2006/12/25

Händelse: God jul


The way we wear har tagit en gnutta julledigt över helgerna men jag kan garantera att vi snart kommer tillbaka, giftigare och elakare än någonsin. Åtminstone jag.

Tills dess önskar TWWW alla läsare en underbar jul med vackra kläder, vackra julbord och, för er som bor i landsorten, ett alldeles fantastiskt återseende av gamla vänner och ovänner i kväll på stadens stadshotell.

2006/12/20

Stil: Åttiotalskostymen och framtiden

Ni kanske tror att åttiotalskostymen för evigt dömd är att associeras med gigantiska axelvaddar och korta höga midjor? Då tror ni förmodligen rätt. Bilden som ofrånkomligt projiceras på min inre filmduk när någon pratar om kostymer från åttiotalet är en relativt smaklös blandning mellan linne, polyester och av någon outgrundlig anledning de där kavajtröjorna som våra (70-talister that is!) pappor hade på sig när de gick på middagar hos grannen.

Men trots att våra associationer är så kraftfulla och tydliga tror jag att vi går bort oss en smula i våra tankevrår. Kostymen, och då särskilt den amerikanska (förmodligen i form av Ralph Lauren och Brooks Brothers), var snarare alldeles strålande under åtminstone de första delarna av åttiotalet.

Ovan ser vi strålande Tom Wolfe under en fotosession under sent 70-tal (fine inte 80-tal men han har sett ungefär lika strålande ut hela tiden så han är fortfarande ett giltigt argument) och kan man säga något annat än fullständigt underbart? Raka byxor, stedställda fickor (tycker jag mig se i alla fall) och vita skor som inte får honom att likna valfri charmör utanför tullarna som tror att han är välklädd är en fullständigt flawless komposition.

Återvänd nu till en första bilden. Ja, precis den, bilden på Eddie Murphy i "Ombytta roller". Eddie må ha haft väldigt suspekt smak när han ställde sig på scen för stand upfilmerna "Raw" och "Delirious" men i John Landis lilla pärla från 1983 har stylisterna klätt honom i förstklassiga amerikanska Wall Street-kostymer. Jag såg den nyligen och slogs av hur oerhört vackra kostymerna är genom hela filmen. De är långt ifrån schablonbilden av hur vi tror kostymerna såg ut genom hela åttiotalet och lånar snarare drag från den traditionella modskostymen med en något kortare jacka än de kostymer vi bär idag blandat med en tydlig konservativ amerikansk flair.

Allt det här har att göra med min tes att under vårvintern 2007 kommer den konservativa hipsterstrenden fortsätta. Från pastellpolos, till höstmansmannen i gigantiskt tunga rockar till en grynande vår med gråa, smala vintagekostymer från 1984 kombinerade med skjortor där kragsnibbarna hålls ihop av en liten tunn guldpinne (om nån vet vad en sådan kallas, hör av er omedelbart). Allt det här hänger tydligt ihop med hög- och lågkulturdebatten som nyligen initierades av Odd at large-redaktionen i SvD. Det kommer bli hippt (i en sinnessjukt liten krets) att klä sig som om man bara skrev och läste the great american novel under tidigt åttiotal. Som vanligt kommer det inte att hålla i sig länge utan framåt mars falnar intresset och ersättas av något jag hittar på nästa vecka.

Shiafashionbeef


Det här är i sin enkelhet det roligaste jag har läst i veckan. Framförallt diskussionen mellan L och de två bloggarna i kommentarerna.

Bilden är den första på Googles bildsök om man söker på "Muslimer". Vilken fantastisk flora av färg och prakt som de krökta ryggarna bjuder på.

2006/12/14

Stilikon: Jarvis

Jarvis känns kanske lite sliten som stilikon efter hans överexponerande britpopår. Men på något sätt så lyckas han, för att använda ett slitet uttryck, åldras som ett bra vin. Hans perfekta mix av töntens estetik; där bibliotikarien och modet är hörnstenar gör honom till en våt dröm för en stilanalytiker. Bildsessionerna från Jarvis visar en äldre, mer sliten och, som Sonic beskrev det, nikotingulnad pophjälte. Jag tycker han är otroligt vacker och det är min önskan att åldras på det sättet, magerlagd efter Parispromenader, med ett gott té och en hemrullad cigarett inom nära räckhåll. Med sin karakteristiskt dåliga hållning så bär han upp sin överrock och sprider sina cynismer i sliten smårutig skjorta med sedvanlig elegans. Att han numera ägnar sig åt sin fru och barn på heltid har inte förändrat det viktiga. Jarvis har verkligen blivit medelålders med värdighet.

Avslutningsvis som glasögonbärare kan man inte undvika att nämna hans fantastiska bågar med bärnstenstonat glas som bli mörka vid solsken. Jag har i flera år försökt få tag på ett par sådana, men nöjer mig hittills med mina Oliver Peoples Ari.


Anledningen till att jag inte skriver så mycket är att jag är överbelastad på jobbet, repat inför två konserter och ligger i slutfasen av inspelandet av Oh! Custers andra ep. Jag lovar att bättre mig efter jul.

2006/12/13

Trubbel: Blogger och Google

Vår kommentarsfunktion verkar inte riktigt funka som den skall just nu. Antalet uppdateras inte på förstasidan, åtminstone jag har lite problem med att logga in och verktyget vi kör på, Blogger, verkar lovligt instabilt.

Jag tror och har på känn att det här har att göra med att Blogger i dagarna har skickat över stor del av sina bloggar på en ny plattform och dessutom bytt inloggningsförfarande. Jag är, som fanatiskt förändringsbenägen, helt inställd på att det blir fantastiskt framöver men vi får kanske leva i nån ovisshet fram tills dess.

2006/12/11

En gång till: Pamflett


"På sätt och vis kunde partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränkningarna, därför att de aldrig helt fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska. De svalde helt enkelt allt, och det de svalde gjorde dem ingen skada, därför att det inte lämnade någonting efter sig, alldels som ett sädeskorn kan passera osmält genom kroppen på en fågel."

Det finns ett antal böcker som refereras till oftare än de läses. Böcker som vi gärna betecknar som klassiker och som vi påstår vara viktiga utan att ha en aning om vad de egentligen handlar om. "1984" av George Orwell är en sån bok men det skall inte George beskyllas för. "1984" är nämligen helt strålande bok som förtjänas att kallas just det, bra alltså, och inte för en klassiker.

Den vanliga missuppfattningen är att "1984" handlar om övervakningssamhället. Som väldigt många vanliga uppfattningar är det nära verkligheten men precis så långt borta att hela poängen försvinner ut i tomma intet. I det samhälle som beskrivs i "1984" spelar övervakningen av den enskilda medborgaren en central roll, varenda steg är bevakat och allting registreras. Men övervakningen är inget självändamål, övervakningen är den kausala effekten av partiets övergripande strävan efter makt och vägen till makt går genom kontroll, kontroll av samtiden för att kunna styra både dåtiden och framtiden.

Så vad har det här med en modeblogg att göra? Inte allt men lite. Citatet ovan kan ni hitta ungefär i mitten av boken och när jag läste det kunde jag inte göra annat än att slås av en tanke, en tanke som jag slagits av många gånger och någon som jag definitivt inte är först att slås av. Orwell beskriver en totalitär värld som kan tolkas som en slutgiltig version av kommunism eller fascism, en verklighet om Hitler eller Stalin hade fått fritt spelrum. Människornas dagar rutas in, deras åsikter kontrolleras och oliktänkande, något som rubbar partiets makt, är fullkomligt oacceptabelt. Alla tycker lika, alla göra samma saker och alla bär samma kläder. Alla bär samma kläder.

Jämför jag här en totalitär stat med vårt kapitalistiska samhälles överflöd av konsumtionsvaror och den länder som har den västerländska demokratin som stöttepelare? Nej, självklart gör jag inte det. Vi lever i en liberal värld där verktyg som bloggen har gett oss alla (well åtminstone den minoritet som har generell tillgång till internet) en möjlig röst i mediabruset där vi kan säga i stort sett vad vi vill om någon vill lyssna. En tillgänglighet till publicistiskt utrymme oöverträffat i världshistorien som vi får använda tiill precis vad vi vill, låt det vara reflektioner av kläder, tankar om politik eller bara mingelbilder från Stureplan. För mig är det egalt, varje människa är sin egen lyckas smed och ingen bör eller kan ta rätten från oss att välja själva vad som är viktigt att skriva om.

