Inspiration: Lord Breaulove Swells Whimsy

Idag verkar vem som helst med en uppdaterad personlig handlare kunna bli utnämnd till stilikon: Peaches Geldof, Zac Efron, Megan Fox etc. Uttrycket är så slitet att det omöjligen går att använda mer. Jag menar, vi talar ju inte ens om Jackie Kenney eller Hertigen av Windsor längre. Peaches Geldof. Smaka på det...

Lord Breaulove Swells Whimsy livsmål är att tranformera sin tillvaro till levande konstverk. I sitt eget paradis ute på New Jersey är han president i "United Shires of America" och modus operandi i "The Order of the Bagatelle". Han har skrivit en fantastisk bok "The Affected Provincial's Companion och har en väldigt läsvärd blogg. Men framförallt, han ser fantastisk ut. Jag kan inte annat än ropa, skrika och uppmuntra att konsumera allt som har med denna man och hans dandyismer att göra. Det kommer att göra dig till en lyckligare människa.

Föressten 2: Twitter

Om ni vill följer ni mig på @anatomi. Bara så ni vet.

Skoputs - en guide

Att inviga ett par nya skor är en speciell upplevelse. Men det är också en upplevelse som kräver lite kunskap och engagemang, istället för enbart synaptiska stötar av den mer belönande sorten. Då jag de senaste ägnat mig åt att skaffa mig en tillfredställande skogarderob har jag också tvingats tillgodogöra mig en del kunskap om hur man sköter dem och på så sätt förlänger livet på tingestarna. Här på Way We Wear har vi också ett underskott på texter som behandlar vård av våra kontextualiserade effekter. Nåväl. Givetvis gör inte denna guide några anspråk på att vara heltäckande eller sprungen ur någon originalkunskap. Det är enbart ett destillat av spridda texter och erfarenheter.


När du får skorna direkt från affären är de som känsligast för permanenta skador och deformationer. De har kanske stått på en hylla, först i fabriken och sedan i affären, och torkat ut. Kanske är de enbart blänkpolerade. Om du inte fått någon skokräm eller något skovax med dig under köpet föreslå jag att du tar dem till din lokala skomakare och införskaffar en burk av varje i rätt nyans. Rätt är den färg som är rätt för dig, det går att experimentera med olika färger på kräm/vax till olika skinnfärger. Jag brukar dock köra så nära skinnfärgen som möjligt då jag inte är någon Lord Whimsy.

Nästa steg är att grundimpregnera skorna. Observera att detta skall göra innan du burit dem för första gången (utprovning undantaget). Ta bort skoblocken (cederträ eller björk!) och snören och borsta av skorna med en skoborste fri från impregneringsrester. Sedan smörjer du in dem med rikligt av skokräm. Jag använder en bomullstrasa och formar handen som en pistol, vilken jag draperar tyget över. Är det en hel- eller halvbrouge använder jag vanligt tops för att peta in skokräm i perforeringarna. Var noga med att smörja in randsömmen och använd preferentiellt en tandborste till det. Glöm inte tungan. Efter krämen är väl inarbetad låter du skon vila i 1-2 dygn i sina block.

Efter denna tid bör lädret ha sugit åt sig det mesta av impregneringen och det är nu dags att vaxpolera skorna. Borsta återigen av skorna med en skoborste fri från impregneringsrester, för att få bort eventuella skokrämsrester. Öppna sedan skovaxburken och använd trasa och fingrar för att mjuka upp och värma en rejäl mängd vax. Återupprepa sedan impregnering precis som med skokrämen (tyg, tops och tandborste). På med blocken och vänta minst ett dygn.

Nu är det dags att grundpolera skorna. Du borstar först bort eventuella vaxrester med en ren skoborste. Sedan kan du med svepande rörelser polera fram en lämpligt blank yta på skorna användandes en tjock bomullstrasa fri från vax- eller krämrester. Vill du ha en högblank yta så avsluta med en polering av en nylonstrumpa. Skorna är nu färdiga att användas. Ett tips är dock att mjuka upp dem och använda dem hemma eller i alla fall inomhus de första gångerna. Och kom ihåg grundregeln, en sko används aldrig två dagar på raken! Låt den vila minst ett dygn innan den träs över foten igen. Alltid med skoblock!

Fortsatt skötsel gör jag ungefär varannan/var tredje vecka och använder skovax respektive skokräm varannan gång. Krämen mjukar upp och gör lädret smidigare, medan vaxet gör att det blir vattenbeständigt. Men lite övning tar det inte mer max fem minuter per sko och kan fördelaktligen utföras medan man väntar på att en tvättmaskin går klart eller i samband med andra husliga sysslor.

