Andres om musik och kontext

Det blev en del reaktioner på den förra delen av vår långa, långa Andres Lokko-intervju. Det är förståeligt. Det finns förmodligen inget som är så, i populärkulturella kretsar just nu, ickepolitiskt korrekt som att både intervjua Andres och att göra det utan den explicita intentionen att skriva ned honom. Det kan jag förvisso acceptera, Andres har och har haft oerhört mycket att säga till om i den svensk populärkulturdebatten, kanske för mycket om man skall vara helt ärlig och givetvis är det något som sticker i ögonen. Dessutom har han försvunnit från den absoluta centerpunkten för svensk seriös musikjournalistik vilket föranlett vissa att kalla honom för föredetting och passé.

Det jag inte kan acceptera är att det här skulle göra det mindre intressant att intervjua honom och fråga honom om hans åsikter om många av de ämnena vi skriver om på TWWW, det vore närmast tjänstefel av mig att inte ta den chansen när jag får den. Men det vi måste hålla i bakhuvudet är att det vi får är Andres åsikter om kläder och musik och inte en bibel att läsa likt en bokstavstroende. Det är både ni och vi alldeles för intelligenta för.

Vi tar vid där vi slutade förra gången och jag frågar Andres om hans skrivande har förändrats när han inte längre har en plattform för sjuttonsidorsartiklar om en man i lårhöga strumpor och lackskor.

A: Ja, med nödvändighet har det förändrats. Sedan ungefär 2000 har jag befunnit mig i en kontext där jag måste formulera mig kortare och det tar förvånansvärt kort tid att vänja sig även om jag kan tycka det är precis lika svårt att skriva kort som att skriva långt. Målet, oavsett vad, måste fortfarande vara att skriva en text som blir ihågkommen längre än vad skivan blir det.

J: Tycker du det är viktigare att komma ihåg texten längre än skivan?

A: Ja, gud ja.! Varför skulle annars blir musikjournalist? För att skriva konsumentjournalistik och berätta om låtordningen på plattan? Det är klart att texten är viktigare än subjektet. All annan ambitionsnivå är meningslös.

J: Även för läsaren och sedermera lyssnaren?

A: Läsaren och lyssnaren är två helt skilda saker. Texten skall väcka intresse för att du skall höra skivan., självklart, men att berätta att det är gruppens fjärde album och basisten är skicklig, får det dig att vilja köpa skivan?

J: Var läser du om musik idag?

A: Jättebra fråga. Jag funderar på det själva dagligen vad jag läser och varför jag köper alla de förbaskade gamla herrtidningarna om musik, t ex Mojo. och Uncut varje månad när de ändå blir liggande olästa.

J: Men om man vill lära sig om popmusikens historia och bakgrund för att förstå vad som händer idag, är det inte de man skall läsa då?

A: Nej, då får man avsmak.

J: Vad borde man läsa då?

A: Då skall du nog läsa litteratur. Litteratur som skrivits på plats, som har sammanfattat ett nu, hur ett visst skeende upplevdes för länge sedan. Bara för att popmusiken numera är uråldrig innebär inte det att historielektionerna skall bli tråkiga. All kulturjournalistik måste ta avstamp i ett nu, det måste finnas en anledning till att berätta en historia. Om Mojo skulle ta ett större grepp och inte bara rikta sig till 60-åringar så skulle deras artiklar handla om varför Diors Hommes kläder ser ut som omslagen på The specials album. Därmed placerar vi ett gammalt skeende i ett nu och kan berätta historien.

Här driver diskussionen iväg mot retrofuturism, Big Brother voyerism och Pete Dohertys evinnerliga återupprepande av rockmyten med sin heroinobsession och skandalomsusade spelningar. Jag styr upp diskussionen på banan igen genom att fråga honom om de som dekonstruerar myten om rocken snarare än att spä på den, Embassy.

A: Jag är helt jävla hooked på dem. Jag tycker jätte, jätte mycket om Embassy, The tough alliance och hela Serviceklicken med Ola i spetsen. Samtidigt som jag säger det måste jag också påpeka att det är en väldigt stor skillnad mellan Serviceestetiken och hela antirockfalangen med Jet Set Junta i spetsen eftersom det är det mest konservativa och trötta vi har. De får Per Bjurman att framstå som icke-konservativ. Jag har haft den här diskussionen med Stefan Zachrisson ett flertal gånger och min ståndpunkt är att den världen helt stagnerad och en värld där ingenting händer. (Stefan Zachrisson är legendarisk redaktör för numera utdöda publikationen Benno, red kommentar)

J: Men jag ser inte riktigt Embassy som en del av den världen?

A: Nej, det gör inte de heller om jag förstår saken rätt. Men jag ville bara påpeka att det är en väldigt stor skillnad.

J: Är de mods då?

A: Ja, verkligen. I synnerhet Tough Alliance. De är snyggare. Jag tycker det är knepigt att prata och skriva om TTA och Embassy, de är lite för nära mig själv och vad jag har sagt och gjort. Det är nästan som att skriva om sin bror, så ja, jag älskar dem som vore de familjemedlemmar trots att jag knappt har pratat med dem.

J: Var du på konserten med Embassy på The Social tidigare i vår?

A: Nej, jag var tyvärr i Glasgow då men jag skickade dit lite vänner för att kunna rapportera.

J: Jag har aldrig sett så många Lacostetröjor på ett och samma ställe förutom på golfklubbar. De är tydliga vänstersympatisörer och plockar upp överklassattribut som Lacoste, vad är grejen med det?

A: Det där är ju en annan orsak till att jag är väldigt överrens med dem om väldigt mycket. Vi måste sätta deras kläder i ett sammanhang. Om du går till Stureplan i Ralph Lauren blir det helt ointressant men om du går till Debaser i samma kläder, eller ännu hellre spelar på Debaser i samma kläder, då blir det intressant. Göteborg är, tror jag, mer än Stockholm en svartklädd punkstad där de rebelliska elementen är väldigt enkla att läsa och tolka, se bara på bröderna Birro, och att då som TTA och Embassy, klä sig som stadens seglande överklass är mycket intressant.

Deras förhållningssätt påminner om The Falls sångare Mark E Smiths i början på åttiotalet. Han hatade The Clash eftersom han tyckte de var töntiga konstskoleelever som klädde ut sig medan han själva alltid klädde sig i tenniströja, en trevlig slipover från Marks and Spencer, slacks och loafers. På det sättet utmanade han sin samtid och hela punkvågen mer än vad The Clash någonsin gjorde.

J: Men är inte TTA med sin casual/terracestil en väldigt enkel tolkning av brittisk subkultur. Lite Fred Perry, lite obskyra soulsamplingar och så på med ett housebeat?
A: Ja, till viss del men det ligger ett svenskt filter över allting. Försök sälja in TTA till en engelsman, det går inte! Jag försöker spela Embassy och TTA för folk här och ingen fattar någonting, Bob Stanley från St. Etienne undantaget. Spela det för en AR-människa och de får en glosögd South Park-blick och stirrar bara rakt fram.

