2006/05/31

Stil: Seinfeld

Den nya kanalen ,6, har börjat visa Seinfeld-dubletter under vissa veckodagar. Egentligen känns det som det mesta har sagts om denna underbara serie, men jag kan inte låta bli att falla för den frestelse som en en post om kläderna som Jerry, George, Kramer och Elanie bär, utgör. Seriens scenografer har redan gjort ett styvt jobb med dekor och att fånga alla New Yorkska miljöer, men när det kommer stilisterna så är de minst lika duktiga. Rollkaraktärerna är så konsekvent fult klädda att man häpnar. Om Jerrys hockeyfrisyr har det redan skrivits spaltmeter och hans pastellfärgade skjortor, midjehöga jeans och vita sneakers har, som nämnt i en tidigare post, gjort honom till universell stilikon för forskare. Elaine är med sin vulgära tandblekning, sina fantasilösa håruppsättningar och dräkter en ypperlig visuell karikatyr av den amerikanska medelklasskvinnan. Kramer känns som ett destillat av det värsta från sjuttiotalet: långsnibbiga skjortor, garbadinbyxor och de stundtals stekpannebreda slipsar han ibland bär gör att man riktigt kan osa den unkna cigarrök som måste omge honom. Sist men inte minst har vi George. Hans flanellskjortor, chinos och vidriga glasögon är en sak, men jag är som besatt av den där vinröda parkasen han har på sig i vissa avsnitt. Jag hajar till varenda gång den kommer i bild i all sin pösiga skrynklighet, den liknar någon kappa min mamma bar i början på nittiotalet och jag älskar den djupt. I Seinfeld är alla gubbiga eller tantiga och amerikanskt smaklöst nedklädda. Det är durkdrivet och utstuderat och gör varje avsnitt till en sann fest för ögat.

2006/05/30

Plagg: En kort historia om en halsbeklädnad

Har ni också undrat var det är för konstigt tygstycke man knyter kring halsen ibland? Även om man bär en av Hedis smala läckerbitar så har man något gemensamt med både med kommunalrådets glåmighet och sportkommentatorns vulgaritet. Nämligen slipsens historia...
Den kroatiska ryttarhalsduken, kallad cravate på franska, var högsta mode under den franska barocken. Den var ett långt vitt tygstycke som på intrikata sätt knöts och virades runt halsen. Ibland var den dekorerad med bla. spets och var man lat kunde man köpa den färdigknuten. Under 1700-talets så övertog rektangulära halsdukar i både svart och vitt benämningen kravatt och under 1800-talet började alla möjliga halsbindlar i alla möjliga olika färger också få samma epitet. I slutet av 1900-talet så kom den tyska schlipsen, en typ av kravatt som var långsmal och hade ökande bredd mot ändarna, ofta mest mot den ena. Den lades runt halsen och knöts framtill i knutar av varierande slag och komplexitet. Slipsen förekom och förekommer i olika material, men siden är det som är mest frekvent använt. Samtidigt som kavajkostymen tillsammans med dubbelvikt krage slog igenom på bred front gjorde också slipsen sitt segertåg. Den förekom dock först i en färdigknuten variant s.k. regatt och slipsen som man knyter själv blev standard först under 1920-talet. Sen dess har väl inte så mycket hänt.

Det mesta av det här kan man läsa i NE

2006/05/29

Plagg: Den kraglösa skjortan

Den kraglösa skjortan dansade något år på nittiotalet då britpopen stod i sina glansdagar. Under högstadiet ville jag inget hellre än att se ut som idolerna i Oasis och köpte en kraglös på Indiska i Växjö. Jag bar den nästan varje dag tillsammans med min parka och mina gazelle under tid. Jag blev riktigt förälskad för första gången med den på och skjortan fick också stänk av den första fyllan på sig, stänk som dock gick att tvätta bort. Sen försvann den dock in i minnernas garderob likt mycket annat och i ärlighetens namn så kanske den såg mer ut som en arbetarskjorta hämtad från Utvandrarsviten, än del av en britpopuniform. I helgen blev jag dock nostalgisk och efter att ha provat den gamla skjortan som satt fantastiskt dåligt kom på att jag köpt en mörkbrun liknande för några år sedan. Jag rotade fram den också och provade. Den var faktiskt inte så tokig, ganska slimmad och jag bär den idag som en personlig hyllning till en svunnen tid.

2006/05/25

Stilikon:Ingmar Bergman

En del tycker kanske Ingmar Bergman är ett kontroversiellt val som stilikon. Man kanske ser honom mest som en knarrig gammal gubbe i beige bomullsjacka och flanellskjorta. Men jag tycker få har varit så konsekventa i sin stil som Ingmar varit. Just jackan är något som han konsekvent burit sedan sina första teaterår och den basker som under medelåldern ofta sågs kröna hans huvud är mycket klädsam till höknäsan och de vassa ögonen. Natufärgade pullovers, vinröda cardigans, stuprörsbyxor, mörka eller smårutiga skjortor och tunna virkade slipsar. Bergman vill ge sken av att kläder, det bryr man sig inte om när man brottas med dämoner och skapar stor konst. Men jag övertygad om att hans klädstilism är ett minst lika medvetet val som när han anlitat kameramän. Om Bergman varit ung nu med samma kläder hade han varit bland de snyggaste tweepoparna. Det är inte för inte han omgett sig med de vackraste av partners.

2006/05/23

To kiss a darling: Ny ordning på kostymerna

Det är snart dags att börja räkna dagarna till hösten. Kostymfilmernas kostymfilm närmar sig, jag menar solfjädrar, snörliv, påfågelplymer, satäng, peruker, stålställningar och puder i massor. Allt till Peter Hooks bästa basgångar. Vet inte hur många gånger jag har tittat på trailern idag.

