostymer, är jag övertygad om att jag kommer känna mig mer dandylik än någonsin. Om ni vill får ni då också se bilder på den. För första gången på TWWW.

Kultur: Poirot

2007-02-19T20:52:00.000+01:00

Under den senare delen av mina barnaår var jag en anglofil av stora mått. Jag och min vän drack thé och gick långa promenader i alldeles för stora oljerockar. Jag var nästan lika avundsjuk på fodervästen i hans Barbour som på de två underbara svartvita bordercollies som alltid följde med oss. På en punkt skilde vi oss radikalt åt, framför Wahlströms gröna ryggar om stridsflygaren Bigglesworth föredrog jag Agatha Christie. Miss Maple var dock till och med lite för tråkig för en härdad fantast som jag, utan istället var jag särdeles förtjust i Hercule Poirot.
Även om jag idag sedan länge har övergivit, de i ärlighetens namn inte så lite långtråkiga och enkelspåriga, böckerna så kan jag inte låta bli att slaviskt följa BBC:s tv-dramatisering av rollkaraktären. Den har en underbart påkostad scenografi, där ingen tidstypisk 30-tals detalj är för liten för att inte slipas till perfektion. David Suchets tolkning av den neurotiske och inte så lite utseendefixerade belgiska detektiven är kompetent och man kan inte låta bli att undra vilka diagnoser en freudiansk psykolog skulle ställa med honom i soffan.
Man skall dock inte underskatta Hercules sartoriella värde: tredelade kostymer, mönstrade flugor, promenadkäppar och plommonstop sätter sina tydliga avtryck tillsammans med ett anlete som groomats så noga att det inte går annat än att utnämna Poirot till en av de första metrosexuella. Lägg också märke till de fruktansvärt smaklösa broschpins han bär.

För humor kan jag dock rekommendera Margret Atladottirs Malmöblogg. Är det ironi är det briljant, är det inte det så är det fantastisk roligt ändå. Höjdpunkten hittills är när hon med emfas proklamerar att hon aldrig lagat mat i sitt kök.

Lika som fucking bär

2007-02-19T17:33:00.000+01:00

Sebastian Suarez-Golborne och David Batra är nog kusiner. Eller något. Möjligen sysslingar.

Plagg: Made to measure

2007-02-13T08:42:00.000+01:00

Låt mig börja med en kort återblick på den senare delen av 2006. På mindre än tre veckor förbrukade jag tre kostymer genom att slita upp stora hål i grenen. Inte i sömmen, tyvärr, utan själva tyget blev så tunt att det till slut inte kunde hålla emot min kropps rörelser vilket gör att kostymer ligger bortom all räddning hos skräddaren. Den allra värsta spräckningen skedde i gången mellan tunnelbanan och centralen när jag böjde mig ned efter ett nyligen inhandlat magasin. Låt oss nöja oss med att säga att det var tur att jag hade rock på mig.

Så då stod jag där, decimerad i kostymgarderoben till den milda grad att jag numera lever mina dagar i en svart, relativt otrevlig Boss-kostym. Kostymen inhandlades innan jag hade nått insikten om att det bara är konsulter med dålig smak och besökare på begravning som har svart kostym på sig. Lösningen på problemet var givetvis att köpa ett par kostymer till, så att jag åtminstone kunde variera mig dag från dag. För att krydda det hela en smula så beslutade jag mig för att för första gången köpa så nära skräddarsytt jag kommer att komma den här sidan trettiostrecket, jag beslutade mig för att go made to measure. Made to measure, den skräddarsydda kostymens lillebror är helt enkelt en standardkostym som sys om för att passa personens mått något mer än den standardmodell som hänger på galgarna. Inte lika snyggt som skräddarsytt men samtidigt läskigt mycket billigare. För knappa niotusen får jag således två kostymer med ett par extra byxor per kostym (viktig detalj att komma ihåg om ni skall jobba varje dag i kostym) samt två slipsar. Det är alltså en kostym made to measure plus motsvarande byxor för samma pris som en helt normal Tigerkostym. Jag är således nöjd med mitt köp än så länge.

Jag säger än så länge eftersom jag ännu inte har kostymen i min hand. Jag har blivit mätt, valt tyg och pratat om hur många knappar som skall kunna knäppas upp vid ärmslutet men jag har ännu inte sett något slutresultat vilket gör att jag ännu inte vågar brista ut i lovsång över skräddaren i fråga. Om resultatet blir lovsångsvärdigt skall jag berätta var jag tog det stora steget ut i made to measure-världen och dela med mig av mina positiva erfarenheter. Men inte nu.

Digitala konvergenser

2007-02-08T09:09:00.000+01:00

Om ni har hållt ögonen öppna under vår långa tystnad här på TWWW och läst mina gamla inlägg har ni märkt en sak; mina inlägg handlar mindre om kläder och mer om det medium som vår blogg skrivs i. Det kan tyckas märkligt men egentligen är det helt naturligt, TWWW har aldrig handlat om kläder, den har, i alla fall i mina ögon, handlat om varför så oerhört många människor väljer att skriva om kläder. Och göra det dåligt.

En av anledningarna, som jag hintade i en post nyligen, till att jag inte skrivit på länge är att jag inte känt att kläder är det mest inspirerande nu för tiden. Jag har helt enkelt funderat alldeles för mycket på vad som ligger bakom fenomenet att rika och mindre välbärgade nu för tiden har samma smakpreferenser, att en person i palestinasjal kan rösta höger och att en brutta i Canada Goose-jacka kan ha tydliga socialdemokratiska värderingar. Bryr man sig som jag, mycket mer om bakgrunden till saker istället för det reella fysiska uttrycket hamnar man till slut där, i pseudosociologin. Jag köper det.

I kommentarerna till förra posten så postade Thomas, som jag hoppas är den Thomas som jag väntar på skall komma hem snart från Barca, den här länken. När jag kom till jobbet idag på morgonen och öppnade min Netvibes, ser jag den här posten från Chris Andersons underbara Long Tail-blog. Om ni nu orkar klicka er fram så märker ni snart att båda länkarna pekar på samma You Tube-film. En film som beskriver, i all sin enkelhet, vad jag tror är den största samhälleliga förändringen sedan industrialismen. Den postades för fyra dagar sedan, har i skrivande stund setts av 214 789 personer och genererat ungefär 1400 kommentarer. 214789 visningar. På något sätt illustrerar de siffrorna vad den här förändringen består i bättre än själva filmen.

Om jag ser någon framtid för TWWW för egen del så består den i att försöka förstå hur kläder, mode och fantastiskt sneda slipsknutar hör hemma i den nya sköna världen som målas (eller snarare byggs) upp framför (eller snarare bland) oss. Det är helt enkelt en ny kontext att ta hänsyn till, en kontext som på allvar kommer att välta dinosaurier och föda banbrytande tankar.

Varför bildning är hippt

2007-02-07T10:00:00.000+01:00

Höstens stora samtalsämne i den hippa storstadspressen kan summeras som ett avståndstagande från nittiotalet. Som ett avståndstagande från den delen av nittiotalet som präglades av leksaker från japan hemma hos fullvuxna människor, omdöpningen av gympaskor till sneakers och permanenterandet av tonåren oavsett ålder. Nittiotalet var, om man vill tänka lite för mycket, årtiondet då postmodernismen slog igenom inom den breda populärkulturen. Popkultur ställdes bredvid högkultur men för en gångs skull inte i skuggan utan som en jämnbördig och kanske tom överlägsen utmanare när nittiotalet närmade sig sitt slut. Nu är dock situationen den motsatta, det som anses vara trendigt och hippt är nittiotalets raka motsats.

Anledning till det här är enkel. Den handlar till stor del om teknologi och då primärt informationsteknologi. Ahha, en marxistisk Johan visar sig och talar om teknologi som samhällets främsta drivkraft tänker ni nu kanske. Nja, det är lite väl långt att sträcka sig om jag skall vara helt ärlig. Nej, snarare är det så att tekniken som hjälper oss att dela information via det som vanligtvis kallas för webben är en tydlig möjliggörare för oss människor att uppfylla ett behov vi alltid har haft, nämligen att kommunicera med varandra. Vi bloggar, vi wikiar, vi Last.fmar, vi Flickrar och Youtubar som aldrig förr. Essentiellt är det ingen skillnad från när vi bytte illa inspelade VHS-kopior av Bondfilmer med varandra när vi var tio år. Det enda som har förändrats är att mediet via vilket vi byter inte längre sätter upp några barriärer i form av transaktionskostnader som tiopack av Maxells 180-minutersband i HQ. Den enda transaktionskostnaden i dagsläget är den irriterande tiden det tar att ladda ned en obskyr grej från Bittorrent eller tiden som måste investeras när man rotar igenom folks hårddiskar efter guldkornen bland alla Absolute Music-skivor.

Den här teknologiska förändringen är inget separat fenomen som enbart bör diskuteras bakom lykta IT-avdelningsdörrar, det här är en förändring som på ett genomgripande sätt kommer förändra vårt samhälle och sättet vi ser på information. I fallet vi för tillfället diskuterar, varför bildning är hippt, så är argumentationen enkel, nästan så den skriver oss på näsan. Information är tillgänglig överallt. Alla kan veta allt om japansk denim, Lindsay Lohans senaste Blue Cult-jeans eller Backs nya off-the-rack-kollektion. Allt som läggs upp på webben idag är taggat, indexerat, listat i någon community eller helt enkelt bara uppfångat av Googles känsliga näsa. Ge mig tre timmar och jag skriver ett refererat av Bordieus samlade verk. När information blir allmängods måste eliten, må den vara popkulturell, akademisk eller monetär, hitta andra sätt att behålla makten på än att enbart hemlighålla information.

Enter bildning. Bildning som tolkande av information, som insättande av information i sammanhang, som att faktiskt läsa boken istället för att referera till den. Som en återgång till konservativa kläder som ett härskartekniskt grepp för att exkludera den obildade massan som konsumerar information som Rice Crispies men som aldrig sållar, tolkar eller ifrågasätter.

Frågan om varför bildning är hippt besvaras alltså på samma sätt som frågan om varför något är hippt alltid har besvarats, för att på något sätt ge en (själv)utnämnd elit ett tolkningsföreträde och därmed behålla någon form av makt. Vissa saker i världen ändras inte.

Varför uppdaterar vi inte?

2007-02-05T10:38:00.000+01:00

Det finns primärt en anledning till att vi inte uppdaterar så mycket nu för tiden. Eller i alla fall varför jag inte gör det så mycket längre. Det är helt enkelt så jag inte längre har tillräckligt mycket inspiration för att skriva om kläderna vi bär på den lilla tid jag är ledig. Kläder är fortfarande obegripligt spännande när man sätter det i en kontext och funderar lite mer än vad som är nyttigt men det är bara det att andra saker har blivit lite mer spännande. En sak som tar upp min tid mycket just nu är den ni ser illustrerat ovanför (web 2.0) och det tar mycket tid och energi att fundera ut hur företaget där jag jobbar skulle kunna tjäna pengar på den nya sköna världen som håller på att öppna upp sig.