J: Så du menar att hela Servicegrejen bara funkar i Sverige eftersom vi har de andrahandsreferenser till Storbritannien som vi har?

A: Absolut, Service är det svenskaste vi har. Det är svenskare än Ulf Lundell.

J: Hur många skulle hålla med dig om det tror du?

A: Ganska många tror jag. Det är det som är vackert med det. Den här referenstolkningen och den nästan överanglofila inställningen till musik, mode och modernism är något som är väldigt svenskt och det är också här som resonemanget börjar närma mig själv och jag känner mig obehagligt medverkande till någon form av bakgrund. Jag vet att jag inte borde prata om det här själv men jag kommer inte ifrån det när jag hela tiden snappar upp små referenser som jag undrar om jag inte själv har använt tidigare.

Här blir jag lite tveksam till om Andres verkligen har rätt. Oavsett om tolkningen och användandet av vissa referenser till brittisk popkultur är en väldigt svensk företeelse så är det en företeelse som är oerhört begränsad i de breda svenska folklagren. Oavsett om den lilla subkulturella klicken bara existerar i Sverige så kan vi inte applicera den på hela Sverige och kalla det svenskt, hur mycket jag än skulle vilja att vi kunde göra det. Det är egentligen lika inkorrekt som att kalla Stureplanskulturen för svensk då den enbart existerar på riktigt för ett par tusen personen i Sverige. Andres fortsätter:

A: Det som är så häftigt med Embassy och TTA är att de verkar och agerar i en kontext. Det är precis som med Primal Screams ”Screamadelica” från 1991 som krävde en viss DJ-spelningen efter konserten, den här drogen på dansgolvet och den där klubben där ”Come together” blev ett anthem. Jag tycker att Screamadelica idag är en ganska olyssningsbar skiva men då, i sitt sammanhang var den fantastisk. Plockar vi ur TTA ur sitt sammanhang så funkar det inte men det har vi som svenskar oerhört svårt att göra eftersom vi fattat prylen. Några av oss i alla fall. Plockar man bort TTA från Sverige och spelar det för någon från Nya Zeeland så blir det konstigt.

J: Jag har haft långdragna diskussioner med rockdinosaurier på Blekingska nationens klotterplank som hävdar att TTA, Embassy, Jet Set Junta och Ebba von Sydow är i stort sett samma sak eller åtminstone tecken på samma underliggande ytlighet i samhället. Är det ytligt?`

A: Nej, det är verkligen inte ytligt.

J: Men varför tycker då de som har alla Bob Dylan plattor i bokstavsordning att det är det?

A: Är det verkligen de som tycker det är ytligt? Jag tror att de som verkligen tycker det är ytligt är de som är så pass nära att de borde gillar det. Det som är så långt borta från en själv att det är självklart att man inte tycker om, det hatar man inte, det är man likgiltig inför. Det som ens vänner tror att man nästan skulle kunna gilla, det är det man hatar.

J: Hur har Internet förändrat musikjournalistiken nu när möjligheten att direkt bara ladda ned musiken från illegala bloggar existerar?

A: Jag tror att den saken har förändrat musikjournalistiken alldeles för lite.

J: Min tes är att om vi tidigare hade en kanon som till viss del var satt av tidningen ”Pop” så har vi idag en mängd bloggar som skriver om musik och postar låtar snabbare än vad jag hinner med att ladda ned.

A: Jag vet hur det känns.

J: Och utbudet har svämmat över och smaken har blivit oerhört bred på något sätt.

A: Nej, den har blivit ännu smalare!

J: I så fall har det skapats många fler spetsar och fler olika genrer finns plats på kartan eftersom ingen redaktör bestämmer vad som är ok att publicera.

A: Alla vill vara olika på samma sätt eller vad den där jävla Willie Crawfordskivan heter. Den sortens konformism är ganska är förödande. Jag älskar subversivitet om den genomförs av en enda ensam människa. Gruppsubversiteten är dock som ett omodernt flockbeteende, ”det här är vi och det här tycker vi om”, som är väldigt kreativitetsdödande och väldigt förutsägbart, väldigt fort. När det utvecklas till att det här är vår lilla kanon så är det skitsamma om det är en större eller mindre grupp människor som bekänner sig till den, det är lik förbannat konservativt.

Här glider diskussionen åter in på Jet Set Junta, Benno och jag påminns om de ständiga debatterna mellan Stefan Zachrisson och Andres under nittiotalet. Stefans artikel om att all svart musik är ointressant och Andres eviga upprepning om att Bennovärlden positionerade sig mot det de inte tyckte om snarare än för vad de egentligen tyckte om, varifrån hela indieidén om att man varken kan eller vill gilla något som en person från ”fel” läger också gillar. Andres tar upp nya tidningen ”Ondskan”, som han förvisso önskar allt gott, men som han påstår har misstagit intelligens för att använda svåra ord och ersatt intellektualism med komplexa konstruktioner och för många prefix. Jag vet inte vad jag skall tycka. Jag ser både Andres och Jet Set Junta som uttryck för något som i botten kämpar för att erbjuda något för de som vill läsa om något annat än färdigtuggad vällingspop i kvällstidningarna. Att de sedan positionerar sig mot varandra beror till viss del på skillnader i förhållningssättet mot popkulturen men framförallt på en flagrant smakskillnad.

Andres för tillbaka diskussionen på spåret genom att återgå till ursprungsfrågan:

A: Om vi återgår till bloggarnas inflytande över musikjournalistiken så tror jag att de påverkar mest i den aspekten att de kontinuerligt och interaktivt håller koll på allt som händer inom musikvärlden. Här har bloggarna ett enormt inflytande på ”riktiga” musikjournalister. Jag tror, t ex att Sonicredaktionen läser allt, precis allt som skrivs på i stort sett alla svenska musikbloggar. Det märks på vad de väljer att bevaka och skriva om.

Fenomenet är tudelat, det tvingar journalister att vara på tårna och hålla sig á jour med det som händer men samtidigt skapas också en känsla av att man tror att det finns en mer äkta sanning ute på nätet. Att det faktum att folk skriver gratis per automatik skulle göra texten mer sann och ärlig. Det här märktes väldigt tydligt när svenska journalister skulle recensera Primal Screams senaste singel och de positionerade sig i förhållande till vad de s.k. indiekidsen tyckte om singeln ute på nätet. Man skall inte lyssna på vad andra människor tycker, särskilt inte som musikjournalist, då blir det ointressant.

När vi kom hit i intervjun var nog både mitt och Andres huvud så fullt av referenser, metareferenser och ofullbordade tankespår att jag var tvungen att styra in intervjun på enklare saker igen, kläder. Vi kom överrens om att det finns något utsökt tilltalande i att få kläder uppsydda även om att jag skulle föredra att hänga på mig en Timothy Everettkostym medan Andres helst skulle vilja dra på sig ett par handgjorda skor från någon av skomakarna på Jermyn Street. Vi var vidare överrens om att det vore trevligt om ens mått fanns nedskrivna någonstans så att var man än var i världen kunde ringa sin egen skräddare och be honom sy upp en skjorta i det där underbara tyget man råkade hitta på en sweatshop i Indien.