Vad vi däremot kan göra, och det är nu jag knyter ihop det här med min förra post, är att fundera på vad som styr modebloggarna att skriva om nästan samma saker. Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag skulle dö för modebloggarnas rätt att publicera sina alster och outfits men snälla nån, underhåll mig samtidigt!

2006/11/30

Pamflett: Oberoendet och cashen

Först läste jag det här. Sedan tittade jag här. Sedan började jag tänka. Jag gör det ibland. När något börjar gnaga på min hjärna, när det är något som inte riktigt går ihop. När världen ändrar sig och det ännu inte finns en konsensus om vad som egentligen händer. Problematiken lyder som följer.

Modebloggar har gått från att ha varit en i många fall mycket ambitiös fritidssysselsättning, till en industri. Småskalig förvisso men i mångt och mycket en industri. Stora svenska modebloggare får varuprover skickade till sig på veckobasis, de blir inbjudna till galor och de är numera upplockade av både tryckt och onlinepublicerad media. De gör pengar på sitt namn och de gör det i många stycken väldigt professionellt. I lift my hat off and say grattis. So far so good nämligen. Ingen, speciellt inte jag, borde tycka det är något som helst problem att bloggarna tar för sig och kapitaliserar på en strid ström av besökare, det är essensen i all form av företagande. Se en möjlighet och utnyttja den.

Men vad händer när gränsen mellan ambitiöst hemmasnickreri och professionell tyckare är passerad, och den en gång så oskyldiga bloggaren fortsätter skriva om bästa köpet på HM eller nästa hit på La Redoute på precis samma sätt som innan? När de fortsätter hävda sitt oberoende genom att referera tillbaka till bloggmediet som en garant för att deras åsikter är personliga och "äkta". Vad nu äkta skulle betyda i dessa postmoderna tider? Förmodligen betyder det i de allra flesta fall inget alls. Men i visa fall tror jag att det gör det. Jag läste till exempel det här Englas sida. Eller det här Ytligheter.

Vem har sponsrat de där artiklarna? Är det HM och Pub som har droppat ned lite saker från V&Rs kollektion eller från Awesome Rags i damerna Englas och Ytligheters fysisk postlåda och vips fått en "äkta" människa att skriva "äkta" åsikter om deras "äkta" produkter? Förmodligen inte men hur skall vi veta? Hur skall vi läsare veta att det som Engla och Ytligheter (i brist på bättre namn, jag har ju ingen aning om vem människan är) skriver om inte är köpt, betalt och paketerat av en reklamavdelning på Regeringsgatan eller Hötorget? Nu kanske ni tänker för er själva att nu har Johan gått bort sig helt, nu är han avundsjuk på modebloggarna som drar in flisen medan han själv bara drar runt ett par futtiga tusen besökare i veckan på sin blog och knappt tjänar en spänn på sin Google AdSense som ligger och förfular bloggen högst upp. Ni kanske tänker att det är storm i ett vattenglas och hur mycket kan modebloggarna egentligen tjäna på att skriva meningslösa texter om meningslösa HM-toppar och Asos-skor. Jag undrade samma sak själv, så jag räknade på det.

Engla skulle, lite löst räknat, om man antar att hon tjänar lika mycket per klick på sina sponsrade länkar som man får för ett Google AdSense-klick kunna tjäna uppemot tio till tjugo tusen i månaden på sin blogg. Det mina vänner, är ett kraftfullt incitament för att välja att skriva om saker som genererar stålars. Vilket är fine. Problemet uppstår i gråzonen mellan personlig och professionellt, mellan fritidsintresset och finansen, där modebloggarna drar sin publik genom att ha en ton som är personlig och samtidigt tjänar sina pengar i skymundan. All media som berör kläder har det här problemet. GQ är en skamlös uppradning av covertannonser iklädda den redaktionella fårapälsen som döljer en profithungrig varg. Men det är fine, GQ utger sig inte för att vara amatörer, för att vara oprofessionella, för att vara personliga. Du vet vad du får när du läser en GQ, du får ytterligare en utlöpare av Condé Nasts välbyggda mediaimperie. Du vet dock inte vad du får när du läser en blogg. Du kan få TWWW där vi inte skulle hyckla med vad vi får betalt om det nu skulle slumpa sig så att HM känner att det här är rätt forum att annonsera i (not bloody likely!) eller du kan få valfri annan modeblogg i Sverige, där urvalet kan vara handplockat av modestrateger på valfri reklambyrå eller, om man har tur, valt av bloggaren med kärlek och fast hand.

Som avslutning vill jag bjuda er på en emailkonversation jag hade i våras med en stor PR-firma. Namn, varumärken och byrån är borttagna för att garantera deras personliga integritet och givetvis för att inte TWWW skall falla i PTS nät.

Hej!

Gillar er blogg.

Yes, vi ser en preppy höst komma. zzz yyy hakar på med kollektionen xxx. Mer causal fashion, mindre träningsjacka. Tänk golf, tennis och segling....

Skickar med några exempel på vad jag menar.

Trevlig sommar och en ännu trevligare höst!

xxx

________________________________________________________________________

Hejsan xxx

Vi uppskattar väldigt mycket att bli utvalda som värda att spinna på (för det måste vi ju vara när en sån stor byrå som xxx skickar "under radarn "-pressreleaser till oss), det hade vi inte förväntat oss efter bara ett par månader i branschen.

Fast vi är inte övertygade. Att yyy verkligen kommer vara grejen i höst alltså. Kommer den här kollektionen överbrygga gapet mellan kickersträningsbyxorna och överklassens skärgårdsestetik eller kommer det bli något som reas ut i november från Stadium? Om ni kan övertyga oss kanske vi spinner vidare på det här i sann neomarknadsföringsanda.

Allra ödmjukast,

/Johan och Josef, sartorialister och oberoende kulturskribenter ;)

_________________________________________________________________

Hejsan igen xxx

Hoppas du inte tog illa upp av vårt lite syrliga svar. Vi ser fortfarande fram emot en bra copy som kanske kan svänga över oss på den andra sidan.

Förslag på sätt att spinna yyy på:

1. Klä upp RUN DMCisha personer i shell tops och nya kollektionen och sätt dem på en svensk överklasskobbe i skärgården och låt dem sippa champagne. Preppy och skärgård, kan det bli bättre.

2. Valfri yyy-sponsrad fotbollsspelare i allsvenskan sätts på den nya kollektionen och befinner sig plötsligt på en polomatch. Återigen preppy.

Det var två förslag, fast xxx måste väl kunna komma fram med något ännu bättre.

Ödmjukast,

/Johan

________________________________________________________________________

Hej Johan!

Tack för er respons på yyy kollektion zzz.

Vill ni diskutera vidare kring xxx, kontakta xxx Nordic PR Manager xxx

Med vänliga hälsningar
xxx

Från insmickrande mail till standardformulering på bara fyra mail. Inte dumt.

2006/11/28

Kategori: Oväntad post



Oavsett hur kulturpendeln svänger kommer det här klippet alltid att ta andan ur mig.

Varning på stan

I morgon kommer det med relativt god säkerhet finnas något skrivet av mig i tidningar som ligger strösslade runt om på stan. Stan i det här fallet är alltså Stockholm, Malmö, Göteborg, Lund, Helsingborg och Uppsala. Städer med andra ord. Bara ett tips i all vänlighet.

