Hipstermachismo: Vita barens DJ-bås

Först skall vi prata om ett ord. Sedan skall vi prata om det andra, det som texten egenligen handlar om, machismo.

Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:

"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues

Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.

Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.

Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.

I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.

1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.

2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.

När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.

Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.

Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.

Fråga: Dubbla lås?

Varje gång jag åker tåg blir jag lika förbryllad. Varje gång jag frågar någon om det som förbryllar mig förbryllar jag dem. Jag, och alla runt omkring mig, blir helt enkelt inte kloka på X2000s toaletter, eller rättare sagt låsen på toalettdörrarna.

På X2000s toalettdörrars insida sitter två lås. Ett som man använder för att låsa dörren när man skall utnyttja bekvämlighetsinrättningen någorlunda ostört och ett som jag fortfarande inte vet varför det sitter där. Strax ovanför handtaget sitter det och retar gallfeber på mig. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför det sitter där när det finns ett fullt fungerande lås strax under och tro mig, jag har funderat. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till att det finns två lås på toalettdörren. Ingen som jag har kommit på i alla fall.

Så om ni nu vet varför SJ envisas med två lås på X2000s toaletter, berätta för mig!

Fel skjorta: Jag såg en film

Ta nu inte det här som reklam, för det är det inte. Ta det bara som ett sanningens ord. Jag tänkte först skriva om den för stora kostymen. Ni vet, den där man ser på unga män som nyligen fått eller möjligtvis själva köpt sin första kostym och som det är meningen att de skall växa in i. Den är således en gnutta för stor över bröstet, aningens för lång i ärmarna och den värmer honom långt ned på låren. Med andra ord, vanvettigt ful och oklädsam för personen som bär den. Men det är inte det vi skall prata om idag. Vi skall prata om filmen "Exit" och dess kostymering.

Igår blev jag inbjuden av en av mina finansvänner, dvs. vänner som jobbar inom finansbranschen, på en förhandsvisning av filmen "Exit" som ett relativt stort och känt konsultföretag bjöd på. Det var lite snittar, lite champagne och alldeles för många män i kostym och slips för att man skulle känna sig som om man var på en kulturbegivenhet. "Exit" är en film som utspelas inom finansbranschen, Mads Mikkelsen spelar framgångsrik riskkapitalist som lever i nyrik design med omtänksam svärfar och Alexander Skarsgård gör en roll som ung, ambitiös analytiker. Finansvalp skulle Stig Malm ha sagt och det är precis vad han är, Alexander, en valp alltså. En valp i det hänseendet att han klär sig som en man som inte lärt sig kostymbärandets grundläggande regler och som definitivt inte vet hur man väljer storlek på en skjorta.

Alexander går genom hela filmen klädd i skjortor som är åtminstone en eller möjligtvis två storlekar för stora. Halskragen är så stor att jag utan några som helst problem skulle kunna sticka ned två-tre fingrar mellan skjortan och hans adamsäpple och det beror inte på att han har ett ovanligt litet adamsäpple utan på att skjortan är helt, ja jag säger det rakt ut, uppfuckad.

När ni väljer en skjorta som ni skall ha slips till, välj då en skjorta som passar er. Den skall sitta tätt runt halsen men inte så att ni känner er strypta. En skjorta blir en tvångströja om ni tror att ni är smalare än vad ni är och ni ser ut som ett barn om ni väljer för stora halsar. Båda varianterna är förkastliga. En sartorialist vet sin storlek och skäms inte för den.

Stilikon: Nick Zinner

Även om det känns som att Yeah Yeah Yeahs befinner sig i sin skymningstid som band så talar fortfarande folk om Karen O och hennes lugg. Men orättmätigt förbiser alla Nick Zinner, den tanige lille gitarristen, som jag tycker är den största estetiska behållningen med det ett band som nog nästan är mer känt för sin visuella del än musikaliska dito. Nick Zinner står där, liten, blek, smal och med ett enormt svart burrigt hår, precis som han vore en karaktär från en spökorkester i en Tim Burton film. Jag gillar hur en person med så tydliga gotinfluenser behandlar dessa så väl. Tänk om mer i dessa stilmässiga marker kunde ha den goda smaken och undvika att hamna på fel sida träsket av svarta kläder, med kedjor, tjocka skosulor, dåligt smink och hårspray. Nick Zinner är allra vackrast när han står där på scen vid sidan av en frenetiskt hoppande sångerska och lite förstrött och vålnadslikt genom röken spelar på gitarren och funderar på sitt nästa fotoprojekt.