Någonstans här driver diskussionen också alltför långt ifrån rubriken ”Andres om musik och kontext” och börjar istället handla om varför han flyttade till England, informationsstress, den goda texten och kanske framförallt om hans kommande bok. Det enda jag kan lova er är att den texten också kommer publiceras här på TWWW, jag kan däremot inte säga något alls om när. Just nu är jag nämligen alldeles för upptagen med att fundera på plagget solbränna, förfesta högst upp i Turning Torso och lyssna på L’amour á trois DJ-spelning på Retro vid Möllan på fredag för att kunna kondensera Andres ord till läsbar text. Jag är alldeles övertygad om att ni klarar av att vänta ett tag till när ni har varit så tålmodiga med den här texten.

Personligt: Semester

Som ni kanske märker så har TWWW inte uppdaterats så ofta den senaste tiden. Från min sida beror det på värmebölja och hög arbetsbelastning. På fredag börjar jag min semester vilket innebär att nog kommer bli ännu mindre postande framöver då jag planerar att fly långt från kläder i allmänhet och internetuppkopplingar i synnerhet. Först ska jag till fjällen. Spänner på mig min ryggsäcken och försvinner in i Sveriges sista vildmark med två vänner, mina tankar och alldeles för lite mat. När jag kommer hem så är det dags för två spelningar med mitt band på Emmaboda och i Bräkne-Hoby. Kom dit, hugg tag i mig och säg hej, om du råkar vara i närheten. Det kan bli sommarens helg. Efter det drar jag till Barcelona någon vecka och planerar sen att sola mig brun på Bohusläns klippor och dricka alkohol i Göteborg. Sen är det höst och bara mörker, mörker, mörker och trevliga poster på TWWW. Aja, så farligt är det inte, någon spontanpost hinner jag kanske med innan dess. Vi ses!

Stilikon: Stina Nordenstam

Jag har en känsla av att Stina Nordenstam skulle avsky att bli utnämnd till stilikon av någon anledning. Men jag vet inte säkert och jag kan inte riktigt ta den hänsynen. Förlåt Stina.
Första gången jag hörde hennes musik och riktigt lyssnade var i ett kaotiskt skeende av mitt liv. Jag hade stora problem i mitt dåvarande förhållande och jag minns inte mer än att det var en natt av tårar och tandagnisslan. Soundtracket till detta var Stina krispigt sorgliga röst och fantastiska melodier ackompanjerat av metalliska trummor och ackord. Jag blev oerhört illa berörd av musiken och kunde inte under en lång tid höra en låt av henne utan att känna en tjock ångestklump i magtrakten. Först ett tag senare började jag lyssna igen och då med besked. Numera är hon en standard på skivtallriken och jag kan se både ren skönhet och lite hopp i hennes förföljande kompositioner.
Stina Nordenstam har en tilltalande integritet som känns både chosefri och nödvändig. I de fåtaliga intervjuer och bildsessioner som finns så framträder en person med sällsynt god smak och en ovanlig förmåga till att byta skepnader. Kläderna hon burit framför kameran skiftar alltför mycket för att ge en enhetlig bild men jag förknippar henne främst med stora luftiga kappor och koftor som är för långa i ärmarna. På ena bilden är hon en åttiotalsstylad Lisa Stansfield, på nästa en flicka som blickar ut över en sjö i motljus och på den tredje en trasigt skön kvinna i vita stövlar och röd ögonskugga. Hon är hela tiden undanglidande och faktiskt en av de första jag såg med tatuerad stjärna på överarmen.

"Clothe Yourself well for the Wind"

Plats: Hemma

Det har varit en händelserik helg. Minst sagt. Gigantisk övervikt, instängd mellan två diskuterande damer på planet och med en kropp uttorkad till bristningsgränsen närmade jag min nollpunkten när jag till slut, med åtta väskor, ramlade in i min lägenhet på lördagseftermiddagen. Men nu är jag här, mina kläder och skivor är uppackade och Danny Krivits rötter har gjort mig sällskap en stund nu i det underbara svenska kvällsljuset utanför fönstret.

Modevisningen. Igår gick den av stapeln. Den var om inget annat, intressant kan man säga. Det dröjde ett bra tag innan någon enda dök upp och sa hej. Jag och Johan S hade redan druckit upp rosévinet och lyssnat på min specialbrända platta minst två varv då "r" kom med två goda vänner på besök. Han hade lovat rosévin om jag hade tilltugg. Jag hade Mariekex, han hade inget alls. Först blev vi alla lite kollektivt besvikna men det skingrades snart när vi började prata om musik och kläder och mumsa på Mariekex. Jag tog givetvis bilder på alla de fyra indieklädda herrarna men problem har uppstått. Min digitalkamera, som har några år på nacken, kräver en USB-koppling som jag inte sett sedan jag tappade bort sladden till den. Min sladdpåse är överfull med olika USB-sladdar men alla skrattar mig rakt upp i ansiktet och visar sig vara bara en gnutta för stora för att passa kameran. Så fort jag hittar en lämplig sladd kommer bilderna givetvis att slängas rakt upp här.

Som tidigare nämt kommer det bli lite långsammare här framgent när det gäller takten på postningar. Semester, vila och oändliga rader av böcker att läsa hägrar från tisdag och framåt och jag tror inte gärna familjen vill att jag både blockerar deras telefonlinje och avhåller mig från att umgås med när vi nu råkar vara på samma ställe för en gångs skull. Men jag kan låta meddela att det kommer bli en del postningar om olika sorters män här framöver. Det här var ett av ämnena som vi behandlade på modevisningsfilten igår, de olika sorters män som finns. Vi tog på ett naturligt sätt avstamp i "Single Malt"-mannen och gick via "Saker-i-bältet"-mannen hela vägen bort till "Dreads"-mannen. Jag återkommer i ämnet, nu skall jag jag dricka rosévin på Fredhälls klippor och diskutera poststrukturalism. Det kommer, som alltid, bli mycket spännande.

Personligt: Farväl London, godmorgon Stockholm

Nu kokar London igen. Det kokade ju här borta för några veckor sedan med, men då var det fotbolls-VM och pubfyllorna stod som spön i backen. Nu kokar London för det är precis lika varmt här som det är i Sverige och idag, just idag, är det sista dagen jag har kostym på mig på säkert en månad. Efter alla timmar i vad som förmodligen är en av de sämsta tunnebanorna i världen iklädd kostym, slips, välpolerade skor och en trött och glåmig blick kommer Johan att leva upp igen. Han kommer kokettera med vita shorts (skall jag sluta tjata om shorts nu?), endast använda mockasiner och flip flops och klä sig i slarvigt knäppta skjortor intill förbannelse.

Han kommer dricka rosévin med familjen, drinkar med flickor och öl med sina allra bästa vänner. Han kommer säkert bli alldeles för berusad några gånger i Stockholms innerstad och han kommer utan tvivel dansa till electropop i Malmö. Johan kommer helt enkelt ha semester om ungefär tre timmar. Johan tycker det är något av det bästa som hänt i sommar.