En trevlig video om ämnet finns här: Skoputs

Edit: Hur gör jag med sulor? Jag smörjer endast in fotvalvsområdet, det som inte nöts mellan klack och trampdyna. Det andra området låter jag nötas fritt och jag brukar endast peta bort stenar och glasbitar som ibland kan fastna i sulan. Tilläggas bör att man aldrig ska använda en lädersula då det är blött ute, då den slits dubbel så fort i sådant väglag. Skor med sulor av rågummi, dainite eller vanligt gummi ska användas sådana dagar. Skulle man bli överraskad av lite regn, är jag noga med att borsta av sulorna och peta bort stenar som lätt kan borra sig in i de mjukgjorda sulorna. Galoscher använder väl knappast någon idag?

Korsning: Min liberala sida

Ibland umgås jag digitalt med män i shorts. Jag har redan gått igenom de estetiska kvaliteterna med det plagget så jag skall bespara er det. Men ni borde läsa här.

Det är lite nördigt men jag tror ni uppskattar det.

Kadens2: Ramperfektion

Jag anar vem som tipsade om mig den här bilden. Jag tackar dig. Det här är givetvis cykeln som borde fått illustrera min andra post. Det här är velodromvärme som jag bara får gåshud av.

Snart kommer min vintage Miyata 712 till stan. Ekerö, någon?

Kadens: En cykel gör varje människa estetisk komplett

En cykel kan göra så mycket. En välproportionelig ramgeometri håller lika mycket skönhet som någonsin en Mies vad der Rohe-skapelse. När jag skrev den här posten visste jag det i huvudet men jag visste det inte i hjärtat. När jag för första gången såg en hel etapp i Tour de France fascinerades jag av Lance och hans pistongliknande ben när han cyklade uppför Alpe d'Huez vindlande serpentin, stormade förbi Ullrich och rakt in i mitt hjärta insåg jag att det här var något stort men jag kunde inte i sanning se skönheten. Det kan jag nu.

Passionen, hjärtat och uthålligheten. Att Paul Smith övervägde ett proffsliv i sadeln är inget som kommer sig av en slump. Det går en linje av modsestetiskt rinnande blod mellan lite för korta byxor och Campagnolokomponenter. Det är samma inbilska intresse för detaljer, det är samma bekännelse till något större än en själv och båda spåren leder rakt in i den estetiska himlen.

Nämnda Mies påstod att "God is in the details". Det är detaljerna som gör en helhet, det är detaljerna, som, handen på hjärtat, är insignifikanta som gör att man förstår att det finns en tanke, en mening, en riktning. Sann estetik handlar om att bry sig om saker som egentligen inte betyder något. Om man bryr sig om meningslösa saker, om man struntar i avtagande marginalnytta, det är då man hyllar de estetiska idealen.

Boktips: Herrskor av László Vass & Magda Molnár

Återigen dags för ett boktips. Denna gång har det kommit till den sartoriella avdelning som jag faktiskt ägnat mest tid åt det senaste året: skorna. Att bygga upp en traditionell, funktionell och prisvärd skogarderob tar både tid och kräver kunskap. Denna kunskap sträcker sig faktiskt längre än att lära sig Northamptons stora utantill och lära sig skillnaden mellan semi- och helbrouge. Skomakeri är ett hantverk och för att förstå och upptäcka kvalitétsmarkörer så måste man lära sig en del om själva tillverkningsprocessen. Via en god vän upptäckte jag denna lilla guldklimp till bok från Könemanns, dessutom i svensk översättning. Författaren är mästerskomakare i Budapest och har rikt illustrerat sammanfattat allt lekmannen behöver veta om skotillverkningen: anatomi, gångstil, läderkvaliteér, klacktyper, molierskor, oxfords, lästtillverkning, tillskärare etc. Översättningen lämnar en del att önska och det kan bli lite väl ingående ibland, men på det hela är det en praktfull läsupplevelse som varmt rekommenderas till alla som använder klassiska herrskor.

#w2e New Tech Discussion @ Hotell Anglais - presentation style

Förlåt, nu tjatar jag om det här eventet igen, men jag hade så kul. Presentationen ligger nu uppe på Slideshare. Read it!

#w2e New Tech Discussion @ Hotell Anglais

View more presentations from johanbergelin.

#w2e New Tech discussion @ Anglais

Vi har kört vårt lilla event nu. Det var mycket lyckat, 150+ personer som kom dit. Jag tänker låta bilderna och videon tala för sig själva.

Händelse: #w2e på Anglais

Jag är ju inte bara klädnörd, jag är även webnörd. Vem är inte det i dessa tider förresten? För några veckor fick jag chansen att bevista konferensen framför andra inom området, Web 2.0 Expo i San Francisco. Utifrån ett sartoriellt perspektiv en hyfsad resa. Trots allt är SF något mer välklätt än stora delar av den amerikanska kontinenten men det är trots allt fortfarande de stora jeansens land och t-shirtens förlovade land. Och befinner man sig på en konferens som pysslar med IT blir det inte direkt bättre. Det skall dock sägas att jag fick min dos av klädporr när jag köpte min normala dos av tre stycken Brooks Brothers, non-iron, slim fit-skjortor, en tradition jag har haft de senaste gångerna jag har besökt det stora landet i väst. Det är en onekligen en av de allra finaste klädmässiga traditionerna jag har i mitt liv. Brooks Brotherskjortan är verkligen ett stycke kulturhistoria paketerat i krispig omslagsplast.

