Varför bildning är hippt

Höstens stora samtalsämne i den hippa storstadspressen kan summeras som ett avståndstagande från nittiotalet. Som ett avståndstagande från den delen av nittiotalet som präglades av leksaker från japan hemma hos fullvuxna människor, omdöpningen av gympaskor till sneakers och permanenterandet av tonåren oavsett ålder. Nittiotalet var, om man vill tänka lite för mycket, årtiondet då postmodernismen slog igenom inom den breda populärkulturen. Popkultur ställdes bredvid högkultur men för en gångs skull inte i skuggan utan som en jämnbördig och kanske tom överlägsen utmanare när nittiotalet närmade sig sitt slut. Nu är dock situationen den motsatta, det som anses vara trendigt och hippt är nittiotalets raka motsats.

Anledning till det här är enkel. Den handlar till stor del om teknologi och då primärt informationsteknologi. Ahha, en marxistisk Johan visar sig och talar om teknologi som samhällets främsta drivkraft tänker ni nu kanske. Nja, det är lite väl långt att sträcka sig om jag skall vara helt ärlig. Nej, snarare är det så att tekniken som hjälper oss att dela information via det som vanligtvis kallas för webben är en tydlig möjliggörare för oss människor att uppfylla ett behov vi alltid har haft, nämligen att kommunicera med varandra. Vi bloggar, vi wikiar, vi Last.fmar, vi Flickrar och Youtubar som aldrig förr. Essentiellt är det ingen skillnad från när vi bytte illa inspelade VHS-kopior av Bondfilmer med varandra när vi var tio år. Det enda som har förändrats är att mediet via vilket vi byter inte längre sätter upp några barriärer i form av transaktionskostnader som tiopack av Maxells 180-minutersband i HQ. Den enda transaktionskostnaden i dagsläget är den irriterande tiden det tar att ladda ned en obskyr grej från Bittorrent eller tiden som måste investeras när man rotar igenom folks hårddiskar efter guldkornen bland alla Absolute Music-skivor.

Den här teknologiska förändringen är inget separat fenomen som enbart bör diskuteras bakom lykta IT-avdelningsdörrar, det här är en förändring som på ett genomgripande sätt kommer förändra vårt samhälle och sättet vi ser på information. I fallet vi för tillfället diskuterar, varför bildning är hippt, så är argumentationen enkel, nästan så den skriver oss på näsan. Information är tillgänglig överallt. Alla kan veta allt om japansk denim, Lindsay Lohans senaste Blue Cult-jeans eller Backs nya off-the-rack-kollektion. Allt som läggs upp på webben idag är taggat, indexerat, listat i någon community eller helt enkelt bara uppfångat av Googles känsliga näsa. Ge mig tre timmar och jag skriver ett refererat av Bordieus samlade verk. När information blir allmängods måste eliten, må den vara popkulturell, akademisk eller monetär, hitta andra sätt att behålla makten på än att enbart hemlighålla information.

Enter bildning. Bildning som tolkande av information, som insättande av information i sammanhang, som att faktiskt läsa boken istället för att referera till den. Som en återgång till konservativa kläder som ett härskartekniskt grepp för att exkludera den obildade massan som konsumerar information som Rice Crispies men som aldrig sållar, tolkar eller ifrågasätter.

Frågan om varför bildning är hippt besvaras alltså på samma sätt som frågan om varför något är hippt alltid har besvarats, för att på något sätt ge en (själv)utnämnd elit ett tolkningsföreträde och därmed behålla någon form av makt. Vissa saker i världen ändras inte.