2007/11/10

Return of the Mac

Jag har inte skrivit här på nästan ett år. Både jag och Johan brände nog ljuset i båda ändar när det gällde den här bloggen och min inspiration sinade fortare än en flaska Chablis till nykokta blåmusslor. Men nu gör jag en kovändning, för jag intalade mig länge att bloggandet var ett avlutat kapitel i mitt liv. Bara själva ordet blogg kändes som ett irriterat återkommande eksem och dessutom ettforum kidnappat av politiker och stockholms festknarkare. Andra viktigare saker har upptagit mit liv också: vetenskapande, ny ep med Oh! Custer, brustna och nya förhållanden, flugfiske, Burberry's vinterkollektion, bränder i kalifornien som luktar men inte märks, Facebook, morgonkaffe i Madrid, iPhone, cykla, L'Occitane, ensamvandringar på Selfridge's och British Museum.
Jag vet egentligen inte vad den här posten skulle handla om, den känns mer som ett lösryckt livstecken. Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag avskyr Roberto Cavallis kläder och hur det känns som H&Ms designersamarbeten blir alltmer ohanterliga för varje år som går. Och ja, jag hade stått där och köat för en manchesterkavaj om det blir Ralph Lauren nästa år. Ett samarbete som dock känns mer spännande är Thom Browne's Black Fleece Line för redan nämnda Brooks Brothers. Det är märkligt hur amerikanarna känns alltmer anglofila för varje år som går. Jag har väntat på tweedcapens återkomst, mest förvånande känns dock att NY Times är allra mest till sig.
Jag skulle i och för sig kunna skriva långt om att Mulberry Clipper. Jag skulle nog kunna skriva ännu längre om torrschampo. Men det får vänta. Till en annan gång.

Plagg: Morgonrocken

Jag sitter här, en krispig lördagsmorgon i halvcentrala Stockholm, och jobbar med idéer om outsourcing av Enterprise Architecture men mina egentliga och viktiga tankar är någon helt annan stans. Den är hos morgonrockarna. Det kan bero på att jag har en på mig eller att morgonrocken mer än något annat plagg förenar överklassen och underklassen. Det beror egentligen enbart på att jag har en på mig, det andra skälet är bara mitt intellektuella svepskäl för att få skriva om ett mycket användbart plagg.

Morgonrocken är på samma gång representant för två vitt skilda komponenter av samhället, dels är en sjaskig morgonrock på en frånskild tvåbarnsmamma i en förortslägenhet med en cigg i munnen den gängse schablonbilden av de som Kent skulle kalla "de som glömdes kvar", dels är en morgonrock på en medelåldersman med en cigarr i munnen den gängse schablonbilden av en person som lever som det internationella jetsetliv som vi alla önskade oss leva någon gång i livet. De två bilderna innehåller dock mer än någon form av klassanalys, vi hittar också fragment av en genusanalys; varför är en kvinna i morgonrock med tobak i munnen sunkigt medan motsvarande för en man är sexigt?

Min egen morgonrock, som nu har säkert åtta år på nacken, är inte helt oväntat vit och ljusblå med en vävd yta och en frotterad insida. När jag fick den som födelsedagspresent från familjen blev jag vansinnig. Inte för att jag inte ville ha eller inte behövde en morgonrock utan för vad jag egentligen ville ha var den sena Stax-boxen med deras fantastiska version av 70-talssoul. Så här åtta år senare har jag insett att morgonrocken har gett mig mer nytta än boxen någonsin kunde ge mig. Hur vet jag det? Jo, min box (som jag givetvis köpte efter stora våndor för det höga priset) står lite smådammig i min bokhylla och jag sitter i min morgonrock och lyssnar på Calvin Harris i min iMac. Underskatta aldrig samtiden och en morgonrock av hög kvalitet.

2007/11/06

Plagg: Brooks Brothersskjortan

För alla som både låtsas vara intellektuell och därmed läser Fantastic Man och är helt normalstekig och därmed läser GQ vet vad Brooks Brothers är. Inte för att tidningarna skiljer sig så mycket åt egentligen, stilexperten i den amerikanska versionen av GQ (som för övrigt är överlägsen den brittiska) skrev i senaste numret av Fantastic Man en mycket stilfull krönika om strumpor. Inte helt olik den här. Om man får vara lite hybriserande. Och stilen som genom åren har gått som en ljusblå tråd genom GQ återfinns även i Fantastic Man, dock filtrerad genom ett europeiskt akademiskt filter.

Den allra viktigaste komponenter i amerikanska GQs stilvärld är en ljusblå Brooks Brothers button down-skjorta. Inte J Press-chinos eller Ralph Laurenpikéer vilket gör det så oerhört märkligt att Brooks Brothers nästan inte alls nämns av den New Englandkåta Stockholmspressen. Jag tar därför på mig att nämna skjortan som självpåtagen representant för huvudstadens elektroniska pressverksamhet.

Om jag fick välja en enda skjorta att använda för resten av livet skulle det bli min ljusblåa, button down, slim fit, strykfria Brooks Brotherskjorta inköpt på deras affär strax bredvid Ground Zero i NYC. Jag har haft den i ett åtta månader nu ungefär och har fortfarande inte strukit den. Varje gång jag plockar fram den ur garderoben är den krispig och slät som en babys behind. Den är dessutom alltid gjord av lika mycket 100% bomull, dvs. det är inte en av de där strykfria som efter en timmes bärande luktar som en instängd Fiat 500 på Sicilien 1975. (Och då menar jag inte en ny med AC).

Passformen är ett kapitel för sig. Den befinner sig mitt emellan Jermyns Streets fluffiga kvalitetsskapelser och Tigers Laroyslimmade stekigheter och passar mitt lynne, mitt jobb och min figur bättre än något annat jag har hittat.