Vidare så har jag haft nöjet att ganska nyligen bli sambo vilket föranleder att mängden goda middagar och diskussioner över ett glas vin mitt i veckan har blivit mycket vanligare i mitt liv. Då jag prioriterar såna aktiviteter, faktiskt, över att skriva på bloggen så är det givet att bloggen blir en gnutta lidande. Saker som inte blir lidande är istället mitt humör, min sprudlande kärlek och den där hallen som alldeles för länge inte blev ommålad men som nu skiner i sin isblåa nyans.

Jag hoppas förståelse finns inom läsarkretsen.

Stil: Rugged

2007-01-03T13:12:00.000+01:00

TWWW fortsätter sina utflykter i sartorialismens subgenrer. Idag har turen kommit till något som jag valt att kalla "rugged". Mest för att detta ord är det som används mest frekvent av tillverkarna för att beskriva plagg som ingår i denna flora. Målgruppen är manliga akademiker som ofta arbetar inom näringsliv, medicin eller viss del av kulturlivet. Stilen utgår från tidigt nittonhundratal och någon form av kolonialistisk casual. Eller i alla fall hur en rik amerikansk anglofil föreställer sig att den såg ut på den tiden. Föreställ dig en korthårig executive på semester som anländer till jaktcampen och svingar sig ur Landrovern med båglösa eller sköldpaddsglas som inramar de möteströtta ögonen. På sig har han en grovkardad oxfordskjorta, beige kavajjacka i canvas med armbågslappar i skinn, matchande chinos och mephistoskor. I ena handen har han en liten dagväska innehållandes ett sommeliervalt vin, två inplastade kemtvättade extraskjortor och kanske en lammullströja och i andra handen en termosmugg med kaffe bryggt på nymalet vindtorkat java.
Rugged-mannen sysslar med jakt eller flugfiske på fritiden, jobbar i kostym och säger sig inte bry sig nämnvärt om kläder även fast han lusläser Orvis-katalogens kläddel. Han kör en lite äldre dieseldriven stadsjeep eller renoveringsobjekt till Bentley eller Jaguar. Han drömmer om att andas stil, kvalité och - ruggedness.

Händelse: Jubileum

2007-01-03T13:06:00.001+01:00

Titta på skärmdumpen ovan. Jag råkade, som ni ser i det inringade området, komma in på bloggen i samma ögonblick som sidan hade laddats ned 75 000 gånger. 75 000 gånger! Det trodde jag aldrig när jag skrev det här, eller det här. Tack för att ni fortsätter komma hit!

Böglobban: Lam(m) Peder

2007-01-03T09:05:00.000+01:00

Nu hoppas jag inte att det här blossar upp till nån form av förtalsstorm i bloggosfären även om det vore otroligt att det här lilla forumet skulle kunna leda till någon större debatt. Underbart sprudlande och sexualitetsfokuserade bloggen A grand day out länkade hit och gav mig dagens första internetbaserade skratt. Olle Palmlöfs program "Böglobbyn" har tydligen låtit en röstprofessor analysera fjollfaktorn för ett att antal olika personers röster. Oerhört roligt om du frågar mig. Ännu roligare blir det när Peder Lamm blir upprörd och skall försvara sig i textform.

"Att bli utmålad som homosexuell är inte den bild jag arbetar för. Jag undrar vad Olle Palmlöf skulle säga om jag gick ut och kallade honom pedofil eller nekrofil, eller om jag antyder att han tänder på getter?"

Peder, som för övrigt är en av de allra mest stiligt klädda herrarna på TV (för han vågar kolorera), lyckas på två meningar vara både totalt aningslös och jämställa homosexualitet med att knulla med döda. Inte illa för en man i rosa skjorta. Snälla Peder, det enda din röst gör i TV, förutom att vara relativt behaglig att lyssna på, är att signalera att du gillar män som tar på dig på ställen som din borgerliga sartoriella uppenbarelse knappt vågar nämna. Det är inget hån, det är ett faktum och dessutom inget att skämmas för.

Den här posten innehåller inte bara ett försök till humoristisk spaning. Klicka på bilden av Peder och ni får Sveriges rosaste person i maxiformat.

Angloreferens: John Varvatos

2007-01-02T22:15:00.000+01:00

Peter, förlåt mig, men din senaste post passade så bra in här på bloggen att jag inte kunde hindra mig från att sno den från dig. Jag tror inte du blir jättearg i alla fall. Hoppas jag.

Ni minns min post om den moderna åttiotalskostymen. Om inte scrolla ned en bit och läs igen. Och gå hit och läs Johan Ws kommentar som var spot on när det gäller Thom Browne-referensen. Det finns väl en anledning till att han jobbar med mode och jag med powerpoint helt enkelt.

Men det är bra att ha såna som Johan och Peter i ryggen när man drar slutsatser om vårens kostymmode och presenterar anledningarna till varför just de slutsatserna dras. Min förutspåelse var ju att vårens män klär sig i vintagekostymer från Brooks Brothers anno circa 1983. Här kommer den induktiva argumentationsgången:

Premiss 1:

Det konservativa modet kommer att fortsätta, dels som en annektering av värdeladdade symboler (för de mer kontextintresserade modeentusiasterna) dels som en generell återspegling av ett samhälle där traditionellt borgerliga dygder är mer accepterade än på länge (som riksdagsvalet antyder).

Premiss 2:

Kostymer från Thom Browne är fortfarande något av det hippaste du kan ha på dig (helt enkelt för att ingen bär dem eftersom de är helt obärbara av catwalken) och i Varvatos vårkollektion (bilden ovan) ser vi hur han plockar upp ett snitt som bär tydliga drag av Thoms byxtankar, dvs. shortsliknande smala kostymben till en mer traditionell modsliknande jacka.

Slutsatsen som måste dras av kombinationen av ovan givna premisser är att gamla vintagekostymer (konservatismen och borgerligheten) som bär tydliga drag av modsestetiken (med korta byxor och tajt jacka) kommer vara the shit när den kommande snön smälter framåt mitten av mars. Eller?

Sjuk start

2007-01-02T09:41:00.000+01:00

Dagen innan nyårsafton vaknade jag med det här. Min planerade tripp tillbaka till storstaden sköts upp en dag och ersattes av sängliggande, toalettgående och märkligt drömfylld sömn. Nyårsaftonen spenderades i soffan tittande på gamla nedladdade Twin Peaks-avsnitt och avslutades med Malmsjö på Skansen där han proklamerade "Ring klocka ring". Jag kan inte minnas den nyårsafton som jag inte varit på en fest men nu har det hänt i alla fall.

TWWW kommer fortsätta som vanligt, dvs med en något lägre uppdateringsfrekvens än vad vi hade i början då vi frenetiskt spottade ur oss texter om allt och inget. Anledningen är enkelt, vi gör för mycket annat. Saker som faktiskt sätter mat på bordet och betalar hyran. Vi hoppas ni stannar med oss i alla fall.

Oavsett vad, 2007 är här och kan vi egentligen göra något annat än att försöka göra året till det bästa i mannaminne? Nej, det kan vi inte.

Händelse: God jul

2006-12-25T10:16:00.000+01:00

The way we wear har tagit en gnutta julledigt över helgerna men jag kan garantera att vi snart kommer tillbaka, giftigare och elakare än någonsin. Åtminstone jag.

Tills dess önskar TWWW alla läsare en underbar jul med vackra kläder, vackra julbord och, för er som bor i landsorten, ett alldeles fantastiskt återseende av gamla vänner och ovänner i kväll på stadens stadshotell.

Stil: Åttiotalskostymen och framtiden

2006-12-20T16:06:00.000+01:00

Ni kanske tror att åttiotalskostymen för evigt dömd är att associeras med gigantiska axelvaddar och korta höga midjor? Då tror ni förmodligen rätt. Bilden som ofrånkomligt projiceras på min inre filmduk när någon pratar om kostymer från åttiotalet är en relativt smaklös blandning mellan linne, polyester och av någon outgrundlig anledning de där kavajtröjorna som våra (70-talister that is!) pappor hade på sig när de gick på middagar hos grannen.

Men trots att våra associationer är så kraftfulla och tydliga tror jag att vi går bort oss en smula i våra tankevrår. Kostymen, och då särskilt den amerikanska (förmodligen i form av Ralph Lauren och Brooks Brothers), var snarare alldeles strålande under åtminstone de första delarna av åttiotalet.

Ovan ser vi strålande Tom Wolfe under en fotosession under sent 70-tal (fine inte 80-tal men han har sett ungefär lika strålande ut hela tiden så han är fortfarande ett giltigt argument) och kan man säga något annat än fullständigt underbart? Raka byxor, stedställda fickor (tycker jag mig se i alla fall) och vita skor som inte får honom att likna valfri charmör utanför tullarna som tror att han är välklädd är en fullständigt flawless komposition.

Återvänd nu till en första bilden. Ja, precis den, bilden på Eddie Murphy i "Ombytta roller". Eddie må ha haft väldigt suspekt smak när han ställde sig på scen för stand upfilmerna "Raw" och "Delirious" men i John Landis lilla pärla från 1983 har stylisterna klätt honom i förstklassiga amerikanska Wall Street-kostymer. Jag såg den nyligen och slogs av hur oerhört vackra kostymerna är genom hela filmen. De är långt ifrån schablonbilden av hur vi tror kostymerna såg ut genom hela åttiotalet och lånar snarare drag från den traditionella modskostymen med en något kortare jacka än de kostymer vi bär idag blandat med en tydlig konservativ amerikansk flair.

Allt det här har att göra med min tes att under vårvintern 2007 kommer den konservativa hipsterstrenden fortsätta. Från pastellpolos, till höstmansmannen i gigantiskt tunga rockar till en grynande vår med gråa, smala vintagekostymer från 1984 kombinerade med skjortor där kragsnibbarna hålls ihop av en liten tunn guldpinne (om nån vet vad en sådan kallas, hör av er omedelbart). Allt det här hänger tydligt ihop med hög- och lågkulturdebatten som nyligen initierades av Odd at large-redaktionen i SvD. Det kommer bli hippt (i en sinnessjukt liten krets) att klä sig som om man bara skrev och läste the great american novel under tidigt åttiotal. Som vanligt kommer det inte att hålla i sig länge utan framåt mars falnar intresset och ersättas av något jag hittar på nästa vecka.

Shiafashionbeef

2006-12-20T13:38:00.000+01:00

Det här är i sin enkelhet det roligaste jag har läst i veckan. Framförallt diskussionen mellan L och de två bloggarna i kommentarerna.

Bilden är den första på Googles bildsök om man söker på "Muslimer". Vilken fantastisk flora av färg och prakt som de krökta ryggarna bjuder på.

