Diskrepansen

Den här bilden symboliserar vin på tetrapak. Jag är ledsen om jag sårar nån men så är det bara. Det här är den raka motsatsen till de personer som i århundraden har kämpat med jordarna i sin appelationer, trampat druvor, blandat dem med varandra och förfinat den ädla drycken som vi kallar vin. Jag är ingen expert på ämnet men jag känner några som är det och när jag hör dem prata väcks mitt sinne med avsky när det behandlas på sättet som den här bilden uppvisar.

Men det var inte det som jag skulle skriva idag. Det här var bara en fond. En fond för att beskriva min syn på vin i tetrapak. Nota bene, bag-in-box är en helt annan sak än tetrapak. Bara så att ingen som kanske råkat läsa det här hänger mig på festen jag skall till ikväll.

När jag handlade vinet för ovan nämnda fest stod det en ung kvinna bakom mig i kön. En gnutta söt, en gnutta blond, en väldigt svensk innerstadsbo i Stockholm kan man sammanfatta henne med. Det var de välmanikyrerade naglarna, den korta kjolen, de trevliga klackarna och ett ansikte så välordnat i smink att hon säkerligen spenderat lika mycket tid att ordna det som jag lägger på att putsa mina skor. Uppenbarligen bryr hon sig väldigt mycket om sin bild som hon projicerar till sin omvärld. Man anar att en sådan person skulle bry sig om alla delar av sin persona. Så fel man kan ha!

Hon köpte tre paket med tetravin! Ett rött och två vita. Kan nån förklara det här för mig? Varför lägger man sån kraft på en del av sin personlighet medan man fullständigt negligerar andra delar? Varför lägga hundratals kronor på sina naglar och dess franska manikyr samtidigt som man köper vin med Goldengatebron på? Det är en dialektisk motsättning som jag inte klarar av att reda ut. Snälla nån hjälp mig!

Tidstecken: Eskapism och drömmen om den ädle vilden

Cissi Wallin skriver en krönika i Metro. Jag har egentligen ingen åsikt om henne men jag har en åsikt om det hon skrev idag. Jag har en stark åsikt. Låt mig citera hennes krönika:

"Kollar Uppdrag Granskning om det glömda Sverige, om hur norrländska små byar avfolkas och dör, de fullkomligt dör bara för att vi ungdomsmänniskor blivit så karriärsgiriga och bekvämlighetsbortskämda...

...För skall de människor som valt ett liv på obygden glömmas bort? Leva som i exil från allt det där självklara? Fast det kanske låter just så, självklart-Bosätter man sig i skogen får man väl ta den smällen."

Det handlar alltså om den sedan ett drygt sekel pågående urbaniseringen som successivt tömt landsbygden för det uppenbarligen mer lockande alternativet staden. Ingen direkt ny trend således.

I mina ögon är hennes diskussion inget annat än det som Rousseau och hans gelikar kallade den ädle vilden. Att det finns något opåverkat och naturligt med de folkslag som upptäcktes och exploaterades under kolonialtiden. På samma sätt argumenterar Cissi för de landsortsboendes "äkthet", att de måste räddas från urbaniseringens bojor och för att kunna leva sitt sanna liv, på landsbygden, i den enda sanna världen. Det är åtminstone så jag tolkar henne.

Så varför är det så många storstadsmänniskor som vurmar för livet på landet?

"Tänk fall vi kunde flytta ut på landet, räntan är så låg nu att vi kan köpa ett trevligt hus". Och till och med de som precis har kommit till stan kan man höra säga saker som:

"Egentligen vill man ju bara bo i ett ensligt hus på landet och leva nära naturen"

Så varför väljer de då att flytta till stan? Jo, de tycker ju om det! Det är i stan de egentligen vill bo. Deras vurm för det rurala har inget att göra med att de egentligen vill bo utanför stan. De använder bara begreppet landet som ett sätt att bekräfta för sig själva att de är godhjärtade, äkta människor just på grund av att de har gått på myten om den ädla vilden. Den ädla vilden i form av en landetboende, äkta människa. För i stan, denna underbara konstruktion för möten och kreativitet, säger oss den moderna mytbildningen att man inte är äkta. Man är en 08a, en Tjockhultare, självgod Göteborgare eller dryg Malmöit. När allt man egentligen är, är en människa som söker möten, affärer, diskussioner, globala influenser.

Jag har inget emot folk som bor på landet för att de faktiskt vill. För att de njuter av stillheten och lugnet, för att de är introspektivt lagda. Det är alla egenskaper så goda som några och viktigast av allt för många människor. Det jag har svårt för är människor som bor i staden och låtsas att de helst vill bo någon annan stans. För att de får dem att känna sig som bättre än alla andra som bor i stan för att de älskar det. Att leva som man vill och erkänna att det är det man vill, det är äkta om något.

Politiska plagg: Keffiyeh

Härom helgen gick jag förbi Malmös vackra stadsbibliotek och den inte fullt så vackra Triangeln på min söndagspromenad. Områder svärmade av uniformerade länsmän som försökte hålla en formerande pöbelhop i schack. Utan att bli allt för raljant så kan man närmast beskriva folksamlingen som Möllans finest, dito dessutom beväpnade med ägg, flaskor och stenar. Vad var syftet med denna lilla get-together, jo att störa en pro-israelisk fredsdemonstration som hölls en bit bort. Tillägas kan att de lyckades i sitt uppsåt och om jag inte är helt ute och cyklar ska hela proceduren upprepas nu på söndag igen.
Det som fångade mitt öga estetiskt var inte de vämjeliga dreadlocksen, de stripiga skäggen eller myckna ansiktsutsmyckningarna, utan den mängd keffiyeh som satt ordentligt fastsurrade kring demonstranternas halsar. Denna högst informella uniformering var dock något som jag till fullo sympatiserade med. Om man vill vara pro-palestinsks och dessutom är ute på upptåg visar man det inte bättre än genom att bära keffiyeh.
Efter Henrik Vibskovs griskreationer verkar dock palestinasjalen blivit allmängods, gärna buren till skinnjacka eller kavaj i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När jag ibland försynt försöker påtala dess historia eller politiska laddning möts jag allt som ofta av ett carte blanche. För mig framstår detta som en ytterlig historielöshet och också någon form av resignation inför att ha en intellektuell analys av de kläder man bär, där de enbart reduceras till snyggt eller fult, sammansatt tyg, dagens outfit etc. Själv bär jag inte keffiyeh både av politiska och estetiska skäl, men har all respekt för dem som gör det för att visa en kulturell samhörighet eller ståndpunkt i en högst aktuell konflikt. Kläder är politiska. Kom ihåg det.