2006/10/10

Hipstermachismo: Vita barens DJ-bås

Först skall vi prata om ett ord. Sedan skall vi prata om det andra, det som texten egenligen handlar om, machismo.

Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:

"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues

Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.

Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.

Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.

I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.

1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.

2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.

När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.

Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.

Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.

38 comments:

Elias said...

Det här tycker jag var en rätt bra text

Anonymous said...

hahaha gosh, johan you made my day!

Ace said...

Ja, Johan, jag tvivlade på att du skulle få ihop det när du berättade om din planerade text, men det fick du verkligen. Absolut toppklass, bland det bästa du skrivit hittills. Men jag gissar på kritik mot formuleringen i sista meningen - "släpper inte en tjej över bron" - då det knappast är så att de inblande vägrat en intresserad djkollegande hipstertjej inträde, utan snarare är så olyckligt att dj-ande hipstertjejer dels existerar alldeles för lite (på grund av strukturer i samhället i allmänhet angående vad de olika könen uppmuntras till), dels inte är intresserade av just den där testosteronstinna gruppgemenskapen som du skriver om (vars uppkomst och ickeponerande av innebörden givetvis är en del av problemet). Men, min fråga är ändå, skulle du själv - i stunden, sent på natten - då du har väldigt roligt och har makt (i detta fall en del av att ha roligt), samtidigt fundera över att ni bara är ett gäng killar som står där och skriker? Just det, antaglingen lite, men när du gjorde det skulle du lätt kasta bort genustanken för det förtjusande i ögonblicket. Problemet är när sådant här sker om och om igen (på den nämnda platsen och i samhället), utan att någon tänker på det eller gör något åt det, det är då sådana här artiklar som lyser i naveln verkligen behövs och det är där du gör en verklig välgärning. För övrigt tror jag sannolikheten för att du skulle få ett Spyankort snarare minskade än ökade med det här inlägget, men dess tillblivelse är ett gott skäl till varför jag gillar dig så mycket.

Johan B said...

Kritiken mot formuleringen i det sista stycket kommer vara berättigad. Därför måste jag förklara mig. Jag gjorde det tidigare ikväll på Emils blogg (www.bomben.se/billie) eftersom han skrev en kort blänkare om posten i fråga. Anyway, vad jag skrev var ungefär:

Självklart står inte manliga hipster-Djs och håller kvinnliga dito utanför DJ-bået med sina bara händer eller verbala tillmälen. Precis lika självklart är det att t ex manliga börs-VDar inte medvetet håller kvinnor utanför sin ledning. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att det per se är en enkönad kultur i merparten av DJ-båsen likväl som i företagsstyrelserna oavsett om de som befinner sig i respektive läget är för jämställdhet eller tom feminister. Eller ens medvetna om problemet i sin egen lilla värld.

Ace said...

När jag studerade praktisk filosofi så applicerade min lektor det praktiskt på den egna institutionen. På a-kursen var det ofta 60 % tjejer, på b-kursen 45 %, på c-kursen 30 % och så vidare tills de på doktorand och professorsnivå var nere på under 10 %. Varför? Mycket beroende på att alla auktoriterspersoner (alla föreläsare och alla författare) var män och att det självklart avskräckte. Den manliga dominansen då föder manlig dominans nu som föder manlig dominans i framtiden. Ett argument för kvotering så gott som något. Det kanske borde stå en vakt till dj-båset i vita baren istället för överflödet av dem på andra ställen i lokalen? På sistone då jag varit där har jag ändå mest sett dem ägna sig åt att kasta ut slumpartat utvalda människor.

Jonas G said...

Bra text Johan. Du sätter träffsäkert fingret på ett problem som varit välkänt ända sedan, tja, människor började underhålla andra människor med att spela skivor.

Så länge problemet kvarstår är det självklart att det ska bringas upp till ytan med jämna mellanrum.

Men i och med att problemet: den manliga dominansen i DJ-båsen - är så pass välkänt tycker jag det vore betydligt intressantare att försöka få ett svar på frågan VARFÖR det är så få kvinnor som spelar skivor.