Om det blir så att Johan inte kommer åt att uppdatera sin blogg lika regelbundet som han gjort under de senaste månaderna så ber han om ursäkt för det men hur skall man kunna välja datorn framför stranden i Tylösand eller klipporna på Fredhäll?

Oavsett vad så hälsar hälften av TWWW våra läsare en alldeles fantastisk sommar. Och säger "På snart återseende".

Uppdatering: Jag kommer givetvis finnas för allmän beskådan på vår modevisning på söndag. Glöm inte den nu, klockan två, Humlegården.

Stil: Vem gör Galliano glad egentligen?

TWWW har inte handlat speciellt mycket om haute couture i dess renaste form hittills. Den kommer nog inte heller att göra det i framtiden heller, i alla fall inte från min sida. Jag kan alldeles för lite och det känns som den delen av modevärlden bör hållas stängd och förborgad för att man skall kunna upprätthålla någon sorts nykterhet i sin syn på kläder. Men jag kan bara inte låta bli att snegla lite på höstkollektionerna som nu rusar förbi på diverse runaways i Paris. Jag fastnar direkt vid John Gallianos Diorkollektion och kommer inte vidare. Det är rymdskepp, sjöjungfrur, pärlor och haremsdamer. Det är sjukt och utflippat. Det ser för jävligt ut, rent estetiskt. Men det är oerhört fascinerande. Man kan inte låta bli att imponeras vad man kan göra med nål, tråd, tyg, diverse metallställningar och lite plast. Det är sammanhållet samtidigt som det spretar åt alla håll. Det är galet kreativt, ett sinne utan begränsningar och ramar. Är det konst? Är det kläder? Är det bra? Vem gör Galliano glad egentligen, där han ler iklädd sina anskrämliga notbyxor?

Stilikon: Niles Crane

Igår gick världens bästa sitcomavsnitt på Comedy Paramount här borta i England. Jag kom hem halv elva från rosevin och snuskiga skämt med en av mina förälskelser under den här våren och slog på TVen och som alltid är det "Frasier" som håller hov. Han gör det varje dag mellan tio och elva. Det är smått fantastiskt när man tänker till eftersom han gör detsamma mellan sju och åtta. Summa sumarum innebär det här att man kan få fyra episoder "Frasier" under en och samma kväll. Och folk tror att Crystal Meth är beroendeframkallande!

Igår försökte Frasier och Niles ta sig in på det mest omsusade haket i Seattle vilket visar sig vara ett day-spa (dagspa, finns det ordet?) med fantastiska aromaterapier och lika fantastiska priser. Har ni sett avsnittet vet ni att det här är sitcom-bliss, det är 23-minutershumor precis lika fantastisk som Seinfelds "Magic Spit"-avsnitt eller valfritt "Scrubs"-avsnitt. Jag vek mig i soffan av skratt, dels för att jag var smått berusad men framförallt för att Niles Crane förmodligen är den roligaste karaktären någonsin på TV.

Han är inte bara rolig, han är en stilikon om någon. Hans Zegna-kostymer med vansinnigt hög midja och hängslen får mig att häpna över hur väl seriens stylister klarar av att fånga neurosen hos en överbetald socitetspsykolog. När Niles och Frasier dricker sina cappucinos på Cafe Nervosa är det inget annat än en metafor för de båda karaktärernas maniska besatthet av god smak och vackra kostymer.

Från Wikipedia:

Nervosa, is a feminine Italian and Latin adjective, meaning "nervous," as well as a psychological term meaning "the deliberating psychological addiction to an object, belief or behavioural pattern."

Jag hoppas inte jag blir som Niles när jag växer upp och slutgiltligen blir det som skulle kunna kallas för en man men jag hoppas för guds skull att jag behåller min (eller hans) passion för vackra saker, må det vara tankar eller välvävda ulltyger i sobra färger.

Stil: Kläder att vara blå i

Ibland känner man sig helt värdelös, vilsen och kass. Livet är inte på rätt ställe. Allt man tar på sig ser fult ut, håret är en risbuske och man vill helst gömma sig för alltid. Det händer oss alla. Hoppas jag i alla fall. Att stänga in sig med en massa godis, sina favoritskivor och en bra bok eller dvd kan vara en god lösning om man inte ha några tillfälliga kickar eller självbekräftelseportioner tillgängliga. På vägen till affären döljer jag ofta huvudet i min lovikka-mössa och har min skönaste parka till ett par grå snowjoggings. Efter att ha handlat det jag behöver till ett alldeles för dyrt pris och sett till att jag har mitt favoritthé hemma så är det dags att byta om till de speciella kläderna. I mängder av hollywoodproduktioner så favoriseras träningskläder av sweatshirtkvalité till sådana här aktiviteter, men jag föredrar pyjamas. Vi riktigt kall väderlek utomhus har jag en kritstrecksrandig mörkblå i flanell med bälgfickor och slag, vilket gör att man kan gömma godis i den eller med fördel måla akvarell om man känner för att leka konstnär. Den är varm, bekväm och gör att man inte känner stick från yllefiltar. Mellanvägen är ett par rutiga flanellbyxor och till det en röd XL t-shirt med ett Hot Snakes-tryck inköpt på deras sista spelning förra året. Vi riktigt varm väderlek har jag en ljusblå pyjamas i tunntrådig sanfordbomull, också den med slag och bälgfickor. Iklädd något detta gråter jag gärna i broderade näsdukar till en Sofia Coppola triptyk (Lick the Star, Virgin Suicides, Lost in Translation), njuter av ett epos som Hero eller ryser till Laberinto del Fauno (kan laddas ner olagligt). Två böcker som jag tycker passar är Brev på Födelsedagen av Ted Hughes och Amsterdam av Ian McEwan. Musiken är essentiellt och sex punkter på ett papper blir:

1. The Montgolfier Brothers - The World is Flat (The World is Flat)
2. Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv (USA October Tour Ep 2005)
3. Vitesse- 2nd Tought (What Can Not Be, But Is)
4. My Favorite - L=P (The Happiest Days of Our Lives)
5. The Pines - the rest (True Love Waits Volume Two)
6. Comet Gain - Fingernailed For You (City, Fallen, Leaves)

Så när bivaxljuset är tänt kan man luta sig tillbaka, ta en sipp från koppen eller vinglaset och låta Roger Quigleys röst omsluta sitt svårmod med vetskapen att man är perfekt klädd för tillfället.

"I’ll be the apple of your parents eyes and
They’ll raise a glass to us and
I won’t drink the bottle dry
We’ll wake each morning and
We’ll count our lucky stars
There’s no relationship as strong as ours and
We’ll share in half our problems
We’ll talk our worries through
There’ll be no little secrets
That I hold back from you

...You’ve got suspicions and
You say you’ve got proof
That my commitments float
That I can’t speak the truth
That I am lost and I am scared and
The lawyer’s waiting so I meet you there

...We’ll never share our problems
Or talk our worries through and
All those little secrets will make their way to you
You’ll find fulfillment
I’ll play and lose the way and
We won’t raise that family."

