2006/09/11

Maktspråk: Uruselt


”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”
Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
Nej allt som oftast får armbandsur att tänka på de sleevenotes som återfinns i Pulps sorgligt bortglömda This is Hardcore. Musiken är intressant studie av en människa och en musikgrupp stadd i upplösning på grund av överintag av rekreativa droger. Men jag finner nästan hårdporrsestetiken i häftet det mest intressanta med skivan, de sterila hotellmiljöerna, de solariebrännor som glittrar, allas trötta ögon och det hårda sminket som kontrast mot dålig hy. Och där på insidan av häftet uppenbarar han sig, Mannen, med en sidenmorgonrock, kontrasterande hårda ögon och en riktigt STOR klocka på armen.


Nu åker jag på konferens till Bryssel, men under min frånvaro så läs den här utmärkta artikeln om konstnärer och deras kläder.

2 comments:

Klas bas said...

Ursäkta göteborgskan, men irritation över armbandsur och påminnelsen om en av 90-talets mest spelade skivor gör det här till ett klockrent inlägg.

Utöver bilderna och musiken (TV Movie, A Little Soul, Glory Days) så får vi ju genom texthäftets devis ett stilideal att följa:

"It's okay to grow up - just as long as you don't grow old..."

Blancaflor said...

Jag tycker att Cartier gör flera herrur i klassisk modell som inte ser brackiga ut.