2007/02/28

TWWW goes flervägskommunikation!

Tycker ni att TWWW har pratat för mycket till er istället för med er? Jag kan tycka att så är fallet nämligen. Hur mycket vi än tillåter kommentarer och hur mycket ni än utnyttjar de möjligheterna till interaktion så kommer det alltid vara så att det är jag och Josef som sätter den sartoriella agendan. Är inte det oerhört trist? Jag vet ju hur oerhört kunniga och dedikerade sartorialister som kommer hit och läser våra alster. Kanske något färre nu än i början av hösten men likväl relativt många (och det beror ju bara på oss själva och inte på er så klart).

Ni som i alla fall känner er lite åsidosatta har nu en chans till upprättelse eftersom TWWW idag släpper sitt alldeles egna sociala nätverk. Tänk er ett MySpace dedikerat till slipsknutar, genusteori angående kläder, brougessulor och ett visst mått av liberala stiltankar så har ni Waywewear Forum. Just det, ett alldeles eget forum för er som gillar det vi brukar skriva om här. Här kan ni blogga, här kan ni posta era snyggaste kläder eller bara driva diskussioner om hur man bör klä sig i Vita baren för att få uppmärksamhet av Sundevall. Eller bara vara helt anonym och tjuvkika. Alla kan och får vara med, det räcker med att gå till sidan och registrera ett konto, fast tänk på att det blir bara bra om ni är med och bygger.

Låt oss gå modejournalistik 2.0! Sartorialists unite!

2007/02/22

Nu är det nära

Nu är det minsann bara en enda dag kvar tills jag skall få pröva mina made to measure-kostymer för första gången. Idag ringde butiken och på skräddarbruten svenska berättades det att min kostym hade anlänt. Nu skall den provas och möjligen justeras en aning av butiksinnehavaren. Sedan kan jag kanske sluta gå klädd som en 53-åring med övervikt på jobbet, nämligen iklädd kavaj och udda byxor. Udda byxor, vilket märkligt uttryck. Jag menar udda byxor kan ju vara hur normala som helst. Either way, snart får ni reda på hur mitt kostymäventyr har gått.

Uppdatering:

Igår kväll, efter en lång och slitsam vecka, hade jag bestämt med innehavaren av Cala Herrmode att ha en provning för jsutering av kostymerna jag beställt. Låt oss säga så här, min flickvän satt i en stol och bara log när jag hade fått på mig den första kostymen. Visst, den var tvungen att tas in lite i midjan och omkretsen av byxornas linning var också tvungen att decimeras men utöver det så var det den vackraste kostym jag någonsin haft äran att ha på mig. När justeringarna är gjorda, vilket för övrigt är standardtillvägagångssättet när man köper uppsydda kostymer, är jag övertygad om att jag kommer känna mig mer dandylik än någonsin. Om ni vill får ni då också se bilder på den. För första gången på TWWW.

2007/02/19

Kultur: Poirot

Under den senare delen av mina barnaår var jag en anglofil av stora mått. Jag och min vän drack thé och gick långa promenader i alldeles för stora oljerockar. Jag var nästan lika avundsjuk på fodervästen i hans Barbour som på de två underbara svartvita bordercollies som alltid följde med oss. På en punkt skilde vi oss radikalt åt, framför Wahlströms gröna ryggar om stridsflygaren Bigglesworth föredrog jag Agatha Christie. Miss Maple var dock till och med lite för tråkig för en härdad fantast som jag, utan istället var jag särdeles förtjust i Hercule Poirot.
Även om jag idag sedan länge har övergivit, de i ärlighetens namn inte så lite långtråkiga och enkelspåriga, böckerna så kan jag inte låta bli att slaviskt följa BBC:s tv-dramatisering av rollkaraktären. Den har en underbart påkostad scenografi, där ingen tidstypisk 30-tals detalj är för liten för att inte slipas till perfektion. David Suchets tolkning av den neurotiske och inte så lite utseendefixerade belgiska detektiven är kompetent och man kan inte låta bli att undra vilka diagnoser en freudiansk psykolog skulle ställa med honom i soffan.
Man skall dock inte underskatta Hercules sartoriella värde: tredelade kostymer, mönstrade flugor, promenadkäppar och plommonstop sätter sina tydliga avtryck tillsammans med ett anlete som groomats så noga att det inte går annat än att utnämna Poirot till en av de första metrosexuella. Lägg också märke till de fruktansvärt smaklösa broschpins han bär.

För humor kan jag dock rekommendera Margret Atladottirs Malmöblogg. Är det ironi är det briljant, är det inte det så är det fantastisk roligt ändå. Höjdpunkten hittills är när hon med emfas proklamerar att hon aldrig lagat mat i sitt kök.

Lika som fucking bär


Sebastian Suarez-Golborne och David Batra är nog kusiner. Eller något. Möjligen sysslingar.