Dansa för fan!!

Och det här fick jag reda på nu! Hur kan det här ha passerat mig? Att Carl Craig spelar skivor på Grodan Grevture i kväll. Att han kommer stå där, precis bredvid dansgolvet och pumpa ut furiös technosoul till en helt extatisk publik. En publik som jag tyvärr inte kommer ingå i. Min näsa är snuvig, min kropp och mitt huvud är trötta och i morgon kväll skall jag bjuda 40 personer på frukostbuffé och Screwdrivers i ett fåfängt försök att avtäcka postmodernismens själ och hjärta i festform.

Fast ni som inte skall göra eller är något av ovanstående, gå dit och dansa för fan!

Om flygresor: Passande klädsel

Nu för tiden är jag oftast begränsad i mitt klädval när jag flyger. Jag har på mig kostym helt enkelt. Det har inget alls att göra med att jag skulle trivas speciellt bra i en kostym när jag befinner mig i runda slängar en mil ovanför marken utan är helt givet av yttre omständigheter. De yttre omständigheterna stavas oftast affärsresor och intervjuer, jag måste med andra ord vara klädd till tänderna så fort jag landar för att om möjligt vara både respektingivande och seriös i mitt utseende.

Men att klä sig i kostym när man flyger, det är verkligen inte en optimal lösning på hur man hanterar den moderna infrastrukturens mest obekväma situation. Det är torr luft, det är trångt och allt som oftast måste man trängas med andra personer klädda i kostym och ni vet ju hur trista de är i allmänhet. Vad är då den optimala klädedräkten när man flyger?

Det finns två parametrar man måste ta med i beräkningen när man planerar sin klädsel innan man sätter sig på flyget och tyvärr är de två divergerande och leder till två helt olika slutpunkter om man inte lyckas jämka dem samman. Den ena parametern är bekvämlighet, särskilt viktigt vid långa flygningar medan den andra parametern är förmågan att utstråla tillräckligt mycket pondus för att kunna imponera på en möjlig söt flygvärdinna och skaffa sig allra bästa service och komfort. Som ni förstår är det inte helt säkert att dessa på parametrar drar åt samma håll. Träningsbyxor och sin allra mjukaste och mest urtvättade tshirt är möjligen det mest bekväma man kan ha på sig under sex timmar över Atlanten men du kan räkna med att den där oerhört efterlängtade spontanuppgraderingen till första klass aldrig kommer att ske om du är klädd så. Å andra sidan är det inte alls säkert att du får sitta och sippa champagne i bekväma stolar om du checkar in iklädd krispig svart Pradaskjorta och perfekta halvkorta tretusenkronorsjeans och då får du sitta i turistklass med ett par alltför tajta jeans och småsvettas med alltför lite benutrymme för att det skall kunna kallas mänskligt.

Under årets reunionresa till Amsterdam kan jag ha uppnått den perfekta kombinationen av trendig välkläddhet och bekvämlighet för flygningar inom Europa. När jag möte Anton på gatan där taxin stod och väntade på avfärd mot Arlanda var det första han sa inte "Hej" eller någon annan hälsningsfras. Det första han sa var "Småborgerligt!". Jag kontrade givetvis med att säga "Borgerligt!" utan vidare förklaring.

Det som fick honom att reagera så kraftfullt var min kombination av mörkblå Fred Perry-piké, vita, något kortare än knälånga Duffer-shorts (de jag tjatat om) och babyblå Baracuta G9 Harringtonjacka. Nu, så här i efterhand, när jag tittar på bilderna som togs av mig iklädd det här undrar jag lite hur jag tänkte. Förvisso fantatiskt uppseendeväckande och stiligt men samtidigt kan jag inte undgå en känsla av utklädnad.