Nästa sommar, då jag förhoppningsvis cruisar längs med Highway 1 med den sötaste av alla bredvid mig, kommer jag att köpa upp ett lager så det räcker resten av livet. 199 bucks för tre stycken, man behöver inte vara lagd åt det extravaganta hållet för att se bra ut.

2007/09/25

Förresten så skrev jag...

...nyligen en klädspaning för mitt företags rekryteringsblogg som ni hittar här. Den är kort, skriven för ett syfte och utan den intellektuella spänst som jag helst vill försöka uppnå. Dock håll till godo.

Det kan också vara så att ni snart kommer kunna läsa artiklar av mig på en annan blog som är något mer corporate (om man nu får använda svengelska i bloggosfären utan att bli ihopkopplad med det här).

Cafét

Döm om min förvåning då jag idag slår upp tidningen Café (av någon anledning fick jag och Josef en prenumeration förra hösten helt gratis av någon form av praktikant) och läser om modevärldens 20 bästa siter. Way we wear är på fjärde plats utan att ha uppdaterat på ett par månader! Vi är före Facehunter , vi är på samma sida som Scottie Schuman och det är givetvis helt oförtjänt. Jag är helt säker på att det finns mängder andra bloggar som skriver bättre, roligare men kanske framförallt oftare än vad vi gör.

Men oavsett vad så är det kul och helt galet oväntat. Jag menar, de senaste bloggposterna har verkligen tangerat den absoluta lägsta tonen i vårt register och ändå bryr sig mainstreammedia om att kommentera oss.

Jag skyller allt på dålig research från Cafés sida. Björn af Kleen måste helt enkelt läsa bloggarna han rekommenderar.

2007/06/28

Jag hittade en gammal text om när jag klubbade på Vega en gång för länge sedan. En text som den gode Johan Wirfält godhjärtat publicerade på Disco Stockholms hemsida. Det var tider det. Jag tänkte att ni kanske ville läsa en något mer passionerad och mindre distanserad herr Johan istället för de cyniska klyschorna jag värker ur mig nu i tid och otid.

Hur ska man kunna gå på klubb när någon som Francois K spelar skivor? Hanhar ju varit med om allt, ända sedan han spelade trummor framför WalterGibbons på Galaxy21, över hans remixår under åttiotalet, fram tillmiraklet på Hubert St., Body and Soul. Förväntningarna när han börjarplocka i skivbacken, jublet när han gör den första mixen är egentligen förhöga för att någon man skall kunna göra dem rättvisa. Han står ju bara däri sina badtofflor, säckiga byxor och en Wave t-shirt och drar i sinareglage precis som han alltid har gjort. Han är inte en frälsare även omman ibland får den känslan under den här kvällen på Vega, han är bara enkille som spelar sin favoritmusik och får folk att hoppa till den. Men idet här fallet räcker det långt.

Vega, jag blir inte klok på det stället. Man går av vid stationen, tar sigfram förbi pimps och hoes längs med Istegade och kommer fram till ettställe där allt andas sjuttitals-Playboy, från träpanelerna på väggarna,till undersköna kvinnor i stövlar och sängarna i baren på övervåningen.Det är på Vega Köpenhamns partyelit träffas och minglar, det är härEvisu-sweats står bredvid rygglösa linnen bredvid en Style Wars-shirt mendet är också här baren bredvid dansgolvet är full trots att Francoisspelar musik som får fler än jag att gå ned på knä. Och som alltid närfolk inte fattar varför de är på klubb, blir jag arg. Man skall ju dansa,dansa, dansa och även om man bara råkat hamna där utan att veta vemFrancois är det märkligt att mingelfolket inte vågar tappa masken någonenda gång och bara dansa ohämmat till helt fantastisk musik.

Men var det så bra som jag föreställde mig, var Francois lika bra som dendär söndagskvällen i våras på Body and Soul eller förväntade jag mig merän vad som kunde infrias. Både och måste svaret bli. Den Francois somspelade på Vega var bara tidvis så fantastisk som jag vet att han kanvara. Visst, det var stundtals makalöst, när vi skrek "do you surrender",när vi hoppade till "Father" och när vi blev fullständigt galna av "It¹salright, I feel it". Men Francois utgick inte från låtföljden "Elements oflife", "The time is now" och "I'll always love my mama" som jag hoppadesatt han skulle göra utan valde en hårdare linje och tog oss på enfilterresa som tidvis var överväldigande men ibland bara blev för mycket.Många tyckte säkert att det var det bästa han kunde ha gjort men jagsaknade den värme jag kände på Body and Soul. Jag saknade de gigantiskadiscorefrängerna, jag saknade bögarna med bara överkroppar, jag saknade"Mainline" skulle man kunna säga. Francois retade oss inte och speladevokalintrot till "Double Cross" mitt i ett set med bara beats, han släckteinte ned ljuset helt plötsligt och byggde upp en gigantisk refräng somsläpptes lös samtidigt som han badade dansgolvet i ljus. Han vräkte påistället och tryckte upp oss mot väggen med hårda beats som körts ett parvarv för mycket i EQ-filtren. Han tog strupgrepp på oss och skakade osstills det som ramlade ur våra fickor var danssteg jag inte trodde jagkunde ta.

Hur mycket jag än saknade en smekning medhårs, en hit eller åtminstone engarage-klassiker, så var det hår fantastisk bra, jag har aldrig hörttech-house låta så bra, jag har aldrig sett tusen personer unisont skrikaoch klappa takten och jag har aldrig tidigare sett en DJ-legend ibadtofflor. När jag trillade i säng runt sjusnåret på morgonen somnade jaginte med romantiska drömmar i mitt huvud utan med ett DJ-bås framförögonen och disco ringande i mina öron.

