The importance of "Style négligé"

Här skrevs det ganska så nyligen om en inställning till kläder som är, om inte vacker till utseendet, så åtminstone i tanken. Har ni läst här ett tag har ni insett att det som är vackert i tanken nästan alltid är att föredra framför det som är vackert i verklighetens kalla och flata yta. "Style négligé" är den sartorialistiska morsvarigheten till den logiska filosofins främsta verk, "Tractatus" av Wittgenstein. Det skall redan här, för att förhindra att någon får för sig att jag tror mig förstå "Tractatus", sägas att beteckningen främsta verk är hämtad från de som faktiskt kan något om logikteori och inte alls mitt personliga omdöme. Wittgensteins tes, vad den är må vara, sammanfattades allra sist i boken med orden:

""Whereof one cannot speak, thereof one must be silent."

"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" är den vedertagna svenska översättningen och det skall tolkas som att Wittgenstein med sin bok försökte hitta tankens yttersta gräns, den gräns som sätts av kopplingen mellan logiken och språket, mellan verkligheten och bilden där bilden bara kan beskrivas genom språket. Den yttersta gränsen existerar eftersom logiken, som i sig självt är begränsad, styr vårt språk med vilket vi formulerar våra tankar. Låter det krångligt? Det är det. Det är vansinnigt krångligt och min förståelse av boken var ringa när jag läste den.

Vad jag däremot förstår är essensen och innebörden av "style négligé". Om det kan vi inte heller prata. Pratar vi om det förstör vi illusionen av medveten omedvetenhet och således bör vi vara tysta om det. Har vi förstått "den goda smaken" genom att klättra upp på den klädmässiga kunskapsstegen skall vi, i Wittgensteins anda, sparka undan stegen och falla fritt med den säkra insikten att vi har haft kunskapen för att sedan negligera den.

I relation till vår senaste Lokko-post läste jag på ett klotterplank att folk ställde sig frågande till hans tes om att det kläder blir intressant först när man klär sig i subkulturell kollisionskurs och har på sig Ralph på Debaser eller Kånken på Köket. Skribenten ställde sig frågan om hon borde blondera håret och operera in silikonbröst och sedan gå på indieklubbar bara för att vara motvalls. Det skulle inte vara "style négligé" men det är ett skulle vara ett beteende som teoretiskt sett bör placeras i samma fålla. Att förstå koderna, att ha dem inhamrade i sin ryggmärg tillåter oss att stiga utanför den subkulturella konformismens mänskliga gentrifiering, där det enda som skiljer en fredagskväll på Street eller Spy Bar från 7-11-butiken på hörnan är musiken, och åtminstone på något, rätt komplext sätt, bli fria.