Skor: Schmoove vs. Swear

Vart och vartannat indiekid, som hade överdoserat på antingen Metropolis eller Hot Service, sågs iklädda antingen ett par nappa-Schmoove eller ett par aningen för små Dean (tip-toe-walk någon?) härom året. Denna friska fläkt som vädrade ut något av den unkna Converse-stanken som hade lägrat sig alltför permanent på alltför många av landets medelklassklubbar har väl mojnat något idag. Förhoppnings så lyckades den dock dra med sig en del av uniformstänkadet som dock kanske Cheap Monday ersatt på senare tid.

Jag tycker dock att de spetsiga engelsmännen och deras franska motsvarigheter inte bör glömmas bort sådär i en handvändning. Swear Deans variant på Chelsea är klassiskt stilren med fina detaljer och kan vara det som man väljer att gå in våren med. Schmoove har lämnat spetsigheten i en modell för att övergå till rund gummerad kant och en skymt av Paul Smith:sk säckighet. Påminner lite om ett par gamla favoritClarks jag har.

Rörelse: Varför handlar allt om England i slutändan?

Popkultur, den variant som jag bekänner mig till och frenetiskt utforskar vid varje tillfälle jag kommer åt, strömmar på något sätt alltid genom England. Vi kan inte komma ifrån det hur mycket vi än vill. När jag våren 2000 ensam gick på bögklubb på en liten trång bakgata i Meatpacking district på Manhattan, lyssnade på underbar amerikansk house och lite lätt skräckslagen stod i utkanten av dansgolvet så var det engelsmännens fel att jag var där. Eller deras rätt kanske man skall säga. För om Danny Rampling och hans vänner inte hade åkt till Ibiza den där sommaren 1986 eller om Mike Pickering inte hade tagit med sig CeCe Rogers “Someday” hem från Chicago och furiöst pumpat ut den över Haciendas dansgolv då hade jag inte stått där, knutit näven och dansat till “Ibo Lele”. Det är engelsmännen det kommer an på. Men varför är det så?

Min tes är kort och koncis men förmodligen alldeles för förenklad för att stå tidens test och tand (och verkligen ingen akademisk granskning) men det är ok, det här handlar om popkultur och då är varje skrift flyktig som ett sandslott I vattenbrynet.

England har ett sånt inflytande på populärkultur, inklusive hur vi klär oss givetvis, pga. av dess traditioner och engelsmännens förmåga att ständigt bryta mot dem men samtidigt anamma dem. För varje ny revolutionär våg av kulturyttringar finns det en klar och tydlig fond att kontrastera sina åsikter mot, för varje ny DIY-rörelse finns det en lika klart definierad DDIY (Don’t do it yourself)-rörelse. Det här skapar livskraftiga subkulturer som sprider sig som ringar på vattnet i vår allt mer lättrinnande värld.

Vad jag säger är helt enkelt att vi måste tacka gentlemännen från St. James lika mycket som Vivienne Westwood för punken, överhuset lika mycket som Paul Oakenfold för acid housen och Churchill lika mycket som Pete Meaden för modskulturen.

Tack alla ni konservativa engelsmän för att ni gett oss en väg in till hela världens popkultur. Från botten av mitt hjärta, tack.

Stilikon:Nick Cave

Vet inte i hur många artiklar Nick Cave:s skräddarsydda kostymer har nämnts och faktumet att han vägrar yppa sin skräddare på Savile Row. Men det gör det dock inte mindre intresant. För Nick är en högst allmängiltig och lättillgänglig artist, dock med en konsekvens och en röd linje både i sitt skapande och sin bild gentemot omvärlden som är få förunnat idag. Om ni, som jag, uppskattat hans senare skivor mer än hans tidiga postpunkiga oljud så passar hans aura av stil och medvetenhet som perfekt fond till musiken.

