2006/05/16

Personliga svårigheter: Vardagskläder


Varför är jag så oerhört förtjust i att använda kostym? Det är en enkel fråga att svara på, det är helt enkelt väldigt lätt att se bra ut i kostym. Jag behöver inte anstränga mig så mycket, reglerna som guidar mig i kostymdjungeln är enkla och lättförståeliga. Slipsen skall plocka upp den minst dominanta färgen i skjortan, en eventuell näsduk i bröstfickan skall företrädes vara vit och om den matchas med något skall det inte vara med det mest uppenbara som skjortan eller slipsen utan snarare med strumporna eller bältet. Kostymen i sig är en relativt enkel affär om man inte vill briljera med saker som uppknäppbara ärmknappar, ticket pocket (den lilla extrafickan man kan ha på höger sida) eller sido- eller mittslits på jackan. Går man bara på ett etablerat märke och väljer en smal variant ser man nästan alltid bra ut.

Värre är det med vardagskläder. Anledningen till det är svårare med vardagskläder är att de i mycket större utsträckning dikteras av subkulturella regler och dessa är inte bara svårare att tyda utan också oerhört många fler än de regler som omgärdar kostymbärandet. Därför blir jag alltid oerhört imponerad av någon som med sina vardagskläder klarar av att uttrycka sublima subkulturtillhörigheter och samtidigt se smashingly gordeous ut.

De två pojkarna/männen/killarna i den här posten har två helt olika stilar och lyckas båda på ett väldigt avslappnat sätt klä sig snyggt och uttrycksfullt. Att den översta lyckas se avslappnad och naturlig ut är ingen större bedrift med tanke på att det är själva essens i hans stil. Att han dessutom lyckas se välklädd ut är däremot en bedrift. För den undre gäller det motsatta. Han är uppenbarligen oerhört välklädd i mina ögon men lyckas ändå få in känslan av anspråkslöshet och ser väldigt bekväm ut i sin utstyrsel.

Jag önskar att jag kunde sätta ihop en outfit på det sättet och gå på stan och inte känna mig utklädd. Jag jobbar på det och med tanke på att jag numera klarar av att visa mig offentligt klädd till tänderna i min bästa powersuit utan att känna mig som om jag är på väg till maskerad är jag säker på att jag nån gång kommer nå mitt mål. För varje sann sartorialist finns det alltid en ny sorts stil att omfamna och erövra, min nästa är att bära ascot utan att se ut som en brat.

5 comments:

Jocke the Ballywood toyboy said...

Jag tycker det är något av en cop-out att bära kostym överallt, just för att det är så enkelt. En eloge att du väljer nya uttryck. Själv har jag som mål att gå på en strand i uppknäppt skjorta och upprullade chinos, Ray-Bans och en flaska vitt. Men det är inte genomförbart på så många plan...

Johan B said...

Jag var tvungen att använda ett slanglexicon för att förstå uttrycket cop-out. Jag tror inte jag förstår exakt ännu.

Chinos har aldrig sett bättre ut än i min bild av "Härifrån till evigheten" jag har i mitt huvud. Jag anar att looken du är ute efter har tangeringspunkter med den filmen.

Tilda said...

Åh, jobbigt att hjärnan är såsig och inte vill låta mig få till en kommentar som är värdig ditt eminenta inlägg...
Det är ju det där som är själva grejen med att lyckas med en outfit. Att se välklädd men nonchalant ut. Uppklädd men inte utklädd. Avslappnad men inte sjavig. Det är precis det jag också jobbar på varje dag.

Jocke said...

En cop-out är väl att ta den enkla vägen ut? Så har jag förstått det, vilket när jag tänker efter inte är någon vidare bra försäkran.

Härifrån till evigheten är helt i linje. Jag ser Jude Law i The Talented Mr Ripley och miljöer från Solens Mat på SVT.

Johan B said...

Jo, så förstod jag det med. Men det är ju skönt att du har självinsikt :)

Du ger mig dessutom bränsle för en helt ny post, nämligen hur oerhört vackert "The talented Mr Ripley" är. Särskilt Judes kläder. Jag tror hela fascinationen hos mig grundas i att själva stilen är allt som skulle kunna vara bra med överklassen paketerat i ett överkomligt lite knytte.

Solens mat, underbar serie. Tv-progammens motsvarighet till Slow Cooking. Om Slow cooking. Kan det bli bättre.