Men det var inte det jag vill lyfta fram nu. Jag vill bjuda in er till Anglais den 14:e maj då jag och mina finaste webvänner har en liten gettogether. Inbjudan finns på Facebook men för att göra det lätt för er kan ni bara läsa nedan om det är värt att gå på om ni inte vill ta er hela vägen bort dit.

Nyligen gick konferensen Web 2.0 expo av stapeln i underbara nordkaliforniska San Francisco. Morgnarna var friska, klara och krispiga som så ofta i den liberala staden men i konferenslokalen var temperaturen och stämningen hög. Vi var ett gäng svenskar som var där, satt längst fram precis bakom pressplatserna (där det fanns elkontakter!), twittrade om allt vi åt, vilka vi drack öl med men också om vilka fantastiskt inspirerande föredrag vi gick på och vilka intressanta seminarier vi besökte.

Nu när vi kommit hem till Stockholm, smält alla intryck, funderat på nya spännande idéer och beslutat oss för att vi inte kan hålla all den här värdefulla informationen för oss själva, den blir så mycket mer värdefull om vi delar med oss av den.

Därför har vi bokat upp Anglais den 14:e Maj för att dela med oss av våra allra finaste minnen och tankar om webben och hur den kommer att utvecklas i framtiden. Kom dit och lyssna på det vi har att säga, drick lite öl men framförallt för att träffa andra som lever livet genom en Chromebrowser och har över fem hundra olästa blogposter i sina Netvibes.

Vi inleder med korta föredrag om det som var våra allra viktigaste lärdomar som vi tog med oss hem, sedan släpper vi ölen och diskussionen fri.

Vi har en trevlig line up med talare som spänner från chefredaktörer till hungriga entreprenörer:

• Magnus Höij, chefredaktör Internetworld
• Dan Carlberg, designer Bloglovin.com
• Mattias Swenson, marknadschef Bloglovin.com
• Johan Löfmark, Digital Business Management Consultant, Stort finskt konsultföretag
• Johan Bergelin, Head of IT Innovation, Capgemini Consulting

Förresten: Twitter

Om ni vill följer ni mig på @johanbergelin. Bara så ni vet.

Irritationsmoment: Jägaren i staden

Fredagslugnet är påtagligt på kontoret. Det är den första riktigt varma fredagen i Stockholm och de flesta har andra planer än att fylla i excelark och sortera post. De vill njuta av solen och av den tydliga känslan av framtida semester som kommer över oss så här i mitten av April.

Jag och min gode kollega njöt också av solen idag när vi satt på en bänk på Nybroplan i gasset och åt vår takeoutlunch. I allsköns ro studerade vi förbipasserande, bedömde deras smak i kostymer, skrattade åt turister och var som vanligt, en gnutta elaka. Men bara mot de som förtjänar det givetvis, tro inget annat om oss. Nåväl, det som fick mig att gå som mest i spinn idag under lunchen var en helt vanlig Barbourväst. Jag har egentligen inget emot dem. Jag har dock inte heller något direkt för dem. Jag ser dem lite grann som den sartoriella motsvarigheten till den svenska militärcykeln, något som alltid funnits, alltid kommer att finnas men som egentligen inte gör någon euforiskt glad, enbart lite halvljumma.

Det finns dock ett förbehåll för min ljumma inställning, det finns situationer där jag blir i stort sett hatisk mot västen i fråga och det är när den bärs utanför sitt riktiga användningsområde, nämligen jakt. Jag blir särdeles upprörd när jag ser där bäras i city en varm dag som denna. Vad vill man signalera? Att man precis stigit av från sin Land Rover efter att ha ägnat morgonen åt att förbereda höstens jaktsäsong redan i april? Att man man i källaren hemma har fler jaktgevär än Dahmer hade styckade kroppar? Att man är lite av bakom flötet och inte inser var man befinner sig rent geografiskt?

Att bära jaktkläder i stan är givetvis ett strålande sätt att associera sin persona men de högre sociala klasserna men om man känner ett brinnande behov av att göra det här kan man väl välja ett mer smakfullt sätt. Det finns mängder av mer passande kläder att välja en solig dag som den här i Stockholms city så snälla yngligar som går på stadens gator, välj istället nån av de där kostymerna från Lund & Lund som jag vet hänger i din garderob. Vi skulle alla leva ett mycket vackrare liv i så fall.