Skrivet hösten 2000

2007/06/20

Jakten!

I morgon åker jag på midsomma i den bohuslänska skärgården. Jag kommer inleda dagen på jobbet med upprullade chinos och om jag vågar en kortärmad skjorta. Jag kommer försöka se ut som TTA men jag kommer givetvis att misslyckas miserabelt och det kommer helt enkelt bero på att jag inte skrivit First Class Riot utan bara försöker se ut som de som gjort det. Och där har vi allt som stil innebär, att inte låtsas, eller om man gör det åtminstone låtsas så övertygande att det verkar som om man inte gör det.

I Metro idag eller igår skrevs om det nya yachtmodet och de använde Eric och Henning som exempel. Jag ville sätt en dubbelpipa till munnen för att sedan vända det mot Metros modeansvarig när jag inser att jag inte behöver sätta livet till för att andra människor är ointelligenta. Att koppla ihop TTA med något som helst mode är att missförstå de senaste tre åren i grunden. Att koppla ihop dem med stil, oavsett om man gillar vad de har på sig eller inte, är att förstå stil in i dess minsta beståndsdelar. Som Eric och Henning.

I morgon kväll hoppas jag på en solnedgång över Tjörns allra mest västliga delar, levande en livstil som fotbollsfansen som slogs på Södran för några veckor sedan skulle spotta på och jag hoppas jag gör det samtidigt som jag ser ut som 25 years and running.

2007/05/15

The long tail of fashion

Tidigare i våras skrev jag en lång text för ett magasin som magasinet förmodligen tyckte var en gnutta snårig. Därför kanske den mer passar på introvert blogg. Introvert primärt eftersom jag inte längre skriver. Det har sina förklaringar, dels känns ämnet kläder en gnutta uttömt efter nästan 190 inlägg om man inte vill börja skriva om vårens skjortvidder och det vet ni att jag inte vill. Anyway, jag har tänkt mycket på internet på senaste tiden. Och om internet och mode och smak. Så nedan, artikeln från tidig vår.

________________________________________________________________________

Förra hösten körde jag bil och lyssnade på programet ”Frank” i radions P3. Inbjuden gäst var designern Camilla Norrback som diskuterade kläder och politikska värderingar. Hennes syn i frågan var något av det mest schabloniserande jag hört rörande kläder sedan jag senast hörde någon påstå att åttiotalskostymen mest bestod av stora axelvaddar, vilket givetvis är en stor lögn.

Sammanfattningsvis kan man säga att hennes slutsats var att högersympatisörer känns igen på sina monstruöst stora Canada Goose-jackor medan vänsterväljare enklast hittas genom att spana efter palestinasjalar i folkmyllret. Inte nog med att det är en tråkig och uttjatad anslys, den är också inte längre korrekt. Om vi tillåter oss att generalisera en smula och överför resonemanget på de numera rätt så obsoleta begreppen arbetar- och överklass får vi en spännande frågeställning; kan man idag använda kläder som klassmarkerande slalomkäppar när man manövrerar fram i verkligheten? Goose-jackorna syns idag över hela vårt land och det var en länge sedan de var markerade överklass för tonåringarna från Öfre Östermalm i Stockholm. På andra sidan av modemyntet bärs palestinasjalar idag av lika delar vänsterröstande aktivister som av liberala cityhipsters som approprierar värderingsmarkörer på pin kiv. Att hitta tydliga symboler för politiska värderingar i dagens utblandade stilsmet är näst intill omöjligt och svårare kommer det att bli.

Jag pratade med Isobel Hadley-Kamptz, humanliberal bloggare och skribent på Expressens kultur- och ledarsidor, och hon håller med och lyfter fram tillgängligheten till kläder och information om kläder som den primära anledning till hur modet idag sprider sig jämntjockt över Sverige, både geografiskt och värderings- och klassmässigt. Hon fortsätter och berättar att det inte är speciellt konstigt att arbetarklassens och överklassens stilar konvergerar. De två kontrasterade klasserna har under lång tid haft en tillåtande kultur för att bry sig om sitt utseende och sina kläder medan den inklämda medelklassen har hukat sig bakom intellektuella skyttervärn och passat sig väldigt noga för att associeras med något så ytligt som utseende och mode. Andres Lokko, exilsvensk i Notting Hill, är noga med att påpeka att det här är ett fenomen som primärt berör en klass av människor som faktiskt har tid att tänka på saker som kläder som uttrycksmedel och fortsätter:

”Det har ju onekligen skett en enorm demokratisering av möjliga klädval. De allra billigaste highstreet-kopiorna av de dyraste designerkollektionerna finns ju på H&M och Top Shop när originalen fortfarande bara kan ses på style.com.” Jag fortsätter fråga Andres om det är inställningen till kläder som skiljer sig mellan klasser snarare än kläderna i sig själva.

”Ja, eftersom hela frågeställningen självklart är en klassfråga. Även om man går tillbaka till det sena 60-talets svenska vänsterrörelse och proggens födelse så var det inte direkt ”gubbarna på fabriksgolvet” som skapade en enhetlig subkulturell look - det var bara ett gäng privilegierade utbytesstudenter som alla hette af, Von och De Geer som tyckte upploppen i Paris eller Berkeley var coola.”