Stil: Den levererande mannen


Det senaste året har min värld, rent musikmässigt, circulerat kring den musikkultur som löst byggts upp kring Billy Rimgard. Band som Le Sport, Unarmed Enemies och Kalle J har tagit all min uppmärksamhet. Jag skyller allt på mina vänner på bloggen L'amour á trois som är mästare på att hitta de bästa låtarna, de bästa remixarna och skriver passionerat och känslosamt om musiken de älskar.

De senaste veckorna har jag fått en backlash och jag har säkert lyssnat på Bruce Springsteens debutplatta "Greetings from Asbury Park" en gång om dan i tre veckor. Anledningarna till att jag temporärt vänt ryggen åt Mauro Scocco-covers och housepianon är två; dels måste man ibland vädra ut sin musik, annars blir det som att använda samma lakan i flera veckor, dels så har jag flyttat och fått kanalen "Comedy is Paramount" på halsen. Det har gjort att jag kraftfullt överdoserat på sitcomen "King of Queens" vilket under vilka förutsättningar som helst inte kan vara helt hälsosamt. Signaturmelodin låter exakt som när Southside Johnny and the Asbury Jukes försöker härma Bruce Springsteens tidiga New Jersey-boogie:

"I just wanna cash my check and drive right home to you,
cause all my life I am gonna drive right home to you"

Dessa två sammanfallande tillfälligheter har fått mig att gå tillbaka till när folk faktiskt trodde att Bruce var rockens frälsare och dess absoluta framtid och vet ni vad? Det är skönt, det är befriande, det är som ett reningsbad och jag vet att det kommer få mig att ännu mer uppskatta den svängiga electronican när jag apfull försöker klättra in i ett DJ-bås och störa Johan S som koncentrerad försöker iPodda fram nästa låt.

Men nu var det ju kläder den här bloggen skulle handla om och jag tror nog jag kan få till en klädsam knorr på den här posten med. Kevin James, som spelar den revbensspjällälskande budchauffören Doug Heffernan, bär sina kortbyxade uniform som få andra. Han ser helt enkelt ut att vara on top of the world varje morgon när han beger sig till jobbet med sin Unikabox och sin termos med kaffe. Dessutom är det personer som han som Bruce alltid har gjort till sin sak att beskriva i sina små musiknoveller vilket gör att valet av signaturmelodi kanske inte är så dumt när allt kommer kring.

Jag skulle kunna avsluta den här posten med att göra en referens till bandet "A certain ratios" tidiga scenkläder (vilka liknar Dougs arbetskläder mer än lovligt) men som jag lovat tidigare så kommer den posten om ett tag. I den om nazireferenser och skivbolaget Factory.

2006/05/22

Stil: Axelklaffar is the new loud

Likt ett trollslag så har folk nu bestämt sig gör att lufta vårgarderoben och då preferentiellt vårjackorna. Jag tror inte att speciellt många skulle tycka det vore helt fel att säga att street-inspirerade dubblefickiga saker i canvastyg (läs. uppdaterade fjällräven-jackor) är det mest dominerade bland män på jackfronten nu. Men jag har fått en liten besatthet av en detalj som nästan alla dessa jackor har: axelklaffen. Även om street i sig är en svårdefinerbar stil så vågar jag påstå att den mer än någon annan är inspirerad av militäruniformer och kläder. Jag tror att det har att göra med att den går hand i i hand med den urbana myten: både konsumenter och designer hittar drivor av inspiration bland alla förbrukade eller föråldrade militärkläder som svämmar över i vissa SecondHand-butiker. Följdaktligen så har en överväldigande del av dessa vårjackor jag ser idag också axeklaffar. Varför då? Det är i sig en meningslös tygbit som döljer axelsömmen och som ursprungligen användes till att träda på gradbeteckningar på. Det har helt enkelt blivit en designmässig artefakt i min mening, utan större funktion än att den ger en vag signal om att plagget definerar sig själv till en stilmäsig yttring. Trots detta kan jag inte sluta räkna axeklaffar, på promenaden upp till jobbet idag, såg jag 8 stycken. Och då var det ganska öde på gatorna med...

Tänkvärt: Metrosexualitet


Jag har inte läst en enda sammanfattning av metrosexualitet som stämmer överens med min egen, något hemsnickrade, definition. Begreppet metrosexualitet är givetvis populärkulturellt sett dött för länge sedan men jag känner mig manad att skriva något om det ändå, om inte annat för att begreppet har påverkat mig själv så mycket de senaste 3-4 åren. Trots det känner jag inget släktskap med David Beckham som oftast hyllas som Den Metrosexuelle mannen. Låt oss se varför.

1994 myntades begreppet av Mark Simpson i en artikel i brittiska Independent men begreppet fick inte bred spridning förrän han 2002 skrev en artikel för Salon.com där han definierade begreppet som:

"...a young man with money to spend, living in or within easy reach of a metropolis — because that's where all the best shops, clubs, gyms and hairdressers are. He might be officially gay, straight or bisexual, but this is utterly immaterial because he has clearly taken himself as his own love object and pleasure as his sexual preference. Particular professions, such as modeling, waiting tables, media, pop music and, nowadays, sport, seem to attract them but, truth be told, like male vanity products and herpes, they're pretty much everywhere."

Vi pratar alltså som narcisissm i sin allra mest utblommade form men när Simpson beskriver karaktärsdragen av den metrosexuelle mannen känner jag inte igen mig.