Känsla: Vårrent

När man på våren vaknar på morgnarna av skevt solljus i ögonen och med lätthet snör på sig ett par burgundyfärgade brogues får man känslan av tyngdlöshet och renhet. Det skall givetvis följas upp av rengjorda och pysslade kläder. Pysslade i det här fallet har inget med Nils Karlsson eller någon annan karaktär med kort kroppslängd utan är snarare ett begrepp som innebär att knappar sitter där de ska och revor är smakfullt dolda av skicklig sömnadskonst.

Stärkt av tanken beslutade jag idag att lämna in två kostymer och en vårrock hos en riktig favoritkemare, Expo Skjort- och Kemtvätt på Sibyllegatan 7. Kan inte annat än att rekommendera den här lilla skattkammaren.


Visa större karta

I helgen, svartklubb. Dags för helt andra vårkläder då!

Stil: Rockmannen revisited

För er som läst oss ett tag, närmare bestämt sedan åttonde maj 2006, är den här stilanalysen ett kärt återseende. Rockmannen är en av de mest mytomspunna manliga stilarna. Tyvärr finns det stora diskrepanser mellan rockmännen och rockmanstilen. Den vackra, underbara, sexiga rockmannen är givetvis alla unga män som precis har släppt sin första platta, hyllats i NME och är precis så kaxiga som unga män som snart kommer att fastna i sitt första tunga drogberoende bör vara. Tänk er Strokes, tänk er Mick Jagger anno 1965 eller Ian Curtis när Joy Division spelade på The Factory. De här är de riktiga rockmännen, bärare av en vanvettigt attraktiv stil som är lika mycket kläder som, åtminstone i Jaggers fall, gigantiska läppar.

Problemet är att männen som gillar det som de flesta associerar med rock inte alls har förstått de mest grundläggande estetiska kraven för att kunna jämföras med rockmannen. Beundrarna av rockmannen är de som står för rockmanstilen, en vedervärdig sörja av skinnvästar, jeansjackor och hästsvansar. De ses ofta på konserter, ensam vid baren, tankfullt betraktande bandet på scenen istället för att vara en del av konserten. De jobbar inte sällan i musikindustrins utkanter, ofta säljande fysiska skivor från en liten sunkig affär i en illaluktande källarlokal. Men det är inte bara där man hittar dem, de finns representerande i alla sociala skikt (dock med en läskig övervikt inom IT-relaterade branscher av någon anledning) och de har inte alltid alla de attribut som definierar rockmannen men man kan alltid spåra några drag. Ett litet örhänge, en liten smaklös tatuering, ett par boots som är lite för mycket motorcykel och för lite Chelsea.

Jag såg nyligen en utmärkt representant av rockmanstilen. Han satt på en buss, det kan ha varit en trean eller möjligen fyran här i Stockholm och hade minst två tydliga rockmanstilattribut, jeansjacka och grått hår i hästsvans. Det intressant med den här rockmannen var att det var ett till attribut som stod ut lite extra. Ett attribut som för bara några år sedan inte alls skulle associeras med rockmannen utan kunde knytas till vilken musikintresserad person helst. Rockmannen i fråga satt med en CD-skiva (U2s nya platta, vilket alltid och för evigt kommer att associeras med rockmanen, där kommer inte att ändras) och läste häftet som vore det den heliga bibeln. CD-skivan, denna relik från en svunnen tid då skivbolagen faktiskt hade viss insikt och relevans, är från och med nu rockmannens absolut mest definierande attribut. Ett objekt som hör hemma i det förgångna, precis som rockmannen alltid har gjort.

Estetik: Jeeves and Wooster

Det har talats mycket om "En förlorad värld" (Brideshead revisited) i estetiksammanhang under det senaste halvåret i och med filmatiseringen av den klassiska serien. Min personliga åsikt är väl att den inte riktigt är värd de ljummna recensioner den fått för sin cinematografi kontra de upplyftande för sin scenografi. Eller låt mig säga så här, jag tycker nog filmen är lika estetisk tilltalande om som de flesta, men dock bättre än sitt rykte. Dock var det inte om Brideshead den här posten skulle handla om.
Nej, istället vill jag lyfta fram ännu en urengelsk produkt. Lite Wodehouse på min ära. "Jeeves och Wooster" är något så ovanligt som estetiskt tilltalande, ändå hyfsat larvig, komediserie. Stephen Fry:s kultstatus är nog begränsad till brittiska öarna och Hugh Laurie förknippar nog de flesta med "House". Men båda är Cambridgianer och utövare av klassisk footlight-humor. Jag tycker "Jeeves och Wooster" är fantastisk roligt. Alla kanske inte gör det, men jag tror de allra flesta kan njuta av scenografin. Välkammat, propert och återigen urengelskt. Lika bra Brideshead. Minst.