Tillgängligheten av kläder och möjligheten att klä sig på precis det sätt man föredrar drivs idag av att butiker som HM hittas i centrum av varenda småstad i Sverige och om man är på jakt efter mer exklusiva och dyrare kläder finns ett ständigt växande utbud av internetbutiker eller bytessiter tillgängliga så fort du har slagit dig ned framför datorn där obskyra och exklusiva märken kan hittas rejält rabatterade jämfört med fina gatan. Fredrik Federley, CUF-ordförande och riksdagens mesta liberal, ser entydigt positivt på trenden. Folk får verkligen chansen att välja själv vad de vill vara och hur de skall se ut. Det är en tydlig positiv liberal utveckling. Allt det här sammantaget har lett att du idag inte behöver bo centralt i valfri storstad för att sniffa upp trender eller ha pappas kredtkort i fickan för att klä dig som om du vore förmögen. Vill man vara slarvig med begreppen (för vem vill egentligen smutsa ned order demokrati på det här sättet) kan det här kallas en modemässig demokratisering. En process som till stor del drivs av nutidens bibliotek i Alexandria, Internet.

De senaste fem åren har internet varit den primära informationskällan för den stora merparten av Sverige befolkning och nu börjar den gigantiska mängd information som finns där ute bli tillgänglig på ett begripligt sätt. Om vi på nittiotalet och tidigt tjugonhundratal var bundna till Expressen Fredags eller valfri chefredaktörs välvilja för att få en bild av modevärlden så är vi idag enbart bundna av vår egen vilja att välja ut vilka nättidningar eller bloggar vi vill följa. Ingen central instans bestämmer idag vad vi vill eller bör läsa om, är vi aktiva i våra val finns alla möjligheter att ta del av vilken information som helst. Vi tar dock inte bara in information, vi väljer idag också att aktivt engagera oss i mediaproduktionen genom att starta bloggar, över 100 000 bloggar om dan enligt Technorati.com, och det vi primärt väljer att skriva om på våra bloggar är, just det, mode. Enligt en snabb genomgång av Bloggtoppen.se är 10 av de 25 mest lästa bloggarna i Sverige idag inriktade på mode och kläder. Stilen och tonen i det stora flertalet av de här bloggarna känns igen från Ebba von Sydows blogg på Veckoreveyn men det är inte så att modebloggarna kopierar henne, det är snarare så att de är barn av precis samma informationstillgång.

Isobel är inne på samma linje:

”Ebba von Sydows storhet ligger i att hon har en oerhörd näsa för vad samtiden vill ha och säljer tillbaka just det till sin kundkrets”. Ebba von Sydow är själva antitesen till Anna Wintour, hon är snarare en hårt arbetande och oerhört skicklig bloggare som ligger bara snäppet före alla andra men tillräckligt nära för att läsarna känner igen sig själv. Fredrik kommenterar bloggfenomenet och dess fascination för mode och menar att det är en stor liberal framgång att folk tar möjligheten att uttrycka sig och att de faktiskt kan skriva om precis vad de vill utan att någon beslutar vad som är rätt och fel.

Begreppet ”The long tail” myntades av Wireds chefredaktör Chris Anderson i en artikel i oktober 2004 där Chris lade fram hypotesen att det som idag är nischprodukter i framtiden kommer vara mer värda totalt än det som idag kallas för mainstream. Det är ingen slump att det är just 2006 som artister som Lily Allen slog igenom eftersom det är först nu som den tekniska utvecklingen har gett nicheartister möjligheten att prata direkt till sin tilltänkta publik istället för att gå via Peter Swartlings vältrimmade skägg. I framtiden får vi vara beredda på att storsäljande artister kommer leva sida vid sida med en långt mer lukruativ svans av småartister. The long tail går utmärkt att applicera på modevärlden där mainstream som HM kommer existera helt parallellt med små, nichemärken som var för sig attraherar en liten men dedikerad publik. Ett tydligt exempel är hur antalet jeansmärken på bara ett fåtal år fullkommligt har exploderat och giganten Levi's har sett sin marknadsandel sjunka drastiskt de senaste tio åren. Det spännande är att marknaden inte tagits över av någon annan stor spelare utan av mängder av nichemärken som t ex Blue Cult och Seven.

Internetbutiker som ASOS växer så det knakar, julförsäljningen för ASOS 2006 gick upp 80% jämfört med året innan, vilket visar på att kläder inte bara är tillgängliga på nätet, de köps verkligen där med. För bara några år sedan var man i stort sett tvungen att välja något av de fåtal mainstreamalternativ som fanns, eller ställa sig helt utanför all sorts mode och bara köpa second hand, alterntivt sy dina egna kläder. Det fanns en tydlig mittfåra att kontrastera sig mot om man ville ställa sig i ett självpåtaget utanförskap. Idag, när Internet tillsammans med en ökad globalisering har gjort sitt intåg, kan vem som helst, från Haparanda till Smygehuk, välja att plocka sina egna favoritrussin ur ”long tail”-kakan och i någon mening skapa en helt individuell stil. Det som vissa ser som utsmetning och allmän likriktning och andra ser som en stor möjlighet att äntligen kunna och få välja precis vad man vill är, åtminstone till viss del, drivet av en teknologisk utveckling som möjliggör ett ökat utbyte, både av tankar och idéer, som av varor. I tider som dessa finns det egentligen inte längre någon poäng för en ung vänsterpartist att använda sig av palestinasjalen som en symbol för motstånd mot etablisemanget när Stureplanskrogen Kökets förre detta nattklubbschef, Niklas Rahm, har spanats i vimmlet iklädd en grönsvart palestina. I de breda konsumtionslagren rör vi oss mot en alltmer heterogen stilmix, även inom områden där klassmarkörerna i går var tydliga som neonskyltar.

Parallellt med det här fenomenet finns en annan, mer subtil och medveten trend som medverkar till den modemässiga förvirringen. En trend som gjorde att sommaren 2006 blev Ralph Lauren hipsterns standarduniform och som under hösten har gjort att det konservativa gubbmodet invaderat varenda manliga bloggares garderob. Förra sommaren kunde du även läsa en lång mailkorrespondens i samma tidning som du läser nu, om varför Ralph Lauren, den svenska ”middle of the road”-borgerlighetens största signum, våren 2006 blev den enda trovärdiga uppföljaren till nittiotalets apa.