2006/11/20

Det andra sidan av myntet

Mode eller för all del klädvärlden är dualistisk. På ena sidan myntet vilar passion, konstnärsskap, tradition, historia, hantverk och känsla. På andra massproduktion, hysteri, ängslan och statusfixering. För halvannan vecka sedan fick jag för mycket klave. En tidig höstpromenad till jobbet inleddes i det halvskumma gryningsljuset. In mot staden efter ett ärende så lyste det lite hos en skomakare jag passerade. Jag såg hur han halvsulade ett par skor och bakom honom blänkte rader av imorterade chelseas från England. Jag fick lust att gå in, men hade inte tid.
Morgontrevnaden förbyttes snart mot ett hastigt uppvaknande när jag passerade H&M, där folk formligen slogs för att ta sig in och slita åt sig av Viktor&Rolf plaggen. Under den minut jag stannade så såg jag både skräck, ilska och eufori i ögonen hos folk. Och någon obehaglig sorts hagalenhet. Folk drog åt sig plagg utan att prova eller se efter vad det egentligen var för något, det viktiga vara att plocka en trofé.
Senare, kvällstid, sjönk jag ner i min fåtölj, med en vän i soffan bredvid, och vi tittade på "Djävulen bär Prada". Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men filmen sände vågor av ilska inom mig. Inte för att den var usel i sig, med alla sina stereotyper, utan för den bild den lämnade av en värld styrd helt av cyniker som tappat all sorts förankring i en företeelse som faktiskt berör väldigt många människor. Den spädde på precis det jag sett innnan under dagen, i kön till H&M, där avsaknaden av sammanhang och känsla gör att du i din förvirring drivs till brutalitetens gräns. En våpig Ann Hathaway som transformeras till något som de i kön också hoppas bli med Viktor&Rolf på sig. Det enda positiva med "Djävulen bär Prada" var Meryl Streeps utmärkta tolkning av denna brutalitet där makt blivit det enda av värde. Inte kläder, inte stil, inte känsla, utan endast makt. Mode- och klädvärlden är både skönheten och odjuret och det är därför den är så intressant.

Plagg: Dandy-polon i pastell

Jag stod i helgen inne på Judiths och smakade på en vit polotröja att bära till min midnattsblåa kavaj inför högtidssäsongen. Tyvärr kände jag mig alltför överlastad med väskor, slips och cardigan för att dyka in i provrummet så jag köpte den aldrig. Och det kanske var tur det. För man kanske skall köpa en ny tunn, tunn ullpolo från Crombie eller John Smedley istället för en sliten begagnad. Generellt sett är ju second hand att föredra när direkt kroppskontakt med plagget ifråga inte har varit aktuellt, som t ex med en rock eller parka.

Man skall dock se upp så att man inte ser ut som en ung man från Lidingö om har dykt lite för långt in i sin pappas mentala garderob i jakt på en unik look till fredagskvällen på Köket. Då blir det lätt konservativt manstugg över en konjak i jaktstugan istället för den svala internationella playboystilen man är ute efter. En sån där playboy som känner diplomater i Kairo och jagar med falkar, en sån där playboy som Per Hagman hade varit om han hade haft pengar.

Plagg: På foten

Det bllir korta spridda skurar de få gånger jag postar nu för tiden. Jag skyller på fortsatta sinnesjuka arbetstider och det molokna vädret. Eller ett väder som gör en moloken. Vädret i sig kan väl knappast vara moloket.

Lördagen, som var avslappnande och utvilande, bjöd på relativt spännande shopping med de handsydda Chelseabootsen som den absoluta höjdpunkten. Jag inledde med att gå till Nitty Gritty för en relativt god kastanjerisotto och fingra lite på en Dufferkostym. Det var som vanligt, mysigt och hemtrevligt. Sedan begav vi oss till Needy Greedy för att se om de hade fått in några spännande kap. Det hade de tyvärr inte men den trevliga unge herrn i Crombie bakom disken tipsade om Alfred Sargentskorna som finns på den där kackiga herrekiperingen mittemot Systemet på Folkungagatan.

Jag tog honom på orden, gick dit och spontanhandlade de dyraste skorna jag någonsin köpt. Förvisso inte i Church-prisklass men ändå så pass dyrt att jag fortfarande inte har kommit ned på jorden ännu. Fast nu svävar jag en aning mer välklätt.

2006/11/13

Smakligt: En bestickserie

Peter tipsade ju om de här för ett tag sedan och då var jag snabbt inne och kommenterade och uttryckte ett precis lika stort habegär som han. Nu har jag inte habegäret längre. Jag har ju införskaffat dem nu. Och varje middag är som en njutning i vardagstranchering. Bara så ni vet. Hinner tyvärr/givetvis/lyckligtvis (ditt val) inte skriva mer just nu. Förra veckan var en orgie i jobbmöten med sisådär en 60 timmar under västen när jag klockad in på fredagseftermiddagen. Jag har inga förhoppningar om mindre den här veckan.

2006/11/04

Stelopererad

Jag har egentligen inget emot damerna Fahrman och von Sydow. Skulle jag någon gång träffa dem skulle jag säkert vara lite starstruck. Det jag inte gillar är hur de skriver. De skriver trist, opersonligt och med samma slätstrukna attityd som varenda Idol-deltagare sjunger.

Fast det var den här bildserien jag ville göra er uppmärksamma på. Har Sofi stelopererat det där leendet eller är retuschören bara galen? Samma leende och mun på åtta bilder. Och har inte Aftonbladet råd med en riktig modell som kan prova kläderna? Någon som vet hur man skall stå framför en kamera om den inte råkar befinna sig på Köket. Kameran alltså. Gör om, gör fucking rätt.

2006/11/03

Spot the hot: TWWW tipsar

Gångerna TWWW tipsar om andra modebloggar kan räknas på en handens fingrar och när vi gör det är The Sartorialist otroligt överrepresenterad. Nu är det dags att ändra på det och, hör och häpna, länka till en vanlig svensk konsumtionsinriktad modeblogg. Det är knappt att jag tror på det själv men det är precis så det är.

Hotspot har skrivit en sån där liten lista som man skall ha i fickan när man beger sig ut i kylan på jakt efter det som förgyller ens vardagar och gör ens helger alldeles remarkabelt spektakulära. En lista som man kan snegla på om den där skjortan som såg så fantastisk ut på hängaren inte känns lika optimal när den hamnar på kroppen. Då tar man upp Hotspots lilla lista och kollar om man bryter mot något av budorden på den.

Oavsett hur mycket jag önskar att alla mina kläder vore perfekta popkulturella referensobjekt till det jag älskar (eller hatar) så kommer jag inte ifrån den krassa verkligheten. Kläder måste, åtminstone till en viss grad, passa. Färgerna skall förhoppningsvis förhöja din naturliga palett, snittet bör smickra din siluett och man skall vara noga med storleken så man varken ser för liten eller för stor ut för sin klädedräkt.

Det är i korsningen där popkulturell referensjakt och Hotspots lista möts som man hittar de allra mest välklädda sartorialisterna.

Och det här är inte anledningen till att jag skriver om Hotspot. Bara lite.

2006/11/01

Historia: Hej då uniform

Det går inte att underskatta uniformens betydelse för hur vi klär oss idag. Överallt så ser vi tecken på detta, alltifrån skärningen av en kavaj till axelklaffarna på en storsäljande Acne-jacka. Går man in på vilket militärmuseum som helt är det svårt att inte uppskatta allt från stilrena fältuniformer i grå vadmal till pråliga cinnoberröda paraduniformer. Det går helt enkelt inte att missta sig på militäruniformen som sartoriell inspiration. Men kommer det vara så i framtiden? Om jag inte har helt fel för mig så introducerades de första uniformerna i camouflagetyg av specialtrupper i tyska armen under fyrtiotalet. Sen dess har inget varit sig likt. Även om man ser Cammoplagg på vissa hip-hopare och streetwear-fantaster idag så är det svårt att inte se det mer än isolerade företeelser mer än en stilriktning. Om man tar svenska armens M-90uniform, som är standard idag, är även den en visuellt sorglig historia. Nej låt oss titta tillbaka i tiden och minnas det som en gång var, för det är min bestämda uppfattning att ingen kommer använda dagens militäruniformer annat än friluftsaktiviteter. Funktionalitet kan vara snyggt, men bara till en viss gräns.

2006/10/31

Rock 'n' Roll

Som vanligt nu för tiden jobbar jag och kommer göra det ett tag till. Och Cherry, det är lite tufft, det får medges. Särskilt eftersom jag kommer flyga runt till 4 olika städer i Sverige nästa vecka och intervjua folk vad de egentligen sysslar med på dagarna. Det bästa är att jag kommer kunna använda min nya rock där det verkligen behövs, i snöyran i nordligaste Norrland, i Dalarnas djupaste skogar och östkustens mesta bruksorter.