Diskrepansen

Den här bilden symboliserar vin på tetrapak. Jag är ledsen om jag sårar nån men så är det bara. Det här är den raka motsatsen till de personer som i århundraden har kämpat med jordarna i sin appelationer, trampat druvor, blandat dem med varandra och förfinat den ädla drycken som vi kallar vin. Jag är ingen expert på ämnet men jag känner några som är det och när jag hör dem prata väcks mitt sinne med avsky när det behandlas på sättet som den här bilden uppvisar.

Men det var inte det som jag skulle skriva idag. Det här var bara en fond. En fond för att beskriva min syn på vin i tetrapak. Nota bene, bag-in-box är en helt annan sak än tetrapak. Bara så att ingen som kanske råkat läsa det här hänger mig på festen jag skall till ikväll.

När jag handlade vinet för ovan nämnda fest stod det en ung kvinna bakom mig i kön. En gnutta söt, en gnutta blond, en väldigt svensk innerstadsbo i Stockholm kan man sammanfatta henne med. Det var de välmanikyrerade naglarna, den korta kjolen, de trevliga klackarna och ett ansikte så välordnat i smink att hon säkerligen spenderat lika mycket tid att ordna det som jag lägger på att putsa mina skor. Uppenbarligen bryr hon sig väldigt mycket om sin bild som hon projicerar till sin omvärld. Man anar att en sådan person skulle bry sig om alla delar av sin persona. Så fel man kan ha!

Hon köpte tre paket med tetravin! Ett rött och två vita. Kan nån förklara det här för mig? Varför lägger man sån kraft på en del av sin personlighet medan man fullständigt negligerar andra delar? Varför lägga hundratals kronor på sina naglar och dess franska manikyr samtidigt som man köper vin med Goldengatebron på? Det är en dialektisk motsättning som jag inte klarar av att reda ut. Snälla nån hjälp mig!

Tidstecken: Eskapism och drömmen om den ädle vilden

Cissi Wallin skriver en krönika i Metro. Jag har egentligen ingen åsikt om henne men jag har en åsikt om det hon skrev idag. Jag har en stark åsikt. Låt mig citera hennes krönika:

"Kollar Uppdrag Granskning om det glömda Sverige, om hur norrländska små byar avfolkas och dör, de fullkomligt dör bara för att vi ungdomsmänniskor blivit så karriärsgiriga och bekvämlighetsbortskämda...

...För skall de människor som valt ett liv på obygden glömmas bort? Leva som i exil från allt det där självklara? Fast det kanske låter just så, självklart-Bosätter man sig i skogen får man väl ta den smällen."

Det handlar alltså om den sedan ett drygt sekel pågående urbaniseringen som successivt tömt landsbygden för det uppenbarligen mer lockande alternativet staden. Ingen direkt ny trend således.

I mina ögon är hennes diskussion inget annat än det som Rousseau och hans gelikar kallade den ädle vilden. Att det finns något opåverkat och naturligt med de folkslag som upptäcktes och exploaterades under kolonialtiden. På samma sätt argumenterar Cissi för de landsortsboendes "äkthet", att de måste räddas från urbaniseringens bojor och för att kunna leva sitt sanna liv, på landsbygden, i den enda sanna världen. Det är åtminstone så jag tolkar henne.

Så varför är det så många storstadsmänniskor som vurmar för livet på landet?

"Tänk fall vi kunde flytta ut på landet, räntan är så låg nu att vi kan köpa ett trevligt hus". Och till och med de som precis har kommit till stan kan man höra säga saker som:

"Egentligen vill man ju bara bo i ett ensligt hus på landet och leva nära naturen"

Så varför väljer de då att flytta till stan? Jo, de tycker ju om det! Det är i stan de egentligen vill bo. Deras vurm för det rurala har inget att göra med att de egentligen vill bo utanför stan. De använder bara begreppet landet som ett sätt att bekräfta för sig själva att de är godhjärtade, äkta människor just på grund av att de har gått på myten om den ädla vilden. Den ädla vilden i form av en landetboende, äkta människa. För i stan, denna underbara konstruktion för möten och kreativitet, säger oss den moderna mytbildningen att man inte är äkta. Man är en 08a, en Tjockhultare, självgod Göteborgare eller dryg Malmöit. När allt man egentligen är, är en människa som söker möten, affärer, diskussioner, globala influenser.

Jag har inget emot folk som bor på landet för att de faktiskt vill. För att de njuter av stillheten och lugnet, för att de är introspektivt lagda. Det är alla egenskaper så goda som några och viktigast av allt för många människor. Det jag har svårt för är människor som bor i staden och låtsas att de helst vill bo någon annan stans. För att de får dem att känna sig som bättre än alla andra som bor i stan för att de älskar det. Att leva som man vill och erkänna att det är det man vill, det är äkta om något.

