Och vad har jag köpt för rock undrar ni då! Anar jag i alla fall. Se ovan och bli lätt avundsjuka. Varje gång jag läser i nacken och ser att det står "Made in Italy" blir jag fjäderlätt och dansar vidare till nästa arbetsmöte.
Until next time, sov gott och gör det mer än vad jag gör.
Jag är ledsen. Jag skriver nästan lika lite som Josef. Jag har dock inte laga förfall. Jag har bara sinnessjukt mycket på jobbet. Elva timmar om dan och snöstorm på fredag. Det är inte alltid lätt att klä sig i kostym till vardags. Men stå ut med mig så skall jag snart skriva om Sveriges bästa popartist på 2000-talet.
Någon kanske har undrat varför jag inte postat på länge här på TWWW. Det är inte så att jag tröttnat eller något liknande, jag försöker bara ta mig igenom en mycket tuff period i mitt liv, och har inte någon ork att tänka på kläder och deras kontext just nu. Men jag lovar att återkomma snarast.
Tillbaka till kläder. Så kan man väl sammanfatta den här posten. En text om ett märke utan en massa löst ludd runtomkring (som egentligen bara är till för att jag skall verka lite halvintellektuell). Nu handlar det om siluetter, linjer och färger. Det handlar om United Arrows.
I somras dog jag en smula när jag insåg att jag aldrig skulle kunna köpa de där underbara ljusblåa slacksen jag hittade på Dover Street Market. Eftersom United Arrows byxor inte finns i större storlekar än 50. Och jag är ungefär så där 52. I europeiska storlekar. Vad jag är i japanska vågar jag inte ens tänka på. Damn, you japanese people, varför är ni så korta för? För ni gör ju några av de vackraste casualplaggen jag sett och inte alls helt oävna plagg för en mer uppklädd inställning.
Egentligen vet jag ingenting om United Arrows. De hade bara en byxa inne på DSM och att ta reda på mer via internet har visat sig vådligt. Allt är på japanska. Och jag är ännu inte flytande i just det språket. Jag har lyckats lista ut att det är ett populärt märke i området Shibuya i Tokyo, att deras kortärmade skjortor rekommenderas för varma sommardagar under mörk kostym och att deras kläder säljs på affären District som också verkar sporta en hel del annat trevligt så som Dries och Beau Dessin. Dessutom verkar innehavarna av District vara så mysiga att jag bara vill bura in dem och ha dem lattjande i ett glasterrarie i mitt vardagsrum (som mössen i den där nya försäkringsreklamen).
Förresten, mannen på bilden är ingen mindre än United Arrows-mannen på en Martin Margiela-visning. Exakt vilken roll han har är svårt att säga med utgångspunkt i dess hemsida. Han finns med på bild på flertalet ställen men som vanligt är det mest japanska krumelurer under bilderna vilket gör honom svåridentifierad. Enligt The Sartorialist är han någon slags executive. Det låter vettigt tycker jag.
Det allra bästa avsnittet av Ally McBeal var det när hon fick tipset av sin psykolog att tänka sig ett helt eget Pips som backar henne när hon känner sig nervös. Det här är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar både Gladys och the Pips.
Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:
"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues
Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.
Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.
Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.
I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.
1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.
2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.
När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.
Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.
Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.
På X2000s toalettdörrars insida sitter två lås. Ett som man använder för att låsa dörren när man skall utnyttja bekvämlighetsinrättningen någorlunda ostört och ett som jag fortfarande inte vet varför det sitter där. Strax ovanför handtaget sitter det och retar gallfeber på mig. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför det sitter där när det finns ett fullt fungerande lås strax under och tro mig, jag har funderat. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till att det finns två lås på toalettdörren. Ingen som jag har kommit på i alla fall.
Så om ni nu vet varför SJ envisas med två lås på X2000s toaletter, berätta för mig!
Igår blev jag inbjuden av en av mina finansvänner, dvs. vänner som jobbar inom finansbranschen, på en förhandsvisning av filmen "Exit" som ett relativt stort och känt konsultföretag bjöd på. Det var lite snittar, lite champagne och alldeles för många män i kostym och slips för att man skulle känna sig som om man var på en kulturbegivenhet. "Exit" är en film som utspelas inom finansbranschen, Mads Mikkelsen spelar framgångsrik riskkapitalist som lever i nyrik design med omtänksam svärfar och Alexander Skarsgård gör en roll som ung, ambitiös analytiker. Finansvalp skulle Stig Malm ha sagt och det är precis vad han är, Alexander, en valp alltså. En valp i det hänseendet att han klär sig som en man som inte lärt sig kostymbärandets grundläggande regler och som definitivt inte vet hur man väljer storlek på en skjorta.
Alexander går genom hela filmen klädd i skjortor som är åtminstone en eller möjligtvis två storlekar för stora. Halskragen är så stor att jag utan några som helst problem skulle kunna sticka ned två-tre fingrar mellan skjortan och hans adamsäpple och det beror inte på att han har ett ovanligt litet adamsäpple utan på att skjortan är helt, ja jag säger det rakt ut, uppfuckad.
När ni väljer en skjorta som ni skall ha slips till, välj då en skjorta som passar er. Den skall sitta tätt runt halsen men inte så att ni känner er strypta. En skjorta blir en tvångströja om ni tror att ni är smalare än vad ni är och ni ser ut som ett barn om ni väljer för stora halsar. Båda varianterna är förkastliga. En sartorialist vet sin storlek och skäms inte för den.
Även om det känns som att Yeah Yeah Yeahs befinner sig i sin skymningstid som band så talar fortfarande folk om Karen O och hennes lugg. Men orättmätigt förbiser alla Nick Zinner, den tanige lille gitarristen, som jag tycker är den största estetiska behållningen med det ett band som nog nästan är mer känt för sin visuella del än musikaliska dito. Nick Zinner står där, liten, blek, smal och med ett enormt svart burrigt hår, precis som han vore en karaktär från en spökorkester i en Tim Burton film. Jag gillar hur en person med så tydliga gotinfluenser behandlar dessa så väl. Tänk om mer i dessa stilmässiga marker kunde ha den goda smaken och undvika att hamna på fel sida träsket av svarta kläder, med kedjor, tjocka skosulor, dåligt smink och hårspray. Nick Zinner är allra vackrast när han står där på scen vid sidan av en frenetiskt hoppande sångerska och lite förstrött och vålnadslikt genom röken spelar på gitarren och funderar på sitt nästa fotoprojekt.