Stilikon: Jarvis

2006-12-14T16:59:00.000+01:00

Jarvis känns kanske lite sliten som stilikon efter hans överexponerande britpopår. Men på något sätt så lyckas han, för att använda ett slitet uttryck, åldras som ett bra vin. Hans perfekta mix av töntens estetik; där bibliotikarien och modet är hörnstenar gör honom till en våt dröm för en stilanalytiker. Bildsessionerna från Jarvis visar en äldre, mer sliten och, som Sonic beskrev det, nikotingulnad pophjälte. Jag tycker han är otroligt vacker och det är min önskan att åldras på det sättet, magerlagd efter Parispromenader, med ett gott té och en hemrullad cigarett inom nära räckhåll. Med sin karakteristiskt dåliga hållning så bär han upp sin överrock och sprider sina cynismer i sliten smårutig skjorta med sedvanlig elegans. Att han numera ägnar sig åt sin fru och barn på heltid har inte förändrat det viktiga. Jarvis har verkligen blivit medelålders med värdighet.

Avslutningsvis som glasögonbärare kan man inte undvika att nämna hans fantastiska bågar med bärnstenstonat glas som bli mörka vid solsken. Jag har i flera år försökt få tag på ett par sådana, men nöjer mig hittills med mina Oliver Peoples Ari.

Anledningen till att jag inte skriver så mycket är att jag är överbelastad på jobbet, repat inför två konserter och ligger i slutfasen av inspelandet av Oh! Custers andra ep. Jag lovar att bättre mig efter jul.

Trubbel: Blogger och Google

2006-12-13T11:03:00.000+01:00

Vår kommentarsfunktion verkar inte riktigt funka som den skall just nu. Antalet uppdateras inte på förstasidan, åtminstone jag har lite problem med att logga in och verktyget vi kör på, Blogger, verkar lovligt instabilt.

Jag tror och har på känn att det här har att göra med att Blogger i dagarna har skickat över stor del av sina bloggar på en ny plattform och dessutom bytt inloggningsförfarande. Jag är, som fanatiskt förändringsbenägen, helt inställd på att det blir fantastiskt framöver men vi får kanske leva i nån ovisshet fram tills dess.

En gång till: Pamflett

2006-12-11T16:40:00.000+01:00

"På sätt och vis kunde partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränkningarna, därför att de aldrig helt fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska. De svalde helt enkelt allt, och det de svalde gjorde dem ingen skada, därför att det inte lämnade någonting efter sig, alldels som ett sädeskorn kan passera osmält genom kroppen på en fågel."

Det finns ett antal böcker som refereras till oftare än de läses. Böcker som vi gärna betecknar som klassiker och som vi påstår vara viktiga utan att ha en aning om vad de egentligen handlar om. "1984" av George Orwell är en sån bok men det skall inte George beskyllas för. "1984" är nämligen helt strålande bok som förtjänas att kallas just det, bra alltså, och inte för en klassiker.

Den vanliga missuppfattningen är att "1984" handlar om övervakningssamhället. Som väldigt många vanliga uppfattningar är det nära verkligheten men precis så långt borta att hela poängen försvinner ut i tomma intet. I det samhälle som beskrivs i "1984" spelar övervakningen av den enskilda medborgaren en central roll, varenda steg är bevakat och allting registreras. Men övervakningen är inget självändamål, övervakningen är den kausala effekten av partiets övergripande strävan efter makt och vägen till makt går genom kontroll, kontroll av samtiden för att kunna styra både dåtiden och framtiden.

Så vad har det här med en modeblogg att göra? Inte allt men lite. Citatet ovan kan ni hitta ungefär i mitten av boken och när jag läste det kunde jag inte göra annat än att slås av en tanke, en tanke som jag slagits av många gånger och någon som jag definitivt inte är först att slås av. Orwell beskriver en totalitär värld som kan tolkas som en slutgiltig version av kommunism eller fascism, en verklighet om Hitler eller Stalin hade fått fritt spelrum. Människornas dagar rutas in, deras åsikter kontrolleras och oliktänkande, något som rubbar partiets makt, är fullkomligt oacceptabelt. Alla tycker lika, alla göra samma saker och alla bär samma kläder. Alla bär samma kläder.

Jämför jag här en totalitär stat med vårt kapitalistiska samhälles överflöd av konsumtionsvaror och den länder som har den västerländska demokratin som stöttepelare? Nej, självklart gör jag inte det. Vi lever i en liberal värld där verktyg som bloggen har gett oss alla (well åtminstone den minoritet som har generell tillgång till internet) en möjlig röst i mediabruset där vi kan säga i stort sett vad vi vill om någon vill lyssna. En tillgänglighet till publicistiskt utrymme oöverträffat i världshistorien som vi får använda tiill precis vad vi vill, låt det vara reflektioner av kläder, tankar om politik eller bara mingelbilder från Stureplan. För mig är det egalt, varje människa är sin egen lyckas smed och ingen bör eller kan ta rätten från oss att välja själva vad som är viktigt att skriva om.

Vad vi däremot kan göra, och det är nu jag knyter ihop det här med min förra post, är att fundera på vad som styr modebloggarna att skriva om nästan samma saker. Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag skulle dö för modebloggarnas rätt att publicera sina alster och outfits men snälla nån, underhåll mig samtidigt!

Pamflett: Oberoendet och cashen

2006-11-30T10:00:00.000+01:00

Först läste jag det här. Sedan tittade jag här. Sedan började jag tänka. Jag gör det ibland. När något börjar gnaga på min hjärna, när det är något som inte riktigt går ihop. När världen ändrar sig och det ännu inte finns en konsensus om vad som egentligen händer. Problematiken lyder som följer.

Modebloggar har gått från att ha varit en i många fall mycket ambitiös fritidssysselsättning, till en industri. Småskalig förvisso men i mångt och mycket en industri. Stora svenska modebloggare får varuprover skickade till sig på veckobasis, de blir inbjudna till galor och de är numera upplockade av både tryckt och onlinepublicerad media. De gör pengar på sitt namn och de gör det i många stycken väldigt professionellt. I lift my hat off and say grattis. So far so good nämligen. Ingen, speciellt inte jag, borde tycka det är något som helst problem att bloggarna tar för sig och kapitaliserar på en strid ström av besökare, det är essensen i all form av företagande. Se en möjlighet och utnyttja den.

Men vad händer när gränsen mellan ambitiöst hemmasnickreri och professionell tyckare är passerad, och den en gång så oskyldiga bloggaren fortsätter skriva om bästa köpet på HM eller nästa hit på La Redoute på precis samma sätt som innan? När de fortsätter hävda sitt oberoende genom att referera tillbaka till bloggmediet som en garant för att deras åsikter är personliga och "äkta". Vad nu äkta skulle betyda i dessa postmoderna tider? Förmodligen betyder det i de allra flesta fall inget alls. Men i visa fall tror jag att det gör det. Jag läste till exempel det här på Englas sida. Eller det här på Ytligheter.

Vem har sponsrat de där artiklarna? Är det HM och Pub som har droppat ned lite saker från V&Rs kollektion eller från Awesome Rags i damerna Englas och Ytligheters fysisk postlåda och vips fått en "äkta" människa att skriva "äkta" åsikter om deras "äkta" produkter? Förmodligen inte men hur skall vi veta? Hur skall vi läsare veta att det som Engla och Ytligheter (i brist på bättre namn, jag har ju ingen aning om vem människan är) skriver om inte är köpt, betalt och paketerat av en reklamavdelning på Regeringsgatan eller Hötorget? Nu kanske ni tänker för er själva att nu har Johan gått bort sig helt, nu är han avundsjuk på modebloggarna som drar in flisen medan han själv bara drar runt ett par futtiga tusen besökare i veckan på sin blog och knappt tjänar en spänn på sin Google AdSense som ligger och förfular bloggen högst upp. Ni kanske tänker att det är storm i ett vattenglas och hur mycket kan modebloggarna egentligen tjäna på att skriva meningslösa texter om meningslösa HM-toppar och Asos-skor. Jag undrade samma sak själv, så jag räknade på det.

Engla skulle, lite löst räknat, om man antar att hon tjänar lika mycket per klick på sina sponsrade länkar som man får för ett Google AdSense-klick kunna tjäna uppemot tio till tjugo tusen i månaden på sin blogg. Det mina vänner, är ett kraftfullt incitament för att välja att skriva om saker som genererar stålars. Vilket är fine. Problemet uppstår i gråzonen mellan personlig och professionellt, mellan fritidsintresset och finansen, där modebloggarna drar sin publik genom att ha en ton som är personlig och samtidigt tjänar sina pengar i skymundan. All media som berör kläder har det här problemet. GQ är en skamlös uppradning av covertannonser iklädda den redaktionella fårapälsen som döljer en profithungrig varg. Men det är fine, GQ utger sig inte för att vara amatörer, för att vara oprofessionella, för att vara personliga. Du vet vad du får när du läser en GQ, du får ytterligare en utlöpare av Condé Nasts välbyggda mediaimperie. Du vet dock inte vad du får när du läser en blogg. Du kan få TWWW där vi inte skulle hyckla med vad vi får betalt om det nu skulle slumpa sig så att HM känner att det här är rätt forum att annonsera i (not bloody likely!) eller du kan få valfri annan modeblogg i Sverige, där urvalet kan vara handplockat av modestrateger på valfri reklambyrå eller, om man har tur, valt av bloggaren med kärlek och fast hand.

Som avslutning vill jag bjuda er på en emailkonversation jag hade i våras med en stor PR-firma. Namn, varumärken och byrån är borttagna för att garantera deras personliga integritet och givetvis för att inte TWWW skall falla i PTS nät.

Hej!

Gillar er blogg.

Yes, vi ser en preppy höst komma. zzz yyy hakar på med kollektionen xxx. Mer causal fashion, mindre träningsjacka. Tänk golf, tennis och segling....

Skickar med några exempel på vad jag menar.

Trevlig sommar och en ännu trevligare höst!

xxx

________________________________________________________________________

Hejsan xxx

Vi uppskattar väldigt mycket att bli utvalda som värda att spinna på (för det måste vi ju vara när en sån stor byrå som xxx skickar "under radarn "-pressreleaser till oss), det hade vi inte förväntat oss efter bara ett par månader i branschen.

Fast vi är inte övertygade. Att yyy verkligen kommer vara grejen i höst alltså. Kommer den här kollektionen överbrygga gapet mellan kickersträningsbyxorna och överklassens skärgårdsestetik eller kommer det bli något som reas ut i november från Stadium? Om ni kan övertyga oss kanske vi spinner vidare på det här i sann neomarknadsföringsanda.

Allra ödmjukast,

/Johan och Josef, sartorialister och oberoende kulturskribenter ;)

_________________________________________________________________

Hejsan igen xxx

Hoppas du inte tog illa upp av vårt lite syrliga svar. Vi ser fortfarande fram emot en bra copy som kanske kan svänga över oss på den andra sidan.

Förslag på sätt att spinna yyy på:

1. Klä upp RUN DMCisha personer i shell tops och nya kollektionen och sätt dem på en svensk överklasskobbe i skärgården och låt dem sippa champagne. Preppy och skärgård, kan det bli bättre.