Stil: Wimbledon - framgång eller förfall

Ett stort sportevenemang tog slut igår. Nej, jag menar inte fotbolls-vm och nej, jag tänker inte kommentera Zidanes skalle och den rena glädje jag kände när Italien vann. Jag tänker istället på Wimbledon. Dansk tv hade den goda smaken att sända finalen och jag låg och halvsov i min soffa tillsammans med en skål körsbär och såg på när Nadal och Federer bomarderade varandra på den slitna gräsmattan. Även om tennisen idag är oerhört tråkig jämfört med den på eleganten Edbergs tid så är Wimbledon som sådant väldigt tilltalande ur ren stilistisk synpunkt. Jordgubbar, champagne, grönt gräs och all denna bländande vithet. Det var längesen tennisen var den vita sport som manliga modemagasin gillar att schablonisera kring, men just dessa veckor återfår den lite av sina forna glans eller i alla fall brist på smaklös design. Alla bjärta kulörer är portförbjudna och det är något speciellt med den färgkombination som sugsesteras i spelet mellan det gröna och vita. Domare och bollkallar har också till hittills burit kostymer i diskret grönt, men i år har ett brott mot traditionens lagar skett. Det har varit mycket fuss kring de kostymer som tävingsledningen låtit Ralph Lauren kreera och dessutom ett positivt sådant. Jag är dock inte speciellt nöjd och håller Gatsbyreferenserna stången och tänker istället mer på de städrockarna man ser på plastiga kontinentala hotellkedjor. Jag vill ha mitt Wimbledon konservativt, vitt och grönt cardiganlurvigt. Inte såhär! Vad händer härnäst? Snart är väl det enda man kan vara säker på att få se under turneringen de famösa engelska streakarna.

Händelse: Demokratisk modevisning

Så var det bestämt. Sartorialister av alla kön, bereden eder på sommarens stora egotripp. The way we wear bjuder in till modevisning av sällan skådat slag där ni, läsarna, får spela rollen som bärare av de allra mest välkomponerade klädkombinationerna. Ni paraderar och spelar påfågelroll medan vi fotar, bjuder på kakor och saft och spelar all den där musiken som vi gillar.

Plats: Humlegården, Stockholm, T-bana "Östermalmstorg", Röda linjen
Tid: 16:e juli, någon gång på eftermiddagen (exakt tid meddelas givetvis på er favoritblogg senare)
Hur: Fantasifullt och smakfullt kommer belönas. Det kan vara allt från en välavägd kostym till en perfekt matchning mellan en välskuren kjol och kanske en fantasifull hatt. (Generellt sett är det för få som bär hatt).

Vi håller er uppdaterade om saker och ting ändras.

Uppdatering:

Så var det bestämt då. Den 16:e gäller fortfarande med en liten reservation. Vi gör det bara om det inte regnar. Om det regnar vill varken ni eller vi huttra i en blöt park.

Vi kommer att finnas vid parkens södra ände, inte långt från fontänen utanför Spymlan som Spy bars uteservering numera kallas i folkmun vid sisådär 13-14 och så stannar vi så länge folk kommer. Ett tips är att inte vara där för tidigt då vi förmodligen kommer vara en gnutta slitna och inte springa ut i ottan.

Wheee!! Bloggtoppsnoja

Att blogga är att finnas. Men man finns bara om man syns. Eller läses är väl mer korrekt när det gäller bloggar. Att blogga är en egosmekning eller en brutal upptäckt att ingen vill läsa om dig eller om det du tycker om. Därför tittar vi bloggare ständigt på bloggtoppen.se för att se huruvida man är populär eller inte. Så enkelt är det. Alla gör det, inget att skämmas för.

Idag, ganska exakt just nu, ploppade TWWW in på modekategorins förstasida på bloggtoppen, dvs. nu är vi en av de 25 mest lästa modebloggarna i Sverige. Det gör att jag klarar av de sista två timmarna här på jobbet, ifyllande relativt genomtrista testscript för kundvårdsrapporter. Låter det trist? Det är lika trist som att ha ett inflammerat vänsterknä när man är på världens bästa houseklubb och bara vill dansa.

Tack kära läsare för att ni väljer att återkomma hit och läsa våra pretentiösa och ibland bagatellartade texter. TWWW hoppas att er helg blir lika trevlig som ni önskar den skall bli. Om inte ännu trevligare.

Plagg: Svanktatueringen

Ni har sett dem förr. Tatueringarna i svanken alltså. Med ett par upphasade stringtrosor uppstickande ur byxlinningen som trogen följeslagare. Ni har sett dem och ni har tittat på dem med samma förfasning/tjusning som man tittar på en bilolycka med när man åker förbi dem på motorvägen. De är som en solförmörkelse, man vet att man blir skadad av att titta på den men det är helt omöjligt att inte göra det. För man måste ju titta efter noggrant, täcker månen verkligen solen eller är det så att världen faktiskt håller på att gå under?

Ursprungligen en "rite of passage" på öarna i Indonesien är nu tatuering en lika vanlig del av vårt svenska samhälle som mellanmjölk och Herrgårdsost. Via sjömän och kriminella till hjärtat av det svenska folkhemmet, svanken. Min fråga är enkel men jag är rädd att svaret kommer dröja. Varför?

Jag kan absolut se vikten och poängen av tatueringar i ett samhälle där de fysiska påfrestningarna för överlevnad sträcker sig längre än att plocka upp färdiglagad mat från en frysdisk och klicka in rätt tid på micron. I ett sådant samhälle står tatueringen och framförallt riten när den ristas in för ett prov på att man klarar av att leva som vuxen i ett samhälle som kommer behandla dig direkt fysiskt illa. Där är tatueringen berättigad och är en välfungerande symbol för vuxenheten.

I vårt samhälle tillhör gemene man inte längre några stammar, det finns inte längre ett behov att visa sin vuxenhet genom att hamra in bläck i underhuden och ändå finns de där, strax ovanför HM stringtrosan, svanktatueringarna. Jag ställer mig, stirrande och frågar mig, varför?

Josef, tatuerad, säger: Min tatuering för mig är något högst personligt. Den valdes efter åratal av funderande. Jag förstår dem som tycker tateringar är vulgärt. Jag kan dock inte förstå dem som märker sig livslångt med ett kinesiskt tecken, en tribal eller något annat ur tatuerarens pärm, det vore som att välja att bära samma H&M-skjorta genom hela livet. Då förstår jag bättre dem som har robotar, hundar etc. även fast jag sällan tycker de är vackra. En del tycker säkert inte min är vacker. Det är ok.