2007/02/13

Plagg: Made to measure

Låt mig börja med en kort återblick på den senare delen av 2006. På mindre än tre veckor förbrukade jag tre kostymer genom att slita upp stora hål i grenen. Inte i sömmen, tyvärr, utan själva tyget blev så tunt att det till slut inte kunde hålla emot min kropps rörelser vilket gör att kostymer ligger bortom all räddning hos skräddaren. Den allra värsta spräckningen skedde i gången mellan tunnelbanan och centralen när jag böjde mig ned efter ett nyligen inhandlat magasin. Låt oss nöja oss med att säga att det var tur att jag hade rock på mig.

Så då stod jag där, decimerad i kostymgarderoben till den milda grad att jag numera lever mina dagar i en svart, relativt otrevlig Boss-kostym. Kostymen inhandlades innan jag hade nått insikten om att det bara är konsulter med dålig smak och besökare på begravning som har svart kostym på sig. Lösningen på problemet var givetvis att köpa ett par kostymer till, så att jag åtminstone kunde variera mig dag från dag. För att krydda det hela en smula så beslutade jag mig för att för första gången köpa så nära skräddarsytt jag kommer att komma den här sidan trettiostrecket, jag beslutade mig för att go made to measure. Made to measure, den skräddarsydda kostymens lillebror är helt enkelt en standardkostym som sys om för att passa personens mått något mer än den standardmodell som hänger på galgarna. Inte lika snyggt som skräddarsytt men samtidigt läskigt mycket billigare. För knappa niotusen får jag således två kostymer med ett par extra byxor per kostym (viktig detalj att komma ihåg om ni skall jobba varje dag i kostym) samt två slipsar. Det är alltså en kostym made to measure plus motsvarande byxor för samma pris som en helt normal Tigerkostym. Jag är således nöjd med mitt köp än så länge.

Jag säger än så länge eftersom jag ännu inte har kostymen i min hand. Jag har blivit mätt, valt tyg och pratat om hur många knappar som skall kunna knäppas upp vid ärmslutet men jag har ännu inte sett något slutresultat vilket gör att jag ännu inte vågar brista ut i lovsång över skräddaren i fråga. Om resultatet blir lovsångsvärdigt skall jag berätta var jag tog det stora steget ut i made to measure-världen och dela med mig av mina positiva erfarenheter. Men inte nu.

2007/02/08

Digitala konvergenser

Om ni har hållt ögonen öppna under vår långa tystnad här på TWWW och läst mina gamla inlägg har ni märkt en sak; mina inlägg handlar mindre om kläder och mer om det medium som vår blogg skrivs i. Det kan tyckas märkligt men egentligen är det helt naturligt, TWWW har aldrig handlat om kläder, den har, i alla fall i mina ögon, handlat om varför så oerhört många människor väljer att skriva om kläder. Och göra det dåligt.

En av anledningarna, som jag hintade i en post nyligen, till att jag inte skrivit på länge är att jag inte känt att kläder är det mest inspirerande nu för tiden. Jag har helt enkelt funderat alldeles för mycket på vad som ligger bakom fenomenet att rika och mindre välbärgade nu för tiden har samma smakpreferenser, att en person i palestinasjal kan rösta höger och att en brutta i Canada Goose-jacka kan ha tydliga socialdemokratiska värderingar. Bryr man sig som jag, mycket mer om bakgrunden till saker istället för det reella fysiska uttrycket hamnar man till slut där, i pseudosociologin. Jag köper det.

I kommentarerna till förra posten så postade Thomas, som jag hoppas är den Thomas som jag väntar på skall komma hem snart från Barca, den här länken. När jag kom till jobbet idag på morgonen och öppnade min Netvibes, ser jag den här posten från Chris Andersons underbara Long Tail-blog. Om ni nu orkar klicka er fram så märker ni snart att båda länkarna pekar på samma You Tube-film. En film som beskriver, i all sin enkelhet, vad jag tror är den största samhälleliga förändringen sedan industrialismen. Den postades för fyra dagar sedan, har i skrivande stund setts av 214 789 personer och genererat ungefär 1400 kommentarer. 214789 visningar. På något sätt illustrerar de siffrorna vad den här förändringen består i bättre än själva filmen.

Om jag ser någon framtid för TWWW för egen del så består den i att försöka förstå hur kläder, mode och fantastiskt sneda slipsknutar hör hemma i den nya sköna världen som målas (eller snarare byggs) upp framför (eller snarare bland) oss. Det är helt enkelt en ny kontext att ta hänsyn till, en kontext som på allvar kommer att välta dinosaurier och föda banbrytande tankar.