Och vad har jag köpt för rock undrar ni då! Anar jag i alla fall. Se ovan och bli lätt avundsjuka. Varje gång jag läser i nacken och ser att det står "Made in Italy" blir jag fjäderlätt och dansar vidare till nästa arbetsmöte.

Until next time, sov gott och gör det mer än vad jag gör.

2006/10/25

Ojojoj, arbetsbörda


Jag är ledsen. Jag skriver nästan lika lite som Josef. Jag har dock inte laga förfall. Jag har bara sinnessjukt mycket på jobbet. Elva timmar om dan och snöstorm på fredag. Det är inte alltid lätt att klä sig i kostym till vardags. Men stå ut med mig så skall jag snart skriva om Sveriges bästa popartist på 2000-talet.

2006/10/21

Någon kanske har undrat varför jag inte postat på länge här på TWWW. Det är inte så att jag tröttnat eller något liknande, jag försöker bara ta mig igenom en mycket tuff period i mitt liv, och har inte någon ork att tänka på kläder och deras kontext just nu. Men jag lovar att återkomma snarast.

2006/10/16

Märke: United Arrows

Tillbaka till kläder. Så kan man väl sammanfatta den här posten. En text om ett märke utan en massa löst ludd runtomkring (som egentligen bara är till för att jag skall verka lite halvintellektuell). Nu handlar det om siluetter, linjer och färger. Det handlar om United Arrows.

I somras dog jag en smula när jag insåg att jag aldrig skulle kunna köpa de där underbara ljusblåa slacksen jag hittade på Dover Street Market. Eftersom United Arrows byxor inte finns i större storlekar än 50. Och jag är ungefär så där 52. I europeiska storlekar. Vad jag är i japanska vågar jag inte ens tänka på. Damn, you japanese people, varför är ni så korta för? För ni gör ju några av de vackraste casualplaggen jag sett och inte alls helt oävna plagg för en mer uppklädd inställning.

Egentligen vet jag ingenting om United Arrows. De hade bara en byxa inne på DSM och att ta reda på mer via internet har visat sig vådligt. Allt är på japanska. Och jag är ännu inte flytande i just det språket. Jag har lyckats lista ut att det är ett populärt märke i området Shibuya i Tokyo, att deras kortärmade skjortor rekommenderas för varma sommardagar under mörk kostym och att deras kläder säljs på affären District som också verkar sporta en hel del annat trevligt så som Dries och Beau Dessin. Dessutom verkar innehavarna av District vara så mysiga att jag bara vill bura in dem och ha dem lattjande i ett glasterrarie i mitt vardagsrum (som mössen i den där nya försäkringsreklamen).

Förresten, mannen på bilden är ingen mindre än United Arrows-mannen på en Martin Margiela-visning. Exakt vilken roll han har är svårt att säga med utgångspunkt i dess hemsida. Han finns med på bild på flertalet ställen men som vanligt är det mest japanska krumelurer under bilderna vilket gör honom svåridentifierad. Enligt The Sartorialist är han någon slags executive. Det låter vettigt tycker jag.

2006/10/13

Anledning till extas


Det allra bästa avsnittet av Ally McBeal var det när hon fick tipset av sin psykolog att tänka sig ett helt eget Pips som backar henne när hon känner sig nervös. Det här är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar både Gladys och the Pips.

2006/10/10

Hipstermachismo: Vita barens DJ-bås

Först skall vi prata om ett ord. Sedan skall vi prata om det andra, det som texten egenligen handlar om, machismo.

Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:

"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues

Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.

Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.

Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.

I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.

1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.

2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.

När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.

Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.

Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.

2006/10/08

Fråga: Dubbla lås?

Varje gång jag åker tåg blir jag lika förbryllad. Varje gång jag frågar någon om det som förbryllar mig förbryllar jag dem. Jag, och alla runt omkring mig, blir helt enkelt inte kloka på X2000s toaletter, eller rättare sagt låsen på toalettdörrarna.

På X2000s toalettdörrars insida sitter två lås. Ett som man använder för att låsa dörren när man skall utnyttja bekvämlighetsinrättningen någorlunda ostört och ett som jag fortfarande inte vet varför det sitter där. Strax ovanför handtaget sitter det och retar gallfeber på mig. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför det sitter där när det finns ett fullt fungerande lås strax under och tro mig, jag har funderat. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till att det finns två lås på toalettdörren. Ingen som jag har kommit på i alla fall.

Så om ni nu vet varför SJ envisas med två lås på X2000s toaletter, berätta för mig!

2006/10/05

Fel skjorta: Jag såg en film

Ta nu inte det här som reklam, för det är det inte. Ta det bara som ett sanningens ord. Jag tänkte först skriva om den för stora kostymen. Ni vet, den där man ser på unga män som nyligen fått eller möjligtvis själva köpt sin första kostym och som det är meningen att de skall växa in i. Den är således en gnutta för stor över bröstet, aningens för lång i ärmarna och den värmer honom långt ned på låren. Med andra ord, vanvettigt ful och oklädsam för personen som bär den. Men det är inte det vi skall prata om idag. Vi skall prata om filmen "Exit" och dess kostymering.

Igår blev jag inbjuden av en av mina finansvänner, dvs. vänner som jobbar inom finansbranschen, på en förhandsvisning av filmen "Exit" som ett relativt stort och känt konsultföretag bjöd på. Det var lite snittar, lite champagne och alldeles för många män i kostym och slips för att man skulle känna sig som om man var på en kulturbegivenhet. "Exit" är en film som utspelas inom finansbranschen, Mads Mikkelsen spelar framgångsrik riskkapitalist som lever i nyrik design med omtänksam svärfar och Alexander Skarsgård gör en roll som ung, ambitiös analytiker. Finansvalp skulle Stig Malm ha sagt och det är precis vad han är, Alexander, en valp alltså. En valp i det hänseendet att han klär sig som en man som inte lärt sig kostymbärandets grundläggande regler och som definitivt inte vet hur man väljer storlek på en skjorta.

Alexander går genom hela filmen klädd i skjortor som är åtminstone en eller möjligtvis två storlekar för stora. Halskragen är så stor att jag utan några som helst problem skulle kunna sticka ned två-tre fingrar mellan skjortan och hans adamsäpple och det beror inte på att han har ett ovanligt litet adamsäpple utan på att skjortan är helt, ja jag säger det rakt ut, uppfuckad.

När ni väljer en skjorta som ni skall ha slips till, välj då en skjorta som passar er. Den skall sitta tätt runt halsen men inte så att ni känner er strypta. En skjorta blir en tvångströja om ni tror att ni är smalare än vad ni är och ni ser ut som ett barn om ni väljer för stora halsar. Båda varianterna är förkastliga. En sartorialist vet sin storlek och skäms inte för den.

Stilikon: Nick Zinner

Även om det känns som att Yeah Yeah Yeahs befinner sig i sin skymningstid som band så talar fortfarande folk om Karen O och hennes lugg. Men orättmätigt förbiser alla Nick Zinner, den tanige lille gitarristen, som jag tycker är den största estetiska behållningen med det ett band som nog nästan är mer känt för sin visuella del än musikaliska dito. Nick Zinner står där, liten, blek, smal och med ett enormt svart burrigt hår, precis som han vore en karaktär från en spökorkester i en Tim Burton film. Jag gillar hur en person med så tydliga gotinfluenser behandlar dessa så väl. Tänk om mer i dessa stilmässiga marker kunde ha den goda smaken och undvika att hamna på fel sida träsket av svarta kläder, med kedjor, tjocka skosulor, dåligt smink och hårspray. Nick Zinner är allra vackrast när han står där på scen vid sidan av en frenetiskt hoppande sångerska och lite förstrött och vålnadslikt genom röken spelar på gitarren och funderar på sitt nästa fotoprojekt.

2006/09/28

Dansa för fan!!