Jag tror att det är sånt man får vänja sig vid när man är en gnutta för fixerad vid kläder och kontext men bryr sig mer om kontext än om kläder.

Jakten på estetisk perfektion

Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.

Problem: Way we dance - podcast

Några av er har kommenterat att våra podcast har slutat fungera. Den har det. Det är illa. Vår serverleverantör visade sig inte vara lika pålitlig som jag trodde. Jag skall undersöka hur vi snabbt hittar en ny.

Håll ut.

Stil: Vän av ordning-kvinnan

Vän av ordning är oftast vän av ordning eftersom vän av ordning inte har några andra vänner än just ordning. Jag vill helst inte skriva om vän av ordning eftersom så många redan har beskrivit sitt förhållande till vän av ordning. Eller snarare sitt ickeförhållande. För ingen har någonsin träffat vän av ordning, hon (eller han men vi skall fokusera på den kvinnliga varianten idag) lever sitt liv, inte genom att kommunicera med kommunikéer, utan med lappar på företrädesvis tre ställen; tvättstugor, företagskök och på insändarsidor. Jag kommer dock att skriva om henne här av den enkla anledningen att det inte längre är lika enkelt att känna igen vän av ordning på hur hon ser ut.

"Alla lappar om ordningsregler är förbjudna förutom de lappar som förbjuder folk att sätta upp lappar med ordningsregler. Den som bryter mot det här förbudet kommer omedelbart (eller så snabbt arbetsrättslagstiftningen tillåter) att bli avskedad."

Det här den enda lappen som skulle tillåtas om jag var chef för något företag med fikarum

I sak har vän av ordning alltid rätt. Det ligger lite i sakens natur. Ordning är något de allra flesta människor har en naturlig fallenhet för att tycka om och därmed har vän av densamma oftast rätt. Ändå är retar vännen mig till vansinne. Och det beror ju givetvis på att vännen påpekar saker som alla redan vet. Men som vi lite till mans, och till kvinns, struntar i. Alla vet att det är äckligt med gammalt sköljmedel i tvättmaskinen. Men behöver jag en vän av ordning som berättar det för mig och dessutom tror jag kommer torka rent efter mig bara för attjag råkar läsa hennes lapp? Nej är det enkla svaret.

Utseendet på vännen av ordning har förändrats. Ni kanske inte har märkt det eftersom vännen av ordning är så oerhört ljusskygg och enbart postar sina lappar i arla morgontimmar då endast tidningsbuden är vakna. Om vännen av ordning tidigare var klädd i kappa, tjocka strumpbyxor och i kallt väder även en lurvig sak på huvudet så är vännen av ordning, som en helt logisk följd av nymoralisens hypande, idag klädd med Louboutin-skor, vad som helst av Marc Jacobs och så kanske något från Acne. Vännen av ordning är med andra ord en ung tjej med kryddburkar i snörräta rader, konstant ångest för att det inte är tillräckligt välstädat hemma och för dessutom en konstant kamp mot de slarviga slackerna i hennes trappuppgång genom lapparna i tvättstugan. Det är troligt men inte alls säkert att hon i valet i söndags röstade borgerligt. Däremot är det helt givet att hon läste Ebbas bok så fort den kom ut på hyllorna och powerwalkar varje söndagsmorgon vilket ofta kombineras med att dricka latte i gigantisk take away-kopp (det är ju bara så härligt och mysigt storstadsmässigt!).

Jag inser så här att den här posten aldrig kommer att kunna avslutas på något bra sätt. Den slår helt enkelt på alltför många saker som jag inte tycker om; Vän av ordning, Ebba von Sydow-estetik och konservatism. Därför avslutar jag det lite halvt onyktert på en förfest med mina bästa liberala vänner, något oavslutat, något mediokert och något ogenomtänkt. Men se igenom spritångorna och mitt hat mot stagnation och se det jag skrivit som ett tal för sartoriell, och tvättstugenmässig valfrihet och mot östermalmsk uptightness.