Manolo.se, den allra populäraste manliga modebloggen, listar i skrivande stund de kommande kollektionerna från uråldriga och konservativa brittiska institutionerna Gieves and Hawkes, Hacket och Pringle of Scotland vilket inte direkt pekar på att den konservativa trenden på något sätt är döende. En konservativ trend som innefattar folk från vitt skilda bakgrunder med värderingar över hela det politiska spektrat. Det enda som möjligen skiljer en nyliberal teknokrat på ett tekniskt gymnasium från en vänsterorienterad populärkulturteoretiker på krogen är vilka färger på Polotröjorna de vågar kombinera ihop ovanpå sina beiga chinos.

Isobel håller med om att trenden existerar men primärt i snäva modeintresserade kretsar. Hon poängterar dock att det inte direkt rör sig om en politisk konservatism utan snarare om en vilja att agera vuxet som en reaktion mot nittiotalets vurm för den ungdomliga estetiken. Andres har en annan tolkning av fenomenet:

”Det enda som möjligen kan kategoriseras som en liten trend är att hävda att det plötsligt skulle vara så. Litteratur och klassisk bildning har med väldigt jämna mellanrum i alla tider anammats som modereferens, som en flyktig accessoar.”

Oavsett hur det ligger till, om det bara är ytterligare ett varv på den populärkulturella helix eller om något verkligen har förändrats så kvarstår faktum; svärmeriet för brunmurriga tweedkavajer och fascinationen för gamla Burberry-rockar existerar på riktigt. Carl Reinholtson Belfrage skriver om exklusiva kostymer i Nöjesguiden samtidigt som han ser ut som en taliban, The Sartorialist fantastiska blogg handlar till stor del om vuxna män i vuxna kostymer och ibland, men bara ibland, lyckas man faktiskt se någon på stan som klär sig som den konservativa trenden dikterar. Verkligheten ligger, precis som så många gånger förr, bara snäppet efter teorin.

2007/02/28

TWWW goes flervägskommunikation!

Tycker ni att TWWW har pratat för mycket till er istället för med er? Jag kan tycka att så är fallet nämligen. Hur mycket vi än tillåter kommentarer och hur mycket ni än utnyttjar de möjligheterna till interaktion så kommer det alltid vara så att det är jag och Josef som sätter den sartoriella agendan. Är inte det oerhört trist? Jag vet ju hur oerhört kunniga och dedikerade sartorialister som kommer hit och läser våra alster. Kanske något färre nu än i början av hösten men likväl relativt många (och det beror ju bara på oss själva och inte på er så klart).

Ni som i alla fall känner er lite åsidosatta har nu en chans till upprättelse eftersom TWWW idag släpper sitt alldeles egna sociala nätverk. Tänk er ett MySpace dedikerat till slipsknutar, genusteori angående kläder, brougessulor och ett visst mått av liberala stiltankar så har ni Waywewear Forum. Just det, ett alldeles eget forum för er som gillar det vi brukar skriva om här. Här kan ni blogga, här kan ni posta era snyggaste kläder eller bara driva diskussioner om hur man bör klä sig i Vita baren för att få uppmärksamhet av Sundevall. Eller bara vara helt anonym och tjuvkika. Alla kan och får vara med, det räcker med att gå till sidan och registrera ett konto, fast tänk på att det blir bara bra om ni är med och bygger.

Låt oss gå modejournalistik 2.0! Sartorialists unite!

2007/02/22

Nu är det nära

Nu är det minsann bara en enda dag kvar tills jag skall få pröva mina made to measure-kostymer för första gången. Idag ringde butiken och på skräddarbruten svenska berättades det att min kostym hade anlänt. Nu skall den provas och möjligen justeras en aning av butiksinnehavaren. Sedan kan jag kanske sluta gå klädd som en 53-åring med övervikt på jobbet, nämligen iklädd kavaj och udda byxor. Udda byxor, vilket märkligt uttryck. Jag menar udda byxor kan ju vara hur normala som helst. Either way, snart får ni reda på hur mitt kostymäventyr har gått.

Uppdatering:

Igår kväll, efter en lång och slitsam vecka, hade jag bestämt med innehavaren av Cala Herrmode att ha en provning för jsutering av kostymerna jag beställt. Låt oss säga så här, min flickvän satt i en stol och bara log när jag hade fått på mig den första kostymen. Visst, den var tvungen att tas in lite i midjan och omkretsen av byxornas linning var också tvungen att decimeras men utöver det så var det den vackraste kostym jag någonsin haft äran att ha på mig. När justeringarna är gjorda, vilket för övrigt är standardtillvägagångssättet när man köper uppsydda kostymer, är jag övertygad om att jag kommer känna mig mer dandylik än någonsin. Om ni vill får ni då också se bilder på den. För första gången på TWWW.