Är det för att vi skivspelande män aktivt stänger ute kvinnor?

(efter att ha varit med på spelningar och pratat med mina få skivspelande kvinliga vänner vet jag att det är väldigt naivt att tro att det inte finns "manliga hipster-DJs som håller kvinliga dito utanför DJ-båset med sina bara händer eller verbala tillmälen". De finns. Tro mig)

Eller är det som du säger att vi skivspelande män föredrar att umgås med andra män och inte märker, eller snarare - inte förstår att vi stänger ute kvinnor genom vårt sätt att umgås/handla?

Finns det strukturer som gör det lättare för män att fastna för skivspelandet än kvinnor?

Är det något i DJ-rollen som tilltalar män mer än kvinnor från början?

Finns det saker i klubbvärlden som gör det lättare för män att lyckas som DJs jämfört med kvinnor?

Är orsaken som Ace säger att manlig dominans föder manlig dominans?

Peter said...

Bra text, Johan. Och om personerna i fråga anser att det är att svära i kyrkan, så finns det ett alldeles för stort behov av en kyrka. Tycker jag. Och faktumet att du skrev det samtidigt som jag postade 3 mp3or låter jag passera...

Anonymous said...

Intressant iakttagelse. Men egentligen är det väl ganska självklart. Människor är ju trots allt väldigt lika varandra, iaf upp till en viss grad av insikt eller vad man skall kalla det. De häftiga killarna på spy bar drivs ju av samma mänskliga önskningar och drifter som grabbarna i Gävlerinken. Det som sklijer är kulturen; alltså det som de gemensamma intressena och således samtalsämnena utgör. I det här fallet hip musik och kläder typ. Möjligtvis är fler i spy bar-gruppen psykologiskt insikitsfulla då man kanske kan anta att de har en högre grad av utbildning. För att verkligen förstå saker som dessa fenomen krävs dock en historia av ganska omfattande tankeverksamhet och reflektion. Det som främst skiljer grupperna åt är den sociala status de åtnjuter. Hockeykillarna är nog lite smått föraktade för deras vulgaritet, medan spy bar-gänget säkert av många är avundade för deras plats i någon form av sukulturell elit, iaf betraktat utifrån de stora massorna. Det finns naturligtvis subkulturer som djupt föraktar spy bar-gänget, och därmed bildar en egen subkulturell grupp.

Johan B said...

Två aspekter:

Jonas G >>

Det är förvisso intressanta tankegångar du väcker men egentligen har jag bara använt DJ-kulturen (egentligen någon form av Stockholmsk coolnesskultur i det här fallet) som en symbol för något annat.

Min egentligen poäng är inte att just de specifika personerna bakom vita baren håller kvinnor utanför skivbackarna även om det har varit så nästan varenda gång jag varit där.

Min poäng är att tom i kretsar där medvetenheten kring vissa frågor, i det här fallet feminism (i brist på bättre ord)är hög så förfaller man ändå till relativt stereotypa könsroller. Det går bra att på ett teoretiskt plan förklara andra könstrukturer i samhället och mejsla ut patrialkala strukturer men när turen kommer till självbetraktelse slår man gärna bakut och beskriver sin nisch av verkligheten så pass specifik så att där är det andra faktorer som förklarar åtskillnaden mellan kön.

Argumentationen ovan har en svaghet. Den förutsättter att jag har rätt när jag påmålar de "anklagade personerna" vissa grundåsikter så som att vara feminister och för jämställdhet. Om det inte stämmer så faller min argumentation som ett korthus. Men jag tror att jag målar åsikter rätt bra så jag tror min argumentation står sig för diverse vindpustar.

Dessutom har Emil på sin blogg (www.bomben.se/billie) redan kommentar faktumet med orden:

"Jag menar alltså att den här diskussionen har kommit upp många många gånger i min närhet, och den har ofta startat på lite fel fot, med att testosteronhögen får rent personlig kritik som bara är halvt berättigad, gör lite för stor grej av det och ställer sig i försvarsställning, och så kommer diskussionen aldrig en centimeter. Det är ju inte kritikernas fel att det händer, men det är ändå tyvärr ett faktum."

