Kultur: Poirot

Under den senare delen av mina barnaår var jag en anglofil av stora mått. Jag och min vän drack thé och gick långa promenader i alldeles för stora oljerockar. Jag var nästan lika avundsjuk på fodervästen i hans Barbour som på de två underbara svartvita bordercollies som alltid följde med oss. På en punkt skilde vi oss radikalt åt, framför Wahlströms gröna ryggar om stridsflygaren Bigglesworth föredrog jag Agatha Christie. Miss Maple var dock till och med lite för tråkig för en härdad fantast som jag, utan istället var jag särdeles förtjust i Hercule Poirot.
Även om jag idag sedan länge har övergivit, de i ärlighetens namn inte så lite långtråkiga och enkelspåriga, böckerna så kan jag inte låta bli att slaviskt följa BBC:s tv-dramatisering av rollkaraktären. Den har en underbart påkostad scenografi, där ingen tidstypisk 30-tals detalj är för liten för att inte slipas till perfektion. David Suchets tolkning av den neurotiske och inte så lite utseendefixerade belgiska detektiven är kompetent och man kan inte låta bli att undra vilka diagnoser en freudiansk psykolog skulle ställa med honom i soffan.
Man skall dock inte underskatta Hercules sartoriella värde: tredelade kostymer, mönstrade flugor, promenadkäppar och plommonstop sätter sina tydliga avtryck tillsammans med ett anlete som groomats så noga att det inte går annat än att utnämna Poirot till en av de första metrosexuella. Lägg också märke till de fruktansvärt smaklösa broschpins han bär.

För humor kan jag dock rekommendera Margret Atladottirs Malmöblogg. Är det ironi är det briljant, är det inte det så är det fantastisk roligt ändå. Höjdpunkten hittills är när hon med emfas proklamerar att hon aldrig lagat mat i sitt kök.