Politiska plagg: Keffiyeh

Härom helgen gick jag förbi Malmös vackra stadsbibliotek och den inte fullt så vackra Triangeln på min söndagspromenad. Områder svärmade av uniformerade länsmän som försökte hålla en formerande pöbelhop i schack. Utan att bli allt för raljant så kan man närmast beskriva folksamlingen som Möllans finest, dito dessutom beväpnade med ägg, flaskor och stenar. Vad var syftet med denna lilla get-together, jo att störa en pro-israelisk fredsdemonstration som hölls en bit bort. Tillägas kan att de lyckades i sitt uppsåt och om jag inte är helt ute och cyklar ska hela proceduren upprepas nu på söndag igen.
Det som fångade mitt öga estetiskt var inte de vämjeliga dreadlocksen, de stripiga skäggen eller myckna ansiktsutsmyckningarna, utan den mängd keffiyeh som satt ordentligt fastsurrade kring demonstranternas halsar. Denna högst informella uniformering var dock något som jag till fullo sympatiserade med. Om man vill vara pro-palestinsks och dessutom är ute på upptåg visar man det inte bättre än genom att bära keffiyeh.
Efter Henrik Vibskovs griskreationer verkar dock palestinasjalen blivit allmängods, gärna buren till skinnjacka eller kavaj i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När jag ibland försynt försöker påtala dess historia eller politiska laddning möts jag allt som ofta av ett carte blanche. För mig framstår detta som en ytterlig historielöshet och också någon form av resignation inför att ha en intellektuell analys av de kläder man bär, där de enbart reduceras till snyggt eller fult, sammansatt tyg, dagens outfit etc. Själv bär jag inte keffiyeh både av politiska och estetiska skäl, men har all respekt för dem som gör det för att visa en kulturell samhörighet eller ståndpunkt i en högst aktuell konflikt. Kläder är politiska. Kom ihåg det.

Plats: Oasen

Nästa medlem som lämnar Oasis kommer vara en Gallagher och han kommer heta Liam i förnamn. Det finns ingen annan logisk slutsats man kan dra efter att ha sett Oasis live på Globen i onsdags. Noel måste ta sitt ansvar, både som storebror och som enväldigt härskare över bandet, och skicka den bortskämda idoten så långt bort från Manchester så att han hamnar i, låt oss säga Piteå. Eller möjligen Murmansk.

När de inleder med "Rock'nRoll star" tittar vi på varandra, jag, Jonas och Jonas, och är stumma. Stumma av att en av tidernas bästa rockröster sjunger sämre än jag (och då är jag sämst av oss!) och låter som en en hes tupp. Det som skrämmer mig är att det inte verkar beror bara på att han är oengagerad som aldrig förr, Liam sjöng helt enkelt riktigt riktigt dåligt. Hans röst saknade all den karisma som fick oss att köpa parkas och Ben Sherman-skjortor som aldrig förr i mitten av 90-talet för att sedan göra the manc-walk närhelst vi kunde. Enda gången han glimrar till är i "Slide Away" men den som verkligen briljerar är Noel. Eller briljerar och briljerar, snarare är det så att han är den enda som når upp till någon form av indiestandard. Masterplan sjunger han så fint som den fantastiska låten kräver och den enda gången Globen verkligen kokar är när han får igång publiken i traditionell fotbollsallsång till "Don't look back in anger".

Jag är fullständigt medveten om att Oasis 2009 är helt och hållet ointressant och passé. Eller jag trodde i alla fall att de var det. Men döm om min förvåning när vår sektion på sittplats (ja, jag är gammal!) är alldeles nedsållad av indiekids i alldeles för små jeans, alldeles för stora konserttshirts och, well, Converse på fötterna. Jag hade förväntat mig män 30+ att dominera konserten men tydligen har Oasis ändå överlevt sig själva och fått förvirrade 19-åringar att tro att de verkligen fortfarande är bäst i världen. 19-åringar skall inte gå på Oasis, de skall stå och häcka utanför Debaser Medis den 5:e mars trots att det inte har biljett till Glasvegas och hoppas på att nån med lista skall plocka in dem. Förmodligen har rätt så fina "I'm outta time" lurat dem att tro att bandet fortfarande är relevant och intressant när de egentligen är lika mätta och feta som kanal 8s Edward Blom.

Vi skall dock komma ihåg att en gång i tiden var Oasis lika bra som det här. Men det var länge sedan. Nu borde de inte ens få spela förband till ett enda band från Scotland.

Plagg: Bältet

"You will need a plain black belt with a brass buckle as soon as you have just a single pair of black shoes in your closet." skriver Bernhard Roetzel i Bibeln. Hur många idag bär bälten med mässingsspännen? Hur många bär bälten färgmatchade till skorna? Hur många skulle aldrig bära ett flätat bälte till en kostym? Hur många återfettar sina uttorkade och spruckna trotjänare. Svaret är givet. Bältet är klädernas bastard, styvmoderligt behandlad, förbisedd och alltid utsatt för sartoriella övergrepp.
Även om jag aldrig vid sunda vätskor skulle kasta ut de tusenlappar på det i grunden smaklösa, men ack så klassiska Hermés-bältet kan jag ändå känna viss sympati för de som gör det. De tar bältet på det allvar det förtjänar. Även fast alla kommer tro att de går runt med en förfalskning från Thailand kring midjan.

