Status: Nybörjare

Det finns väl bara en dator där man snabbt som tusan kan skapa motsvarande bild som ovan när man kommer hem sent en torsdagskväll efter mat och vin på självgourmetkrog någonstans på Kungsholmen. Mmmm, just det. Ett Äpple, en Apple, den vackraste datorn som finns. Nästa steg blir ju att ha podcast på bloggen nu.

Annars måste jag tips om Indurains spelning på Trädgårn ikväll. De går på allra senast 21 så var där innan.

Var bara tvungen att göra ett digitalt krumsprång för att fira hur glad jag är att den äntligen är hemma hos mig själv och inte i TNTs våld.

Smycke: Strumpor

För inte alls länge sedan sprang jag på en gammal vän. En gång i tiden var han inte min vän. Han var inte heller min ovän. Han var inget annat än min gamla flickväns nya kille vilket förmodligen är den allra mest irriterande personlighetstypen som finns. Nu hade det råkat slumpa sig så att det var jag som hade brutit upp ett par veckor tidigare men det är av mindre intresse. Bara några veckor tidigare hade ju den där midjan att lägga armen runt varit reserverad för mig. Inte för den här tjommen med riktigt märkliga, vita byxor och med en konstant air av svalhet och coolness runt sig. Han var nämligen inte bara mitt nya irritationsmoment i vardagen, han var även det första mods som jag lärde känna.

Min irritation har alltså lagt sig vid det här laget. I ärlighetens namn hade den lagt sig redan innan jag träffade honom personligen för första gången. För ett par helger sedan sprang jag på honom i entrén till "Trädgårn", det var indiegalej som vanligt och Diorpojkarna struttade runt med sina randiga tröjor och osmakliga pork pie-hattar och försökte se ut som Pete även om de på sin höjd blev fulla på starköl i vansinniga mängder. Min vän modset stod som vanligt ut från omgivningen. Han var oklanderlig i en charmig sportjacka, mörka jeans och, smaka på det här, lila strumpor. Det var också till strumporna vårt samtal sökte sig, för om det är något som definierar en mans smak är det på sättet han väljer strumpor. Eller inte väljer, ibland är hud den allra vackraste av färger på strumporna. Vid det givna tillfället hade jag till exempel inga strumpor (men väl mockasiner).

Strumporna är det allra vackraste manliga smycket. Oftast skriver tidningar som King, Slitz eller den mer modesta Café om hur viktig klockan eller manschettknapparna är för män som vill stoltsera med smycken. De har väl inte direkt fel men det känns en aning uttjatat. Vi män behöver inte mer indoktrinering som säger åt oss att klockor och manschettknappar är det enda vi kan använda för att skilja ut oss från mängden. Strumpor har en mycket mer direkt effekt. Om ni inte har gått in på en fest, i strumplästen gärna, iklädda ett par uppseendeväckande strumpor har ni aldrig fått veta hur det känns när en kvinna kommer in i samma rum med en förförisk diamant hängande runt halsen. Man är uttittad, utfrågad och kanske framförallt beundrad. För att man vågar, för att man klarar av att stå ut och för att man är ett uppkäftigt alternativ till den manliga monokromismen.

Paret i fråga, alltså mitt ex och modset är fortfarande ett par och jag kan, eller ens vill, inte göra något annat än att önska dem all lycka i livet, både bland böckerna, bland lagarna och bland lakanen.

Personligt: Barcelona, ett ögonblicksintryck

Det är svårt att sortera förstahandsintryck av en stad. Det blir ofta ganska grumligt och grunt, utblandat av nyhetens behag. Men jag blev verkligen förtjust i Barcelona den dryga vecka jag var där, mer förjust än de flesta städer som jag brukar ha flyktiga bekantskaper med och som ofta mest ter sig svårtydda och fientliga.
De trånga smutsiga gränderna, de små klädbutikerna med pumpande vidrig Barcahouse som knappt gjorde att man kunde tänka, Grazian pyntad till häxgrottor av papier maché, Rondel för 25 kr, Maoz falafel och de höga vågorna från medelhavet som slog in över den centalt belägna stranden. Allt fick mig att falla ganska pladask. Min ankomst fick dock en brutal haltande gång med en matförgiftning som förvandlade de utsirande takplattorna i lägenheten till malströmmar som angrep mig till illamåendets rand. Det var inte så trevligt att ligga blick stilla med Sufjan Stevens på högsta volym och sammanbitna tänder för att inte behöva springa bort till toaletten i nästa rum innan konvulsionerna hade nått sin topp. Men det gick och nästa dag var jag på benen med enbart glödande magkramper. Jag tror egentligen inte 35 gradig hetta och hög luftfuktighet en stor del av året är en speciellt bra grogrund för varken dydanande modeskapande eller helt genomtänkt affärsverksamhet inriktad på kläder. Följdaktligen så fick man vada genom ganska stora mängder av vederstyggliga plagg för att hitta guldkorn. Men vilka guldkorn sen som det gick att vaska fram bland hörnbutiker med rökelse- eller marijuanalukt och obesvärande innehavare. När jag inte orkade mer så fanns luftkonditionerade Zara- och El Corte Inglés-komplex som fristäder.
Jag kan inte påstå att jag hade tid eller lust att leta speciellt mycket efter lokala designers, men det mest intressanta hittade jag i ett av Grazians otaliga konstkollektiv i form av en virkad halskrage som vilken kvinna men den minsta lilla vurm för det engelsk 1800-talsestetik hade kunnat döda för. Favoritbutiken var nog Smart and Clean, med ett ambitiöst utbud av retro, men med alldeles för medvetna priser. Modeveckan i Stockholm hade nog varit mer givande sartorialistisk, men jag tvivlar på att de hade slått helhetsupplevelsen av Barca. Messi på Camp Nou, den hundrafemtiförsta haschförsäljaren som vi avfärdarde, 1-liters Xibeca på stranden under tidig kväll med dämpat ljus, promenad i Park Güell med byggnader mittemellan en mardröm och en sagoskog som anföll mig medan jag åt vitlöksskorpor.
Jag kommer åka tillbaka.