2007/02/19

Kultur: Poirot

Under den senare delen av mina barnaår var jag en anglofil av stora mått. Jag och min vän drack thé och gick långa promenader i alldeles för stora oljerockar. Jag var nästan lika avundsjuk på fodervästen i hans Barbour som på de två underbara svartvita bordercollies som alltid följde med oss. På en punkt skilde vi oss radikalt åt, framför Wahlströms gröna ryggar om stridsflygaren Bigglesworth föredrog jag Agatha Christie. Miss Maple var dock till och med lite för tråkig för en härdad fantast som jag, utan istället var jag särdeles förtjust i Hercule Poirot.
Även om jag idag sedan länge har övergivit, de i ärlighetens namn inte så lite långtråkiga och enkelspåriga, böckerna så kan jag inte låta bli att slaviskt följa BBC:s tv-dramatisering av rollkaraktären. Den har en underbart påkostad scenografi, där ingen tidstypisk 30-tals detalj är för liten för att inte slipas till perfektion. David Suchets tolkning av den neurotiske och inte så lite utseendefixerade belgiska detektiven är kompetent och man kan inte låta bli att undra vilka diagnoser en freudiansk psykolog skulle ställa med honom i soffan.
Man skall dock inte underskatta Hercules sartoriella värde: tredelade kostymer, mönstrade flugor, promenadkäppar och plommonstop sätter sina tydliga avtryck tillsammans med ett anlete som groomats så noga att det inte går annat än att utnämna Poirot till en av de första metrosexuella. Lägg också märke till de fruktansvärt smaklösa broschpins han bär.

För humor kan jag dock rekommendera Margret Atladottirs Malmöblogg. Är det ironi är det briljant, är det inte det så är det fantastisk roligt ändå. Höjdpunkten hittills är när hon med emfas proklamerar att hon aldrig lagat mat i sitt kök.

Lika som fucking bär


Sebastian Suarez-Golborne och David Batra är nog kusiner. Eller något. Möjligen sysslingar.

2007/02/13

Plagg: Made to measure

Låt mig börja med en kort återblick på den senare delen av 2006. På mindre än tre veckor förbrukade jag tre kostymer genom att slita upp stora hål i grenen. Inte i sömmen, tyvärr, utan själva tyget blev så tunt att det till slut inte kunde hålla emot min kropps rörelser vilket gör att kostymer ligger bortom all räddning hos skräddaren. Den allra värsta spräckningen skedde i gången mellan tunnelbanan och centralen när jag böjde mig ned efter ett nyligen inhandlat magasin. Låt oss nöja oss med att säga att det var tur att jag hade rock på mig.

Så då stod jag där, decimerad i kostymgarderoben till den milda grad att jag numera lever mina dagar i en svart, relativt otrevlig Boss-kostym. Kostymen inhandlades innan jag hade nått insikten om att det bara är konsulter med dålig smak och besökare på begravning som har svart kostym på sig. Lösningen på problemet var givetvis att köpa ett par kostymer till, så att jag åtminstone kunde variera mig dag från dag. För att krydda det hela en smula så beslutade jag mig för att för första gången köpa så nära skräddarsytt jag kommer att komma den här sidan trettiostrecket, jag beslutade mig för att go made to measure. Made to measure, den skräddarsydda kostymens lillebror är helt enkelt en standardkostym som sys om för att passa personens mått något mer än den standardmodell som hänger på galgarna. Inte lika snyggt som skräddarsytt men samtidigt läskigt mycket billigare. För knappa niotusen får jag således två kostymer med ett par extra byxor per kostym (viktig detalj att komma ihåg om ni skall jobba varje dag i kostym) samt två slipsar. Det är alltså en kostym made to measure plus motsvarande byxor för samma pris som en helt normal Tigerkostym. Jag är således nöjd med mitt köp än så länge.

Jag säger än så länge eftersom jag ännu inte har kostymen i min hand. Jag har blivit mätt, valt tyg och pratat om hur många knappar som skall kunna knäppas upp vid ärmslutet men jag har ännu inte sett något slutresultat vilket gör att jag ännu inte vågar brista ut i lovsång över skräddaren i fråga. Om resultatet blir lovsångsvärdigt skall jag berätta var jag tog det stora steget ut i made to measure-världen och dela med mig av mina positiva erfarenheter. Men inte nu.

2007/02/08

Digitala konvergenser

Om ni har hållt ögonen öppna under vår långa tystnad här på TWWW och läst mina gamla inlägg har ni märkt en sak; mina inlägg handlar mindre om kläder och mer om det medium som vår blogg skrivs i. Det kan tyckas märkligt men egentligen är det helt naturligt, TWWW har aldrig handlat om kläder, den har, i alla fall i mina ögon, handlat om varför så oerhört många människor väljer att skriva om kläder. Och göra det dåligt.

En av anledningarna, som jag hintade i en post nyligen, till att jag inte skrivit på länge är att jag inte känt att kläder är det mest inspirerande nu för tiden. Jag har helt enkelt funderat alldeles för mycket på vad som ligger bakom fenomenet att rika och mindre välbärgade nu för tiden har samma smakpreferenser, att en person i palestinasjal kan rösta höger och att en brutta i Canada Goose-jacka kan ha tydliga socialdemokratiska värderingar. Bryr man sig som jag, mycket mer om bakgrunden till saker istället för det reella fysiska uttrycket hamnar man till slut där, i pseudosociologin. Jag köper det.

I kommentarerna till förra posten så postade Thomas, som jag hoppas är den Thomas som jag väntar på skall komma hem snart från Barca, den här länken. När jag kom till jobbet idag på morgonen och öppnade min Netvibes, ser jag den här posten från Chris Andersons underbara Long Tail-blog. Om ni nu orkar klicka er fram så märker ni snart att båda länkarna pekar på samma You Tube-film. En film som beskriver, i all sin enkelhet, vad jag tror är den största samhälleliga förändringen sedan industrialismen. Den postades för fyra dagar sedan, har i skrivande stund setts av 214 789 personer och genererat ungefär 1400 kommentarer. 214789 visningar. På något sätt illustrerar de siffrorna vad den här förändringen består i bättre än själva filmen.

Om jag ser någon framtid för TWWW för egen del så består den i att försöka förstå hur kläder, mode och fantastiskt sneda slipsknutar hör hemma i den nya sköna världen som målas (eller snarare byggs) upp framför (eller snarare bland) oss. Det är helt enkelt en ny kontext att ta hänsyn till, en kontext som på allvar kommer att välta dinosaurier och föda banbrytande tankar.