Och det här fick jag reda på nu! Hur kan det här ha passerat mig? Att Carl Craig spelar skivor på Grodan Grevture i kväll. Att han kommer stå där, precis bredvid dansgolvet och pumpa ut furiös technosoul till en helt extatisk publik. En publik som jag tyvärr inte kommer ingå i. Min näsa är snuvig, min kropp och mitt huvud är trötta och i morgon kväll skall jag bjuda 40 personer på frukostbuffé och Screwdrivers i ett fåfängt försök att avtäcka postmodernismens själ och hjärta i festform.

Fast ni som inte skall göra eller är något av ovanstående, gå dit och dansa för fan!

Om flygresor: Passande klädsel

Nu för tiden är jag oftast begränsad i mitt klädval när jag flyger. Jag har på mig kostym helt enkelt. Det har inget alls att göra med att jag skulle trivas speciellt bra i en kostym när jag befinner mig i runda slängar en mil ovanför marken utan är helt givet av yttre omständigheter. De yttre omständigheterna stavas oftast affärsresor och intervjuer, jag måste med andra ord vara klädd till tänderna så fort jag landar för att om möjligt vara både respektingivande och seriös i mitt utseende.

Men att klä sig i kostym när man flyger, det är verkligen inte en optimal lösning på hur man hanterar den moderna infrastrukturens mest obekväma situation. Det är torr luft, det är trångt och allt som oftast måste man trängas med andra personer klädda i kostym och ni vet ju hur trista de är i allmänhet. Vad är då den optimala klädedräkten när man flyger?

Det finns två parametrar man måste ta med i beräkningen när man planerar sin klädsel innan man sätter sig på flyget och tyvärr är de två divergerande och leder till två helt olika slutpunkter om man inte lyckas jämka dem samman. Den ena parametern är bekvämlighet, särskilt viktigt vid långa flygningar medan den andra parametern är förmågan att utstråla tillräckligt mycket pondus för att kunna imponera på en möjlig söt flygvärdinna och skaffa sig allra bästa service och komfort. Som ni förstår är det inte helt säkert att dessa på parametrar drar åt samma håll. Träningsbyxor och sin allra mjukaste och mest urtvättade tshirt är möjligen det mest bekväma man kan ha på sig under sex timmar över Atlanten men du kan räkna med att den där oerhört efterlängtade spontanuppgraderingen till första klass aldrig kommer att ske om du är klädd så. Å andra sidan är det inte alls säkert att du får sitta och sippa champagne i bekväma stolar om du checkar in iklädd krispig svart Pradaskjorta och perfekta halvkorta tretusenkronorsjeans och då får du sitta i turistklass med ett par alltför tajta jeans och småsvettas med alltför lite benutrymme för att det skall kunna kallas mänskligt.

Under årets reunionresa till Amsterdam kan jag ha uppnått den perfekta kombinationen av trendig välkläddhet och bekvämlighet för flygningar inom Europa. När jag möte Anton på gatan där taxin stod och väntade på avfärd mot Arlanda var det första han sa inte "Hej" eller någon annan hälsningsfras. Det första han sa var "Småborgerligt!". Jag kontrade givetvis med att säga "Borgerligt!" utan vidare förklaring.

Det som fick honom att reagera så kraftfullt var min kombination av mörkblå Fred Perry-piké, vita, något kortare än knälånga Duffer-shorts (de jag tjatat om) och babyblå Baracuta G9 Harringtonjacka. Nu, så här i efterhand, när jag tittar på bilderna som togs av mig iklädd det här undrar jag lite hur jag tänkte. Förvisso fantatiskt uppseendeväckande och stiligt men samtidigt kan jag inte undgå en känsla av utklädnad.

Jag tror att det är sånt man får vänja sig vid när man är en gnutta för fixerad vid kläder och kontext men bryr sig mer om kontext än om kläder.

Jakten på estetisk perfektion

Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.

2006/09/27

Problem: Way we dance - podcast

Några av er har kommenterat att våra podcast har slutat fungera. Den har det. Det är illa. Vår serverleverantör visade sig inte vara lika pålitlig som jag trodde. Jag skall undersöka hur vi snabbt hittar en ny.

Håll ut.

2006/09/22

Stil: Vän av ordning-kvinnan

Vän av ordning är oftast vän av ordning eftersom vän av ordning inte har några andra vänner än just ordning. Jag vill helst inte skriva om vän av ordning eftersom så många redan har beskrivit sitt förhållande till vän av ordning. Eller snarare sitt ickeförhållande. För ingen har någonsin träffat vän av ordning, hon (eller han men vi skall fokusera på den kvinnliga varianten idag) lever sitt liv, inte genom att kommunicera med kommunikéer, utan med lappar på företrädesvis tre ställen; tvättstugor, företagskök och på insändarsidor. Jag kommer dock att skriva om henne här av den enkla anledningen att det inte längre är lika enkelt att känna igen vän av ordning på hur hon ser ut.

"Alla lappar om ordningsregler är förbjudna förutom de lappar som förbjuder folk att sätta upp lappar med ordningsregler. Den som bryter mot det här förbudet kommer omedelbart (eller så snabbt arbetsrättslagstiftningen tillåter) att bli avskedad."

Det här den enda lappen som skulle tillåtas om jag var chef för något företag med fikarum

I sak har vän av ordning alltid rätt. Det ligger lite i sakens natur. Ordning är något de allra flesta människor har en naturlig fallenhet för att tycka om och därmed har vän av densamma oftast rätt. Ändå är retar vännen mig till vansinne. Och det beror ju givetvis på att vännen påpekar saker som alla redan vet. Men som vi lite till mans, och till kvinns, struntar i. Alla vet att det är äckligt med gammalt sköljmedel i tvättmaskinen. Men behöver jag en vän av ordning som berättar det för mig och dessutom tror jag kommer torka rent efter mig bara för attjag råkar läsa hennes lapp? Nej är det enkla svaret.

Utseendet på vännen av ordning har förändrats. Ni kanske inte har märkt det eftersom vännen av ordning är så oerhört ljusskygg och enbart postar sina lappar i arla morgontimmar då endast tidningsbuden är vakna. Om vännen av ordning tidigare var klädd i kappa, tjocka strumpbyxor och i kallt väder även en lurvig sak på huvudet så är vännen av ordning, som en helt logisk följd av nymoralisens hypande, idag klädd med Louboutin-skor, vad som helst av Marc Jacobs och så kanske något från Acne. Vännen av ordning är med andra ord en ung tjej med kryddburkar i snörräta rader, konstant ångest för att det inte är tillräckligt välstädat hemma och för dessutom en konstant kamp mot de slarviga slackerna i hennes trappuppgång genom lapparna i tvättstugan. Det är troligt men inte alls säkert att hon i valet i söndags röstade borgerligt. Däremot är det helt givet att hon läste Ebbas bok så fort den kom ut på hyllorna och powerwalkar varje söndagsmorgon vilket ofta kombineras med att dricka latte i gigantisk take away-kopp (det är ju bara så härligt och mysigt storstadsmässigt!).

Jag inser så här att den här posten aldrig kommer att kunna avslutas på något bra sätt. Den slår helt enkelt på alltför många saker som jag inte tycker om; Vän av ordning, Ebba von Sydow-estetik och konservatism. Därför avslutar jag det lite halvt onyktert på en förfest med mina bästa liberala vänner, något oavslutat, något mediokert och något ogenomtänkt. Men se igenom spritångorna och mitt hat mot stagnation och se det jag skrivit som ett tal för sartoriell, och tvättstugenmässig valfrihet och mot östermalmsk uptightness.

2006/09/21

Hösten är Ascottid

Ni har väl alla kännt att hösten är på väg? Det där kalla stinget i luften på morgonen, fåglarna som inte sjunger så mycket längre och växterna omkring en som håller på att ruttna och dö. Men ett av de mest tydliga hösttecknen är desutom att folk försiktigt börjar lufta sin mer tunga del av garderoben. Hur många av oss har inte svettats i en alldeles för tjock jacka eller tröja under en gångtur när man överambitiöst svept in sig med oktoberkänsla i kroppen? Det här misstaget att ta på sig för mycket gäller också halsdukar, det är dock ett problem som avhjälps mer lättvindigt än det förra. Lösningen stavas Ascot-scarfen. Det är sydd i ett tunt tygstycke och är en variant på den om förut postade kravatten. Den fick sitt epitet genom att den med fördel bars till tredelad kostym ihopsatt med en nål vid de hästkapplöpningarna på banan i Berkshire. Man kan verkligen föreställa sig hur tea-time, nernålade hattar, kikare med snidat handtag och en grå ascot med rombiskt mönster ramade in anorektiska jockeys, hästar och blekgrönt gräs. Själv struttar jag runt med min beigebruna mönstrade (inköpt i London förra hösten) regelvidrigt och slarvigt knuten kring halsen. Den fungerar ypperligt både till jacka, kavaj och tröja och jag har blivit kallad gayig i den, ett betyg så gott som något.