För mig har metrosexualitet alltid varit ett sätt att tänka snarare än att sno skönhetstips från flickvännens Cosmo. För mig har metrosexualitet stått för motsatsen till provinsiellt inskränkt tänkade och de konservativa värderingar man ofta hittar långt bortanför storstädernas pulserande liv. Poängen har inte varit att leka homosexuell när jag kysst mina bästa killkompisar på krogen, poängen har varit att uppröra människor som fortfarande ser homosexualitet som något som skall förpassas till marginalen. Mina ansiktskrämer och min besatthet av skjortkragar kom långt senare och de kom som en effekt av mitt tänkande snarare än tvärtom.

Bara för att män plockar upp ett traditionellt sett feminint beteende betyder inte det att de har insikt om varför de väljer att plocka upp det och det är just av den anledningen jag känner mig så distanserad från David Beckham. Det krävs ingen rocket scientist att inse att han knappast har alla knivarna i lådan när det gäller att förstå sociala rörelser och mönster och att det snarare är hans fröjdefulla fru som sätter på honom en sarong med jämna mellanrum än han själv.

Personer som är ytliga och endast ytliga är oftast trista och det gäller både för män och kvinnor. Det spelar ingen roll om man lyckas paketera det i ett snajdigt och läckert pseudohomosexuellt skal och kallar det metrosexualitet.

2006/05/18

Fredagspost: Klassisk stil


I var och varannan modeblogg brukar skriftställaren beskriva deras klädstil. I 99% av fallen ingår ordet klassisk i beskrivningen. Vad betyder det egentligen? Klassiskt och ren brukar det stå till och med. Problemet är ju att många av dem som beskriver sin stil som klassisk ser rätt så olika ut. Jag anar att klassiskt är snarare en inställning än en faktiskt kombination av plagg och inställningen verkar vara att ta det säkra före det osäkra. Hellre en enkel vintage Diorväska än något experimentellt från Dries van noten verkar vara det generella budskapet från konsumentmodevärlden i Sverige idag.

Jag tycker alla som tycker att trenden är vansinnig skall köpa sig en Mozartkostym som på bilden ovan. När folks ögonbryn höjs kan vi helt sonika svara:

"Nej då, det är inget konstigt alls, jag har en typisk klassisk stil. Ja, nyklassicistisk alltså"

När vi sagt det tar vi fram våra digitalkameror och fotar de mest tappade hakorna i historien.

2006/05/17

Strumpor: Rosa prickar

Om inte de här räknas till något av det vackraste som någonsin producerats vet jag inte om jag vill leva längre. Tur att jag själv kan bestämma vad som skall räknas till vackra ting. Kolla in Charles Thyrwitt för mer färgkombinationer.

Och ja, ni har helt rätt. Ni hittar dem på Jermyn Street. Var annars har vanliga män mod att köpa rosa?

Problem: Basgarderoben


För någon månad sedan kom Ebba von Sydows bok "Rosa drömmar" ut. Nej, vänta nu "Rosa drömmar" är ju sunkhaket på Lilla Essingen som fått sig en uppryckning rent visuellt men som fortfarande befolkas av samma kedjerökande klientel som innan. Ebbas bok heter ju "Ebbas stil" och inget annat. Fast det är klart, likheten mellan restaurangen och hennes bok är slående, de paketerar båda gamla saker (klientel respektive könsnormer) i ett nytt blänkande omslagspapper. Nog om det, det här vara bara en inledande passus för att få er skärpta och alerta och leda oss in på vad posten egentligen handlar om, nämligen basgarderoben.

I "Ebbas stil" listar Ebba de viktigaste sakerna att ha i en basgarderob. Trenden plockades snabbt upp av i stort sett varenda modeblogg i Sverige och det producerades listor som aldrig förr, tjejer listade "Seven for all mankind"-jeans bredvid Gina Tricot-toppar och det var länge sedan jag läste något så tråkigt och intetsägande.

Är inte en basgarderob bara de där plaggen som bara hänger där i garderoben som man nästan aldrig använder? När jag bodde i Canada hade jag en idé om att jag skulle bygga en grym basgarderob baserad vita kvalitetstshirts och linnen (Calvin Klein var oerhört billigt på Winners) och adaptera någon form av nordamerikansk collegestil. Det hela slutade med att jag blev sittande med så mycket vitt tyg i min garderob att jag var tvungen att hyra en container när jag äntligen rensade ut gamla synder.

Ebba listar bla. två vita och två svarta linnen som måsten i varje kvinnas garderob. Varför? Varför i hela fridens namn bör dessa två plagg ingå i varje kvinnas garderob? De enda plagg som bör ingå i personers basgarderob är plagg som ägaren trivs i, (eller vill trivas i), ägaren ser snygg ut i eller som signalerar någon form av grupptillhörighet som ägaren vill bli associerad med.

Att lista basplagg är nästan om att lista basskivor, dvs. vilka skivor alla måste äga för att sedan kunna utforska hela den flora av musik som finns därute. Luktar inte det resonemanget väldigt mycket Pop-redaktionens morgonmöten 1997 och påminns vi inte om den tiden då vi fick en kanon nedkörd i halsen på oss oavsett om vi ville det eller inte eftersom det bara fanns en enda musiktidning värd namnet att läsa? Idag har den initierade popmusikkulturen demokratiserats och att ha koll har inte längre ett lika stort egenvärde. Relativt anonyma bloggar som "L'amour a trois" och "Oh my gosh" spelar större roll för vad som det dansas till på klubbar än vad Sonic och Nöjesguiden gör och begreppet popklassiker håller definitivt på att lösas upp. Internet har här fungerat som den stora demokratimotor den faktiskt kan vara när den fungerar som bäst.