Så det verkar ju som om frågan då och då kommer upp på agendan.

Jonas said...

Det är en fint beskriven scen. Men jag blir inte klok på vad du vill säga.

Om du hade fått välja, hur borde den här scenen ha sett ut?

Att det var både killar och tjejer som kramades, hoppade och skrålade R. Kelly? (är det att vara praktiserande feminist?)

Att ingen kramades, hoppade eller skrålade R. Kelly, utan tog det lugnt, som du? (är det att vara praktiserande feminist?)

Eller att du precis som de här killarna hade fått glida in med Spyankort vid tresnåret, kramas och skråla R. Kelly?

Mvh,
Jonas (som inte heller har Spy Bar-kort)

Johan B said...

1. Självklart vill jag kunna glida förbi kön på Spy bar eftersom det är Stockholms enda nattklubb värd namnet. Jag har haft sjukt kul där de gångerna jag varit där.

2. Det vore sjukt trist om ingen skrålade och sjöng. Scenen ser bra ut som den gör. Det ger festen en skön stämmning då det är lika mycket fest i som utanför DJ-båset. Det har jag alltid tyckt. Det motsäger inte det faktum att det hade varit lika mycket fest om även tjejer hade stått där och sjungit med. Men det gjorde de inte.

3. Min enda poäng summerar egentligen Ace bäst med:

"Problemet är när sådant här sker om och om igen (på den nämnda platsen och i samhället), utan att någon tänker på det eller gör något åt det, det är då sådana här artiklar som lyser i naveln verkligen behövs och det är där du gör en verklig välgärning"

Det är tanklösheten i beteendet (som även jag är skyldig till, jag vill verkligen inte måla upp mig som en arvtagerska till Tina Rosenberg) även hos folk som jag i min lilla värld ser som insiktsfulla och kloka. Jag menar Kornel var/är (snälla starta upp något snart igen Elin) husdj på Paradise, Sebastian skriver tänkvärda saker mest hela tiden och Sundevall har jag ända sedan tiden på Bombens klotterplank sett som en viktig länk mellan indievärlden och Stureplansvärlden men ändå uppvisas en sådan schabloniserad bild av manlig bonding på en plats som faktiskt, i min ögon, står för bland det enda fina runt Stureplan.

Johan B said...

Förresten now playing Extra allt-mixen. Känns som om vi möts där i alla fall.

Jonas said...

Jorå, vi möts. Fast den mixen kan jag tyvärr inte ta åt mig äran för, det var Adrian...

Johan B said...

Som spelade världens bästa extaslåt i Augusti nån gång, "Stand on the word". Strålande.

Calle said...

Kvotering fel. Upplysning rätt.

lisa said...

men alltså, felet är väl att du just tillskriver hipstermännen vissa åsikter, som feminism. när man tittar lite närmre på de allra flesta av de subkulturella, välutbildade medelklasshipsterkillarna visar det sig ju att de egentligen inte alls bryr sig om feminism mer än på den ytliga teoretiska nivå att de lite slentrianmässigt kan kalla sig för det och kanske förklara det i stora drag om någon skulle fråga (det gäller såklart inte enbart feminism, utan många tillskriver sig ju diverse olika politiska åsikter, för att det är rätt i deras umgängeskretsar, utan att egentligen ha tänkt efter själva) men i praktiken inte reflekterar ett skit över sitt egna beteende eftersom de är så övertygade, både av sig själva och av sin omvärld, om att de är "fina killar" (”tänk! de läste ju en termin genusvetenskap efter gymnasiet!”) att de inte tycker att det är ett problem de är en del av. det här gör ju att de blir ett kanske STÖRRE problem eftersom de litegrann avsäger sig allt ansvar.

jag tror dessutom absolut att tjejerna vill vara en del av den där rkelly-gemenskapen eftersom manlig uppskattning ju är den högsta både för män & kvinnor och alla vet att om man tar sig in i den (utanför djbåset, på jobbet osv) så har man halva inne när det gäller att komma upp sig och få mer makt, cred, inflytande osvosv men att som tjej försöka göra det är alltid svårt och ibland nästan omöjligt. även här blir det svårare då de i gemenskapen är de där "fina killarna" och alltså inte riktigt går att bli arg på (”vadå, vi utesluter ingen vi är ju fina medvetna upplysta killar det är bara en slump att det inte är några tjejer här vi förstår inte alls varför?”) men heller inte går att ta sig in på samma sätt/villkor eftersom tjejer ju aldrig anses lika roliga/härliga/häftiga som män av män i grupp.