Hösten är Ascottid

Ni har väl alla kännt att hösten är på väg? Det där kalla stinget i luften på morgonen, fåglarna som inte sjunger så mycket längre och växterna omkring en som håller på att ruttna och dö. Men ett av de mest tydliga hösttecknen är desutom att folk försiktigt börjar lufta sin mer tunga del av garderoben. Hur många av oss har inte svettats i en alldeles för tjock jacka eller tröja under en gångtur när man överambitiöst svept in sig med oktoberkänsla i kroppen? Det här misstaget att ta på sig för mycket gäller också halsdukar, det är dock ett problem som avhjälps mer lättvindigt än det förra. Lösningen stavas Ascot-scarfen. Det är sydd i ett tunt tygstycke och är en variant på den om förut postade kravatten. Den fick sitt epitet genom att den med fördel bars till tredelad kostym ihopsatt med en nål vid de hästkapplöpningarna på banan i Berkshire. Man kan verkligen föreställa sig hur tea-time, nernålade hattar, kikare med snidat handtag och en grå ascot med rombiskt mönster ramade in anorektiska jockeys, hästar och blekgrönt gräs. Själv struttar jag runt med min beigebruna mönstrade (inköpt i London förra hösten) regelvidrigt och slarvigt knuten kring halsen. Den fungerar ypperligt både till jacka, kavaj och tröja och jag har blivit kallad gayig i den, ett betyg så gott som något.

Boktips: Mode. En filosofisk essä

Sydsvenskans och Rodeos Björn af Kleen är en av Sveriges bästa kulturjournalister just nu. Läs hans ambitiösa recension av Lars Fr H Svendsens Mode. En filosofisk essä. Jag hade hört om boken innan men totalt missat att den skulle komma i svensk översättning. Nu är en beställning inlagd och tills dess nöjer jag mig med att förkovra mig i Ondskans filosofi av nämnda författare.

Kontext!

Glöm inte att det är i roddbåtar och kommentarer som det händer på riktigt! Spyan ikväll? Jag ser ut som en stekare i rosa påutsidan men jag drömmer om electro och Håkan på insidan.

Plagg: Baracuta G9

När jag skulle köpa jacka nu i våras stod jag inför ett avgörande och svårt val. Skulle jag våga ta steget in i historien och köpa jackan som använts av varenda hjälte jag någonsin haft? Kanske inte varenda men åtminstone av några av världens mest välklädda män; Steve McQueen, The Clash och Arnold Palmer (som utan tvekan är en av världens coolaste sportmän trots att han trakterade driver och putter snarare än en fotboll eller vad helst annat som skulle kunna ses som coolt). Jag tog mig själv i kragen och tog ett par modiga kliv rakt in i historien. Inte nog med att jag köpte en Baracuta G9, orginalet till den så kallade Harringtonjackan, jag köpte den i babyblått istället för den vanliga och mer neutrala beiga färgen.

G9:an är, och jag hatar egentligen ordet, en tidlös klassiker. Egentligen finns inget tråkigare än en tidlös klassiker, det vet ni ju att jag tycker vid det här laget. Ändå kan jag inte motstå den och jag vet precis varför. När jag kom till Lund som osnuten yngling för att studera och förkovra mig skrev jag in mig vid Blekingska nationen, studentsveriges indiebastion framför andra. Musik, inbillade jag mig, var det viktigaste i livet och jag satt, om inte andäktig så åtminstone nervöst tyst, på min första korridorsfest och hörde Jonas F (vid tiden DJ-bokare och allkunnig musikguru) berätta om vikten av att ha hört allt av Beatles för att förstå grunden till all popmusik. Även om jag idag kanske inte längre håller med honom att det är just Beatles man skall lyssna på så är jag fortfarande löjligt förtjust i att plugga dåtiden för att försöka förstå samtiden.

Den reella anledning till att jag köpte en G9 är alltså egentligen inte att jag tycker den är snygg ,vilket den förvisso är, men det är sekundärt i sammanhanget. Jag köpte den så att jag med bibehållen självrespekt och trovärdighet kan frossa i t ex den här underbara jackan.