Inom modebloggosfären verkar det existera en exakt motsatt process. Bloggarna kopierar varandra snabbare än man hinner säga lackmuspapper, Ebbas senaste uttalanden skickar svallvågor genom varenda liten textrad och jakten på den perfekta handväskan bara fortsätter ändå in i evigheten.

Basgarderoben existerar inte. Det finns inga måsteplagg eller märken man inte kan vara utan. Trivs du inte i en Fred Perry så gör du inte det. Du gillar förmodligen inte samma musik som "The way we wear" men vad gör det i det långa loppet. Vi är alla kapabla att skapa vår egen sartoriella verklighet.

2006/05/16

Personliga svårigheter: Regn

Imorse när jag steg utanför var det bara att fälla upp kragen och plugga in hörlurarna med Are You Scared To Get Happy: regntunga skyar hade lägrat sig ovanför mitt huvud. Under vintern så är ofta ens kläder så tjocka att regn inte blir något problem, men under våren och sommaren kan det bli ett desto större och jag har inte funnit någon bra lösning på det än.
Jag tillhör de som inte tycker om paraply. Mina blåser alltid sönder, glöms eller blir stulna när de som bäst behövs. Sen är det lite småtramsigt att gå runt med nylonstrut och man riskerar dessutom alltid att dunsa in i någon på grund av den begränsade sikten.
Men hur skyddar man sig bäst mot det där förhatliga regnet utan paraply då? Ja det finns ju vissa situationer där det kan vara lite småroligt att komma in blöt i stugvärmen, men sanning och säga så är väl inte ens liv en romatisk komedi med Hugh Grant speciellt ofta, så oskyddat går bort. Jag har en skaljacka av modern Gore-Tex som egentligen är utmärkt för ändamålet, men det är varken snyggt eller roligt att se ut som teknolog eller bergsbestigare, så den använder jag enbart till mina fjällvandringar. Regnbyxor tänker jag inte ens nämna. Seglargummistövlar fungerar i neutala färger även fast jag tycker de nya pastellvarianterna med prickar, rosetter och gud vet vad faktiskt är ganska smaklösa. Något som är lite småchamigt är en vanlig galonjacka eller kappa tillsammans sydväst men båda har dock nackdelen att vid minsta lilla fysiska aktivitet är man snart lika blöt på insdian som på utsidan på grund av kondensen. Idag använder jag mest en röd bomullsjacka i tunnt vindtyg och någon form av huvudbonad. Det funkar bra vid lättare nederbörd, men vid tyngre regn blir man snart blöt. Jag har ännu inte lyckas hitta någon lösning som fungerar tillsammans med min fåfänga och samtidigt håller mig torr. Kanske någon av The Way We Wears läsare har något tips?

Personliga svårigheter: Vardagskläder


Varför är jag så oerhört förtjust i att använda kostym? Det är en enkel fråga att svara på, det är helt enkelt väldigt lätt att se bra ut i kostym. Jag behöver inte anstränga mig så mycket, reglerna som guidar mig i kostymdjungeln är enkla och lättförståeliga. Slipsen skall plocka upp den minst dominanta färgen i skjortan, en eventuell näsduk i bröstfickan skall företrädes vara vit och om den matchas med något skall det inte vara med det mest uppenbara som skjortan eller slipsen utan snarare med strumporna eller bältet. Kostymen i sig är en relativt enkel affär om man inte vill briljera med saker som uppknäppbara ärmknappar, ticket pocket (den lilla extrafickan man kan ha på höger sida) eller sido- eller mittslits på jackan. Går man bara på ett etablerat märke och väljer en smal variant ser man nästan alltid bra ut.

Värre är det med vardagskläder. Anledningen till det är svårare med vardagskläder är att de i mycket större utsträckning dikteras av subkulturella regler och dessa är inte bara svårare att tyda utan också oerhört många fler än de regler som omgärdar kostymbärandet. Därför blir jag alltid oerhört imponerad av någon som med sina vardagskläder klarar av att uttrycka sublima subkulturtillhörigheter och samtidigt se smashingly gordeous ut.

De två pojkarna/männen/killarna i den här posten har två helt olika stilar och lyckas båda på ett väldigt avslappnat sätt klä sig snyggt och uttrycksfullt. Att den översta lyckas se avslappnad och naturlig ut är ingen större bedrift med tanke på att det är själva essens i hans stil. Att han dessutom lyckas se välklädd ut är däremot en bedrift. För den undre gäller det motsatta. Han är uppenbarligen oerhört välklädd i mina ögon men lyckas ändå få in känslan av anspråkslöshet och ser väldigt bekväm ut i sin utstyrsel.

Jag önskar att jag kunde sätta ihop en outfit på det sättet och gå på stan och inte känna mig utklädd. Jag jobbar på det och med tanke på att jag numera klarar av att visa mig offentligt klädd till tänderna i min bästa powersuit utan att känna mig som om jag är på väg till maskerad är jag säker på att jag nån gång kommer nå mitt mål. För varje sann sartorialist finns det alltid en ny sorts stil att omfamna och erövra, min nästa är att bära ascot utan att se ut som en brat.

2006/05/15

To kill a darling: Vad pysslar Chloe med?

Jag har alltid trott att jag gillat saker som händer kring Chloe Sevigny. Jag mådde illa till "Kids" för ett antal år sedan, njöt av hennes svala karaktär i "Last days of disco" och tittade givetvis på "American Psycho" för att se om man kan förfäras lika mycket av en film som av en bok. Svaret på den frågan är givetvis att det kan man inte. Boken fick mig att undra vad i helvete jag höll på med, om jag höll på att förlora förståndet medan filmen endast fick mig lätt illamående. Jag har dock kommit på att jag inte är så imponerad av henne som jag först trodde. Hennes kläder har en stor del i den omvändningen.