Johan B said...

Helt rätt Lisa. Det du säger i ditt första stycke är helt rätt, jag antar en massa saker om hipstrarna (nästan som webstrarna) som det inte alls är säkert att det stämmer.

Anna Hellsten har givetvis beskrivit det bättre på sin gamla modernistablogg

http://www.modernista.se/anna/entry.asp?ENTRY_ID=173

Johan B said...

Förövrigt var resten av din kommentar alldeles lysande men jag hinner inte kommentera mer, jag måste leta upp en halv miljard kronor. Det är inte lätt alla dagar.

Sofia said...

En intressant diskussion det här med många bra poänger. Jag kom bara att tänka på en egenskap som spelar in i det här sammanhanget som jag tror män lyckas förvärva i större utsträckning än kvinnor, nämligen idiotsjälvförtroendet.

Hur ofta har man pratat med en kille som uttrycker sina åsikter vitt och brett om saker han inte har en aning om, och hur ofta händer det med tjejer? Många av oss dras med orimligt höga krav på oss själva och tror att det man gör måste bli perfekt, medan killar nog i större uststräckning kan tänka "äh, lira lite skivor hur svårt kan det vara?".

Jag har hört det kallas "fake it ´til you make it". En kille som stegar in och snackar på om t.ex. hur grym DJ han är har ju dessutom fördelen att passa in i mallen för hur en DJ ska vara. Vips öppnar sig dörrar och möjligheterna att utvecklas och faktiskt bli bra blir fler.

Jag har en misstanke om att de kvinnliga DJ:s som finns förmodligen är ambitiösare och mer passionerade än den genomsnittlige DJ:n, just för att det krävs det av dem för att de ska ta sig in.

Jag minns inte vem som ursrungligen sa motsvarande om företagsledningar, men ett jämställt samhälle har vi först när det finns lika många kvinnliga klantiga, packade, amatörmässiga DJ:s som manliga.

emil arvidson said...

lisa/johan: den där sköna killen-grejen, som också Anna H skriver roligt om, stämmer ju in bra på många, men fördomsprofilen börjar bli sliten. Och leder väl inte riktigt någonstans (om vi nu ska börja leka med tanken att den borde göra det).

Jag tror till exempel att lisa skulle kunna titta på mig en kväll på Spy Bar och se ett perfekt exempel på sköna killen. Om jag är det eller inte låter jag (med anonym spelare i svenska fotbollslandslaget-röst) "andra bedöma".

Men säg för diskussionens skull att jag är det: vi låtsas att jag har fina sneakers, att jag har läst genusvetenskap, att jag har legat med många andra personer som kallar sig feminister (check!). Sen står jag i ett dj-bås, omgiven av bara killar, utan att reflektera över det. Jag är skön. Jag är uppväxt i ett patriarkat och tycker att jag har försökt göra något åt det, men ibland tänker jag inte. Jag kanske till och med är lite självbelåten. Det är roligt och lätt att skriva en smart krönika om mig. Men det är knappast den krönikan som kommer göra mig eller min omgivning till en bättre..

grej.

I krönikan eller blogkommentaren eller watever krävs alltid att sköna killen ska reflektera över sig själv, men texten innehåller sällan reflektion eller lösningar. Istället är den bra på att exkludera sköna killen: med ett smart språk, med hänvisningar till en hemlig klubb som han aldrig kan förstå (feminism) - precis som sköna killen själv gör när han står i vägen för en tjej i DJ-båset eller på jobbet.