2. Valfri yyy-sponsrad fotbollsspelare i allsvenskan sätts på den nya kollektionen och befinner sig plötsligt på en polomatch. Återigen preppy.

Det var två förslag, fast xxx måste väl kunna komma fram med något ännu bättre.

Ödmjukast,

/Johan

________________________________________________________________________

Hej Johan!

Tack för er respons på yyy kollektion zzz.

Vill ni diskutera vidare kring xxx, kontakta xxx Nordic PR Manager xxx

Med vänliga hälsningar
xxx

Från insmickrande mail till standardformulering på bara fyra mail. Inte dumt.

Kategori: Oväntad post

2006-11-28T15:01:00.000+01:00

Oavsett hur kulturpendeln svänger kommer det här klippet alltid att ta andan ur mig.

Varning på stan

2006-11-28T09:12:00.000+01:00

I morgon kommer det med relativt god säkerhet finnas något skrivet av mig i tidningar som ligger strösslade runt om på stan. Stan i det här fallet är alltså Stockholm, Malmö, Göteborg, Lund, Helsingborg och Uppsala. Städer med andra ord. Bara ett tips i all vänlighet.

Det andra sidan av myntet

2006-11-20T18:06:00.000+01:00

Mode eller för all del klädvärlden är dualistisk. På ena sidan myntet vilar passion, konstnärsskap, tradition, historia, hantverk och känsla. På andra massproduktion, hysteri, ängslan och statusfixering. För halvannan vecka sedan fick jag för mycket klave. En tidig höstpromenad till jobbet inleddes i det halvskumma gryningsljuset. In mot staden efter ett ärende så lyste det lite hos en skomakare jag passerade. Jag såg hur han halvsulade ett par skor och bakom honom blänkte rader av imorterade chelseas från England. Jag fick lust att gå in, men hade inte tid.
Morgontrevnaden förbyttes snart mot ett hastigt uppvaknande när jag passerade H&M, där folk formligen slogs för att ta sig in och slita åt sig av Viktor&Rolf plaggen. Under den minut jag stannade så såg jag både skräck, ilska och eufori i ögonen hos folk. Och någon obehaglig sorts hagalenhet. Folk drog åt sig plagg utan att prova eller se efter vad det egentligen var för något, det viktiga vara att plocka en trofé.
Senare, kvällstid, sjönk jag ner i min fåtölj, med en vän i soffan bredvid, och vi tittade på "Djävulen bär Prada". Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men filmen sände vågor av ilska inom mig. Inte för att den var usel i sig, med alla sina stereotyper, utan för den bild den lämnade av en värld styrd helt av cyniker som tappat all sorts förankring i en företeelse som faktiskt berör väldigt många människor. Den spädde på precis det jag sett innnan under dagen, i kön till H&M, där avsaknaden av sammanhang och känsla gör att du i din förvirring drivs till brutalitetens gräns. En våpig Ann Hathaway som transformeras till något som de i kön också hoppas bli med Viktor&Rolf på sig. Det enda positiva med "Djävulen bär Prada" var Meryl Streeps utmärkta tolkning av denna brutalitet där makt blivit det enda av värde. Inte kläder, inte stil, inte känsla, utan endast makt. Mode- och klädvärlden är både skönheten och odjuret och det är därför den är så intressant.

Plagg: Dandy-polon i pastell

2006-11-20T17:37:00.000+01:00

Jag stod i helgen inne på Judiths och smakade på en vit polotröja att bära till min midnattsblåa kavaj inför högtidssäsongen. Tyvärr kände jag mig alltför överlastad med väskor, slips och cardigan för att dyka in i provrummet så jag köpte den aldrig. Och det kanske var tur det. För man kanske skall köpa en ny tunn, tunn ullpolo från Crombie eller John Smedley istället för en sliten begagnad. Generellt sett är ju second hand att föredra när direkt kroppskontakt med plagget ifråga inte har varit aktuellt, som t ex med en rock eller parka.

Man skall dock se upp så att man inte ser ut som en ung man från Lidingö om har dykt lite för långt in i sin pappas mentala garderob i jakt på en unik look till fredagskvällen på Köket. Då blir det lätt konservativt manstugg över en konjak i jaktstugan istället för den svala internationella playboystilen man är ute efter. En sån där playboy som känner diplomater i Kairo och jagar med falkar, en sån där playboy som Per Hagman hade varit om han hade haft pengar.

Plagg: På foten

2006-11-20T14:13:00.000+01:00

Det bllir korta spridda skurar de få gånger jag postar nu för tiden. Jag skyller på fortsatta sinnesjuka arbetstider och det molokna vädret. Eller ett väder som gör en moloken. Vädret i sig kan väl knappast vara moloket.

Lördagen, som var avslappnande och utvilande, bjöd på relativt spännande shopping med de handsydda Chelseabootsen som den absoluta höjdpunkten. Jag inledde med att gå till Nitty Gritty för en relativt god kastanjerisotto och fingra lite på en Dufferkostym. Det var som vanligt, mysigt och hemtrevligt. Sedan begav vi oss till Needy Greedy för att se om de hade fått in några spännande kap. Det hade de tyvärr inte men den trevliga unge herrn i Crombie bakom disken tipsade om Alfred Sargentskorna som finns på den där kackiga herrekiperingen mittemot Systemet på Folkungagatan.

Jag tog honom på orden, gick dit och spontanhandlade de dyraste skorna jag någonsin köpt. Förvisso inte i Church-prisklass men ändå så pass dyrt att jag fortfarande inte har kommit ned på jorden ännu. Fast nu svävar jag en aning mer välklätt.

Smakligt: En bestickserie

2006-11-13T08:33:00.000+01:00

Peter tipsade ju om de här för ett tag sedan och då var jag snabbt inne och kommenterade och uttryckte ett precis lika stort habegär som han. Nu har jag inte habegäret längre. Jag har ju införskaffat dem nu. Och varje middag är som en njutning i vardagstranchering. Bara så ni vet. Hinner tyvärr/givetvis/lyckligtvis (ditt val) inte skriva mer just nu. Förra veckan var en orgie i jobbmöten med sisådär en 60 timmar under västen när jag klockad in på fredagseftermiddagen. Jag har inga förhoppningar om mindre den här veckan.

Stelopererad

2006-11-04T16:32:00.000+01:00

Jag har egentligen inget emot damerna Fahrman och von Sydow. Skulle jag någon gång träffa dem skulle jag säkert vara lite starstruck. Det jag inte gillar är hur de skriver. De skriver trist, opersonligt och med samma slätstrukna attityd som varenda Idol-deltagare sjunger.

Fast det var den här bildserien jag ville göra er uppmärksamma på. Har Sofi stelopererat det där leendet eller är retuschören bara galen? Samma leende och mun på åtta bilder. Och har inte Aftonbladet råd med en riktig modell som kan prova kläderna? Någon som vet hur man skall stå framför en kamera om den inte råkar befinna sig på Köket. Kameran alltså. Gör om, gör fucking rätt.

Spot the hot: TWWW tipsar

2006-11-03T13:17:00.000+01:00

Gångerna TWWW tipsar om andra modebloggar kan räknas på en handens fingrar och när vi gör det är The Sartorialist otroligt överrepresenterad. Nu är det dags att ändra på det och, hör och häpna, länka till en vanlig svensk konsumtionsinriktad modeblogg. Det är knappt att jag tror på det själv men det är precis så det är.

Hotspot har skrivit en sån där liten lista som man skall ha i fickan när man beger sig ut i kylan på jakt efter det som förgyller ens vardagar och gör ens helger alldeles remarkabelt spektakulära. En lista som man kan snegla på om den där skjortan som såg så fantastisk ut på hängaren inte känns lika optimal när den hamnar på kroppen. Då tar man upp Hotspots lilla lista och kollar om man bryter mot något av budorden på den.

Oavsett hur mycket jag önskar att alla mina kläder vore perfekta popkulturella referensobjekt till det jag älskar (eller hatar) så kommer jag inte ifrån den krassa verkligheten. Kläder måste, åtminstone till en viss grad, passa. Färgerna skall förhoppningsvis förhöja din naturliga palett, snittet bör smickra din siluett och man skall vara noga med storleken så man varken ser för liten eller för stor ut för sin klädedräkt.

Det är i korsningen där popkulturell referensjakt och Hotspots lista möts som man hittar de allra mest välklädda sartorialisterna.

Och det här är inte anledningen till att jag skriver om Hotspot. Bara lite.

Historia: Hej då uniform

2006-11-01T17:33:00.000+01:00

Det går inte att underskatta uniformens betydelse för hur vi klär oss idag. Överallt så ser vi tecken på detta, alltifrån skärningen av en kavaj till axelklaffarna på en storsäljande Acne-jacka. Går man in på vilket militärmuseum som helt är det svårt att inte uppskatta allt från stilrena fältuniformer i grå vadmal till pråliga cinnoberröda paraduniformer. Det går helt enkelt inte att missta sig på militäruniformen som sartoriell inspiration. Men kommer det vara så i framtiden? Om jag inte har helt fel för mig så introducerades de första uniformerna i camouflagetyg av specialtrupper i tyska armen under fyrtiotalet. Sen dess har inget varit sig likt. Även om man ser Cammoplagg på vissa hip-hopare och streetwear-fantaster idag så är det svårt att inte se det mer än isolerade företeelser mer än en stilriktning. Om man tar svenska armens M-90uniform, som är standard idag, är även den en visuellt sorglig historia. Nej låt oss titta tillbaka i tiden och minnas det som en gång var, för det är min bestämda uppfattning att ingen kommer använda dagens militäruniformer annat än friluftsaktiviteter. Funktionalitet kan vara snyggt, men bara till en viss gräns.

Rock 'n' Roll

2006-10-31T18:55:00.000+01:00

Som vanligt nu för tiden jobbar jag och kommer göra det ett tag till. Och Cherry, det är lite tufft, det får medges. Särskilt eftersom jag kommer flyga runt till 4 olika städer i Sverige nästa vecka och intervjua folk vad de egentligen sysslar med på dagarna. Det bästa är att jag kommer kunna använda min nya rock där det verkligen behövs, i snöyran i nordligaste Norrland, i Dalarnas djupaste skogar och östkustens mesta bruksorter.

Och vad har jag köpt för rock undrar ni då! Anar jag i alla fall. Se ovan och bli lätt avundsjuka. Varje gång jag läser i nacken och ser att det står "Made in Italy" blir jag fjäderlätt och dansar vidare till nästa arbetsmöte.

Until next time, sov gott och gör det mer än vad jag gör.

Ojojoj, arbetsbörda

2006-10-25T21:45:00.000+02:00

Jag är ledsen. Jag skriver nästan lika lite som Josef. Jag har dock inte laga förfall. Jag har bara sinnessjukt mycket på jobbet. Elva timmar om dan och snöstorm på fredag. Det är inte alltid lätt att klä sig i kostym till vardags. Men stå ut med mig så skall jag snart skriva om Sveriges bästa popartist på 2000-talet.