Chloe har de senaste 10 åren varit indievärlden egna lilla älskling och det är inte så konstigt när man har varit romantiskt involverad med Harmony Korine. Jag får acceptera att det är så, jag kan inte, hur mycket jag än vill, ändra på en hel värld av melankoliska tonåringar som hela tiden söker efter det som ingen känner till. Vad jag kan göra däremot är att prata om Chloes kläder vilket verkligen är något som behövs.

Det här är helt obegripligt. Hår som en tävlingsdansare, dvs. så hårt samlat i nacken att det ser ut som hon har överdoserat på botox, kort klänning med paljetter och nån form av benvärmare som ser ut att vara sydda från en svart gardin.


Tja, klänningen tänker jag inte ens kommentera. Men hennes blick ser ut som om hon har gått på heroin de senaste tre veckorna. That's no way för en före detta IT-girl.

Här vet jag inte vad hon håller på med. Men hon ser ut som en uteliggare som flyttar sätter upp sitt tillfälliga hem i form av trädgårdsmöbler i plast. Så skall väl ändå inte en filmstjärna uppträda.


Vincent Gallo och Chloe på samma bild. Stopp ett tag. Någonstans inom mig vill en liten indiejävul göra små glädjepiruetter. Jag måste titta på Chloes kläder en extra gång för att inte bli alldeles snurrig i magen. Vad gör de där shortsen den här sidan av 1980? De gör mig illa kan jag säga. Dessutom är jag en aning oroad för Chloes förmåga till att reproducera efter att ha klämt ned sig i dem.

Jag vet att HBO bara är en TV-kanal men är man tillåten att spöka ut sig så här bara för att det inte är Oscarsgalan man går på? Återigen botoxfrisyren om än något mer modest den här gången. Hon följer upp med en klänning som inte kan beskrivas på ett annat sätt än ett lila katastrofområde.

Nästa gång någon säger hur de älskar Chloe och hennes sköna svala indieskådespeleri ha de här bilderna i huvudet och ni kan lättare rubba på den ingrodda synen att Chloe aldrig kan göra något fel.

2006/05/14

Personligt: Cheap Monday koden

Det blir alltmer uppenbart att hemliga samband döljer sig lite varstans. Nu är det även klädernas tur att få sig ett hett avslöjande. Det har visat sig att om man under en dag på Emmabodafestivalen multiplicerar antalet cheap monday-jeans med antalet chuck taylor converseskor som man ser sittandes vid den västra vattenkranen och tar roten ur produkten så får man endast primtal! En gudomlig proportion således! Måste vara någonting med det uppochnervända korset i pannan på cheap mondays dödskalle...

2006/05/12

Stilikon: Sir Paul M. Nurse på Nobel Minds

Forskare är fult klädda. Detta är en generalisering som många skriver under på. Jag själv, som sysslar med forskning inom Cancergenetik och har en del förstahandsintryck och skulle kanske inte gå så långt. Forskare är dock ofta tråkigt och säkert klädda utan personlig stil: pullovers, billiga skjortor oxford style, gympaskor och dåligt sittande jeans. Det är inte för inte tidningen New Scientist utnämnde Jerry Seinfeld som stilikon för forskare.
Ett lysande undantag var dock cellbiologen Sir Paul M. Nurse, Nobelpistagare i Medicin 2001, som likt en stormvind svepte med sval engelsk elegans i det julmatsdästa tv-programmet Nobel Minds med välsittande svart kavaj och yllehalsduk draperad över axeln. Yllehalsduk! Hela hans uppenbarelse var en uppvisning av elegans, rörligt intellekt och god smak. Tänk om mer forskare klädde och betedde sig som Paul gjorde vid just det ögonblicket. Sen vet jag att man kan hitta hemska bilder på honom med diverse skrynkliga skjortor och brutala mustacher, men det väljer jag att blunda för.

Fredagssnabbis: Differenser


När jag letade bratbilder snubblade jag över den här bilden. Jag kunde inte låta bli att publicera den här. Det är två saker som är fantastiska med den här bilden:

1. Minen på den brundbrända.
2. Kontrasten mellan den brunbrända och den rödhåriga. Jag vill inte vara sån men jag tror den rödhåriga hellre hade velat vara på Maria Laveau.

Fredagspost: Att klä sig på sommaren.

Så var det fredag igen och London känns äntligen som den smältdegel staden faktiskt är. Jag gick ut i morse och ett nästan subtropiskt väder slog emot mig, det är varmt och det är förvånansvärt fuktigt. Det är en känsla inte helt olik den som slår emot en när man på sommaren befinner sig på någon form av semesterort och man beger sig ned mot stranden eller ett kafe för att dricka dagens första macchiato eller citronlemonad. En mycket angenäm känsla med andra ord.

Sommaren ställer män mer än kvinnor inför sartoriella dilemman. (Jag vet inte om man kan säga sartoriell men jag älskar konstruktionen så tills dess att Horace läser bloggen tänker jag fortsätta). Kvinnor på sommaren kan enkelt klä sig smakfullt och snyggt trots att temperaturen kryper upp mot 30 grader och svetten rinner som på en kvarglömd frukostost. Män kan inte gör det med samma lätthet av det enkla faktum att män generellt sett inte ser lika bra ut med lite kläder på sig. Om det här beror på fysiologiska faktum eller en patriarkal världsbild tänker jag överlåta till andra bloggar att analysera, jag tänker bara se världen som den faktiskt ser ut idag.