2006/09/17

Boktips: Mode. En filosofisk essä

Sydsvenskans och Rodeos Björn af Kleen är en av Sveriges bästa kulturjournalister just nu. Läs hans ambitiösa recension av Lars Fr H Svendsens Mode. En filosofisk essä. Jag hade hört om boken innan men totalt missat att den skulle komma i svensk översättning. Nu är en beställning inlagd och tills dess nöjer jag mig med att förkovra mig i Ondskans filosofi av nämnda författare.

2006/09/14

Kontext!

Glöm inte att det är i roddbåtar och kommentarer som det händer på riktigt! Spyan ikväll? Jag ser ut som en stekare i rosa påutsidan men jag drömmer om electro och Håkan på insidan.

2006/09/13

Plagg: Baracuta G9

När jag skulle köpa jacka nu i våras stod jag inför ett avgörande och svårt val. Skulle jag våga ta steget in i historien och köpa jackan som använts av varenda hjälte jag någonsin haft? Kanske inte varenda men åtminstone av några av världens mest välklädda män; Steve McQueen, The Clash och Arnold Palmer (som utan tvekan är en av världens coolaste sportmän trots att han trakterade driver och putter snarare än en fotboll eller vad helst annat som skulle kunna ses som coolt). Jag tog mig själv i kragen och tog ett par modiga kliv rakt in i historien. Inte nog med att jag köpte en Baracuta G9, orginalet till den så kallade Harringtonjackan, jag köpte den i babyblått istället för den vanliga och mer neutrala beiga färgen.

G9:an är, och jag hatar egentligen ordet, en tidlös klassiker. Egentligen finns inget tråkigare än en tidlös klassiker, det vet ni ju att jag tycker vid det här laget. Ändå kan jag inte motstå den och jag vet precis varför. När jag kom till Lund som osnuten yngling för att studera och förkovra mig skrev jag in mig vid Blekingska nationen, studentsveriges indiebastion framför andra. Musik, inbillade jag mig, var det viktigaste i livet och jag satt, om inte andäktig så åtminstone nervöst tyst, på min första korridorsfest och hörde Jonas F (vid tiden DJ-bokare och allkunnig musikguru) berätta om vikten av att ha hört allt av Beatles för att förstå grunden till all popmusik. Även om jag idag kanske inte längre håller med honom att det är just Beatles man skall lyssna på så är jag fortfarande löjligt förtjust i att plugga dåtiden för att försöka förstå samtiden.

Den reella anledning till att jag köpte en G9 är alltså egentligen inte att jag tycker den är snygg ,vilket den förvisso är, men det är sekundärt i sammanhanget. Jag köpte den så att jag med bibehållen självrespekt och trovärdighet kan frossa i t ex den här underbara jackan.

Jag vill med andra ord inte bli tagen med byxorna nere. Eller i det här fallet jackan av. Jag vill, inför mig själv och alla andra som beter sig lika märkligt som jag själv, kunna rättfärdiga mina pastellstinna, preppyliknande sartoriella utsvävningar med att låtsas som om jag känner till bakgrunden enbart genom innehavet av en speciell jacka. Låter det ytligt? Det är det. Det är kläder vi pratar om.

2006/09/11

Sändning: Podcast

The way we wear har fått tillökning! Ni har säkert gissat er till det förr men det är ju så att jag och Josef inte bara älskar kläder, vi har även en brinnande passion för musik. Och det vet jag ju att ni har med. Nu kan ni ta del av vår passion direkt ned i er iTunes (eller den spelaren ni använder om den stöder podcastsändningar) eftersom vi alldeles nyss startade en podcast.

Nu är ni alltså så goda att lägga till podcasten

http://feeds.feedburner.com/TheWayWedance

i er iTunes så lovar jag att ni snart kommer ha massa smaskens musik att njuta av. Om det är så att ni inte har en spelare som ni kan ladda ned på det här enkla sättet så kan ni alltid titta in på systerbloggen

http://waywedance.blogspot.com och ladda ned vad ni vill på ett mer manuellt sätt.

Maktspråk: Uruselt


”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”
Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
Nej allt som oftast får armbandsur att tänka på de sleevenotes som återfinns i Pulps sorgligt bortglömda This is Hardcore. Musiken är intressant studie av en människa och en musikgrupp stadd i upplösning på grund av överintag av rekreativa droger. Men jag finner nästan hårdporrsestetiken i häftet det mest intressanta med skivan, de sterila hotellmiljöerna, de solariebrännor som glittrar, allas trötta ögon och det hårda sminket som kontrast mot dålig hy. Och där på insidan av häftet uppenbarar han sig, Mannen, med en sidenmorgonrock, kontrasterande hårda ögon och en riktigt STOR klocka på armen.


Nu åker jag på konferens till Bryssel, men under min frånvaro så läs den här utmärkta artikeln om konstnärer och deras kläder.

Maktspråk: Kostym kontra fjällrävenestetik


Vem av de här tre skulle du lita på? Eller vänta nu, den frågan är relativt irrelevant. Den korrekta frågan torde vara:

"Vem tror du multinationella företagsledare lyssnar mest på när det gäller växthusgasers inverkar på vår globala miljö?"

Om du inte svarar Al Gore på den frågan är du antingen Peter Eriksson, Maria Wetterstrand eller en av de där miljöpartisterna jag såg framföra någon form av miljöperformance på torget i Halmstad i somras. De dansade, spelade teater och hade skyltar där det stod något i stil med "Nu är de där märkliga miljöpartisterna igång igen". Och de var märkliga. Och de visste om det. Och de ville ha det så. Jag tyckte de var märkliga och jag tyckte också att det var märkligt att de vill ses som märkliga.

Låt mig förklara varför men innan jag gör det vill jag deklarera min egen ståndpunkt i miljösakfrågan eftersom det så lätt annars blir guilt by association-resonemang i kommentarerna. Jag är för trängselskatter, jag har ingen bil (och hade jag en skulle jag ha en liten liten sportbil som jag körde väldigt sällan och då iklädd bilhandskar och scarf), jag hyser ett intensivt hat mot SUVs, jag är inte helt främmande för grön skatteväxling (kanske inte i exakt den formen som den genomförst i Sverige) och jag är noga med all min återvinning. Jag är förvisso för kärnkraft men det beror framförallt på att jag inte delar miljöpartiets åsikt i frågan utan tycker det är den mest miljövänliga formen av energiproduktion vi har.

Jag kan förstå de unga miljöpartisternas strävan efter att medvetet bete sig märkligt om de vore en konstgrupp som utmanar stereotypa klichéer inom politiken. Ni vet, kostym, power-slips och vit skjorta på männen och dräkt med högklackade pumps för damerna. Vore de performancegruppem "MP" så hade deras gärning inte bara haft bärighet utan även ett existensberättigande. Nu har det slumpat sig så att de inte är en performancegrupp utan ett av den nuvarande regeringens stödpartier. Och Peter Eriksson klär sig i jeans och en brun kavaj. Av samma anledning som de unga miljöpartisterna på torget i Halmstad genomför en dansperformance; för att rädda miljön. Eller nu blev det fel igen. De genomför den ju inte för att rädda miljön utan för att särskilja sig från ungdomspolitkens mainstreamfåra och beter sig därför med flit en gnutta "märkligt". Märkligt var ordet, i alla fall om man har som huvudmål att faktiskt förändra hur folk beter sig.