2006-10-21T16:46:00.000+02:00

Någon kanske har undrat varför jag inte postat på länge här på TWWW. Det är inte så att jag tröttnat eller något liknande, jag försöker bara ta mig igenom en mycket tuff period i mitt liv, och har inte någon ork att tänka på kläder och deras kontext just nu. Men jag lovar att återkomma snarast.

Märke: United Arrows

2006-10-16T11:11:00.000+02:00

Tillbaka till kläder. Så kan man väl sammanfatta den här posten. En text om ett märke utan en massa löst ludd runtomkring (som egentligen bara är till för att jag skall verka lite halvintellektuell). Nu handlar det om siluetter, linjer och färger. Det handlar om United Arrows.

I somras dog jag en smula när jag insåg att jag aldrig skulle kunna köpa de där underbara ljusblåa slacksen jag hittade på Dover Street Market. Eftersom United Arrows byxor inte finns i större storlekar än 50. Och jag är ungefär så där 52. I europeiska storlekar. Vad jag är i japanska vågar jag inte ens tänka på. Damn, you japanese people, varför är ni så korta för? För ni gör ju några av de vackraste casualplaggen jag sett och inte alls helt oävna plagg för en mer uppklädd inställning.

Egentligen vet jag ingenting om United Arrows. De hade bara en byxa inne på DSM och att ta reda på mer via internet har visat sig vådligt. Allt är på japanska. Och jag är ännu inte flytande i just det språket. Jag har lyckats lista ut att det är ett populärt märke i området Shibuya i Tokyo, att deras kortärmade skjortor rekommenderas för varma sommardagar under mörk kostym och att deras kläder säljs på affären District som också verkar sporta en hel del annat trevligt så som Dries och Beau Dessin. Dessutom verkar innehavarna av District vara så mysiga att jag bara vill bura in dem och ha dem lattjande i ett glasterrarie i mitt vardagsrum (som mössen i den där nya försäkringsreklamen).

Förresten, mannen på bilden är ingen mindre än United Arrows-mannen på en Martin Margiela-visning. Exakt vilken roll han har är svårt att säga med utgångspunkt i dess hemsida. Han finns med på bild på flertalet ställen men som vanligt är det mest japanska krumelurer under bilderna vilket gör honom svåridentifierad. Enligt The Sartorialist är han någon slags executive. Det låter vettigt tycker jag.

Anledning till extas

2006-10-13T12:52:00.000+02:00

Det allra bästa avsnittet av Ally McBeal var det när hon fick tipset av sin psykolog att tänka sig ett helt eget Pips som backar henne när hon känner sig nervös. Det här är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar både Gladys och the Pips.

Hipstermachismo: Vita barens DJ-bås

2006-10-10T10:00:00.000+02:00

Först skall vi prata om ett ord. Sedan skall vi prata om det andra, det som texten egenligen handlar om, machismo.

Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:

"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues

Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.

Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.

Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.

I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.

1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.

2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.

När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.

Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.

Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.

Fråga: Dubbla lås?

2006-10-08T16:15:00.000+02:00

Varje gång jag åker tåg blir jag lika förbryllad. Varje gång jag frågar någon om det som förbryllar mig förbryllar jag dem. Jag, och alla runt omkring mig, blir helt enkelt inte kloka på X2000s toaletter, eller rättare sagt låsen på toalettdörrarna.

På X2000s toalettdörrars insida sitter två lås. Ett som man använder för att låsa dörren när man skall utnyttja bekvämlighetsinrättningen någorlunda ostört och ett som jag fortfarande inte vet varför det sitter där. Strax ovanför handtaget sitter det och retar gallfeber på mig. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför det sitter där när det finns ett fullt fungerande lås strax under och tro mig, jag har funderat. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till att det finns två lås på toalettdörren. Ingen som jag har kommit på i alla fall.

Så om ni nu vet varför SJ envisas med två lås på X2000s toaletter, berätta för mig!

Fel skjorta: Jag såg en film

2006-10-05T22:17:00.000+02:00

Ta nu inte det här som reklam, för det är det inte. Ta det bara som ett sanningens ord. Jag tänkte först skriva om den för stora kostymen. Ni vet, den där man ser på unga män som nyligen fått eller möjligtvis själva köpt sin första kostym och som det är meningen att de skall växa in i. Den är således en gnutta för stor över bröstet, aningens för lång i ärmarna och den värmer honom långt ned på låren. Med andra ord, vanvettigt ful och oklädsam för personen som bär den. Men det är inte det vi skall prata om idag. Vi skall prata om filmen "Exit" och dess kostymering.

Igår blev jag inbjuden av en av mina finansvänner, dvs. vänner som jobbar inom finansbranschen, på en förhandsvisning av filmen "Exit" som ett relativt stort och känt konsultföretag bjöd på. Det var lite snittar, lite champagne och alldeles för många män i kostym och slips för att man skulle känna sig som om man var på en kulturbegivenhet. "Exit" är en film som utspelas inom finansbranschen, Mads Mikkelsen spelar framgångsrik riskkapitalist som lever i nyrik design med omtänksam svärfar och Alexander Skarsgård gör en roll som ung, ambitiös analytiker. Finansvalp skulle Stig Malm ha sagt och det är precis vad han är, Alexander, en valp alltså. En valp i det hänseendet att han klär sig som en man som inte lärt sig kostymbärandets grundläggande regler och som definitivt inte vet hur man väljer storlek på en skjorta.

Alexander går genom hela filmen klädd i skjortor som är åtminstone en eller möjligtvis två storlekar för stora. Halskragen är så stor att jag utan några som helst problem skulle kunna sticka ned två-tre fingrar mellan skjortan och hans adamsäpple och det beror inte på att han har ett ovanligt litet adamsäpple utan på att skjortan är helt, ja jag säger det rakt ut, uppfuckad.

När ni väljer en skjorta som ni skall ha slips till, välj då en skjorta som passar er. Den skall sitta tätt runt halsen men inte så att ni känner er strypta. En skjorta blir en tvångströja om ni tror att ni är smalare än vad ni är och ni ser ut som ett barn om ni väljer för stora halsar. Båda varianterna är förkastliga. En sartorialist vet sin storlek och skäms inte för den.

Stilikon: Nick Zinner

2006-10-05T22:12:00.000+02:00

Även om det känns som att Yeah Yeah Yeahs befinner sig i sin skymningstid som band så talar fortfarande folk om Karen O och hennes lugg. Men orättmätigt förbiser alla Nick Zinner, den tanige lille gitarristen, som jag tycker är den största estetiska behållningen med det ett band som nog nästan är mer känt för sin visuella del än musikaliska dito. Nick Zinner står där, liten, blek, smal och med ett enormt svart burrigt hår, precis som han vore en karaktär från en spökorkester i en Tim Burton film. Jag gillar hur en person med så tydliga gotinfluenser behandlar dessa så väl. Tänk om mer i dessa stilmässiga marker kunde ha den goda smaken och undvika att hamna på fel sida träsket av svarta kläder, med kedjor, tjocka skosulor, dåligt smink och hårspray. Nick Zinner är allra vackrast när han står där på scen vid sidan av en frenetiskt hoppande sångerska och lite förstrött och vålnadslikt genom röken spelar på gitarren och funderar på sitt nästa fotoprojekt.

Dansa för fan!!

2006-09-28T15:38:00.000+02:00

Och det här fick jag reda på nu! Hur kan det här ha passerat mig? Att Carl Craig spelar skivor på Grodan Grevture i kväll. Att han kommer stå där, precis bredvid dansgolvet och pumpa ut furiös technosoul till en helt extatisk publik. En publik som jag tyvärr inte kommer ingå i. Min näsa är snuvig, min kropp och mitt huvud är trötta och i morgon kväll skall jag bjuda 40 personer på frukostbuffé och Screwdrivers i ett fåfängt försök att avtäcka postmodernismens själ och hjärta i festform.

Fast ni som inte skall göra eller är något av ovanstående, gå dit och dansa för fan!

Om flygresor: Passande klädsel

2006-09-28T14:39:00.000+02:00

Nu för tiden är jag oftast begränsad i mitt klädval när jag flyger. Jag har på mig kostym helt enkelt. Det har inget alls att göra med att jag skulle trivas speciellt bra i en kostym när jag befinner mig i runda slängar en mil ovanför marken utan är helt givet av yttre omständigheter. De yttre omständigheterna stavas oftast affärsresor och intervjuer, jag måste med andra ord vara klädd till tänderna så fort jag landar för att om möjligt vara både respektingivande och seriös i mitt utseende.

Men att klä sig i kostym när man flyger, det är verkligen inte en optimal lösning på hur man hanterar den moderna infrastrukturens mest obekväma situation. Det är torr luft, det är trångt och allt som oftast måste man trängas med andra personer klädda i kostym och ni vet ju hur trista de är i allmänhet. Vad är då den optimala klädedräkten när man flyger?

Det finns två parametrar man måste ta med i beräkningen när man planerar sin klädsel innan man sätter sig på flyget och tyvärr är de två divergerande och leder till två helt olika slutpunkter om man inte lyckas jämka dem samman. Den ena parametern är bekvämlighet, särskilt viktigt vid långa flygningar medan den andra parametern är förmågan att utstråla tillräckligt mycket pondus för att kunna imponera på en möjlig söt flygvärdinna och skaffa sig allra bästa service och komfort. Som ni förstår är det inte helt säkert att dessa på parametrar drar åt samma håll. Träningsbyxor och sin allra mjukaste och mest urtvättade tshirt är möjligen det mest bekväma man kan ha på sig under sex timmar över Atlanten men du kan räkna med att den där oerhört efterlängtade spontanuppgraderingen till första klass aldrig kommer att ske om du är klädd så. Å andra sidan är det inte alls säkert att du får sitta och sippa champagne i bekväma stolar om du checkar in iklädd krispig svart Pradaskjorta och perfekta halvkorta tretusenkronorsjeans och då får du sitta i turistklass med ett par alltför tajta jeans och småsvettas med alltför lite benutrymme för att det skall kunna kallas mänskligt.

Under årets reunionresa till Amsterdam kan jag ha uppnått den perfekta kombinationen av trendig välkläddhet och bekvämlighet för flygningar inom Europa. När jag möte Anton på gatan där taxin stod och väntade på avfärd mot Arlanda var det första han sa inte "Hej" eller någon annan hälsningsfras. Det första han sa var "Småborgerligt!". Jag kontrade givetvis med att säga "Borgerligt!" utan vidare förklaring.

Det som fick honom att reagera så kraftfullt var min kombination av mörkblå Fred Perry-piké, vita, något kortare än knälånga Duffer-shorts (de jag tjatat om) och babyblå Baracuta G9 Harringtonjacka. Nu, så här i efterhand, när jag tittar på bilderna som togs av mig iklädd det här undrar jag lite hur jag tänkte. Förvisso fantatiskt uppseendeväckande och stiligt men samtidigt kan jag inte undgå en känsla av utklädnad.

Jag tror att det är sånt man får vänja sig vid när man är en gnutta för fixerad vid kläder och kontext men bryr sig mer om kontext än om kläder.