Så vad skall vi män göra? Vi skall följa en del grundregler:

1. Det blir inte svalare för att vi sätter på oss ett riktigt fult linne. Det blir bara fulare. Det kan tom. bli svalare om vi har lite extra kläder på oss (av rätt material så klart) eftersom vi då skuggar oss mer effektivt. Mannen nedan gör med andra ord inte mycket rätt.



2. Väljer vi bara rätt färgkombinationer kan man visst har shorts i staden. Det är en förlegad regel som säger att vi inte kan visa våra vader på barer och caféer. Dock bör vaderna vara relativt välformade (goes for men and women) och ha en lagom nyans av brunhet så att bordsgrannarna inte direkt påminns om sin egen lekamen i mitten av december. Gör man rätt så kan man se lika sval ut som mannen nedan.

3. Välj en kostym som inte är så vansinnigt konservativ på sommaren. Pojkar, män och vänner, låt oss lova att försöka använda det färgseende som vi en gång för ett par miljoner år sedan begåvades med. Kostymer i kritstrecksrandigt kan vara fantastiskt snyggt och attraktivt men låt oss inte glömma bort alla underbara pastellfärger och charmanta kombinationer av högt och lågt. Se hur väl gymnastikskorna passar med den ljusblåa kostymen och den nonchalant uppknäppta vita skjortan. Notera också hur oerhört långt ifrån en gammal Stureplansbrat han är trots att han har både vit skjorta och kostym.

Följer vi bara de här reglerna och ett par till kan vi se fram emot en välklädd och smakfull sommar för alla inblandade parter.

Jag vill tacka The Sartorialist för de vackra bildern och Chav Scum för den fula

2006/05/10

Musik/Stil: Ett klädsamt omslag

Jag är ganska dålig att på att komma ihåg skivomslag. Mest för att de ofta är intetsägande grupppastischer eller genomtråkiga postrockskonstverk i akryl. Alltför sällan så får man också se riktigt fina kläder på omslagen. Camera Obscuras Underachievers Please Try Harder är ett lysande undantag. Carey och Tracyanne är så utsökt klädda och så blasé att jag tror jag aldrig sett något liknande. Jag formligen älskar Careys vita merinobasker, läderhandskarna som kramar Super8an och den beige kappan med omfångsrik pälskrage och guldinfattat skärpspänne. Det lilla man kan se av den löskragade polon hon har under ytterplagget matchar baskern ypperligt om hon av någon konstigt anledning skulle få för sig att ta av sig ytterplagget. Sen ser hon ju sådär härligt engelskt överklassur ut också, ungefär som hon suttar på ett omoget krusbär. Tracyanne är mer enkelt och mörkt klädd, den grovribbstickade mössan passar till de saftigt hornbågade plastglasögonen och hennes filtkappa är en evergreen som alltid håller. Att hon sedan poserar med sin nalle som har påklistrade glasögon är en stilistisk hint om den ironi son är en så viktig del av Camera Obscura. Att sedan musiken på Underachievers Please Try Harder är minst lika bra som omslaget är en helt annan historia, som vi får berätta någon annan gång.

2006/05/09

Statistik: Vilka är ni?

Den här bloggen skrivs av två stycken som har en förkärlek för naturvetenskaplig noggranhet. Det kanske märks på sättet vi skriver om kläder. Jag vet inte. Det jag vet är däremot att vi gillar att mäta saker och och ting så därför har vi sedan vi började med den här bloggen använt oss av en tjusigt statistikprogramm för att ha lite koll på vad folk gör på sidan. Jag tänkte att ni kanske var lite nyfikna på vilka ni är och hur många ni är?



Som ni ser har antalet besökare ökat stadigt sedan vi satte igång. Vecka 4 ser ju lite mesig ut än så länge men jag skulle anta att den största anledningen till det är att den just har börjat. Jag och Josef känner oss oavsett vad väldigt glada att fler och fler verkar uppskatta det vi skriver om och hur vi skriver om mode. Varje gång jag ser en högre stolpe blir jag väldigt glad och tänker på våra läsare minst en kvart och prisar er.



Så här kan en dag se ut på bloggen. Det här är taget från gårdagen då vi hade ungefär 100 unika besökare. Som ni ser verkar många av våra läsare vara folk som jobbar eller åtminstone beter sig som om de jobbade. En kraftfull spik av antalet besökare runt tolvsnåret på dan skulle kunna indikera att en hel del går in och läser lite under lunchrasten. (Klockslagen är sex timmar förskjutna i det riktiga diagrammet så ni får läsa på min hemmagjorda något mindre detaljerade under). Sedan är det en till spik vid fyrablecket vilket skulle kunna vara den där kollen av ens bloggar man gör innan man går hem. Jag har egentligen ingen aning men det är en teori så god som någon tills den blir motbevisad.


Som ni ser kommer den allra största andelen av besökare från Sverige men tydligen verkar vissa i USA tycka att vår blog är spännande. Jag ställer mig frågande till om de förstår så mycket. Men det kanske de gör.



Den här tycker jag är intressant. Det visar sig alltså att de allra flesta som kommer till oss via en länk kommer till oss från den utmärkta bloggen Lamouratrois. Vi gillar Lamouratrois, jag har tom. en spellista på min iPod som heter just Lamouratrois. Det visar också att många av våra läsare förhoppningsvis är musikintresserade. Det är bra. Annars finns det risk att en del av våra referenser är helt meningslösa.