Al Gore har i snart trettio år (om man får tro pressklippen som man hittar på nätet) slagits för en utsläppsminskning av växthusgaser. Han släpper i dagarna filmen "An inconvenient truth" som egentligen inte är mer än en lång powerpointföreläsning om dagens globala miljösituation. Hur skiljer sig Al Gore från Maria och Peter om vi bortser från det faktum att han faktiskt varit vicepresident i USA och blev bortfifflad från presidentskapet den där gången för 6 år sedan? Skillnaden i passionen för miljön och udden i argumenten är mindre än vad man skulle kunna tro, det som skiljer dem åt är, om man hårdrar det, deras klädsel. Al Gore vet hur man använder sig av kostymen som ett argument i sig, vilken slips som passar bäst till respektive lobbygrupp och hur man på ett ledigt sätt klär ned sig för att visa sig mänsklig när det behövs. Därför kommer folk att lyssna med ett fördomslöst öra när han berättar att vi beter oss illa mot moder natur och inte slå dövörat till som vi, gemene man, gör när vi ser en miljöteatergrupp föra samma argumentation från en liten scen på ett torg i Halmstad. Eller ännu värre, från riksdagens talarstol iklädd en stickad kofta.

2006/09/04

Byxben

Jag vet inte vad det är med mig och byxben, men jag kan bara inte stirra mig mätt på dem. Ena dagen så är det en långt välsytt jeansben som omsluter ett par chelsea-boots perfekt som tilldrar sig min uppmärksamhet på bussen och nästa dag faller jag bara pladask för ett par högvattenkorta manchesterbyxor som framhäver de randiga sockarna och smutsvita canvasskorna effektfullt på den genomtrevlige australiensaren som bär dem. Jag upplever en ambivalens, ja nästan en personlighetsklyvning när det kommer till byxben. Jag tittar på mina egna nyligen uppsydda, på ett lokalt skrädderi, och blir frustrerad. För korta ser ju så hoppigt, livsglatt och så väldigt kyligt ut. När byxbenet når hälens nederkant ser det medvetet, omslutande och omsorgsfullt ut i min värd. Jag känner inte att mina byxor kvalar in. Till korta byxben är gör sig loafers och låga tygskor bäst. Till hällåånga så passar den nämnda chelsean bra, men också en modig chuck taylor-klon som exempelvis gram. En gång i tiden så existerade det utsvängda byxben för mig, både som flare eller boot-cut. Men det är längesen och jag har så svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna mig väl tillfreds i något som svänger utåt. De jag har på mig svänger lätt inåt men känns ändå bara så…lagom. Lagom. Finns det?

Samhällsansvar!


Stelly har röstningsbanner på sin sida. Jag får magsår och tänker: "Shit, vi måste ju också agera i enlighet med demokratiska grundprinciper". Därför ploppar jag upp en uppmaningsbanner på TWWW med.

2006/09/02

Tillfälle: Naivism och Tour de France


Sensommaren 2006 är naivism det som borde driva samhället och popkulturen framåt. Det kan ha varit så ett bra tag utan att jag har märkt det men det är av mindre vikt. Det viktiga i nuläget är att vi accepterar naivismen som en ledstjärna och låter den påverka beslut och tankegångar. Fast förväxla nu inte naivism med naivism. Att vara omedvetet naiv är givetvis det allra vackraste men det är inte det jag pratar om nu. Nu pratar jag om att medvetet välja naivism framför cynism, att använda naivism som ett verktyg för att bryta ned vårt popkulturella pansar. Pretentiöst? Oerhört men det är också det som är meningen. Utan pretentioner, utan strävan förändras inget och då är i alla fall jag beredd att hoppa av den här skutan. Allt det här leder oss in på ämnet för dagen. Indurain.

Det var tidigt. Det är det alltid på Patsy, de vill ha det så. Eller fel, myndigheterna vill ha det så. Någon herre i kostym och slips (förmodligen vedervärdigt ful) har bestämt att band inte får spela efter 22 medan det går bra att dunka ut "Blue Monday" hela vägen fram till tre på morgonen. "Inconsistency is my very essens", sa den svenska statsapparaten. På scenen stod en vän, en blivande vän, en Billy-synth och en delogofierad iBook. Om jag hade kunnat paketera ögonblicket och tappa det på flaska hade parfymen döpts till "Naive" eller möjligtivs "Naivism". På ett teoriskt plan består Indurains musik bara av handklapp och Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". En medveten naivism och ett uttryckssätt som hade ratats av Idol-juryn snabbare än vad Clabbe af Geijerstam hinner säga åldersnoja. I verkligheten består Indurains musik sockervaddssvängiga melodier med textrader som:

"I am Bruce Springsteen without a guitar, I am a player who doesn't get laid"

och jag står och gör souldansen vid ett bord framför scenen och önskar jag kunde sjunga med. Indurain kommer aldrig sälja gigantiska mängder av skivor men det är helt i sin ordning. Så länge de ploppar ut en MP3a lite då och då kommer jag vara mer än nöjd. Och känner jag dem rätt så tror jag att de skulle vara rätt nöjda med det också.

Tour de france kanske ni frågar er. Det skrevs det inget om alls. Nej, det gjorde det inte. Jag ville bara ha med det i titeln.

2006/09/01

Epilog: Som om vi inte anade

Han var tydligen Sveriges bäst klädda man i år. Eller englands. Eller skall man säga utlandssvensk? Jag vet inte men jag vet en sak; det var tur att vi inte intervjuade Petra "Leopard" Marklund om kläder och kontext. Det hade blivit märkligt att höra hennes kommentarer om Baracuta-jackan.

2006/08/31

Status: Nybörjare


Det finns väl bara en dator där man snabbt som tusan kan skapa motsvarande bild som ovan när man kommer hem sent en torsdagskväll efter mat och vin på självgourmetkrog någonstans på Kungsholmen. Mmmm, just det. Ett Äpple, en Apple, den vackraste datorn som finns. Nästa steg blir ju att ha podcast på bloggen nu.

Annars måste jag tips om Indurains spelning på Trädgårn ikväll. De går på allra senast 21 så var där innan.

Var bara tvungen att göra ett digitalt krumsprång för att fira hur glad jag är att den äntligen är hemma hos mig själv och inte i TNTs våld.

2006/08/30

Smycke: Strumpor


För inte alls länge sedan sprang jag på en gammal vän. En gång i tiden var han inte min vän. Han var inte heller min ovän. Han var inget annat än min gamla flickväns nya kille vilket förmodligen är den allra mest irriterande personlighetstypen som finns. Nu hade det råkat slumpa sig så att det var jag som hade brutit upp ett par veckor tidigare men det är av mindre intresse. Bara några veckor tidigare hade ju den där midjan att lägga armen runt varit reserverad för mig. Inte för den här tjommen med riktigt märkliga, vita byxor och med en konstant air av svalhet och coolness runt sig. Han var nämligen inte bara mitt nya irritationsmoment i vardagen, han var även det första mods som jag lärde känna.

Min irritation har alltså lagt sig vid det här laget. I ärlighetens namn hade den lagt sig redan innan jag träffade honom personligen för första gången. För ett par helger sedan sprang jag på honom i entrén till "Trädgårn", det var indiegalej som vanligt och Diorpojkarna struttade runt med sina randiga tröjor och osmakliga pork pie-hattar och försökte se ut som Pete även om de på sin höjd blev fulla på starköl i vansinniga mängder. Min vän modset stod som vanligt ut från omgivningen. Han var oklanderlig i en charmig sportjacka, mörka jeans och, smaka på det här, lila strumpor. Det var också till strumporna vårt samtal sökte sig, för om det är något som definierar en mans smak är det på sättet han väljer strumpor. Eller inte väljer, ibland är hud den allra vackraste av färger på strumporna. Vid det givna tillfället hade jag till exempel inga strumpor (men väl mockasiner).

Strumporna är det allra vackraste manliga smycket. Oftast skriver tidningar som King, Slitz eller den mer modesta Café om hur viktig klockan eller manschettknapparna är för män som vill stoltsera med smycken. De har väl inte direkt fel men det känns en aning uttjatat. Vi män behöver inte mer indoktrinering som säger åt oss att klockor och manschettknappar är det enda vi kan använda för att skilja ut oss från mängden. Strumpor har en mycket mer direkt effekt. Om ni inte har gått in på en fest, i strumplästen gärna, iklädda ett par uppseendeväckande strumpor har ni aldrig fått veta hur det känns när en kvinna kommer in i samma rum med en förförisk diamant hängande runt halsen. Man är uttittad, utfrågad och kanske framförallt beundrad. För att man vågar, för att man klarar av att stå ut och för att man är ett uppkäftigt alternativ till den manliga monokromismen.