Jakten på estetisk perfektion

2006-09-28T10:09:00.000+02:00

Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.

Problem: Way we dance - podcast

2006-09-27T10:31:00.000+02:00

Några av er har kommenterat att våra podcast har slutat fungera. Den har det. Det är illa. Vår serverleverantör visade sig inte vara lika pålitlig som jag trodde. Jag skall undersöka hur vi snabbt hittar en ny.

Håll ut.

Stil: Vän av ordning-kvinnan

2006-09-22T21:04:00.000+02:00

Vän av ordning är oftast vän av ordning eftersom vän av ordning inte har några andra vänner än just ordning. Jag vill helst inte skriva om vän av ordning eftersom så många redan har beskrivit sitt förhållande till vän av ordning. Eller snarare sitt ickeförhållande. För ingen har någonsin träffat vän av ordning, hon (eller han men vi skall fokusera på den kvinnliga varianten idag) lever sitt liv, inte genom att kommunicera med kommunikéer, utan med lappar på företrädesvis tre ställen; tvättstugor, företagskök och på insändarsidor. Jag kommer dock att skriva om henne här av den enkla anledningen att det inte längre är lika enkelt att känna igen vän av ordning på hur hon ser ut.

"Alla lappar om ordningsregler är förbjudna förutom de lappar som förbjuder folk att sätta upp lappar med ordningsregler. Den som bryter mot det här förbudet kommer omedelbart (eller så snabbt arbetsrättslagstiftningen tillåter) att bli avskedad."

Det här den enda lappen som skulle tillåtas om jag var chef för något företag med fikarum

I sak har vän av ordning alltid rätt. Det ligger lite i sakens natur. Ordning är något de allra flesta människor har en naturlig fallenhet för att tycka om och därmed har vän av densamma oftast rätt. Ändå är retar vännen mig till vansinne. Och det beror ju givetvis på att vännen påpekar saker som alla redan vet. Men som vi lite till mans, och till kvinns, struntar i. Alla vet att det är äckligt med gammalt sköljmedel i tvättmaskinen. Men behöver jag en vän av ordning som berättar det för mig och dessutom tror jag kommer torka rent efter mig bara för attjag råkar läsa hennes lapp? Nej är det enkla svaret.

Utseendet på vännen av ordning har förändrats. Ni kanske inte har märkt det eftersom vännen av ordning är så oerhört ljusskygg och enbart postar sina lappar i arla morgontimmar då endast tidningsbuden är vakna. Om vännen av ordning tidigare var klädd i kappa, tjocka strumpbyxor och i kallt väder även en lurvig sak på huvudet så är vännen av ordning, som en helt logisk följd av nymoralisens hypande, idag klädd med Louboutin-skor, vad som helst av Marc Jacobs och så kanske något från Acne. Vännen av ordning är med andra ord en ung tjej med kryddburkar i snörräta rader, konstant ångest för att det inte är tillräckligt välstädat hemma och för dessutom en konstant kamp mot de slarviga slackerna i hennes trappuppgång genom lapparna i tvättstugan. Det är troligt men inte alls säkert att hon i valet i söndags röstade borgerligt. Däremot är det helt givet att hon läste Ebbas bok så fort den kom ut på hyllorna och powerwalkar varje söndagsmorgon vilket ofta kombineras med att dricka latte i gigantisk take away-kopp (det är ju bara så härligt och mysigt storstadsmässigt!).

Jag inser så här att den här posten aldrig kommer att kunna avslutas på något bra sätt. Den slår helt enkelt på alltför många saker som jag inte tycker om; Vän av ordning, Ebba von Sydow-estetik och konservatism. Därför avslutar jag det lite halvt onyktert på en förfest med mina bästa liberala vänner, något oavslutat, något mediokert och något ogenomtänkt. Men se igenom spritångorna och mitt hat mot stagnation och se det jag skrivit som ett tal för sartoriell, och tvättstugenmässig valfrihet och mot östermalmsk uptightness.

Hösten är Ascottid

2006-09-21T20:19:00.000+02:00

Ni har väl alla kännt att hösten är på väg? Det där kalla stinget i luften på morgonen, fåglarna som inte sjunger så mycket längre och växterna omkring en som håller på att ruttna och dö. Men ett av de mest tydliga hösttecknen är desutom att folk försiktigt börjar lufta sin mer tunga del av garderoben. Hur många av oss har inte svettats i en alldeles för tjock jacka eller tröja under en gångtur när man överambitiöst svept in sig med oktoberkänsla i kroppen? Det här misstaget att ta på sig för mycket gäller också halsdukar, det är dock ett problem som avhjälps mer lättvindigt än det förra. Lösningen stavas Ascot-scarfen. Det är sydd i ett tunt tygstycke och är en variant på den om förut postade kravatten. Den fick sitt epitet genom att den med fördel bars till tredelad kostym ihopsatt med en nål vid de hästkapplöpningarna på banan i Berkshire. Man kan verkligen föreställa sig hur tea-time, nernålade hattar, kikare med snidat handtag och en grå ascot med rombiskt mönster ramade in anorektiska jockeys, hästar och blekgrönt gräs. Själv struttar jag runt med min beigebruna mönstrade (inköpt i London förra hösten) regelvidrigt och slarvigt knuten kring halsen. Den fungerar ypperligt både till jacka, kavaj och tröja och jag har blivit kallad gayig i den, ett betyg så gott som något.

Boktips: Mode. En filosofisk essä

2006-09-17T19:26:00.000+02:00

Sydsvenskans och Rodeos Björn af Kleen är en av Sveriges bästa kulturjournalister just nu. Läs hans ambitiösa recension av Lars Fr H Svendsens Mode. En filosofisk essä. Jag hade hört om boken innan men totalt missat att den skulle komma i svensk översättning. Nu är en beställning inlagd och tills dess nöjer jag mig med att förkovra mig i Ondskans filosofi av nämnda författare.

Kontext!

2006-09-14T16:14:00.000+02:00

Glöm inte att det är i roddbåtar och kommentarer som det händer på riktigt! Spyan ikväll? Jag ser ut som en stekare i rosa påutsidan men jag drömmer om electro och Håkan på insidan.

Plagg: Baracuta G9

2006-09-13T17:01:00.000+02:00

När jag skulle köpa jacka nu i våras stod jag inför ett avgörande och svårt val. Skulle jag våga ta steget in i historien och köpa jackan som använts av varenda hjälte jag någonsin haft? Kanske inte varenda men åtminstone av några av världens mest välklädda män; Steve McQueen, The Clash och Arnold Palmer (som utan tvekan är en av världens coolaste sportmän trots att han trakterade driver och putter snarare än en fotboll eller vad helst annat som skulle kunna ses som coolt). Jag tog mig själv i kragen och tog ett par modiga kliv rakt in i historien. Inte nog med att jag köpte en Baracuta G9, orginalet till den så kallade Harringtonjackan, jag köpte den i babyblått istället för den vanliga och mer neutrala beiga färgen.

G9:an är, och jag hatar egentligen ordet, en tidlös klassiker. Egentligen finns inget tråkigare än en tidlös klassiker, det vet ni ju att jag tycker vid det här laget. Ändå kan jag inte motstå den och jag vet precis varför. När jag kom till Lund som osnuten yngling för att studera och förkovra mig skrev jag in mig vid Blekingska nationen, studentsveriges indiebastion framför andra. Musik, inbillade jag mig, var det viktigaste i livet och jag satt, om inte andäktig så åtminstone nervöst tyst, på min första korridorsfest och hörde Jonas F (vid tiden DJ-bokare och allkunnig musikguru) berätta om vikten av att ha hört allt av Beatles för att förstå grunden till all popmusik. Även om jag idag kanske inte längre håller med honom att det är just Beatles man skall lyssna på så är jag fortfarande löjligt förtjust i att plugga dåtiden för att försöka förstå samtiden.

Den reella anledning till att jag köpte en G9 är alltså egentligen inte att jag tycker den är snygg ,vilket den förvisso är, men det är sekundärt i sammanhanget. Jag köpte den så att jag med bibehållen självrespekt och trovärdighet kan frossa i t ex den här underbara jackan.

Jag vill med andra ord inte bli tagen med byxorna nere. Eller i det här fallet jackan av. Jag vill, inför mig själv och alla andra som beter sig lika märkligt som jag själv, kunna rättfärdiga mina pastellstinna, preppyliknande sartoriella utsvävningar med att låtsas som om jag känner till bakgrunden enbart genom innehavet av en speciell jacka. Låter det ytligt? Det är det. Det är kläder vi pratar om.

Sändning: Podcast

2006-09-11T23:04:00.000+02:00

The way we wear har fått tillökning! Ni har säkert gissat er till det förr men det är ju så att jag och Josef inte bara älskar kläder, vi har även en brinnande passion för musik. Och det vet jag ju att ni har med. Nu kan ni ta del av vår passion direkt ned i er iTunes (eller den spelaren ni använder om den stöder podcastsändningar) eftersom vi alldeles nyss startade en podcast.

Nu är ni alltså så goda att lägga till podcasten

http://feeds.feedburner.com/TheWayWedance

i er iTunes så lovar jag att ni snart kommer ha massa smaskens musik att njuta av. Om det är så att ni inte har en spelare som ni kan ladda ned på det här enkla sättet så kan ni alltid titta in på systerbloggen

http://waywedance.blogspot.com och ladda ned vad ni vill på ett mer manuellt sätt.

Maktspråk: Uruselt

2006-09-11T20:17:00.000+02:00

”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”

Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
Nej allt som oftast får armbandsur att tänka på de sleevenotes som återfinns i Pulps sorgligt bortglömda This is Hardcore. Musiken är intressant studie av en människa och en musikgrupp stadd i upplösning på grund av överintag av rekreativa droger. Men jag finner nästan hårdporrsestetiken i häftet det mest intressanta med skivan, de sterila hotellmiljöerna, de solariebrännor som glittrar, allas trötta ögon och det hårda sminket som kontrast mot dålig hy. Och där på insidan av häftet uppenbarar han sig, Mannen, med en sidenmorgonrock, kontrasterande hårda ögon och en riktigt STOR klocka på armen.

Nu åker jag på konferens till Bryssel, men under min frånvaro så läs den här utmärkta artikeln om konstnärer och deras kläder.

Maktspråk: Kostym kontra fjällrävenestetik

2006-09-11T08:04:00.000+02:00

Vem av de här tre skulle du lita på? Eller vänta nu, den frågan är relativt irrelevant. Den korrekta frågan torde vara:

"Vem tror du multinationella företagsledare lyssnar mest på när det gäller växthusgasers inverkar på vår globala miljö?"

Om du inte svarar Al Gore på den frågan är du antingen Peter Eriksson, Maria Wetterstrand eller en av de där miljöpartisterna jag såg framföra någon form av miljöperformance på torget i Halmstad i somras. De dansade, spelade teater och hade skyltar där det stod något i stil med "Nu är de där märkliga miljöpartisterna igång igen". Och de var märkliga. Och de visste om det. Och de ville ha det så. Jag tyckte de var märkliga och jag tyckte också att det var märkligt att de vill ses som märkliga.