Den är statistiken är verkligen bara för ingrodda nördar som jag själv. Tydligen så är Internet Explorer den mest använda browsern för våra läsare med olika versioner av Firefox på tydlig andraplats. Vi verkar inte ha såna många personer som läser bloggen från en Macdator, endast 13 st med Safari den senaste månaden.

Så där. Kort presentation av er, våra ärade läsare.

Personlig uppdatering: Modig modeundersökning


Jag var på en spännande fest i helgen. Eller spännande och spännande, den var lärorik. Först pratade jag med en kanadensare som höll på Edmonton och det var tydligen bra eftersom det går rätt så bra för dem i NHL-slutspelet. Sedan pratade jag med två svenska systrar. De frågade vad jag gillade för musik och jag kände mig tvungen att svara. Först sa jag soul och då sa de Aretha Franklin. Jag insåg att jag var ute på hal is och sa att jag gillar en hel del indie med. Deras motfråga blev givetvis vilken som är den bästa indieplattan någonsin. Jag var återigen ute på hal is eftersom jag är mer av en singelkille snarare än en plattkille. Så jag drog till med ett säkert kort som jag tänkte att alla musikintresserade känner till, Primal Screams "Screamadelica". Den kände de inte heller till. Ingen i hela sällskapet kände till den. Jag insåg helt plötsligt att den faktiskt kom ut -91 och att folks attention span kanske inte är så långt nu för tiden.

Jag kände mig manad att nämna lite moderna eller åtminstone nutida indieband så jag betade av Hidden Cameras, Gentle Touch och Hot Chip i snabb följd. I lika snabb följd såg jag tre fullständigt nollställda ansikten framför mig. Till slut hittade vi i alla fall Bloc Partys "Banquet" som gemensam nämnare och ordningen, i den mån det fanns någon, var återställd.

Senare på samma fest blev jag dissad eftersom min jacka hade tartan lining. Jag insåg det omöjliga att argumentera med de här människorna och erkände rakt upp och ner att jag inte har nån koll på kläder alls. Så var den saken ut vägen.

Nu till min main topic. Jag har börjat undersökningen av top 30-modebloggar. Jag inser att det kommer ta ett tag så det kommer inte bli min nästa post på långa vägar. Min metod är följande:

Jag undersöker respektive blogs förstasida och räknar antalet omnämningar av varumärken där. Eftersom bloggtoppen visar hur många unika träffar som varje blogg har på veckobasis kan man sedan räkna ut den totala exponeringen för respektive varumärke. Nästa steg blir att undersöka lite på nätet för att ta reda på vad det kostar att annonsera utan klickbara länkar på nätet. Vi kommer då till slut få en uppskattning av den totala reklamkostnaden som bloggarn bjuder de respektive varumärken på.

Jag ser fram emot resultatet.

2006/05/08

Stil: Rockfarbrorn som var gammal redan när han var 19


Det finns en typ av män som vi aldrig kommer bli av med. De klistrar sig fast på barer och ölhak runt om i vårt avlånga land men framförallt på barerna runt Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. De gillar gitarrer, tatueringar och skägg. De vaknar varje dag, sätter på "Born to Run", spelar luftsax fram till strax efter 10 varpå de beger sig ned till sitt stammisfik. För de här männen har bara stammisställen. Fik, bar, lunchställe och middagsmat, alla mål intas tillsammans med andra män i en varm och gemytlig nostalgidimma. De är vänner med bartendern på kvarterskrogen men de kallar det tjenis och de är inte ironiska utan fullständigt allvarliga in sina försök att återskapa en inbillad försvunnen tid.

I sin senaste singel, "I Stockholm" ondgör sig Winnberbäck över Stockholm och hetsen för att sitta på rätt sushibar för att passa in och använder samma palett av ord som Ulf Lundell har använt i 30 år nu. Winnerbäck är med andra ord en perfekt uttolkare av rockfarbrorn och en värdigt arvtagare till både Uffe och till Thåström. Rockfarbrorn tycker om att klä sig enkelt. Han har gärna kavaj och jeans över en något urtvättade skjorta. Han vill med sina kläder påvisa att han inte gärna faller för klädmässiga trender och att han har ett viktigt, gärna vänsterorienterat, budskap i sin musik. Samma klädmässiga stil hittar vi för övrigt hos humanioraundervisande gymnasielärare, bibliotekarier och kulturjournalister. Rockfarbrorn brukar ofta ägna sig åt att hylla och romantisera bilden av kvinnan. Sätter han inte på henne en röd klänning så pratar han mest om att dricka thé och diskutera Focault under sena nätter på söders klippor. Det är sällan så att han bara sätter på henne efter en sen natt på Kvarnen och aldrig han som blir påsatt av henne till tonerna av Kathleen Hannah. Han förstår inte när arga feminister analyserar hans musik genom det feministiskta prismat och anklagar honom för ett patriarkalt synsätt. Han tycker ju bara att han hyllar Kvinnan och ser inget negativt i att sätta henne på en piedestal. Rockfarbrorn tycker inte om när någon rubbar hans välskapta världsbild som han på ett skickligt sätt byggt upp runt sig för kunna navigera på ett enkelt och smidigt sätt.

Rockfarbrorn är inte så förtjust i förändring. Det är emot hela hans existens. Räkna därför inte med någon omedelbar förändring av hans klädstil utan förvänta er att se honom på Södra teatern på poesiuppläsningar en lång tid framöver.