Plagg: Mössan och småstaden

Carlings, JC och den lokala trendiga affären. Det är där vi hittar dem. Männen i mössa, halsduk och en lika urringad t-shirt som vore de Silvstedt med för mycket testosteron. De är alltid coolast i stan (småstan), de har självbild som en alfahane på apberget på Skansen och de har, på ett sätt som för mig är fullständigt obegripligt (jag är ju bara en vanlig betahane, fast jag är in perpetual beta förvisso) ett konstigt grepp över det kvinnliga könet (i småstan).

Det som försätter mig i ett tillstånd av förvirring är att mössmannen har börjat uppenbara sig i min älskade hipsterstad. Se bara på Niclas här ovan. Eller kanske ännu mer på den blåklädda mannen bredvid honom som jag inte har en aning om vem han är. Mössan på sniskan som en modern Anderssonskans Kalle och en halsduk inne på en helsvettig klubb. De dialektiska motsättningarna sätter griller i mitt huvud! Hur kan samma klädsel vara trendigt på Carlings i Skövde och på Hell's Kitchen? Samtidigt!

Fast vänta nu! Jag tror jag har en lösning. Det har jag haft hela tiden, de båda inledande stycken var egentligen bara en lång retorisk fråga. Lösningen är ett klassiskt Columbi ägg.

"Hell's kitchen och Carlings är samma sak!"

Det är återigen en av de där konvergerande punkterna mellan överklassen och underklassen, mellan storstaden och småstaden som jag skrivit om förr. Jag vet inte om det blir tydligare (men det spelar ingen roll för Way we wear skriver inte om trender, vi blottlägger verkligheten som den verkligen är) men det är tydligt att det är så här. Om vi tar just Hell's Kitchen och Carlings som jämförelseobjekt hittar vi fler likheter; musiken de spelar är densamma, det är lika många blonda tjejer på båda ställena och nivån på de fåtal konversationerna som pågår är, well, motsvarande.

Carlings är det nya Hell's Kitchen!

Provokation: Vanlighetens lov

Idag såg jag två yngre män på tuben på väg till Pet Sounds popquiz. Ett quiz som är lika delar egotripp som popmasochism. De två yngre männen, låt oss kalla dem "de ovanliga" tittade säkert på mig i smyg och när jag gick av viskade de säkert

"Där ser du ytterligare en som malts ned i företagskulturens brutala personlighetskvarnar och blivit så jävla vanlig att jag spyr. Jag lovar, jag skall aldrig bli som han"

Anledning till min fördomsfulla tolkning av deras reaktion är givetvis min klädsel; Kritstrecksrandig midnattsblå kostym, dogtoothmönstrad ljusblå och vit skjorta, mörkblå slips med röda prickar och ett par välputsade chelseaboots med ett par smutsgula strumpor som kröning av min uppenbarelse. Till viss del förstår jag dem, det är fantasilöst, det är traditionellt, det är i ärlighetens namn få saker förutom just stilfullt och välkomponerat. Det andas inte fantasi, kreativitet, livskraft eller något annat som man vill associera sig med när man är ung. Eller som jag, halvung.

"De ovanliga" hade något form av byxor på sig som påminner starkt om de där byxorna som Wendy James (of Transvision Vamp fame) sportade i någon video i början av 90-talet. De har fler tåtar hängande på sig än en normal svensk flugfiskare har flugor hängande från sin fiskeväst och gärna ett band som går mellan de två byxbenen. De är inte helt ovanliga på svartfester i Hammarbyhamnen där rave fortfarande stavas rejv och folk dansar med vattenflaskor i handen. Men uppnår verkligen "de ovanliga" det som de eftersträvar? Alla, jag menar verkligen alla, kan se ovanliga ut genom att använda kläder som, well, är ovanliga. Syftet kan vara skiftande; vissa vill genom sin klädsel visa tillhöriget med en subkultur, vissa vill visa att de inte tillhör en viss subkultur och viss vill bara vara ovanliga för sitt eget höga nöjes skull. I applaude all the reasons!

Men, och det här är ett stort men, eftersom alla kan klä sig ovanligt spelar det egentligen inte så stor roll att göra det! Det som är allmängods kan aldrig vara differentierande om det inte finns något bakom. En tanke, en insikt, en förmåga. Att bara visa sig ovanlig är, tyvärr småstadsmänniskor i mössa och svår tshirt utan böcker i bokhyllan, fullständigt irrelevant. När jag skrev om bildning och dess hipphet var det ett uttryck för samma underliggande trend. När markörer blir allmängods via globaliseringen och informationsflödet glider fokus från markörerna till mer subtila saker än en modspin på kavajslaget, fokuset glider till tankar och förmåga att sätta samman en välskriven mening som beskriver densamma.