Andres om lite mer kläder och en bok

När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

• Fantastic man
• The Face, juni 1982
• Haircut 100
• Butcher of distinction
• Rushmoor

The importance of "Style négligé"

Här skrevs det ganska så nyligen om en inställning till kläder som är, om inte vacker till utseendet, så åtminstone i tanken. Har ni läst här ett tag har ni insett att det som är vackert i tanken nästan alltid är att föredra framför det som är vackert i verklighetens kalla och flata yta. "Style négligé" är den sartorialistiska morsvarigheten till den logiska filosofins främsta verk, "Tractatus" av Wittgenstein. Det skall redan här, för att förhindra att någon får för sig att jag tror mig förstå "Tractatus", sägas att beteckningen främsta verk är hämtad från de som faktiskt kan något om logikteori och inte alls mitt personliga omdöme. Wittgensteins tes, vad den är må vara, sammanfattades allra sist i boken med orden:

""Whereof one cannot speak, thereof one must be silent."

"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" är den vedertagna svenska översättningen och det skall tolkas som att Wittgenstein med sin bok försökte hitta tankens yttersta gräns, den gräns som sätts av kopplingen mellan logiken och språket, mellan verkligheten och bilden där bilden bara kan beskrivas genom språket. Den yttersta gränsen existerar eftersom logiken, som i sig självt är begränsad, styr vårt språk med vilket vi formulerar våra tankar. Låter det krångligt? Det är det. Det är vansinnigt krångligt och min förståelse av boken var ringa när jag läste den.

Vad jag däremot förstår är essensen och innebörden av "style négligé". Om det kan vi inte heller prata. Pratar vi om det förstör vi illusionen av medveten omedvetenhet och således bör vi vara tysta om det. Har vi förstått "den goda smaken" genom att klättra upp på den klädmässiga kunskapsstegen skall vi, i Wittgensteins anda, sparka undan stegen och falla fritt med den säkra insikten att vi har haft kunskapen för att sedan negligera den.

I relation till vår senaste Lokko-post läste jag på ett klotterplank att folk ställde sig frågande till hans tes om att det kläder blir intressant först när man klär sig i subkulturell kollisionskurs och har på sig Ralph på Debaser eller Kånken på Köket. Skribenten ställde sig frågan om hon borde blondera håret och operera in silikonbröst och sedan gå på indieklubbar bara för att vara motvalls. Det skulle inte vara "style négligé" men det är ett skulle vara ett beteende som teoretiskt sett bör placeras i samma fålla. Att förstå koderna, att ha dem inhamrade i sin ryggmärg tillåter oss att stiga utanför den subkulturella konformismens mänskliga gentrifiering, där det enda som skiljer en fredagskväll på Street eller Spy Bar från 7-11-butiken på hörnan är musiken, och åtminstone på något, rätt komplext sätt, bli fria.