Och, wait for it, det är självklart inte sofias eller någon annans jobb att ändra sköna killen, det är ju sköna killens jobb. Det fattar han också. Så han jobbar lite på det här, försöker skaffa sig fler argument att dra för sina hockeykompisar nästa gång de är fulla, försöker hitta någon ingång, läser kanske lite i Anna Hellstens blog, som ju annars är värsta drömtillvaron för sköna killen (god mat, fina böcker, kulturjournalistik etc) och får höra det han ändå längst inne har misstänkt hela tiden: han är inte Susan Faludi. han är bara Sköna Killen. helvetesjävlarvafan.

Om man kallar den sköna killen för vad han är så stänger man alltså lätt ut honom från, tja, "feminism", på ungefär samma sätt som han själv, omedvetet eller inte, utestänger tjejer från DJ-bås. Det betyder inte att det är fel att kalla sköna killen vid hans riktiga namn, för ibland är det ju bara jävligt skönt och roligt att göra det. Och det betyder fortfarande inte att det är någon annans ansvar än sköna killens eget att ändra sig. Det är väldigt, väldigt lite synd om honom. Men precis som man kräver av sköna killen, skall man kräva av sig själv: reflektera över om det där smarta roliga du säger kanske hjälper till att cementera någonting som du egentligen inte vill ha.

Sköna killen har ju försökt i alla fall. Även om han bara läser Susan Faludi för att det verkar skööönt så kan ju något fastna. Det är väl så saker börjar, inom alla områden. Någon tycker något verkar coolt, av någon (ibland tveksam och skum) anledning.

När jag tänker på det så är ju "sköna killen"-argumentet rätt likt den stil som "äkta" hiphopare ofta intar mot folk som kommer utifrån och ska gilla deras musik, till exempel jävla tjejer som kommer och vill dansa till den.

PS: Jag har tänkt på det här förut, därför kom allt ut i en blurb. Och jag påstår alltså inte att omtanken om sköna killen ska gå före omtanken om vilken tjej som helst - tjejen ligger fortfarande några tusen år efter vad gäller omtanke. Alltså heller inte att det här långa rantet är viktigare än huvuddiskussionen här. Men man kan tänka på det också om man, tamdadadam, vill förändra saker.

LISA said...

emil:
jag är nästan säker på att jag faktiskt har hälsat på dig en gång utanför djbåset i vita baren, haha (visserliger för rätt länge sen, men vi har en gemensam bekant i jens?).

den här jämförelsen med hiphopen är ju ett av feminismens gamla eviga problem känns det som, inga killar (och många tjejer som inte heller anses rätt) släpps in trots att de vill vara med och samtidigt får de ta skit för att de inte engagerar sig vilket ju får till följd att de till slut inte ens VILL vara med eller orkar bry sig och så blir det ett härligt moment22.

MEN nu tror inte jag att det är fallet med skönakillen, för jag tror inte att han vill förändra något alls. han har det ju skitbra där han skrålar i sin killklunga, han får en sjukt bra gemenskap med de andra skönakillarna och han får ligga skitmycket, för inget går ju hem hos tjejerna så bra som lite skönkille-attityd (vilket ju är en helt annan, också intressant, diskussion om tjejer&deras åsikter vs handlingar) så varför skulle han vilja ändra något av det?
& så ska man ju komma ihåg att skönakillen inte är begränsad till hipsterkulturen utan finns i alla sammanhang därute, bara med lite olika attribut. för trots att vitabaren-skönisarna väl hellre skulle dö än att erkänna det själva så är de ju inte killar som har hockeylagskompisar, de är själva lika mycket hockeykille men med lite tajtare jeans och lite flashigare tidningsval.

Johan B said...

Och emil, du och jag har ju pratat Joe Clausells sinnesjuka equalizer på Body and Soul en spritindränkt efterfest för många år sedan fram till åtta på morgonen. Och hur såg DJ-båset ut den kvällen? Misstänkt likt Vita Barens och det var ju inte så att jag inte ville veva med handuken när ni spelade Dennis Ferrer som första extranummer.

Det enda jag vill göra är att stir it up a little bit. Vi simmar ändå i en sån liten skål här i Sthlm så att verkliga alternativ till det för tillfället rådande paradigmet inte existerar.