Paret i fråga, alltså mitt ex och modset är fortfarande ett par och jag kan, eller ens vill, inte göra något annat än att önska dem all lycka i livet, både bland böckerna, bland lagarna och bland lakanen.

2006/08/28

Personligt: Barcelona, ett ögonblicksintryck

Det är svårt att sortera förstahandsintryck av en stad. Det blir ofta ganska grumligt och grunt, utblandat av nyhetens behag. Men jag blev verkligen förtjust i Barcelona den dryga vecka jag var där, mer förjust än de flesta städer som jag brukar ha flyktiga bekantskaper med och som ofta mest ter sig svårtydda och fientliga.
De trånga smutsiga gränderna, de små klädbutikerna med pumpande vidrig Barcahouse som knappt gjorde att man kunde tänka, Grazian pyntad till häxgrottor av papier maché, Rondel för 25 kr, Maoz falafel och de höga vågorna från medelhavet som slog in över den centalt belägna stranden. Allt fick mig att falla ganska pladask. Min ankomst fick dock en brutal haltande gång med en matförgiftning som förvandlade de utsirande takplattorna i lägenheten till malströmmar som angrep mig till illamåendets rand. Det var inte så trevligt att ligga blick stilla med Sufjan Stevens på högsta volym och sammanbitna tänder för att inte behöva springa bort till toaletten i nästa rum innan konvulsionerna hade nått sin topp. Men det gick och nästa dag var jag på benen med enbart glödande magkramper. Jag tror egentligen inte 35 gradig hetta och hög luftfuktighet en stor del av året är en speciellt bra grogrund för varken dydanande modeskapande eller helt genomtänkt affärsverksamhet inriktad på kläder. Följdaktligen så fick man vada genom ganska stora mängder av vederstyggliga plagg för att hitta guldkorn. Men vilka guldkorn sen som det gick att vaska fram bland hörnbutiker med rökelse- eller marijuanalukt och obesvärande innehavare. När jag inte orkade mer så fanns luftkonditionerade Zara- och El Corte Inglés-komplex som fristäder.
Jag kan inte påstå att jag hade tid eller lust att leta speciellt mycket efter lokala designers, men det mest intressanta hittade jag i ett av Grazians otaliga konstkollektiv i form av en virkad halskrage som vilken kvinna men den minsta lilla vurm för det engelsk 1800-talsestetik hade kunnat döda för. Favoritbutiken var nog Smart and Clean, med ett ambitiöst utbud av retro, men med alldeles för medvetna priser. Modeveckan i Stockholm hade nog varit mer givande sartorialistisk, men jag tvivlar på att de hade slått helhetsupplevelsen av Barca. Messi på Camp Nou, den hundrafemtiförsta haschförsäljaren som vi avfärdarde, 1-liters Xibeca på stranden under tidig kväll med dämpat ljus, promenad i Park Güell med byggnader mittemellan en mardröm och en sagoskog som anföll mig medan jag åt vitlöksskorpor.
Jag kommer åka tillbaka.

2006/08/24

Andres om lite mer kläder och en bok



När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

  • Fantastic man
  • The Face, juni 1982
  • Haircut 100
  • Butcher of distinction
  • Rushmoor

2006/08/16

The importance of "Style négligé"


Här skrevs det ganska så nyligen om en inställning till kläder som är, om inte vacker till utseendet, så åtminstone i tanken. Har ni läst här ett tag har ni insett att det som är vackert i tanken nästan alltid är att föredra framför det som är vackert i verklighetens kalla och flata yta. "Style négligé" är den sartorialistiska morsvarigheten till den logiska filosofins främsta verk, "Tractatus" av Wittgenstein. Det skall redan här, för att förhindra att någon får för sig att jag tror mig förstå "Tractatus", sägas att beteckningen främsta verk är hämtad från de som faktiskt kan något om logikteori och inte alls mitt personliga omdöme. Wittgensteins tes, vad den är må vara, sammanfattades allra sist i boken med orden:

""Whereof one cannot speak, thereof one must be silent."

"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" är den vedertagna svenska översättningen och det skall tolkas som att Wittgenstein med sin bok försökte hitta tankens yttersta gräns, den gräns som sätts av kopplingen mellan logiken och språket, mellan verkligheten och bilden där bilden bara kan beskrivas genom språket. Den yttersta gränsen existerar eftersom logiken, som i sig självt är begränsad, styr vårt språk med vilket vi formulerar våra tankar. Låter det krångligt? Det är det. Det är vansinnigt krångligt och min förståelse av boken var ringa när jag läste den.

Vad jag däremot förstår är essensen och innebörden av "style négligé". Om det kan vi inte heller prata. Pratar vi om det förstör vi illusionen av medveten omedvetenhet och således bör vi vara tysta om det. Har vi förstått "den goda smaken" genom att klättra upp på den klädmässiga kunskapsstegen skall vi, i Wittgensteins anda, sparka undan stegen och falla fritt med den säkra insikten att vi har haft kunskapen för att sedan negligera den.

I relation till vår senaste Lokko-post läste jag på ett klotterplank att folk ställde sig frågande till hans tes om att det kläder blir intressant först när man klär sig i subkulturell kollisionskurs och har på sig Ralph på Debaser eller Kånken på Köket. Skribenten ställde sig frågan om hon borde blondera håret och operera in silikonbröst och sedan gå på indieklubbar bara för att vara motvalls. Det skulle inte vara "style négligé" men det är ett skulle vara ett beteende som teoretiskt sett bör placeras i samma fålla. Att förstå koderna, att ha dem inhamrade i sin ryggmärg tillåter oss att stiga utanför den subkulturella konformismens mänskliga gentrifiering, där det enda som skiljer en fredagskväll på Street eller Spy Bar från 7-11-butiken på hörnan är musiken, och åtminstone på något, rätt komplext sätt, bli fria.

2006/08/08

Personligt: Civilisationen - eller dess utkanter

Det är först när man är borta från civilisationen som man får vett att uppskatta dess fördelar sa någon till mig någon gång. Min resa till norra Norrland och fjällen är över och detta blir en kort rapport därifrån under ett tillfälligt stopp i min svala lägenhet innan jag jagar vidare på semesterns resor.
Tänk att välbryggt kaffe kan vara så bra. Att tvätta sig regelbundet kan vara så skönt. Att sova i en säng är så livsviktigt och att äta mat ur kylskåp och dessutom kunna förtära den i frånvaron av hundratals bråkande insekter faktiskt är det drägliga tillståndet. Men tänk på att berg verkligen alltid är så vackra som man kommer ihåg dem som. Att ingen mat smakar så bra som efter man burit packning i två mil. Att en medburen låda Chill Out Shiraz kan vara det godaste man någonsin druckit. Och tänk att man skitigt, trött, sårig och lite uttorkad bara står där och ler och tänker att det verkligen var värt det när man väntar på bussen hem.
Kort sagt fjällturen var bättre än någonsin. Medelhavsvärme, frånvaro av mygg, väl tilltagen vinreserv och bra gruppdynamik gjorde det. Jag hann också med ett besök hos mina släktingar i Gällivare. Den där ”trätofflan” av plast i diverse starka färger hade slagit på bred front. Cheap Monday hade letat sig över polcirkeln. Långärmade t-shirts med alien eller tribalmönster slog fortfarande mot mina synnerver med smärtande impulser. Hos den äldre bärplockande delen av befolkning är den lokala träningsoverallsjackan fortfarande kutym och många tycker det är okej att gå i centrum med cammobyxa och lappkniv.
Men på väldigt få ställen så träffar man så öppna, gästvänliga och givmilda människor som där. Jag tänker på det fiskande par, som körde en halvkilometers omväg på en fjällsjö och plockade upp oss med motiveringen ”äsch, vi hade vägarna förbi och det är inte så fint att går här”.