Stilikon: Truman Capote

Truman Capote var helt klart en motsägelsefull person. Jagad av sin bakgrund och rädslan av att inte räcka till så berättar de flesta biografier att Truman inte bara var besatt av hur hans författarskap togs emot, utan även av sitt yttre. Tidiga bilder på honom avtecknar honom i t-shirt, något som visar på det armod han befann sig i, för att låta fotografera sig utan skjorta var något oerhört på den tiden. Bilder från medelåldern av hans liv uppvisar tajta kostymer, alltid med slips och vit skjorta. En skriftställare och tidningsman träder fram. Han var en autodidakt, en uppkomling och även en särling genom sin oaccepterade sexuella läggning och sitt feminina sätt. På äldre dar, efter In Cold Blood hade uttömt hans författarskap på dess märg, så omgav han sig med mängder extravaganza. Mörka hattar dolde hans tunnande hårfäste, stora ljusa eller kritstrecksrandiga kostymer täckte hans alkoholiserade lekamen och han bar nästan alltid mörk väst och fluga till skjortan i svart eller vitt. Han försökte skapa en amerikansk dandy och idag är det väl endast Tom Wolfe som minner mest om Capotes sätt att klä sig. Filmen Capote bör väl nämnas, även om den var något av en besvikelse för mig. En av behållningarna var dock att stilisterna har klätt Philip Seymour Hoffman till en trovärdig tolkning av Truman Capote.

Stil: Singel malt-mannen

Har ni studerat vid någon av våra högskolor vet ni precis vem jag menar. Om ni inte har läst vid någon högskola så har ni med all säkerhet träffat den här mannen innan han blev en fullfjädrad single malt-man. Innan han blev single malt-man var han nämligen single malt-pojken. Vad ni däremot inte har träffat är single malt-tonåringen eftersom han inte finns. Det här är ett av karaktärsdragen hos single malt-mannen, han hade aldrig någon tonår i den traditionella bemärkelsen.

Single malt-mannen föds ofta i ett medelklasshem med allmogemöbler i en halvstor svensk stad. Tidigt börjar singel malt-mannen, i form av single malt-pojken, bära slipover till de flesta utstyrslar han tar på sig. Slipovern är ofta gråmelerad ull eller möjligtvis vävd i beige bomull. Single malt-pojken tycker att chinos med pleats är ypperligt stiliga byxor eftersom de är så oerhört bekväma och praktiska och dessutom passar till allt.

När single malt-pojken når gymnasieålder börjar han så smått intressera sig för alkohol. Det skall dock nämnas att han fortfarande är single malt-pojke och inte man. Skillnaden mellan honom och resten av hans naturvetarklass är att han inte riktigt intresserar sig för alkohol på samma sätt som de andra barnen. Han tycker häxblandningar är en skymf mot spriten och väljer istället att ta små små klunkar av sin pappas Glenmorangie och är alltid snabb med att tala väl för dess rökighet på klassfester medan resten av klassen spyr i buskarna.

När single malt-pojken så småningom kommer till universitetet bosätter han sig oftast i ett så kallat korridorsboende med gemensamt kök och ett klaustrofobiskt rum där han inrättar sitt liv. Det är nu single malt-pojken börjar bli könsmogen och tar snart formen av single malt-mannen. Detta sker genom att han fyller sitt studentrum med följande attribut:

• Ett skrivbord
• En säng
• En dator
• En ljud och bildanläggning
• En bokhylla
• 5-6 flaskor importwhisky som tronar högst upp i bokhyllan
• Rollspelsböcker på hyllan under

Single malt-mannen känner sig nu trygg i sin rökiga och tjärsmakande manlighet och vissa vågar till och med sluta bära sina älskade slipovers. Nästan alla single malt-män engagerar sig i olika studentföreningar där de snabbt bli omtyckta för sin ambitiösa attityd och effektivitet. De lär sig olika studentrelaterade lekar som att kasta kapsyler i ett glas, att vomera ljudlöst på teknologtoaletten samt att sy på diverse märkliga märken på en overalliknande beklädnad. De bebor ofta sitt ursprungliga korridorsrum under hela sin studenttid och gärna en stund efter densamma också.

När single malt-mannen växer upp och skaffar sig familj går single malt-mannen ofta tillbaka till den bekväma klädnad som han så flitigt använde under sin sena pojktid. Nu är det återigen chinos och slipover som är den dominerande klädseln på parmiddagar och promenader med barnvagnen. Och äntligen känner sig single malt-mannen vuxen på riktigt.

Stil: Adam Kimmel och havet

Adam Kimmel är en färsk designer som vi på TWWW gärna vill peka lite på. Jag gillar hans rena stilrena kläder i klassiska färger där han ofta bytt ut traditionella material till förmån för udda sådana. Det mest utsående är väl en smoking i sweatshirtmaterial. Han har av många utsetts till Helmuts Langs banérförare, vad det nu må betyda. Men även om det är amerikanskt sportmode av klassiskt snitt så får jag en känsla av hav och vårsemester i kroppen när bildspelet på hans kollektions svischar förbi på laptopens skärm. En strandstuga på Martha's Vineyard eller Cape Cod, en amerikansk överklassgrabb vaknar tidigare än sina kamrater och kliver upp. Samtidigt som espressomaskinen surrar petar han lite i Club-salladen från igår och häller ut kvarlämnat Pinot Noir i vasken. Senare när alla vaknat och duschat åker de in mot tätorten i den lånade SUVen. Innan de passerar strandrestaurangen glasdörrar blåser det lite i deras benvita Adam Kimmel-blazers och sanden kletar sig fast på deras espandrillos.

Se mer här och Adam finns att köpa bla. på DSM i London.

Andres om kläder och kontext

Det är en sån där söndag som är så mycket söndag en dag kan vara. Förvisso bra väder men minnena från kvällen innan är, om man skall uttrycka sig milt, något mindre smickrande för min person än vad jag skulle föredra. Jag är trots det inte nedslagen, snarare tvärtom. Jag är inspirerad. Eftermiddagen kommer förhoppningsvis bära något mer intressant i sitt sköte, jag skall ju ändå träffa Andres Lokko och prata kläder, musik och reda ut alla rykten om hans kommande bok.

Andres Lokko har betytt smaklöst mycket för min populärkulturella utveckling. Min passion för soulen, min fascination för modskultur och min faiblesse för att skriva alldeles för långa texter kan alla på något sätt härledas tillbaka något Andres skrivit om musik eller t-shirtar. Det är lika bra att komma ut nu, innan ni läser intervjun, så att ni kan läsa den i rätt ljus och slippa himla med ögonen om jag inte ställer tillräckligt inträngande följdfrågor.

Jag har länge drömt om att få inleda en artikel med orden ”Jag satt på XXXs (sätt in valfri person ni vill intervjua här) favoritpub i västra London, smuttade på ett glas mineralvatten och studerade folket runt mig”. Nu inleder jag inte den här artikeln så, vilket känns skönt eftersom det är ett oerhört uttjatat sätt att börja en intervju. Däremot är det precis så det är här, i verkligheten, jag sitter på puben och studerar spanjorerna vid bordet mittemot som, åtminstone av lukten att döma, äter en alldeles utsökt vitlöksmarinerad lammkotlett.

Så kommer han släntrande en gnutta sent, men inte så sent att jag inte kan ha överseende med det, iklädd röda Car Shoes, uppvikta tunna byxor och en av de så omskrivna Polo Rugby-tröjorna, bärandes en tygkasse med JD Salingers namn på. Frisyren (man måste skriva om frisyren när man skriver om Lokko eftersom han själv verkar vara oproportionerligt intresserad av sina pophjältars frisyrer) är en variant av Lisbeth Palme-frisyren med lätt snedställd bena och delad lugg.