Men jag håller med dig. Den "sköna killen" kallas inte för skön av en slump. Han är rätt så skön. För även om han/vi/dom(?) aldrig kommer nå ända fram pga. av situationens inbyggd struktur så som råbarkade genusvetare ser den (han är man, därmed en del av en förtryckarstruktur och kan därför aldrig se problemet "på riktigt") så kommer han en jävla bra bit på vägen. Även om Faludi mer är ett attribut i bokhyllan än en brandtext för honom så har han läst den och möjligtvis tagit sig till den.

Calle said...

"Jag har en misstanke om att de kvinnliga DJ:s som finns förmodligen är ambitiösare och mer passionerade än den genomsnittlige DJ:n, just för att det krävs det av dem för att de ska ta sig in."

Man kan precis lika gärna säga "Jag har en misstanke om att de kvinliga DJ's som finns inte bryr sig om den där lilla inneklicken eller strävar efter att nå den (vilket vore en klok inställning enligt mig) och dessutom bara spelar skivor för det är roligt och inte för att bli särskilt bra och således är _mindre_ ambitiösa än genomsnittet.

Slentrianfeminismen är dock klockren och bidrar säkert till att viktiga frågor inte får se dagsljuset. Å andra sidan gäller detta ju tyvärr alla andra "inne"-ideologier på liknande sätt som att ha läst vissa böcker och låtsas tycka att de var bra enbart för att kunna hävda det i något kvasiintellektuellt sammanhang...

Ace said...

Men vad handlar den här hang around-attityden om då? Jag skulle vilja göra skillnad på att faktiskt spela musik i dj-båset, och på att konstant stå bredvid det när ens vänner spelar och försöka se kreddiga ut tillsammans. Det sistnämnda är väl den i sammanhanget mest typiskt manliga och oförståeliga företeelsen, som i förlängningen leder till den extrema diskrepansen i könsrepresentationen. Varför gör man det om man inte spelar själv egentligen? Varför dansar man inte om man nu gillar musiken? Varför står man där i maktens epicentrum (för jag går inte med på att det inte är dj:n som har den "hippaste" makten i en klubblokals som Vita baren), om man nu inte (åtminstone delvis) är ute efter något slags maktkick? Och om man inte gör det, vad gör man där överhuvudtaget (jag vet inte, jag är inte typen som gör det)? Varför måste man till synes bara in i det där minimala utrymmet som är dj-båset? Fåfängan i det (the male power hang around, kanske man kan kalla det? Ett slags vänskapsgroupie. À: du är min vän och du är killen i grillen ikväll, och jag står här och hyllar dig och då blir jag också en del av det coola) är något som nästan endast tilltalar män. Tjejer är intresserade av roligare saker. Och tuppar/sköna killar/male bonding hang arounds gillar att sträcka på halsen. För om man nu älskade musiken/klubbupplevelsen så mycket kanske man hellre skulle försöka vara en del av den på dansgolvet, än att distansera sig genom att ställa sig vid sidan av kvällens ende arbetande?

emilA said...

helu

lina/johan: vi kan ju prata hur länge som helst om ifall sköna killen är ond eller inte, det beror ju bara på vad man lägger in i begreppet. Det intressanta tycker jag är hur man genom att använda det lätt exkluderar killar från feminist-klubben på samma sätt som killar exkluderar tjejer från andra klubbar. Och, det känns viktigt att vara övertydlig med det här, att jag påpekar det betyder alltså inte att jag inte håller med om i princip allt ni båda säger. Det är bara en annan sida av det hela, som ofta glöms bort.

Ace: Du skriver att du tycker att DJ:n (som ju fortfarande oftast är en kille) har den "hippaste" maklten i en klubblokal. Samtidigt påpekar du att tjejer är intresserade av roligare saker än att hänga runt ett DJ-bås. Varför har DJ:n då den "hippaste" makten? Självklart för att det alltid, av slentrian, fokuseras på honom. Den här diskussionen befäster den makten genom att bara handla om killar på klubben, trots att vi verkar vara överens om att det är tjejerna som sysslar med de roligare sakerna. Om vi oftare tittade på lite andra saker än just DJ-båset så skulle det kanske bli annorlunda. Det vore ju fint om feminism kunde inte bara utjämna skillnader, utan också skapa nya normer. Bra för till exempel musiken som spelas på ett ställe om varje tjej som ska spela där inte behöver rätta sig efter den kanon som tusen killar före henne har satt upp. Då ser också alla sköna killar skillnaden mycket tydligare.