2007/02/07

Varför bildning är hippt

Höstens stora samtalsämne i den hippa storstadspressen kan summeras som ett avståndstagande från nittiotalet. Som ett avståndstagande från den delen av nittiotalet som präglades av leksaker från japan hemma hos fullvuxna människor, omdöpningen av gympaskor till sneakers och permanenterandet av tonåren oavsett ålder. Nittiotalet var, om man vill tänka lite för mycket, årtiondet då postmodernismen slog igenom inom den breda populärkulturen. Popkultur ställdes bredvid högkultur men för en gångs skull inte i skuggan utan som en jämnbördig och kanske tom överlägsen utmanare när nittiotalet närmade sig sitt slut. Nu är dock situationen den motsatta, det som anses vara trendigt och hippt är nittiotalets raka motsats.

Anledning till det här är enkel. Den handlar till stor del om teknologi och då primärt informationsteknologi. Ahha, en marxistisk Johan visar sig och talar om teknologi som samhällets främsta drivkraft tänker ni nu kanske. Nja, det är lite väl långt att sträcka sig om jag skall vara helt ärlig. Nej, snarare är det så att tekniken som hjälper oss att dela information via det som vanligtvis kallas för webben är en tydlig möjliggörare för oss människor att uppfylla ett behov vi alltid har haft, nämligen att kommunicera med varandra. Vi bloggar, vi wikiar, vi Last.fmar, vi Flickrar och Youtubar som aldrig förr. Essentiellt är det ingen skillnad från när vi bytte illa inspelade VHS-kopior av Bondfilmer med varandra när vi var tio år. Det enda som har förändrats är att mediet via vilket vi byter inte längre sätter upp några barriärer i form av transaktionskostnader som tiopack av Maxells 180-minutersband i HQ. Den enda transaktionskostnaden i dagsläget är den irriterande tiden det tar att ladda ned en obskyr grej från Bittorrent eller tiden som måste investeras när man rotar igenom folks hårddiskar efter guldkornen bland alla Absolute Music-skivor.

Den här teknologiska förändringen är inget separat fenomen som enbart bör diskuteras bakom lykta IT-avdelningsdörrar, det här är en förändring som på ett genomgripande sätt kommer förändra vårt samhälle och sättet vi ser på information. I fallet vi för tillfället diskuterar, varför bildning är hippt, så är argumentationen enkel, nästan så den skriver oss på näsan. Information är tillgänglig överallt. Alla kan veta allt om japansk denim, Lindsay Lohans senaste Blue Cult-jeans eller Backs nya off-the-rack-kollektion. Allt som läggs upp på webben idag är taggat, indexerat, listat i någon community eller helt enkelt bara uppfångat av Googles känsliga näsa. Ge mig tre timmar och jag skriver ett refererat av Bordieus samlade verk. När information blir allmängods måste eliten, må den vara popkulturell, akademisk eller monetär, hitta andra sätt att behålla makten på än att enbart hemlighålla information.

Enter bildning. Bildning som tolkande av information, som insättande av information i sammanhang, som att faktiskt läsa boken istället för att referera till den. Som en återgång till konservativa kläder som ett härskartekniskt grepp för att exkludera den obildade massan som konsumerar information som Rice Crispies men som aldrig sållar, tolkar eller ifrågasätter.

Frågan om varför bildning är hippt besvaras alltså på samma sätt som frågan om varför något är hippt alltid har besvarats, för att på något sätt ge en (själv)utnämnd elit ett tolkningsföreträde och därmed behålla någon form av makt. Vissa saker i världen ändras inte.

2007/02/05

Varför uppdaterar vi inte?

Det finns primärt en anledning till att vi inte uppdaterar så mycket nu för tiden. Eller i alla fall varför jag inte gör det så mycket längre. Det är helt enkelt så jag inte längre har tillräckligt mycket inspiration för att skriva om kläderna vi bär på den lilla tid jag är ledig. Kläder är fortfarande obegripligt spännande när man sätter det i en kontext och funderar lite mer än vad som är nyttigt men det är bara det att andra saker har blivit lite mer spännande. En sak som tar upp min tid mycket just nu är den ni ser illustrerat ovanför (web 2.0) och det tar mycket tid och energi att fundera ut hur företaget där jag jobbar skulle kunna tjäna pengar på den nya sköna världen som håller på att öppna upp sig.

Vidare så har jag haft nöjet att ganska nyligen bli sambo vilket föranleder att mängden goda middagar och diskussioner över ett glas vin mitt i veckan har blivit mycket vanligare i mitt liv. Då jag prioriterar såna aktiviteter, faktiskt, över att skriva på bloggen så är det givet att bloggen blir en gnutta lidande. Saker som inte blir lidande är istället mitt humör, min sprudlande kärlek och den där hallen som alldeles för länge inte blev ommålad men som nu skiner i sin isblåa nyans.

Jag hoppas förståelse finns inom läsarkretsen.

