Händelse: God jul

The way we wear har tagit en gnutta julledigt över helgerna men jag kan garantera att vi snart kommer tillbaka, giftigare och elakare än någonsin. Åtminstone jag.

Tills dess önskar TWWW alla läsare en underbar jul med vackra kläder, vackra julbord och, för er som bor i landsorten, ett alldeles fantastiskt återseende av gamla vänner och ovänner i kväll på stadens stadshotell.

Stil: Åttiotalskostymen och framtiden

Ni kanske tror att åttiotalskostymen för evigt dömd är att associeras med gigantiska axelvaddar och korta höga midjor? Då tror ni förmodligen rätt. Bilden som ofrånkomligt projiceras på min inre filmduk när någon pratar om kostymer från åttiotalet är en relativt smaklös blandning mellan linne, polyester och av någon outgrundlig anledning de där kavajtröjorna som våra (70-talister that is!) pappor hade på sig när de gick på middagar hos grannen.

Men trots att våra associationer är så kraftfulla och tydliga tror jag att vi går bort oss en smula i våra tankevrår. Kostymen, och då särskilt den amerikanska (förmodligen i form av Ralph Lauren och Brooks Brothers), var snarare alldeles strålande under åtminstone de första delarna av åttiotalet.

Ovan ser vi strålande Tom Wolfe under en fotosession under sent 70-tal (fine inte 80-tal men han har sett ungefär lika strålande ut hela tiden så han är fortfarande ett giltigt argument) och kan man säga något annat än fullständigt underbart? Raka byxor, stedställda fickor (tycker jag mig se i alla fall) och vita skor som inte får honom att likna valfri charmör utanför tullarna som tror att han är välklädd är en fullständigt flawless komposition.

Återvänd nu till en första bilden. Ja, precis den, bilden på Eddie Murphy i "Ombytta roller". Eddie må ha haft väldigt suspekt smak när han ställde sig på scen för stand upfilmerna "Raw" och "Delirious" men i John Landis lilla pärla från 1983 har stylisterna klätt honom i förstklassiga amerikanska Wall Street-kostymer. Jag såg den nyligen och slogs av hur oerhört vackra kostymerna är genom hela filmen. De är långt ifrån schablonbilden av hur vi tror kostymerna såg ut genom hela åttiotalet och lånar snarare drag från den traditionella modskostymen med en något kortare jacka än de kostymer vi bär idag blandat med en tydlig konservativ amerikansk flair.

Allt det här har att göra med min tes att under vårvintern 2007 kommer den konservativa hipsterstrenden fortsätta. Från pastellpolos, till höstmansmannen i gigantiskt tunga rockar till en grynande vår med gråa, smala vintagekostymer från 1984 kombinerade med skjortor där kragsnibbarna hålls ihop av en liten tunn guldpinne (om nån vet vad en sådan kallas, hör av er omedelbart). Allt det här hänger tydligt ihop med hög- och lågkulturdebatten som nyligen initierades av Odd at large-redaktionen i SvD. Det kommer bli hippt (i en sinnessjukt liten krets) att klä sig som om man bara skrev och läste the great american novel under tidigt åttiotal. Som vanligt kommer det inte att hålla i sig länge utan framåt mars falnar intresset och ersättas av något jag hittar på nästa vecka.

Shiafashionbeef

Det här är i sin enkelhet det roligaste jag har läst i veckan. Framförallt diskussionen mellan L och de två bloggarna i kommentarerna.

Bilden är den första på Googles bildsök om man söker på "Muslimer". Vilken fantastisk flora av färg och prakt som de krökta ryggarna bjuder på.

Stilikon: Jarvis

Jarvis känns kanske lite sliten som stilikon efter hans överexponerande britpopår. Men på något sätt så lyckas han, för att använda ett slitet uttryck, åldras som ett bra vin. Hans perfekta mix av töntens estetik; där bibliotikarien och modet är hörnstenar gör honom till en våt dröm för en stilanalytiker. Bildsessionerna från Jarvis visar en äldre, mer sliten och, som Sonic beskrev det, nikotingulnad pophjälte. Jag tycker han är otroligt vacker och det är min önskan att åldras på det sättet, magerlagd efter Parispromenader, med ett gott té och en hemrullad cigarett inom nära räckhåll. Med sin karakteristiskt dåliga hållning så bär han upp sin överrock och sprider sina cynismer i sliten smårutig skjorta med sedvanlig elegans. Att han numera ägnar sig åt sin fru och barn på heltid har inte förändrat det viktiga. Jarvis har verkligen blivit medelålders med värdighet.