Vi beställer varsin öl, Stella och Kronenburg och med tanke på hans val av tröja kan jag inte börja med någon annan fråga än om hans emailkorrespondens med Johan Wirfält som sedermera blev en artikel i tidningen Rodeo.

Johan: Du har en Ralph Lauren Rugby tröja på dig. Berätta om din och Johan Wirfälts artikel i Rodeo om just den kollektionen.

Andres: Frågeställen var nog mest varför det plötsligt blev Ralph Lauren i alla dess former helt plötsligt och hur länge kommer det att hålla.

J: Vad blev slutsatsen då?

A: Vi hade nog ingen slutsats på riktigt, det går inte att ha det på det sättet. Men det som är intressant, i ett större perspektiv, är att det kommer samtidigt som det pågår en stor massmedial högervridning av kultursfären.

J: Ja, du skriver för Svenska Dagbladet t ex!

A: Ja, men jag tror inte det har så mycket med saken att göra faktiskt. Svenskan har ju den fördelen av att den har relativt högt i tak för olika politiska inriktningar och en stor del av svenskan ledning är väldigt måna om att ha skribenter av en annan politisk ståndpunkt och befinner sig längre till vänster.

J: Har den här högervridningen du talar om ett samband med den glamourifiering av modejournalistiken som Ebba von Sydow har gått i bräschen för?

A: Det handlar mycket om det, Vad högern ofta gör är att den skjuter upp sitt fula huvud när media har avpolitiserats och när det politiska intresset är som lägst. Så fort det finns en allvarlig politiskt debatt och ett engagemang, särskilt bland yngre människor, så går det åt vänster igen men så fort media utstrålar en avpolitisering så kommer MUF och värvar. Fast det är rätt ointressant huruvida personen som folk identifierar sig med i pressen, som beter sig som en personlig avsändare, har på sig blåställ, Dries van Noten eller Ralph Lauren. Däremot om en person som är en uttalad kommunist kommer klädd i Ralph Lauren, då blir det intressant.

J: Har vi någon sådan?

A: Jag! Nej, inte så många och jag har svårt att sätta likhetstecken egentligen mellan din politiska åskådning och sättet du klär dig på. De sakerna har egentligen väldigt lite med varandra att göra.

J: Rent formellt kan jag hålla med men är det inte så att du klär dig på ett visst sätt på Stureplan och ett visst sätt på Marie Laveau och det är ganska tydliga politiska åskådningar knutna till respektive ställe?

A: Jo, visst, det finns en subkulturell konformism överallt, så har det alltid varit. Men det finns alltid en spjutspets som driver saker och ting framåt, eller bakåt för den delen.

J: Vad har Ebba von Sydow tagit framåt då?

A: Hon har tagit sig själv framåt och är en smart person som utnyttjat en lucka i marknaden. Jag skulle gärna försvara Ebba egentligen men det är ganska knepigt eftersom det hon står för är en fortsättning på kvällspressens journalistik som bygger på folks minsta gemensamma nämnare. Du får aldrig skriva om något som ingen redan känner till, allt läsaren konfronteras med skall han eller hon nicka gillande till eller åtminstone ha ett hum om. Den journalistik som Ebba representerar är baserad på samma princip som kvällspressens fascination för schlager, folk samlas kring något som är väldigt enkelt och väldigt tydligt.

J: Hade ni kunnat driva tidningen Bibel idag?

A: Ja, jag tror att Bibel hade kunnat fungera ganska bra idag. Eftersom ingen av oss som drev Bibel har någon som helst verklighetsförankring, så trodde vi att…

J: Ja, vad trodde ni egentligen?

A: Att det här skulle bli skitbra!

J: Det blev det väl också till viss del?

A: Tja, det blev väl ok. Men jag tror nog att, eller vet snarare, att vi var för tidigt ute med Bibel. Tack vare det ytliga modeintresset som finns idag tror jag absolut att Bibel skulle fungera. Vi skall inte heller glömma att konsumtionsinriktad modejournalistik föder bieffekter så att tidningar som Rodeo och Bon och till slut en massa bloggar kan existera och erbjuda, ja nästan ”lura” folk, att läsa något bättre och mer intressant eftersom grundintresset finns där.

J: Om vi talar om manligt modeintresse, föds det av fenomenet metrosexualitet? Om det nu ens finns något som metrosexualitet eller om det bara är en marknadsföringsfasad för märket David Beckham?

A: Vad David Beckham gör är att vara fotbollens Peter Siepen, att vara fullständigt clueless. Han är en av världens tre sämst klädda människor. Det enda Beckham gör är ju att ta på sig grejer utan att ha en aning om varför.

J: Vad är mods idag då? Är det fortfarande japansk streetwear?

A: Nej.

J: Var det det någonsin?

A: Ja, absolut. Det som förstör diskussionen om vad mods är och inte är, är att den ursprungliga modsrörelsen, som fortfarande existerar idag som en retropryl med scooterklubbar och northern soul, inte kan användas som en blåkopia för vad modskulturen är. Det som förstör är rigiditeten och synen att modernism är något som är konsekvent och konstant över tiden. Vilket är väldigt konstigt eftersom utgångspunkten för hela modskulturen är ett avståndstagande från vad som gjordes i förrgår.

J: Måste man känna till historien för att kunna klä sig bra?

A: Ja, som vita tråkiga européer är jag rädd för att vi behöver det.

J: Kan man inte komma helt från vänster och vara sartoriellt sett perfekt?

A: Jo, men då måste rådfråga den som vet och som kan något om historien. Kan du historien kan du göra uppror mot den hur du vill, kan du den inte blir du Peter Siepen. Historiekunskapen gör det möjligt att experimentera och göra nästan vad som helst eftersom dina handlingar föds ur en motreaktion. Finns inte den här historiekunskapen, fundamentet för vad det är du reagerar mot, så blir dina handlingar ganska innehållslösa.

J: Är det därför England skapar i stort sett alla subkulturer? Det finns och har alltid funnit en stark tradition och konservatism att reagera emot?

A: Jag tror verkligen det. Både det uttalade klassystemet och traditionen att ”skomakare bliv vid din läst” gjorde att det krävdes väldigt lite när man motreagerade för att uppnå en effekt. Jämför det med Antwerpen idag där folk går i modeskola och redan kommer från en övre medelklass. Du har ingenting att sträva upp emot, inget att göra revolution mot och då blir det electroclash och helt jävla wacky istället.

J: Du är inget fan av Antwerp 6 och den sortens konstnärliga mode?

A: Jag tycker om delar av Antwerpen med Raf Simons i spetsen. Den har en helt annan historia än den brittiska klädkulturen. Det brittiska herrmodet, handlar snarare om detaljer än om en flamboyant helhet. Men i Antwerpen så handlar det snarare om en väldigt europeisk konstskolegrej.

J: Ta Ann Sofie Back som verkar lite i samma skola som Antwerpentraditionen, jag har aldrig sett någon faktiskt ha en tröja av henne på sig. Hennes kreationer blir intressanta först när jag får tanken bakom dem förklarad för mig men den lever inget eget liv på kroppen och den berättat inget för mig om personen som bär den.