Låt mig förklara varför men innan jag gör det vill jag deklarera min egen ståndpunkt i miljösakfrågan eftersom det så lätt annars blir guilt by association-resonemang i kommentarerna. Jag är för trängselskatter, jag har ingen bil (och hade jag en skulle jag ha en liten liten sportbil som jag körde väldigt sällan och då iklädd bilhandskar och scarf), jag hyser ett intensivt hat mot SUVs, jag är inte helt främmande för grön skatteväxling (kanske inte i exakt den formen som den genomförst i Sverige) och jag är noga med all min återvinning. Jag är förvisso för kärnkraft men det beror framförallt på att jag inte delar miljöpartiets åsikt i frågan utan tycker det är den mest miljövänliga formen av energiproduktion vi har.

Jag kan förstå de unga miljöpartisternas strävan efter att medvetet bete sig märkligt om de vore en konstgrupp som utmanar stereotypa klichéer inom politiken. Ni vet, kostym, power-slips och vit skjorta på männen och dräkt med högklackade pumps för damerna. Vore de performancegruppem "MP" så hade deras gärning inte bara haft bärighet utan även ett existensberättigande. Nu har det slumpat sig så att de inte är en performancegrupp utan ett av den nuvarande regeringens stödpartier. Och Peter Eriksson klär sig i jeans och en brun kavaj. Av samma anledning som de unga miljöpartisterna på torget i Halmstad genomför en dansperformance; för att rädda miljön. Eller nu blev det fel igen. De genomför den ju inte för att rädda miljön utan för att särskilja sig från ungdomspolitkens mainstreamfåra och beter sig därför med flit en gnutta "märkligt". Märkligt var ordet, i alla fall om man har som huvudmål att faktiskt förändra hur folk beter sig.

Al Gore har i snart trettio år (om man får tro pressklippen som man hittar på nätet) slagits för en utsläppsminskning av växthusgaser. Han släpper i dagarna filmen "An inconvenient truth" som egentligen inte är mer än en lång powerpointföreläsning om dagens globala miljösituation. Hur skiljer sig Al Gore från Maria och Peter om vi bortser från det faktum att han faktiskt varit vicepresident i USA och blev bortfifflad från presidentskapet den där gången för 6 år sedan? Skillnaden i passionen för miljön och udden i argumenten är mindre än vad man skulle kunna tro, det som skiljer dem åt är, om man hårdrar det, deras klädsel. Al Gore vet hur man använder sig av kostymen som ett argument i sig, vilken slips som passar bäst till respektive lobbygrupp och hur man på ett ledigt sätt klär ned sig för att visa sig mänsklig när det behövs. Därför kommer folk att lyssna med ett fördomslöst öra när han berättar att vi beter oss illa mot moder natur och inte slå dövörat till som vi, gemene man, gör när vi ser en miljöteatergrupp föra samma argumentation från en liten scen på ett torg i Halmstad. Eller ännu värre, från riksdagens talarstol iklädd en stickad kofta.

Byxben

2006-09-04T17:03:00.000+02:00

Jag vet inte vad det är med mig och byxben, men jag kan bara inte stirra mig mätt på dem. Ena dagen så är det en långt välsytt jeansben som omsluter ett par chelsea-boots perfekt som tilldrar sig min uppmärksamhet på bussen och nästa dag faller jag bara pladask för ett par högvattenkorta manchesterbyxor som framhäver de randiga sockarna och smutsvita canvasskorna effektfullt på den genomtrevlige australiensaren som bär dem. Jag upplever en ambivalens, ja nästan en personlighetsklyvning när det kommer till byxben. Jag tittar på mina egna nyligen uppsydda, på ett lokalt skrädderi, och blir frustrerad. För korta ser ju så hoppigt, livsglatt och så väldigt kyligt ut. När byxbenet når hälens nederkant ser det medvetet, omslutande och omsorgsfullt ut i min värd. Jag känner inte att mina byxor kvalar in. Till korta byxben är gör sig loafers och låga tygskor bäst. Till hällåånga så passar den nämnda chelsean bra, men också en modig chuck taylor-klon som exempelvis gram. En gång i tiden så existerade det utsvängda byxben för mig, både som flare eller boot-cut. Men det är längesen och jag har så svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna mig väl tillfreds i något som svänger utåt. De jag har på mig svänger lätt inåt men känns ändå bara så…lagom. Lagom. Finns det?

Samhällsansvar!

2006-09-04T12:14:00.000+02:00

Stelly har röstningsbanner på sin sida. Jag får magsår och tänker: "Shit, vi måste ju också agera i enlighet med demokratiska grundprinciper". Därför ploppar jag upp en uppmaningsbanner på TWWW med.

Tillfälle: Naivism och Tour de France

2006-09-02T11:27:00.000+02:00

Sensommaren 2006 är naivism det som borde driva samhället och popkulturen framåt. Det kan ha varit så ett bra tag utan att jag har märkt det men det är av mindre vikt. Det viktiga i nuläget är att vi accepterar naivismen som en ledstjärna och låter den påverka beslut och tankegångar. Fast förväxla nu inte naivism med naivism. Att vara omedvetet naiv är givetvis det allra vackraste men det är inte det jag pratar om nu. Nu pratar jag om att medvetet välja naivism framför cynism, att använda naivism som ett verktyg för att bryta ned vårt popkulturella pansar. Pretentiöst? Oerhört men det är också det som är meningen. Utan pretentioner, utan strävan förändras inget och då är i alla fall jag beredd att hoppa av den här skutan. Allt det här leder oss in på ämnet för dagen. Indurain.

Det var tidigt. Det är det alltid på Patsy, de vill ha det så. Eller fel, myndigheterna vill ha det så. Någon herre i kostym och slips (förmodligen vedervärdigt ful) har bestämt att band inte får spela efter 22 medan det går bra att dunka ut "Blue Monday" hela vägen fram till tre på morgonen. "Inconsistency is my very essens", sa den svenska statsapparaten. På scenen stod en vän, en blivande vän, en Billy-synth och en delogofierad iBook. Om jag hade kunnat paketera ögonblicket och tappa det på flaska hade parfymen döpts till "Naive" eller möjligtivs "Naivism". På ett teoriskt plan består Indurains musik bara av handklapp och Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". En medveten naivism och ett uttryckssätt som hade ratats av Idol-juryn snabbare än vad Clabbe af Geijerstam hinner säga åldersnoja. I verkligheten består Indurains musik sockervaddssvängiga melodier med textrader som:

"I am Bruce Springsteen without a guitar, I am a player who doesn't get laid"

och jag står och gör souldansen vid ett bord framför scenen och önskar jag kunde sjunga med. Indurain kommer aldrig sälja gigantiska mängder av skivor men det är helt i sin ordning. Så länge de ploppar ut en MP3a lite då och då kommer jag vara mer än nöjd. Och känner jag dem rätt så tror jag att de skulle vara rätt nöjda med det också.

Tour de france kanske ni frågar er. Det skrevs det inget om alls. Nej, det gjorde det inte. Jag ville bara ha med det i titeln.

Epilog: Som om vi inte anade

2006-09-01T13:15:00.000+02:00

Han var tydligen Sveriges bäst klädda man i år. Eller englands. Eller skall man säga utlandssvensk? Jag vet inte men jag vet en sak; det var tur att vi inte intervjuade Petra "Leopard" Marklund om kläder och kontext. Det hade blivit märkligt att höra hennes kommentarer om Baracuta-jackan.

Status: Nybörjare

2006-08-31T23:52:00.000+02:00

Det finns väl bara en dator där man snabbt som tusan kan skapa motsvarande bild som ovan när man kommer hem sent en torsdagskväll efter mat och vin på självgourmetkrog någonstans på Kungsholmen. Mmmm, just det. Ett Äpple, en Apple, den vackraste datorn som finns. Nästa steg blir ju att ha podcast på bloggen nu.

Annars måste jag tips om Indurains spelning på Trädgårn ikväll. De går på allra senast 21 så var där innan.

Var bara tvungen att göra ett digitalt krumsprång för att fira hur glad jag är att den äntligen är hemma hos mig själv och inte i TNTs våld.

Smycke: Strumpor

2006-08-30T16:40:00.000+02:00

För inte alls länge sedan sprang jag på en gammal vän. En gång i tiden var han inte min vän. Han var inte heller min ovän. Han var inget annat än min gamla flickväns nya kille vilket förmodligen är den allra mest irriterande personlighetstypen som finns. Nu hade det råkat slumpa sig så att det var jag som hade brutit upp ett par veckor tidigare men det är av mindre intresse. Bara några veckor tidigare hade ju den där midjan att lägga armen runt varit reserverad för mig. Inte för den här tjommen med riktigt märkliga, vita byxor och med en konstant air av svalhet och coolness runt sig. Han var nämligen inte bara mitt nya irritationsmoment i vardagen, han var även det första mods som jag lärde känna.

Min irritation har alltså lagt sig vid det här laget. I ärlighetens namn hade den lagt sig redan innan jag träffade honom personligen för första gången. För ett par helger sedan sprang jag på honom i entrén till "Trädgårn", det var indiegalej som vanligt och Diorpojkarna struttade runt med sina randiga tröjor och osmakliga pork pie-hattar och försökte se ut som Pete även om de på sin höjd blev fulla på starköl i vansinniga mängder. Min vän modset stod som vanligt ut från omgivningen. Han var oklanderlig i en charmig sportjacka, mörka jeans och, smaka på det här, lila strumpor. Det var också till strumporna vårt samtal sökte sig, för om det är något som definierar en mans smak är det på sättet han väljer strumpor. Eller inte väljer, ibland är hud den allra vackraste av färger på strumporna. Vid det givna tillfället hade jag till exempel inga strumpor (men väl mockasiner).

Strumporna är det allra vackraste manliga smycket. Oftast skriver tidningar som King, Slitz eller den mer modesta Café om hur viktig klockan eller manschettknapparna är för män som vill stoltsera med smycken. De har väl inte direkt fel men det känns en aning uttjatat. Vi män behöver inte mer indoktrinering som säger åt oss att klockor och manschettknappar är det enda vi kan använda för att skilja ut oss från mängden. Strumpor har en mycket mer direkt effekt. Om ni inte har gått in på en fest, i strumplästen gärna, iklädda ett par uppseendeväckande strumpor har ni aldrig fått veta hur det känns när en kvinna kommer in i samma rum med en förförisk diamant hängande runt halsen. Man är uttittad, utfrågad och kanske framförallt beundrad. För att man vågar, för att man klarar av att stå ut och för att man är ett uppkäftigt alternativ till den manliga monokromismen.

Paret i fråga, alltså mitt ex och modset är fortfarande ett par och jag kan, eller ens vill, inte göra något annat än att önska dem all lycka i livet, både bland böckerna, bland lagarna och bland lakanen.