Inför skivsläppen numera låter han sig alltid intervjuas på ett bättre hotell med ett gott thé och de färskrullade cigaretterna väl till hands. Hans välskräddade kostymer, smakfulla slipsar i mörka färger till löst sittande skjortor sjunker alltid perfekt in i de standardiserade chippendalegrupperna. Nick Cave står över slagbredd och västmoden och ingen vågar blottar bringan med sån självklarhet som bibliotekariesonen från Warracknabeal. Detta och i övrigt utsökt klädval kan man inte minst se på fotoesessionerna från den senaste skivan Abattoir Blues/The Lyre of Orfeus

Nick Cave jobbar numera nio till fyra vid flygeln i sitt arbetsrum och ägnar resten av dagen åt sin undersköna fru Susie och deras tvillingpojkar, fjärran från den heroinpudrade konstnärsmyt han tidigare ägnat sig åt. Skapande värdigt en stilikon.

Plagg: Jermyn Street-skjortan

Saker som görs med kärlek är alltid värda uppmärksamhet. Inte alltid positiv sådan men man skall alltid ge saker sprungna ur någons hjärta en chans, en chans att bli antingen älskade eller hatade. Det är därför man antingen älskar eller hatar kläderna och skorna från Jermyn Street i London. Det här är kläder som det ligger kärlek, passion, hantverksskicklighet men också en rejäl dos tradition och värderingar bakom. Traditioner och värderingar som inte omedelbart appelerar till en modern och förhoppningsvis tänkande människa.

Det finns en underbar passage i Robert Elms bok “The way we wore” (ja, den här bloggen har den boken att tacka för mycket) som mer än något annan beskriver den mentalitet som råder i affärerna längs med gatan. Författaren har på ett mirakulöst sätt kommit över ett par Chelsea-boots tillverkade av den skickligaste av skomakare på den anrika institutionen John Lobbs. Vi pratar om skor som skulle lätta plånboken på ungefar 1500 pund, dvs. vansinnigt dyra och inget för varken dig eller mig. Något år efter att han har köpt skorna dör skomakaren och med honom försvinner kunskap som inte längre finns någon annanstans.

Ytterligare något år senare måste skorna putsas upp och fixas till och han lägger dem i en Tescopåse och tar cykeln ner till Jermyn Street, fritidsklädd från topp till tå (som man bör vara när man är ute och cyklar på helgen). Han kliver in på Lobbs och kan i luften känna hur expediten tittar på honom med lätt förakt, näsan i vädret och den stelaste överläppen den här sidan Lawrence av Arabien. Man skall närma sig Jermyn Street med vördnad och inte i jeans är hans budskap. När han tar upp skorna ur påsen och ställer dem på disken ändras dock expeditens min drastiskt och han utbrister:

“Ohh, you got a pair of the master’s shoes”

vid blotta åsynen av skorna.

Den här historien sammanfattar Jermyn Street i ett nötskal; extrem snobbism blandat med en på gransen till vansinnig passion för kvalitet och hantverkarskap. Det är därför en skjorta härifrån är något alldeles speciellt. Oavsett om ni väljer de billigare affärerna på gatan (TM Lewin eller Hawes and Curtis där man får fyra skjortor för 1500 kr) eller de riktigt dyra (Emma Villis eller Turnbull & Asser där priserna är flera gånger högre) så får ni en skjorta som ni inte kan hitta någon annanstans. Det här är inte kroppsnära Tigerskjortor i sladdrig kvalitet eller italienska, glansiga Versacekreationer, det här är skjortor för män (och för den delen kvinnor, alla affärer har idag en kvinnokollektion av rang) som har vuxit ur tonårsskjortan och letar efter något som signalerar någon form av vuxenskap. Att ta på sig en skjorta där tillverkaren faktiskt brytt sig om att sy oket i flera delar för att minimera vecken på ryggen och där kragen består av 12 individuellt utformade element får mig att känna mig som en del av en kedja där länkarna stavas passion och kunnande. Det är en inte helt oangenäm känsla

Välkommen till The Way We Wear

Är du trött på att läsa om kläder och mode av ytliga Paris Hilton-stövlar eller genomtråkiga Boss-kostymer? The Way We Wear har kommit till i suget efter att läsa och skriva om hur high-fashion verkligen kan vara ett statement som management-konsult och hur crossover-modet ter sig i indie- och klubbvärlden. Detta utan den sedvanliga historielösheten och ytligheten som ofta förhärskar när det gäller kläder och mode. Vi kommer att göra vårt yttersta för skriva om det vi tar på oss varje dag med tydliga referenser till den musik, konst och litteratur som intresserar oss.

Du är vad du har på dig, glöm inte det!

//Josef och Johan