De bäst tänkande är de som omärkt smiter förbi den sartoriella fällan och beter sig precis som Al Pacinos rollkaraktär i "Djävulens advokat". Det finns en fantastisk scen när han han beskriver för Keanu Reeves karaktär om vikten av att röra sig bland folket, som en av folket, se ut som en av folket, på tunnelbanan, på trottoaren, i parkerna. Inkognito med makten att sätta en människas själ i brand och få dem att kasta sig av broar.

De bäst tänkande ser inte ut att tänka alls. De har valt bort det. Medvetet.

Förresten, laget Way we wear tog femteplatsen på Pet Sounds Pop Quiz. Före Shaolinköping. Det är vi nöjda med. Jag hade kritstrecksrandigt i en söderkällare. Jag vet inte vad det säger om min tänkande förmåga men jag kunde spotta gamla Bombenskribenter i Our Legacy och slarvigt knuten tröja över axlarna. Ser inte direkt tänkande ut men det är förmodligen hela poängen.

Felformatering

Om nån kan förklara för mig varför radavståndet blir mindre i andra stycket i alla mina inlägg skulle jag bli glad. I HTML-koden ligger inga taggar som kan förstöra saker och jag har inte klipp in texten från en annan editor.

WTF!?

Plagg: Brogues

När jag insåg att brogues var det enda sättet att bota min ungdom var jag flera år sen. Man kan säga flera hundra år som man vill vara riktigt elak. Men jag tänker inte vara så elak utan bara påstå att att jag sisådär ett år sen, i alla fall om man tycker det är viktigt med trender och andra oväsentliga tidstypiska strömningar. Mina första brogues köpte jag för lite mer än två år sedan vilket är ungefär 67 år sedan Johan Hakelius stoppade ned sin första grällt färgade näsduk i sin tweedkavaj och ungefär ett halvår efter att preppytrenden peakade hos innerstadshippsters med Wirfält och Lokkos utläggning om Polo Rugby i Rodeo. Jag var med andra ord inte ens på något sätt hipp. Eller trendig. Eller något annat som är eftersträvansvärt enligt rådande diskurs. 

Jag brydde mig inte och bryr mig inte. Jag är väldigt medveten om att brogues just nu är väldigt "populära" (vilket är milsvitt från hippt!) och var och varannan man ser ut som en korsning mellan Scott Schuman och the Duke of Windsor men det går inte att värja sig mot saker som är randsydda och speciellt inte skor. Det handlar om hantverksskap som är nedärvt i generationer av skomakare och som de senaste hundra åren i stort sett bara förfinats med nya modeller, intressanta läster och en del nya material. En broguesko, givet att man vet att sköta den, blir bara vackrare ju äldre den blir. Patinan som skänker glans åt en välskött och välsydd sko kan inte köpas för pengar, det är kärlek, skokräm och intensivt arbete som skapar skönheten. Skall ni köpa en enda sko i vår skall ni inte köpa säsongens sko, ni skall köpa alla säsongers sko. En brogue.

Tillfälle: Förändring

Ja, vi är tillbaka. Det var bara tvunget så. I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Jag skall inte skriva något om kläder just nu men hela poängen med den här comebacken, åtminstone för min del är att världen vi går in i just nu, med en färgad vid rodret, en ekonomi som ligger lägre än en sjunken båt och allmänt offentligt och privat kaos måste kommenteras. Den måste analyseras och diskuteras, vändas ut och in och bykar måste klappas på stenarna som ligger  på stranden vid den å som vi kallar internet.

Boktips: Style and the man av av Alan Flusser

Ovanstående titel låter som ännu en tråkig stilguide som tar upp det mesta som sagts om manlig stil alldeles för många gånger. Men läser man undertiteln blir det desto intressantare: "How and where to buy fine men's clothes". Boken är en liten pärla i all sin praktiska kunskap. Först en väldigt nogrann genomgång hur man avgör kvalitét på kläder, vet du till exempel hur man skiljer en dyr bra slips från en dyr dålig? Eller en bra billig för delen också... Samtidigt är små tips insprängda för personligt anpassade sartoriella val: exempelvis hur man förstärker sin ansiktsform genom rätt val av krage på skjortan.

Bokens andra del är en geografisk genomgång av var man kan köpa sina kläder. Författaren går igenom butiker i bla. New York, Paris, London, Boston, Tokyo, Los Angeles, Milan, Florens, San Francisco. Allt med personliga reflektioner och upplevelser och en god portion historik. En pekpinne dock, denna bok endast upp och riktar sig enbart till konnässörer av traditionell konservativ manlig stil.

Och ja, det är den Alan Flusser. Som klädde Michael Douglas i Wall Street och som designat till många större hus och numera säljer i egen custombutik i NYC.