Personligt: Barcelona, ett ögonblicksintryck

2006-08-28T19:13:00.000+02:00

Det är svårt att sortera förstahandsintryck av en stad. Det blir ofta ganska grumligt och grunt, utblandat av nyhetens behag. Men jag blev verkligen förtjust i Barcelona den dryga vecka jag var där, mer förjust än de flesta städer som jag brukar ha flyktiga bekantskaper med och som ofta mest ter sig svårtydda och fientliga.
De trånga smutsiga gränderna, de små klädbutikerna med pumpande vidrig Barcahouse som knappt gjorde att man kunde tänka, Grazian pyntad till häxgrottor av papier maché, Rondel för 25 kr, Maoz falafel och de höga vågorna från medelhavet som slog in över den centalt belägna stranden. Allt fick mig att falla ganska pladask. Min ankomst fick dock en brutal haltande gång med en matförgiftning som förvandlade de utsirande takplattorna i lägenheten till malströmmar som angrep mig till illamåendets rand. Det var inte så trevligt att ligga blick stilla med Sufjan Stevens på högsta volym och sammanbitna tänder för att inte behöva springa bort till toaletten i nästa rum innan konvulsionerna hade nått sin topp. Men det gick och nästa dag var jag på benen med enbart glödande magkramper. Jag tror egentligen inte 35 gradig hetta och hög luftfuktighet en stor del av året är en speciellt bra grogrund för varken dydanande modeskapande eller helt genomtänkt affärsverksamhet inriktad på kläder. Följdaktligen så fick man vada genom ganska stora mängder av vederstyggliga plagg för att hitta guldkorn. Men vilka guldkorn sen som det gick att vaska fram bland hörnbutiker med rökelse- eller marijuanalukt och obesvärande innehavare. När jag inte orkade mer så fanns luftkonditionerade Zara- och El Corte Inglés-komplex som fristäder.
Jag kan inte påstå att jag hade tid eller lust att leta speciellt mycket efter lokala designers, men det mest intressanta hittade jag i ett av Grazians otaliga konstkollektiv i form av en virkad halskrage som vilken kvinna men den minsta lilla vurm för det engelsk 1800-talsestetik hade kunnat döda för. Favoritbutiken var nog Smart and Clean, med ett ambitiöst utbud av retro, men med alldeles för medvetna priser. Modeveckan i Stockholm hade nog varit mer givande sartorialistisk, men jag tvivlar på att de hade slått helhetsupplevelsen av Barca. Messi på Camp Nou, den hundrafemtiförsta haschförsäljaren som vi avfärdarde, 1-liters Xibeca på stranden under tidig kväll med dämpat ljus, promenad i Park Güell med byggnader mittemellan en mardröm och en sagoskog som anföll mig medan jag åt vitlöksskorpor.
Jag kommer åka tillbaka.

Andres om lite mer kläder och en bok

2006-08-24T17:27:00.000+02:00

När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

Fantastic man
The Face, juni 1982
Haircut 100
Butcher of distinction
Rushmoor

The importance of "Style négligé"

2006-08-16T09:49:00.000+02:00

Här skrevs det ganska så nyligen om en inställning till kläder som är, om inte vacker till utseendet, så åtminstone i tanken. Har ni läst här ett tag har ni insett att det som är vackert i tanken nästan alltid är att föredra framför det som är vackert i verklighetens kalla och flata yta. "Style négligé" är den sartorialistiska morsvarigheten till den logiska filosofins främsta verk, "Tractatus" av Wittgenstein. Det skall redan här, för att förhindra att någon får för sig att jag tror mig förstå "Tractatus", sägas att beteckningen främsta verk är hämtad från de som faktiskt kan något om logikteori och inte alls mitt personliga omdöme. Wittgensteins tes, vad den är må vara, sammanfattades allra sist i boken med orden:

""Whereof one cannot speak, thereof one must be silent."

"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" är den vedertagna svenska översättningen och det skall tolkas som att Wittgenstein med sin bok försökte hitta tankens yttersta gräns, den gräns som sätts av kopplingen mellan logiken och språket, mellan verkligheten och bilden där bilden bara kan beskrivas genom språket. Den yttersta gränsen existerar eftersom logiken, som i sig självt är begränsad, styr vårt språk med vilket vi formulerar våra tankar. Låter det krångligt? Det är det. Det är vansinnigt krångligt och min förståelse av boken var ringa när jag läste den.

Vad jag däremot förstår är essensen och innebörden av "style négligé". Om det kan vi inte heller prata. Pratar vi om det förstör vi illusionen av medveten omedvetenhet och således bör vi vara tysta om det. Har vi förstått "den goda smaken" genom att klättra upp på den klädmässiga kunskapsstegen skall vi, i Wittgensteins anda, sparka undan stegen och falla fritt med den säkra insikten att vi har haft kunskapen för att sedan negligera den.

I relation till vår senaste Lokko-post läste jag på ett klotterplank att folk ställde sig frågande till hans tes om att det kläder blir intressant först när man klär sig i subkulturell kollisionskurs och har på sig Ralph på Debaser eller Kånken på Köket. Skribenten ställde sig frågan om hon borde blondera håret och operera in silikonbröst och sedan gå på indieklubbar bara för att vara motvalls. Det skulle inte vara "style négligé" men det är ett skulle vara ett beteende som teoretiskt sett bör placeras i samma fålla. Att förstå koderna, att ha dem inhamrade i sin ryggmärg tillåter oss att stiga utanför den subkulturella konformismens mänskliga gentrifiering, där det enda som skiljer en fredagskväll på Street eller Spy Bar från 7-11-butiken på hörnan är musiken, och åtminstone på något, rätt komplext sätt, bli fria.

Personligt: Civilisationen - eller dess utkanter

2006-08-08T12:07:00.000+02:00

Det är först när man är borta från civilisationen som man får vett att uppskatta dess fördelar sa någon till mig någon gång. Min resa till norra Norrland och fjällen är över och detta blir en kort rapport därifrån under ett tillfälligt stopp i min svala lägenhet innan jag jagar vidare på semesterns resor.
Tänk att välbryggt kaffe kan vara så bra. Att tvätta sig regelbundet kan vara så skönt. Att sova i en säng är så livsviktigt och att äta mat ur kylskåp och dessutom kunna förtära den i frånvaron av hundratals bråkande insekter faktiskt är det drägliga tillståndet. Men tänk på att berg verkligen alltid är så vackra som man kommer ihåg dem som. Att ingen mat smakar så bra som efter man burit packning i två mil. Att en medburen låda Chill Out Shiraz kan vara det godaste man någonsin druckit. Och tänk att man skitigt, trött, sårig och lite uttorkad bara står där och ler och tänker att det verkligen var värt det när man väntar på bussen hem.
Kort sagt fjällturen var bättre än någonsin. Medelhavsvärme, frånvaro av mygg, väl tilltagen vinreserv och bra gruppdynamik gjorde det. Jag hann också med ett besök hos mina släktingar i Gällivare. Den där ”trätofflan” av plast i diverse starka färger hade slagit på bred front. Cheap Monday hade letat sig över polcirkeln. Långärmade t-shirts med alien eller tribalmönster slog fortfarande mot mina synnerver med smärtande impulser. Hos den äldre bärplockande delen av befolkning är den lokala träningsoverallsjackan fortfarande kutym och många tycker det är okej att gå i centrum med cammobyxa och lappkniv.
Men på väldigt få ställen så träffar man så öppna, gästvänliga och givmilda människor som där. Jag tänker på det fiskande par, som körde en halvkilometers omväg på en fjällsjö och plockade upp oss med motiveringen ”äsch, vi hade vägarna förbi och det är inte så fint att går här”.

Musiken i lyssningsbar form

2006-08-08T00:23:00.000+02:00

Minns ni att jag skrev om soul för ett tag sedan, ett bra tag sedan? Då skyllde jag frånvaron av MP3or på att jag satt på modem vilket förvisso var sant men eftersom jag nu har begett mig in cityverkligheten kan jag inte använda den ursäkten längre. Därför kommer de här. Som i ett litet paket. 4 låtar vacker soul (Jackie Moore har jag bara på vinyl, hemskt ledsen för det) för er att njuta av.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

"Party time man" av The Futures

"Eddie's my name" av Eddie Holman

"He is always somewhere around" av Donny Gerard

Uppdatering:

Courtesy of Carl H, här kommer världens bästa discolåt

"This time baby" av Jackie Moore

Stadens brus - äntligen hemma

2006-08-07T18:15:00.000+02:00

Snart 24 timmar i huvudstaden. Det var ett tag sedan sist nu. Det har varit skönt att vara borta men på gränsen till skönare att vara tillbaka. När man stänger in sig innanför tullarna, där det bara blir mer folk ju längre tid semestertiderna fortgår i takt med att folk kommer hem från sommarställen och den enstaka charterresan, försvinner sommarvemodet. Sommarvemodet börjar någon gång i början av juli och finns allestädes närvarande fram till slutet av september men framförallt kommer det upp till ytan när man kör bil längs med sommarguldbruna sädesfält och tänker på den där låten som var med på blandbandet "Vi två, 20 och 22" som jag fick av den där flickan en gång i tiden. Den sommaren var väldigt vemodig i slutet så nu kan jag inte längre se ett vajande kornfält, eller möjligtvis vete men vad vet jag, jag är ingen kännare av sädesslag, utan att känna den där ångestblöta yllefilten över bröstet. Men det måste vara så, för sommaren, så som den varit i år är för vacker för att inte skapa lika delar glädje som vemod. Det är för vackert att åka slingrande väg ned mot havet strax norr om Tylösand och minnas barndoms sommrar för att man inte skall må nästan illa av skönhet och vemod.

Men nu är det slut på vemod, nu är jag tillbaka i staden och i staden finns inte plats för vemod. Möjligtvis dekadens och allmänt illamående men vemod, det sparar jag till sommrarna på landet. Sommaren, och kanske speciellt just där vårt sommarställe ligger, erbjuder oss enastående möjligheter att studera det kanske mest intressanta plagget som finns, solbrännan. Jag fascineras ständigt över vår kollektiva passion för solen och dess skadeverkningar. Ju sjukare vi riskerar att bli rent kliniskt, dvs. skaffar oss en välbrynt solbränna, desto friskare anses vi se ut. Ju mer vi svettas i solstolar och på badlakan istället för att njuta av friska limedrinkar i skuggans svalkande sken desto mer normala anses vi vara. Det är inget annat än märkligt när man tänker efter. Nu skall jag inte påstå att jag tänker efter speciellt mycket med tanke på att jag allt som oftast vaknar upp ett par dagar efter semesterns nedkomst med rosa bringa och ett flagnande ansikte efter obetänksamt mycket tid i ovan nämnda solstol. Så även i år. Men jag har lärt mig, det försvinner och ersätts så småningom av en mer socialt accepterad brunaktig nyans. Det är skönt, både för att man kan visa sig utanför hemmets fyra väggar utan att skämmas men också för att man slipper vakna i en bädd fylld av hudflagor varje morgon.

Stockholmssommar, ta mig med storm! Och välkomna tillbaka alla läsare, TWWW har alldeles nyss vaknat upp ur sin sommardvala.