Avslutningsvis som glasögonbärare kan man inte undvika att nämna hans fantastiska bågar med bärnstenstonat glas som bli mörka vid solsken. Jag har i flera år försökt få tag på ett par sådana, men nöjer mig hittills med mina Oliver Peoples Ari.

Anledningen till att jag inte skriver så mycket är att jag är överbelastad på jobbet, repat inför två konserter och ligger i slutfasen av inspelandet av Oh! Custers andra ep. Jag lovar att bättre mig efter jul.

Trubbel: Blogger och Google

Vår kommentarsfunktion verkar inte riktigt funka som den skall just nu. Antalet uppdateras inte på förstasidan, åtminstone jag har lite problem med att logga in och verktyget vi kör på, Blogger, verkar lovligt instabilt.

Jag tror och har på känn att det här har att göra med att Blogger i dagarna har skickat över stor del av sina bloggar på en ny plattform och dessutom bytt inloggningsförfarande. Jag är, som fanatiskt förändringsbenägen, helt inställd på att det blir fantastiskt framöver men vi får kanske leva i nån ovisshet fram tills dess.

En gång till: Pamflett

"På sätt och vis kunde partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränkningarna, därför att de aldrig helt fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska. De svalde helt enkelt allt, och det de svalde gjorde dem ingen skada, därför att det inte lämnade någonting efter sig, alldels som ett sädeskorn kan passera osmält genom kroppen på en fågel."

Det finns ett antal böcker som refereras till oftare än de läses. Böcker som vi gärna betecknar som klassiker och som vi påstår vara viktiga utan att ha en aning om vad de egentligen handlar om. "1984" av George Orwell är en sån bok men det skall inte George beskyllas för. "1984" är nämligen helt strålande bok som förtjänas att kallas just det, bra alltså, och inte för en klassiker.

Den vanliga missuppfattningen är att "1984" handlar om övervakningssamhället. Som väldigt många vanliga uppfattningar är det nära verkligheten men precis så långt borta att hela poängen försvinner ut i tomma intet. I det samhälle som beskrivs i "1984" spelar övervakningen av den enskilda medborgaren en central roll, varenda steg är bevakat och allting registreras. Men övervakningen är inget självändamål, övervakningen är den kausala effekten av partiets övergripande strävan efter makt och vägen till makt går genom kontroll, kontroll av samtiden för att kunna styra både dåtiden och framtiden.

Så vad har det här med en modeblogg att göra? Inte allt men lite. Citatet ovan kan ni hitta ungefär i mitten av boken och när jag läste det kunde jag inte göra annat än att slås av en tanke, en tanke som jag slagits av många gånger och någon som jag definitivt inte är först att slås av. Orwell beskriver en totalitär värld som kan tolkas som en slutgiltig version av kommunism eller fascism, en verklighet om Hitler eller Stalin hade fått fritt spelrum. Människornas dagar rutas in, deras åsikter kontrolleras och oliktänkande, något som rubbar partiets makt, är fullkomligt oacceptabelt. Alla tycker lika, alla göra samma saker och alla bär samma kläder. Alla bär samma kläder.

Jämför jag här en totalitär stat med vårt kapitalistiska samhälles överflöd av konsumtionsvaror och den länder som har den västerländska demokratin som stöttepelare? Nej, självklart gör jag inte det. Vi lever i en liberal värld där verktyg som bloggen har gett oss alla (well åtminstone den minoritet som har generell tillgång till internet) en möjlig röst i mediabruset där vi kan säga i stort sett vad vi vill om någon vill lyssna. En tillgänglighet till publicistiskt utrymme oöverträffat i världshistorien som vi får använda tiill precis vad vi vill, låt det vara reflektioner av kläder, tankar om politik eller bara mingelbilder från Stureplan. För mig är det egalt, varje människa är sin egen lyckas smed och ingen bör eller kan ta rätten från oss att välja själva vad som är viktigt att skriva om.

Vad vi däremot kan göra, och det är nu jag knyter ihop det här med min förra post, är att fundera på vad som styr modebloggarna att skriva om nästan samma saker. Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag skulle dö för modebloggarnas rätt att publicera sina alster och outfits men snälla nån, underhåll mig samtidigt!