2007/06/28

Jag hittade en gammal text om när jag klubbade på Vega en gång för länge sedan. En text som den gode Johan Wirfält godhjärtat publicerade på Disco Stockholms hemsida. Det var tider det. Jag tänkte att ni kanske ville läsa en något mer passionerad och mindre distanserad herr Johan istället för de cyniska klyschorna jag värker ur mig nu i tid och otid.

Hur ska man kunna gå på klubb när någon som Francois K spelar skivor? Hanhar ju varit med om allt, ända sedan han spelade trummor framför WalterGibbons på Galaxy21, över hans remixår under åttiotalet, fram tillmiraklet på Hubert St., Body and Soul. Förväntningarna när han börjarplocka i skivbacken, jublet när han gör den första mixen är egentligen förhöga för att någon man skall kunna göra dem rättvisa. Han står ju bara däri sina badtofflor, säckiga byxor och en Wave t-shirt och drar i sinareglage precis som han alltid har gjort. Han är inte en frälsare även omman ibland får den känslan under den här kvällen på Vega, han är bara enkille som spelar sin favoritmusik och får folk att hoppa till den. Men idet här fallet räcker det långt.

Vega, jag blir inte klok på det stället. Man går av vid stationen, tar sigfram förbi pimps och hoes längs med Istegade och kommer fram till ettställe där allt andas sjuttitals-Playboy, från träpanelerna på väggarna,till undersköna kvinnor i stövlar och sängarna i baren på övervåningen.Det är på Vega Köpenhamns partyelit träffas och minglar, det är härEvisu-sweats står bredvid rygglösa linnen bredvid en Style Wars-shirt mendet är också här baren bredvid dansgolvet är full trots att Francoisspelar musik som får fler än jag att gå ned på knä. Och som alltid närfolk inte fattar varför de är på klubb, blir jag arg. Man skall ju dansa,dansa, dansa och även om man bara råkat hamna där utan att veta vemFrancois är det märkligt att mingelfolket inte vågar tappa masken någonenda gång och bara dansa ohämmat till helt fantastisk musik.

Men var det så bra som jag föreställde mig, var Francois lika bra som dendär söndagskvällen i våras på Body and Soul eller förväntade jag mig merän vad som kunde infrias. Både och måste svaret bli. Den Francois somspelade på Vega var bara tidvis så fantastisk som jag vet att han kanvara. Visst, det var stundtals makalöst, när vi skrek "do you surrender",när vi hoppade till "Father" och när vi blev fullständigt galna av "It¹salright, I feel it". Men Francois utgick inte från låtföljden "Elements oflife", "The time is now" och "I'll always love my mama" som jag hoppadesatt han skulle göra utan valde en hårdare linje och tog oss på enfilterresa som tidvis var överväldigande men ibland bara blev för mycket.Många tyckte säkert att det var det bästa han kunde ha gjort men jagsaknade den värme jag kände på Body and Soul. Jag saknade de gigantiskadiscorefrängerna, jag saknade bögarna med bara överkroppar, jag saknade"Mainline" skulle man kunna säga. Francois retade oss inte och speladevokalintrot till "Double Cross" mitt i ett set med bara beats, han släckteinte ned ljuset helt plötsligt och byggde upp en gigantisk refräng somsläpptes lös samtidigt som han badade dansgolvet i ljus. Han vräkte påistället och tryckte upp oss mot väggen med hårda beats som körts ett parvarv för mycket i EQ-filtren. Han tog strupgrepp på oss och skakade osstills det som ramlade ur våra fickor var danssteg jag inte trodde jagkunde ta.

Hur mycket jag än saknade en smekning medhårs, en hit eller åtminstone engarage-klassiker, så var det hår fantastisk bra, jag har aldrig hörttech-house låta så bra, jag har aldrig sett tusen personer unisont skrikaoch klappa takten och jag har aldrig tidigare sett en DJ-legend ibadtofflor. När jag trillade i säng runt sjusnåret på morgonen somnade jaginte med romantiska drömmar i mitt huvud utan med ett DJ-bås framförögonen och disco ringande i mina öron.

Skrivet hösten 2000

2007/06/20

Jakten!

I morgon åker jag på midsomma i den bohuslänska skärgården. Jag kommer inleda dagen på jobbet med upprullade chinos och om jag vågar en kortärmad skjorta. Jag kommer försöka se ut som TTA men jag kommer givetvis att misslyckas miserabelt och det kommer helt enkelt bero på att jag inte skrivit First Class Riot utan bara försöker se ut som de som gjort det. Och där har vi allt som stil innebär, att inte låtsas, eller om man gör det åtminstone låtsas så övertygande att det verkar som om man inte gör det.

I Metro idag eller igår skrevs om det nya yachtmodet och de använde Eric och Henning som exempel. Jag ville sätt en dubbelpipa till munnen för att sedan vända det mot Metros modeansvarig när jag inser att jag inte behöver sätta livet till för att andra människor är ointelligenta. Att koppla ihop TTA med något som helst mode är att missförstå de senaste tre åren i grunden. Att koppla ihop dem med stil, oavsett om man gillar vad de har på sig eller inte, är att förstå stil in i dess minsta beståndsdelar. Som Eric och Henning.

I morgon kväll hoppas jag på en solnedgång över Tjörns allra mest västliga delar, levande en livstil som fotbollsfansen som slogs på Södran för några veckor sedan skulle spotta på och jag hoppas jag gör det samtidigt som jag ser ut som 25 years and running.