Johan B said...

Fan vilken skön kommentarsdiskussion.

Emil >> Varför stängs jag ute från diskussion på din sida? Du verkar ha något filter som gör att allt jag skriver klassas som spam. Det kan ju måhända vara fallet men jag tror inte det :).

Ace said...

Jag är också spam där.

Emil: Den här diskussionen handlar väl specifikt just om männen i dj-båsen. Eller som jag ser snarare ser det, deras hang-arounds runt om. Jag håller nog med om det du skriver, men att dj:n har den "hippaste makten" beror på att det är den personen som väljer musiken/bestämmer utbudet, och för att det är den vars gärning man först och främst är intresserad av om man går på klubb för att man gillar musik, eller att "ha koll" (för att parafrasera Expressen fredag). Allt det andra som uppstår på lokal är ju något man skapar själv med andra, medans musiken (som i den belästa, avlyssnade värlen) är valt av kvällens upplyste despot. Må den bästa personen stå där, man eller kvinna, men borde inte hejaklacken dansa dansen på golvet istället för att klappa mannen i ryggen i båset?

emila said...

ace: ja, den här diskussionen och precis alla andra diskussioner jag har haft i det här ämnet sedan nittiotalet har ju specifikt handlat om männen i DJ-båset (din expressen fredag-parafras är talande) och därför gjort den platsen och de snubbarna till något lite coolare än vad den borde vara, i min mening.

men jag håller med om vad du säger såklart: hejaklacken borde dansa mer, det borde ju alla.

spam: min blog är som ett sjukt tight dj-bås. nej men allvarligt talat så är det jättekonstigt, orkar ni pröva igen nu när jag har sagt åt spamfiltret att vara löite snällare? jag hittar inte de där kommenterarna någonstans i admin.

Johan B said...

"Sorry, but your comment has been flagged as spam by the beta version of the spam filter running on this blog: this might be an error, in which case all apologies. Your comment will be presented to the blog admin who will be able to restore it immediately."

Nu är det tredje gången och jag skriver inget om Viagra. blondes eller ens sex.

Johan said...

Vilka är det på bilden? Är det ett rockband?

Johan said...

Johan,

sen på den här, sorry, har inte hunnit läsa någonting de senaste veckorna och hinner egentligen inte skriva ordentlig nu heller men bara snabbt:

1. Bra text.
2. Det här är precis det jag försökte komma åt i mina frågetecken om mansmannen, byt ut "navy captain's coat" mot "skivspelare" bara. Om man lockas av (och tar på sig) traditionellt manliga attribut så är man alltid i någon mening en del i att upprätthålla patriarkatet. Så klart. Hur gör man då, om man är medveten om detta? Det är lätt när man skriver, bara att lägga in en liten brasklapp här och var, jag tycker inte att det är enbart poserande utan faktiskt också betydelsefullt, de där orden som problematiserar finns ju nästan aldrig i mainstreammedia eller vad som helst. Frågan är dock hur man hanterar det i 3D, alltså om man nu (som jag och många av mina (manliga) kompisar) befinner sig i de här klungorna, på köttiga middagar eller bakom en bar i ett dj-bås?

Johan B said...

Man kommer relativt långt bara genom att vara medveten. Faktiskt. Och om man samtidigt agerar i enlighet med de principer man predikar så långt som man kan i sin givna kontext.

En vettig människa jag känner har gång efter annan predikat att bara för att man inte kan eller vill göra allt är inte det en ursäkt för att inte göra lite. Låt oss anta att man tycker att världen är rätt så ond och man går med i förslagsvis Amnesty. Då skall man inte hånas av rättänkande idealister som hänger nere i Sudan och räddar människor undan folmmord med argumentet: "Well, han är bara ytterligare en medelklassinskränt som köper sig lite samvete för 100 kr i månden".