A: Eller vem personen inte vill vara.

J: Är det viktigare att berätta vilka vi inte är än vilka vi är?

A: Nej, det är mycket viktigare att berätta vem man är. Jag tror det ärv väldigt farligt att definiera sig själv utifrån vad man inte gillar och inte vill vara.

J: Har inte du gjort det många gånger genom åren? Till exempel artikeln ”Låt inte de jävlarna ta dig” i Pop.

A: Jo, men då handlade det också om att berätta om ett alternativ. Att bara berätta vad jag hatar är ganska ointressant. Att berätta att jag hatar det här och jag älskar det här och sedan berätta om anledningarna, då blir det intressant! Jag har ynnesten att, i en relativt liten och begränsad sfär, ständigt kunna kokettera med min bakgrund och min passion för modskulturen. Med den som bas kan jag åtminstone inför mig själva förklara varför jag handlar som jag gör och varför jag gillar vissa saker och tycker vissa saker är snygga.

Det som slår mig när jag pratat med Andres är det som i textform kan kännas som överlägsenhet och avståndstagande inte alls upplevs på samma sätt öga mot öga. Det upplevs snarare som en väldigt uppriktig, på gränsen till vansinnig, passion för popkultur, musik och kläder. En passion som till varje pris måste skrikas från hustaken, till kostnad av att han med jämna mellanrum kallas för elitist och dessutom en inkonsekvent sådan. Det vissa kallar inkonsekvens kallar Andres ett självklart sätt att möta verkligheten för att hålla tristessen i schack. Jag återkommer till det här i nästa del av följetongen ”Andres dricker öl i västra London”, snart, här på TWWW.

Det här är första delen av en en följetong där jag pratar med Andres Lokko om Modet, Musik och Människan. Musiken och Människan kommer inom en snar framtid.

En dröm: Whitneys katharsis feat. Wyclef

Whitney Houston! Vilken röra hon har hamnat i. Med ojämna mellanrum läser man om hur hon i stort sett åker skytteltrafik mellan behandlingshem och Bobby Brown, hur hon väger mindre än en penna och hur hon snortar kokain mellan sessionerna i märkliga religiösa sekter. Whitney Houston är, kanske mest av alla falnande stjärnor, en skugga av sitt forna jag. Whitney har gjort några av popmusikens allra mest fantastiska singlar och hennes sexoktaviga röst är en av de allra starkaste någonsin.

Jag brukade spelade dubversionen av "I wanna dance with somebody" på klubben Refuge för länge sedan och den allra mest renläriga house- och soulpubliken slet av sig sina tshirtar och dansade med händerna i luften. I slutet av 90-talet kom så då världens bästa Whitney-singel (so far skall sägas), "My love is your love" där Wyclef höll i taktpinnen och fick mig nästan att börja gråta på Blekingskas dansgolv. Det var jag för övrigt väldigt ensam om på det dansgolvet när den låten spelades.

Min stora dröm och förhoppning är att Whitney skall komma tillbaka, resa sig från smutsen och misären, snyta ut kokainet från näsan och sätta sig på ett plan till Jamaica tillsammans med Wyclef. Sedan skall de dricka fruktjuicer och prata ut om de senaste 7-8 åren på en veranda med utsikt över havet. Tillsammans skriver de texter till Whitneys platta (lämpligen döpt till Katharsis om jag hade fått bestämma) och på nätterna snickrar Wyclef ihop de vackraste melodierna och beatsen som bara han kan.

Om det här skulle hända skulle vi ha det här årtiondets vackraste och mest smärtsamma platta, det är jag övertygad om. Så varför berättar jag det här för er? Jag vet inte, det är verkligen skrivet helt utan kontext utan någon som helst händelse som jag kan hänga upp det på men jag har haft den här drömmen så länge nu och på sena efterfester delgett den till alla som vill lyssna att jag kände att det var dags att berätta det på ett mer officiellt plan. På så sätt kan ni kanske fortsätta önska samma sak och prata med ännu fler människor och till slut kanske Tommy Motola hör det och beslutar sig för att drastiskt intervenera i Whitneys liv. Då blir jag glad. Och ni.

Recension: Sextitalet och förutsägbarheten

Det var en smått desillusionerad och besviken Johan som idag kom hem från sin söndagspromenad. Jag var nedtyngd av, i fallande ordning, två datorer på ryggen, en väska över axeln, fyra matkassar (som innehöll sammanlagt 5 kilo vätska) och insikten om att utställningen om sextiotalets mode på Victoria och Albert som jag skrev om för ett tag sedan var trist och och ganska menlös.

En del fina Mary Quantklänningar, en alldeles bedårande thaisidenkostym och en del tänkvärda citat av diverse modeskapare from times passed var allt av kvalitet som vi besökare fick till livs. Återigen upprepades mantrat om Swingin London, om att London var staden där allt hände från sommaren 1966 och framåt. En lika felaktig och cementerad bild som engelsmännens bild av sig själva som en stor fotbollsnation. Begreppet Swingin London myntades av Time Magazine, alltså av amerikanare på besök i London. Jag ser amerikanska besökare i London varje dag och varje dag blir jag mer och mer övertygad om att tyskarna inte längre klär sig sämst i världen. Jag hatar amerikaner på besök i London. Jag hatar alla turister på besök i London för den delen. De står alltid på fel ställen på tunnelbanan, de står still och tittar på kartan precis där alla måste gå på trottoaren och de har magväskor. Fula dessutom. Det här säger mig, lita inte på amerikanare på besök i London, de missförstår det mesta. Swingin London var en handfull journalister och designers som tillsammans skapade en scen. Merparten av London levde långt ifrån den här världen på samma sätt som i stort sett alla i Stockholm lever väldigt långt från den konstruerade kulturen på Stureplan. Skillnaden är givetvis att nu kan hela Sverige ta del av festerna på Köket på Stureplan.se medan 1966 kanske det fanns en och annan bild i The Observer. Om man hade tur.

En mer intressant vinkling av modet under 60-talet i England hade varit att titta på hur vi klär oss idag och sedan spåra influenserna hela vägen tillbaka till källan. Då hade vi, tror jag inte, hamnat i Mary Quants kortkorta kjolar eller sidenkostymer, även om de är och var fantastiska kläder, utan snarare hos modsen (det tidiga sextitalet) och skinsen (det sena sextitalet) . Kanske. Vi hade kanske hamnat hos Mary i alla fall men det hade varit intressant att se en alternativ historieskrivning som inte ser ut som en parodi på pardodin i Austin Powers.

Uppdatering: Lokkosamtalet

Intervjun med Lokko har ju varit utlovad ett tag nu och vi har fått lite frågor om det inte är dags för den snart. Jo, det är det onekligen och den kommer, det kan jag garantera. Men det tog lite längre tid än jag trodde att transkribera en och en halv timmes intervju och eftersom det inte är lika enkelt att göra under arbetstid som att blogga så har kvällarna den här veckan spenderats till att skriva ut 18 sidor intervju.

Men den kommer, jag lovar och den kommer vara intressant.