Rörelse: Varför handlar allt om England i slutändan?

Popkultur, den variant som jag bekänner mig till och frenetiskt utforskar vid varje tillfälle jag kommer åt, strömmar på något sätt alltid genom England. Vi kan inte komma ifrån det hur mycket vi än vill. När jag våren 2000 ensam gick på bögklubb på en liten trång bakgata i Meatpacking district på Manhattan, lyssnade på underbar amerikansk house och lite lätt skräckslagen stod i utkanten av dansgolvet så var det engelsmännens fel att jag var där. Eller deras rätt kanske man skall säga. För om Danny Rampling och hans vänner inte hade åkt till Ibiza den där sommaren 1986 eller om Mike Pickering inte hade tagit med sig CeCe Rogers “Someday” hem från Chicago och furiöst pumpat ut den över Haciendas dansgolv då hade jag inte stått där, knutit näven och dansat till “Ibo Lele”. Det är engelsmännen det kommer an på. Men varför är det så?

Min tes är kort och koncis men förmodligen alldeles för förenklad för att stå tidens test och tand (och verkligen ingen akademisk granskning) men det är ok, det här handlar om popkultur och då är varje skrift flyktig som ett sandslott I vattenbrynet.

England har ett sånt inflytande på populärkultur, inklusive hur vi klär oss givetvis, pga. av dess traditioner och engelsmännens förmåga att ständigt bryta mot dem men samtidigt anamma dem. För varje ny revolutionär våg av kulturyttringar finns det en klar och tydlig fond att kontrastera sina åsikter mot, för varje ny DIY-rörelse finns det en lika klart definierad DDIY (Don’t do it yourself)-rörelse. Det här skapar livskraftiga subkulturer som sprider sig som ringar på vattnet i vår allt mer lättrinnande värld.

Vad jag säger är helt enkelt att vi måste tacka gentlemännen från St. James lika mycket som Vivienne Westwood för punken, överhuset lika mycket som Paul Oakenfold för acid housen och Churchill lika mycket som Pete Meaden för modskulturen.

Tack alla ni konservativa engelsmän för att ni gett oss en väg in till hela världens popkultur. Från botten av mitt hjärta, tack.