Som den gamla Agenda 21-sloganen: "Think globally, act locally".

Var medveten om vilka strukturer som kan tänkas verka i bakgrunden och när du har möjlighet att agera på ett sätt som motverkar orättvisa strukturer, gör det. Har du två precis jämbördiga kandidater för ett jobb, välj könet som är underrepresentarat i branschen, när du har möjlighet att välja ett könsneutralt ord i ett sammanhang där man brukar välja ett specifikt kön, gör det.

Vi är alla bara människor i slutändan.

mia said...

Men det är väl fan bara att boka tjejer till det trånga båset. Nån passsiv kreddigt smart "medvetenhet" ändrar inget. Ansträng er att boka brudar. Boka brudar. Kolla längre än sköna kill-snoken räcker. Boka nån annan än tre steg på myspace. Gör det nu.

m said...

är jag sjuttio år after i den här diskussionen? när skrevs den?

anyhow....

jag består av den klick som tror att ett uppmärksammande av ett beteende/problem bidrar till medvetenhet och i förlägningen till förändring utan att man i just det uppmärksammandet framför den ULTIMATA lösningen. vi måste ibland stöta och och blöta saker alldelse för många gånger för att inse vad som bör och ska göras (och kanske borde ha gjorts för länge sen). därför
tack för bra inlägg!!!

sedan tycker jag att det finns en fara i det som emil nämner, även om jag ser din poäng och till viss del kan hålla med. nämligen att ett snackande om en speciell grupp cementerar och exkulderar. det är sant. det är en urviktig diskussion. samtidigt finns det en enorm fara i att inte våga prata om saker för en rädsla i att själv förstärka fördomar.
som funademtalism inom religion - ska vi prata tyst om det för att det utesluter? för att det kan skapa rasism?
män som slår, nä, vi pratar inte om det, det cemnterar bilden av män? rasism, nä vi snackar inte om det, då kommer folk att tänka på att det finns.
jag blir mer och mer övertygad på min vingliga men ändå rätt fokuserade feministiska bana att vi behöver prata om hur vi alla är. alla! kvinnor, män överklass, arbetarklass, medelklass, muslimer, kristna, svenskar, iranier, somalier amerikaner bla bla bla i alla oändlighet. för att lära känna peka på likheter och faktiskt i förlängnigen INTE cementera. problemet har ju faktiskt mest varit att vi valt att inte diskutera det som varit normen (man, medeklass, vit och kanske även medelålders). vi måste hitta vad som finns i de stereotyperna också (för de är ju det lika mycket som alla andra) för att hitta likheterna vi alla har med varnadra och den vägen inte rasera våra identiteter men ge oss fler och rörligare. jag tror på ett synliggörande av alla "motsatser" för att hitta rätt (rätt inom citationstecken eftersom jag är så postmodern och rätt såkalrt är olika för olika och dessutom rörligt det också).

så tror jag. därför BRA inlägg johan. och BRA poäng emil, viktig att fundera på. men jag har kommit till annan slutsats.

m said...
This comment has been removed by a blog administrator.
helena said...

ooh, jag fick precis samma insikt när tuffa alliansen spelade på södra bar. manlig gemenskap är fascinerande

Anonymous said...

är inte problemet att det nästan aldrig går att kommentera/kritisera/diskutera män i grupp utan att stöta på motstånd, oavsett om det rör sig om mäns våld mot kvinnor/mäns kollektiva skuld/vuxna män som gör saker tillsammans/hipstermachism/grupprunk? I de exempel jag sett/fall där jag tagit upp ämnet män i grupp, vägrar nämnda män att uppfatta sig som en del av en grupp, samtidigt som manlig gemenskap är det bästa de vet? varför??

roligt btw att alla som kommenterat hittills rör sig i sthlms innekretsar och namedroppar varandra. det finns inget bättre än att byta stad för att få lite perspektiv. ni är fina.

isabelle ståhl said...

Väldigt relevant & intressant, har inte läst nåt liknande nånannanstans.