Jakten på estetisk perfektion

Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.