Personligt: Civilisationen - eller dess utkanter

Det är först när man är borta från civilisationen som man får vett att uppskatta dess fördelar sa någon till mig någon gång. Min resa till norra Norrland och fjällen är över och detta blir en kort rapport därifrån under ett tillfälligt stopp i min svala lägenhet innan jag jagar vidare på semesterns resor.
Tänk att välbryggt kaffe kan vara så bra. Att tvätta sig regelbundet kan vara så skönt. Att sova i en säng är så livsviktigt och att äta mat ur kylskåp och dessutom kunna förtära den i frånvaron av hundratals bråkande insekter faktiskt är det drägliga tillståndet. Men tänk på att berg verkligen alltid är så vackra som man kommer ihåg dem som. Att ingen mat smakar så bra som efter man burit packning i två mil. Att en medburen låda Chill Out Shiraz kan vara det godaste man någonsin druckit. Och tänk att man skitigt, trött, sårig och lite uttorkad bara står där och ler och tänker att det verkligen var värt det när man väntar på bussen hem.
Kort sagt fjällturen var bättre än någonsin. Medelhavsvärme, frånvaro av mygg, väl tilltagen vinreserv och bra gruppdynamik gjorde det. Jag hann också med ett besök hos mina släktingar i Gällivare. Den där ”trätofflan” av plast i diverse starka färger hade slagit på bred front. Cheap Monday hade letat sig över polcirkeln. Långärmade t-shirts med alien eller tribalmönster slog fortfarande mot mina synnerver med smärtande impulser. Hos den äldre bärplockande delen av befolkning är den lokala träningsoverallsjackan fortfarande kutym och många tycker det är okej att gå i centrum med cammobyxa och lappkniv.
Men på väldigt få ställen så träffar man så öppna, gästvänliga och givmilda människor som där. Jag tänker på det fiskande par, som körde en halvkilometers omväg på en fjällsjö och plockade upp oss med motiveringen ”äsch, vi hade vägarna förbi och det är inte så fint att går här”.

Musiken i lyssningsbar form

Minns ni att jag skrev om soul för ett tag sedan, ett bra tag sedan? Då skyllde jag frånvaron av MP3or på att jag satt på modem vilket förvisso var sant men eftersom jag nu har begett mig in cityverkligheten kan jag inte använda den ursäkten längre. Därför kommer de här. Som i ett litet paket. 4 låtar vacker soul (Jackie Moore har jag bara på vinyl, hemskt ledsen för det) för er att njuta av.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

"Party time man" av The Futures

"Eddie's my name" av Eddie Holman

"He is always somewhere around" av Donny Gerard


Uppdatering:

Courtesy of Carl H, här kommer världens bästa discolåt

"This time baby" av Jackie Moore

Stadens brus - äntligen hemma

Snart 24 timmar i huvudstaden. Det var ett tag sedan sist nu. Det har varit skönt att vara borta men på gränsen till skönare att vara tillbaka. När man stänger in sig innanför tullarna, där det bara blir mer folk ju längre tid semestertiderna fortgår i takt med att folk kommer hem från sommarställen och den enstaka charterresan, försvinner sommarvemodet. Sommarvemodet börjar någon gång i början av juli och finns allestädes närvarande fram till slutet av september men framförallt kommer det upp till ytan när man kör bil längs med sommarguldbruna sädesfält och tänker på den där låten som var med på blandbandet "Vi två, 20 och 22" som jag fick av den där flickan en gång i tiden. Den sommaren var väldigt vemodig i slutet så nu kan jag inte längre se ett vajande kornfält, eller möjligtvis vete men vad vet jag, jag är ingen kännare av sädesslag, utan att känna den där ångestblöta yllefilten över bröstet. Men det måste vara så, för sommaren, så som den varit i år är för vacker för att inte skapa lika delar glädje som vemod. Det är för vackert att åka slingrande väg ned mot havet strax norr om Tylösand och minnas barndoms sommrar för att man inte skall må nästan illa av skönhet och vemod.

Men nu är det slut på vemod, nu är jag tillbaka i staden och i staden finns inte plats för vemod. Möjligtvis dekadens och allmänt illamående men vemod, det sparar jag till sommrarna på landet. Sommaren, och kanske speciellt just där vårt sommarställe ligger, erbjuder oss enastående möjligheter att studera det kanske mest intressanta plagget som finns, solbrännan. Jag fascineras ständigt över vår kollektiva passion för solen och dess skadeverkningar. Ju sjukare vi riskerar att bli rent kliniskt, dvs. skaffar oss en välbrynt solbränna, desto friskare anses vi se ut. Ju mer vi svettas i solstolar och på badlakan istället för att njuta av friska limedrinkar i skuggans svalkande sken desto mer normala anses vi vara. Det är inget annat än märkligt när man tänker efter. Nu skall jag inte påstå att jag tänker efter speciellt mycket med tanke på att jag allt som oftast vaknar upp ett par dagar efter semesterns nedkomst med rosa bringa och ett flagnande ansikte efter obetänksamt mycket tid i ovan nämnda solstol. Så även i år. Men jag har lärt mig, det försvinner och ersätts så småningom av en mer socialt accepterad brunaktig nyans. Det är skönt, både för att man kan visa sig utanför hemmets fyra väggar utan att skämmas men också för att man slipper vakna i en bädd fylld av hudflagor varje morgon.

Stockholmssommar, ta mig med storm! Och välkomna tillbaka alla läsare, TWWW har alldeles nyss vaknat upp ur sin sommardvala.