Jag vill med andra ord inte bli tagen med byxorna nere. Eller i det här fallet jackan av. Jag vill, inför mig själv och alla andra som beter sig lika märkligt som jag själv, kunna rättfärdiga mina pastellstinna, preppyliknande sartoriella utsvävningar med att låtsas som om jag känner till bakgrunden enbart genom innehavet av en speciell jacka. Låter det ytligt? Det är det. Det är kläder vi pratar om.

Sändning: Podcast

The way we wear har fått tillökning! Ni har säkert gissat er till det förr men det är ju så att jag och Josef inte bara älskar kläder, vi har även en brinnande passion för musik. Och det vet jag ju att ni har med. Nu kan ni ta del av vår passion direkt ned i er iTunes (eller den spelaren ni använder om den stöder podcastsändningar) eftersom vi alldeles nyss startade en podcast.

Nu är ni alltså så goda att lägga till podcasten

http://feeds.feedburner.com/TheWayWedance

i er iTunes så lovar jag att ni snart kommer ha massa smaskens musik att njuta av. Om det är så att ni inte har en spelare som ni kan ladda ned på det här enkla sättet så kan ni alltid titta in på systerbloggen

http://waywedance.blogspot.com och ladda ned vad ni vill på ett mer manuellt sätt.

Maktspråk: Uruselt

”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”

Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
Nej allt som oftast får armbandsur att tänka på de sleevenotes som återfinns i Pulps sorgligt bortglömda This is Hardcore. Musiken är intressant studie av en människa och en musikgrupp stadd i upplösning på grund av överintag av rekreativa droger. Men jag finner nästan hårdporrsestetiken i häftet det mest intressanta med skivan, de sterila hotellmiljöerna, de solariebrännor som glittrar, allas trötta ögon och det hårda sminket som kontrast mot dålig hy. Och där på insidan av häftet uppenbarar han sig, Mannen, med en sidenmorgonrock, kontrasterande hårda ögon och en riktigt STOR klocka på armen.


Nu åker jag på konferens till Bryssel, men under min frånvaro så läs den här utmärkta artikeln om konstnärer och deras kläder.

Maktspråk: Kostym kontra fjällrävenestetik

Vem av de här tre skulle du lita på? Eller vänta nu, den frågan är relativt irrelevant. Den korrekta frågan torde vara:

"Vem tror du multinationella företagsledare lyssnar mest på när det gäller växthusgasers inverkar på vår globala miljö?"

Om du inte svarar Al Gore på den frågan är du antingen Peter Eriksson, Maria Wetterstrand eller en av de där miljöpartisterna jag såg framföra någon form av miljöperformance på torget i Halmstad i somras. De dansade, spelade teater och hade skyltar där det stod något i stil med "Nu är de där märkliga miljöpartisterna igång igen". Och de var märkliga. Och de visste om det. Och de ville ha det så. Jag tyckte de var märkliga och jag tyckte också att det var märkligt att de vill ses som märkliga.

Låt mig förklara varför men innan jag gör det vill jag deklarera min egen ståndpunkt i miljösakfrågan eftersom det så lätt annars blir guilt by association-resonemang i kommentarerna. Jag är för trängselskatter, jag har ingen bil (och hade jag en skulle jag ha en liten liten sportbil som jag körde väldigt sällan och då iklädd bilhandskar och scarf), jag hyser ett intensivt hat mot SUVs, jag är inte helt främmande för grön skatteväxling (kanske inte i exakt den formen som den genomförst i Sverige) och jag är noga med all min återvinning. Jag är förvisso för kärnkraft men det beror framförallt på att jag inte delar miljöpartiets åsikt i frågan utan tycker det är den mest miljövänliga formen av energiproduktion vi har.

