Stilikon: The power of laxrosa

Genom pophistorien har det ofta visat sig att det är människor med vänsterideal som driver den stilmässiga utvecklingen framåt. Låt oss bara anta att popkulturen startade med modsen under mitten av femtiotalet. Det är givetvis ett kontroversiellt påstående då andra, mindre insatta personer, skulle hävda att det var ”Blueberry Hill” med Fats Domino är popkulturens definitiva Rosettasten. Men jag hävdar ändå att popkulturen, i termer av livsstil och kanske mest klädstil, kommer från de där cappuccinodrickande påfåglarna på Old Compton Street. Modsen som befolkade Soho på den tiden kom nästan uteslutande från en arbetarklassbakgrund och de använde sina kläder som ett vapen för att skapa någon form av jämlikhet med den av dem så hatade medelklassen.

Klipp till 1976 och till gruppen som mer än något annat var en enda lång modevisning, The Clash. Med låtar som ”Lost in the supermarket” kommenterade de redan i slutet av sjuttiotalet konsumtionssamhället och katalognumret på deras trippelmacka ”Sandinista” var taget från de spanska initialerna för den Nicaraguanska socialiströrelsen Sandinisterna. Samtidigt klädde de sig på ett sätt som påverkade människor runt om i världen och hade en oerhört utstuderad och medveten stil.

Så har vi då det mest stilfulla bandet av dem alla. Bandet som bar modskostymen bättre än något annat band, klädmässigt men kanske framförallt inställningsmässigt, The Style Council. De hade en tydlig socialistisk agenda, deras sleevenotes skrevs av en ”Capuccino Kid” (pseudonym för Paolo Hewitt) och de skrev popmusik lika knivskarp som pressvecken på deras kostymbyxor. De var de första metrosexuella, fast utan hudkrämer. Det här var män som förstod värdet av en laxrosa kashmircardigan och ett par snappy two-tone brouges och som bar trenchcoats på ett sätt som gör att vi andra modswannabes bara slås om andra plats. 1989 spelade de in den outgivna plattan ”Modernism: A new decade” och vad många ser som ett stort misslyckade ser jag som fullkomligt logisk fortsättning på deras modsresa. Att ge ut en cover på ”The promised lands” och spela in en platta som var mer inspirerad av Chicagos växande housescen än av boogaloo från 1969 var helt enkelt det mest moderna man kunde göra just då.

Och varför skulle det mest välklädda och moderna bandet under hela 80-talet inte göra det?