2006/05/05

Stilikon: Tom Wolfe

Tom Wolfe klädstil bedrar honom. Hade man inte vetat bättre hade man klassificerat honom som sprungen från ett sällskap någonstans mellan Broadway och New Havens överklassbaler. Med sina ständigt vita kostymer, ofta dubbelknäppta och alltid löst sittande, skulle man kunna tro att han kunde att han kunde brista ut i en snabb charleston vilken sekund som helst. Käpp, marinblå slips med vita prickar och tätsnibbig skjorta fulländar hans illusionstrick. Vem kan ana att Wolfe är en av USA.s mest betydande författare och journalister, med epokgörande romaner och mängder av skjutjärn till artiklar. Ingen tror jag, inte förrän man tittat in i hans stålgrå ögon i alla fall. Man kan vara välklädd och fortfarande ha ett patos, hör ni det Pilger, Chomsky och Kapuscinski!

2006/05/03

Fråga: Vad vill ni helst läsa om?


Medan jag ligger krasslig i sängen och samlar kraft för att ta mig till jobbet i morgon (nu måste jag verkligen tillbaka, de globala rapporterna behöver mig mer än någonsin) så kan väl ni läsare delta i vår första interaktiva aktivitet. Jag tror och hoppas på att vi har läsare som själva är intresserade av kläder och inte bara i formen av att läsa och köpa utan även att ni också tänker och funderar på kläder. Därför har ni säkert en massa tankar om vad vi borde skriva om, vad vi skall hylla eller vad vi skall dissa. Därför kommer ni att få välja vad jag skall skriva om härnäst:

1. Uttömande analys av skivbolagets Factorys ohämmade postmoderna referenser till nazismen och hur det tog sig uttryck i deras bands kläder.

2. Avklädande exposé av topp-30 modebloggar på Bloggtoppen.se i termer av internreferensering och en beräkning av (i SEK) hur mycket reklamutrymme de ger åt HM och La Redoute.

3. Ytterligare en utläggning om modskultur som vore den skriven av Andres Lokko anno 1999.

4. En hyllning av arty fartyklädda Franz Ferdinand och en diss av Hediklädda Pete Doherty i samma post.

5. Annat. Ni bestämmer vad.


Skriv era svar i kommentarerna. Blir det inga kommentarer kommer jag enväldigt att välja ett ämne av de fem ovanstående.

Så, det här får bli mitt inlägg från sjuksängen idag. Mer kreativt än så här blir det inte just nu.

Bilden är givetvis av Erlend på årets hittills mest svängiga nyårsnatt.

Personligt: T-shirt Weather

Första riktigt varma vårdagen i Skåne idag. När jag cyklar hem från jobbet så nynnar jag på Lucksmiths fina låt med en varm känsla i buken. Men allt raseras när jag plötsligt känner mig attackerad av en tusenhövdad humlesvärm då solglasögonarmadan slår mot mig med full kraft. Vart jag än vänder blicken så tittar stora blanka humleögon på mig, preferentiellt från varelser iklädda stövlar. Man måste inte ha solglasögon bara för att solen lyser! Det är ett billigt trick att se billig ut i ett par billiga Chanel-kopior. Bzzzzz

Jag har deadline för tryckning av mitt manus för den författarskola jag håller på att avsluta och Johan ligger dödsförkyld i London. Ha tålamod med oss några dagar så återkommer vi med full kraft.

2006/05/01

Stilikon: The power of laxrosa


Genom pophistorien har det ofta visat sig att det är människor med vänsterideal som driver den stilmässiga utvecklingen framåt. Låt oss bara anta att popkulturen startade med modsen under mitten av femtiotalet. Det är givetvis ett kontroversiellt påstående då andra, mindre insatta personer, skulle hävda att det var ”Blueberry Hill” med Fats Domino är popkulturens definitiva Rosettasten. Men jag hävdar ändå att popkulturen, i termer av livsstil och kanske mest klädstil, kommer från de där cappuccinodrickande påfåglarna på Old Compton Street. Modsen som befolkade Soho på den tiden kom nästan uteslutande från en arbetarklassbakgrund och de använde sina kläder som ett vapen för att skapa någon form av jämlikhet med den av dem så hatade medelklassen.

Klipp till 1976 och till gruppen som mer än något annat var en enda lång modevisning, The Clash. Med låtar som ”Lost in the supermarket” kommenterade de redan i slutet av sjuttiotalet konsumtionssamhället och katalognumret på deras trippelmacka ”Sandinista” var taget från de spanska initialerna för den Nicaraguanska socialiströrelsen Sandinisterna. Samtidigt klädde de sig på ett sätt som påverkade människor runt om i världen och hade en oerhört utstuderad och medveten stil.

Så har vi då det mest stilfulla bandet av dem alla. Bandet som bar modskostymen bättre än något annat band, klädmässigt men kanske framförallt inställningsmässigt, The Style Council. De hade en tydlig socialistisk agenda, deras sleevenotes skrevs av en ”Capuccino Kid” (pseudonym för Paolo Hewitt) och de skrev popmusik lika knivskarp som pressvecken på deras kostymbyxor. De var de första metrosexuella, fast utan hudkrämer. Det här var män som förstod värdet av en laxrosa kashmircardigan och ett par snappy two-tone brouges och som bar trenchcoats på ett sätt som gör att vi andra modswannabes bara slås om andra plats. 1989 spelade de in den outgivna plattan ”Modernism: A new decade” och vad många ser som ett stort misslyckade ser jag som fullkomligt logisk fortsättning på deras modsresa. Att ge ut en cover på ”The promised lands” och spela in en platta som var mer inspirerad av Chicagos växande housescen än av boogaloo från 1969 var helt enkelt det mest moderna man kunde göra just då.

Och varför skulle det mest välklädda och moderna bandet under hela 80-talet inte göra det?