2007/01/03

Stil: Rugged

TWWW fortsätter sina utflykter i sartorialismens subgenrer. Idag har turen kommit till något som jag valt att kalla "rugged". Mest för att detta ord är det som används mest frekvent av tillverkarna för att beskriva plagg som ingår i denna flora. Målgruppen är manliga akademiker som ofta arbetar inom näringsliv, medicin eller viss del av kulturlivet. Stilen utgår från tidigt nittonhundratal och någon form av kolonialistisk casual. Eller i alla fall hur en rik amerikansk anglofil föreställer sig att den såg ut på den tiden. Föreställ dig en korthårig executive på semester som anländer till jaktcampen och svingar sig ur Landrovern med båglösa eller sköldpaddsglas som inramar de möteströtta ögonen. På sig har han en grovkardad oxfordskjorta, beige kavajjacka i canvas med armbågslappar i skinn, matchande chinos och mephistoskor. I ena handen har han en liten dagväska innehållandes ett sommeliervalt vin, två inplastade kemtvättade extraskjortor och kanske en lammullströja och i andra handen en termosmugg med kaffe bryggt på nymalet vindtorkat java.
Rugged-mannen sysslar med jakt eller flugfiske på fritiden, jobbar i kostym och säger sig inte bry sig nämnvärt om kläder även fast han lusläser Orvis-katalogens kläddel. Han kör en lite äldre dieseldriven stadsjeep eller renoveringsobjekt till Bentley eller Jaguar. Han drömmer om att andas stil, kvalité och - ruggedness.

Händelse: Jubileum

Titta på skärmdumpen ovan. Jag råkade, som ni ser i det inringade området, komma in på bloggen i samma ögonblick som sidan hade laddats ned 75 000 gånger. 75 000 gånger! Det trodde jag aldrig när jag skrev det här, eller det här. Tack för att ni fortsätter komma hit!

Böglobban: Lam(m) Peder

Nu hoppas jag inte att det här blossar upp till nån form av förtalsstorm i bloggosfären även om det vore otroligt att det här lilla forumet skulle kunna leda till någon större debatt. Underbart sprudlande och sexualitetsfokuserade bloggen A grand day out länkade hit och gav mig dagens första internetbaserade skratt. Olle Palmlöfs program "Böglobbyn" har tydligen låtit en röstprofessor analysera fjollfaktorn för ett att antal olika personers röster. Oerhört roligt om du frågar mig. Ännu roligare blir det när Peder Lamm blir upprörd och skall försvara sig i textform.

"Att bli utmålad som homosexuell är inte den bild jag arbetar för. Jag undrar vad Olle Palmlöf skulle säga om jag gick ut och kallade honom pedofil eller nekrofil, eller om jag antyder att han tänder på getter?"

Peder, som för övrigt är en av de allra mest stiligt klädda herrarna på TV (för han vågar kolorera), lyckas på två meningar vara både totalt aningslös och jämställa homosexualitet med att knulla med döda. Inte illa för en man i rosa skjorta. Snälla Peder, det enda din röst gör i TV, förutom att vara relativt behaglig att lyssna på, är att signalera att du gillar män som tar på dig på ställen som din borgerliga sartoriella uppenbarelse knappt vågar nämna. Det är inget hån, det är ett faktum och dessutom inget att skämmas för.

Den här posten innehåller inte bara ett försök till humoristisk spaning. Klicka på bilden av Peder och ni får Sveriges rosaste person i maxiformat.

2007/01/02

Angloreferens: John Varvatos

Peter, förlåt mig, men din senaste post passade så bra in här på bloggen att jag inte kunde hindra mig från att sno den från dig. Jag tror inte du blir jättearg i alla fall. Hoppas jag.

Ni minns min post om den moderna åttiotalskostymen. Om inte scrolla ned en bit och läs igen. Och gå hit och läs Johan Ws kommentar som var spot on när det gäller Thom Browne-referensen. Det finns väl en anledning till att han jobbar med mode och jag med powerpoint helt enkelt.

Men det är bra att ha såna som Johan och Peter i ryggen när man drar slutsatser om vårens kostymmode och presenterar anledningarna till varför just de slutsatserna dras. Min förutspåelse var ju att vårens män klär sig i vintagekostymer från Brooks Brothers anno circa 1983. Här kommer den induktiva argumentationsgången:

Premiss 1:

Det konservativa modet kommer att fortsätta, dels som en annektering av värdeladdade symboler (för de mer kontextintresserade modeentusiasterna) dels som en generell återspegling av ett samhälle där traditionellt borgerliga dygder är mer accepterade än på länge (som riksdagsvalet antyder).

Premiss 2:

Kostymer från Thom Browne är fortfarande något av det hippaste du kan ha på dig (helt enkelt för att ingen bär dem eftersom de är helt obärbara av catwalken) och i Varvatos vårkollektion (bilden ovan) ser vi hur han plockar upp ett snitt som bär tydliga drag av Thoms byxtankar, dvs. shortsliknande smala kostymben till en mer traditionell modsliknande jacka.

Slutsatsen som måste dras av kombinationen av ovan givna premisser är att gamla vintagekostymer (konservatismen och borgerligheten) som bär tydliga drag av modsestetiken (med korta byxor och tajt jacka) kommer vara the shit när den kommande snön smälter framåt mitten av mars. Eller?

Sjuk start

Dagen innan nyårsafton vaknade jag med det här. Min planerade tripp tillbaka till storstaden sköts upp en dag och ersattes av sängliggande, toalettgående och märkligt drömfylld sömn. Nyårsaftonen spenderades i soffan tittande på gamla nedladdade Twin Peaks-avsnitt och avslutades med Malmsjö på Skansen där han proklamerade "Ring klocka ring". Jag kan inte minnas den nyårsafton som jag inte varit på en fest men nu har det hänt i alla fall.

TWWW kommer fortsätta som vanligt, dvs med en något lägre uppdateringsfrekvens än vad vi hade i början då vi frenetiskt spottade ur oss texter om allt och inget. Anledningen är enkelt, vi gör för mycket annat. Saker som faktiskt sätter mat på bordet och betalar hyran. Vi hoppas ni stannar med oss i alla fall.

Oavsett vad, 2007 är här och kan vi egentligen göra något annat än att försöka göra året till det bästa i mannaminne? Nej, det kan vi inte.