2007/02/07

Varför bildning är hippt

Höstens stora samtalsämne i den hippa storstadspressen kan summeras som ett avståndstagande från nittiotalet. Som ett avståndstagande från den delen av nittiotalet som präglades av leksaker från japan hemma hos fullvuxna människor, omdöpningen av gympaskor till sneakers och permanenterandet av tonåren oavsett ålder. Nittiotalet var, om man vill tänka lite för mycket, årtiondet då postmodernismen slog igenom inom den breda populärkulturen. Popkultur ställdes bredvid högkultur men för en gångs skull inte i skuggan utan som en jämnbördig och kanske tom överlägsen utmanare när nittiotalet närmade sig sitt slut. Nu är dock situationen den motsatta, det som anses vara trendigt och hippt är nittiotalets raka motsats.

Anledning till det här är enkel. Den handlar till stor del om teknologi och då primärt informationsteknologi. Ahha, en marxistisk Johan visar sig och talar om teknologi som samhällets främsta drivkraft tänker ni nu kanske. Nja, det är lite väl långt att sträcka sig om jag skall vara helt ärlig. Nej, snarare är det så att tekniken som hjälper oss att dela information via det som vanligtvis kallas för webben är en tydlig möjliggörare för oss människor att uppfylla ett behov vi alltid har haft, nämligen att kommunicera med varandra. Vi bloggar, vi wikiar, vi Last.fmar, vi Flickrar och Youtubar som aldrig förr. Essentiellt är det ingen skillnad från när vi bytte illa inspelade VHS-kopior av Bondfilmer med varandra när vi var tio år. Det enda som har förändrats är att mediet via vilket vi byter inte längre sätter upp några barriärer i form av transaktionskostnader som tiopack av Maxells 180-minutersband i HQ. Den enda transaktionskostnaden i dagsläget är den irriterande tiden det tar att ladda ned en obskyr grej från Bittorrent eller tiden som måste investeras när man rotar igenom folks hårddiskar efter guldkornen bland alla Absolute Music-skivor.

Den här teknologiska förändringen är inget separat fenomen som enbart bör diskuteras bakom lykta IT-avdelningsdörrar, det här är en förändring som på ett genomgripande sätt kommer förändra vårt samhälle och sättet vi ser på information. I fallet vi för tillfället diskuterar, varför bildning är hippt, så är argumentationen enkel, nästan så den skriver oss på näsan. Information är tillgänglig överallt. Alla kan veta allt om japansk denim, Lindsay Lohans senaste Blue Cult-jeans eller Backs nya off-the-rack-kollektion. Allt som läggs upp på webben idag är taggat, indexerat, listat i någon community eller helt enkelt bara uppfångat av Googles känsliga näsa. Ge mig tre timmar och jag skriver ett refererat av Bordieus samlade verk. När information blir allmängods måste eliten, må den vara popkulturell, akademisk eller monetär, hitta andra sätt att behålla makten på än att enbart hemlighålla information.

Enter bildning. Bildning som tolkande av information, som insättande av information i sammanhang, som att faktiskt läsa boken istället för att referera till den. Som en återgång till konservativa kläder som ett härskartekniskt grepp för att exkludera den obildade massan som konsumerar information som Rice Crispies men som aldrig sållar, tolkar eller ifrågasätter.

Frågan om varför bildning är hippt besvaras alltså på samma sätt som frågan om varför något är hippt alltid har besvarats, för att på något sätt ge en (själv)utnämnd elit ett tolkningsföreträde och därmed behålla någon form av makt. Vissa saker i världen ändras inte.

2007/02/05

Varför uppdaterar vi inte?

Det finns primärt en anledning till att vi inte uppdaterar så mycket nu för tiden. Eller i alla fall varför jag inte gör det så mycket längre. Det är helt enkelt så jag inte längre har tillräckligt mycket inspiration för att skriva om kläderna vi bär på den lilla tid jag är ledig. Kläder är fortfarande obegripligt spännande när man sätter det i en kontext och funderar lite mer än vad som är nyttigt men det är bara det att andra saker har blivit lite mer spännande. En sak som tar upp min tid mycket just nu är den ni ser illustrerat ovanför (web 2.0) och det tar mycket tid och energi att fundera ut hur företaget där jag jobbar skulle kunna tjäna pengar på den nya sköna världen som håller på att öppna upp sig.

Vidare så har jag haft nöjet att ganska nyligen bli sambo vilket föranleder att mängden goda middagar och diskussioner över ett glas vin mitt i veckan har blivit mycket vanligare i mitt liv. Då jag prioriterar såna aktiviteter, faktiskt, över att skriva på bloggen så är det givet att bloggen blir en gnutta lidande. Saker som inte blir lidande är istället mitt humör, min sprudlande kärlek och den där hallen som alldeles för länge inte blev ommålad men som nu skiner i sin isblåa nyans.

Jag hoppas förståelse finns inom läsarkretsen.