Jag kan förstå de unga miljöpartisternas strävan efter att medvetet bete sig märkligt om de vore en konstgrupp som utmanar stereotypa klichéer inom politiken. Ni vet, kostym, power-slips och vit skjorta på männen och dräkt med högklackade pumps för damerna. Vore de performancegruppem "MP" så hade deras gärning inte bara haft bärighet utan även ett existensberättigande. Nu har det slumpat sig så att de inte är en performancegrupp utan ett av den nuvarande regeringens stödpartier. Och Peter Eriksson klär sig i jeans och en brun kavaj. Av samma anledning som de unga miljöpartisterna på torget i Halmstad genomför en dansperformance; för att rädda miljön. Eller nu blev det fel igen. De genomför den ju inte för att rädda miljön utan för att särskilja sig från ungdomspolitkens mainstreamfåra och beter sig därför med flit en gnutta "märkligt". Märkligt var ordet, i alla fall om man har som huvudmål att faktiskt förändra hur folk beter sig.

Al Gore har i snart trettio år (om man får tro pressklippen som man hittar på nätet) slagits för en utsläppsminskning av växthusgaser. Han släpper i dagarna filmen "An inconvenient truth" som egentligen inte är mer än en lång powerpointföreläsning om dagens globala miljösituation. Hur skiljer sig Al Gore från Maria och Peter om vi bortser från det faktum att han faktiskt varit vicepresident i USA och blev bortfifflad från presidentskapet den där gången för 6 år sedan? Skillnaden i passionen för miljön och udden i argumenten är mindre än vad man skulle kunna tro, det som skiljer dem åt är, om man hårdrar det, deras klädsel. Al Gore vet hur man använder sig av kostymen som ett argument i sig, vilken slips som passar bäst till respektive lobbygrupp och hur man på ett ledigt sätt klär ned sig för att visa sig mänsklig när det behövs. Därför kommer folk att lyssna med ett fördomslöst öra när han berättar att vi beter oss illa mot moder natur och inte slå dövörat till som vi, gemene man, gör när vi ser en miljöteatergrupp föra samma argumentation från en liten scen på ett torg i Halmstad. Eller ännu värre, från riksdagens talarstol iklädd en stickad kofta.

Byxben

Jag vet inte vad det är med mig och byxben, men jag kan bara inte stirra mig mätt på dem. Ena dagen så är det en långt välsytt jeansben som omsluter ett par chelsea-boots perfekt som tilldrar sig min uppmärksamhet på bussen och nästa dag faller jag bara pladask för ett par högvattenkorta manchesterbyxor som framhäver de randiga sockarna och smutsvita canvasskorna effektfullt på den genomtrevlige australiensaren som bär dem. Jag upplever en ambivalens, ja nästan en personlighetsklyvning när det kommer till byxben. Jag tittar på mina egna nyligen uppsydda, på ett lokalt skrädderi, och blir frustrerad. För korta ser ju så hoppigt, livsglatt och så väldigt kyligt ut. När byxbenet når hälens nederkant ser det medvetet, omslutande och omsorgsfullt ut i min värd. Jag känner inte att mina byxor kvalar in. Till korta byxben är gör sig loafers och låga tygskor bäst. Till hällåånga så passar den nämnda chelsean bra, men också en modig chuck taylor-klon som exempelvis gram. En gång i tiden så existerade det utsvängda byxben för mig, både som flare eller boot-cut. Men det är längesen och jag har så svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna mig väl tillfreds i något som svänger utåt. De jag har på mig svänger lätt inåt men känns ändå bara så…lagom. Lagom. Finns det?

Samhällsansvar!

Stelly har röstningsbanner på sin sida. Jag får magsår och tänker: "Shit, vi måste ju också agera i enlighet med demokratiska grundprinciper". Därför ploppar jag upp en uppmaningsbanner på TWWW med.

Tillfälle: Naivism och Tour de France

Sensommaren 2006 är naivism det som borde driva samhället och popkulturen framåt. Det kan ha varit så ett bra tag utan att jag har märkt det men det är av mindre vikt. Det viktiga i nuläget är att vi accepterar naivismen som en ledstjärna och låter den påverka beslut och tankegångar. Fast förväxla nu inte naivism med naivism. Att vara omedvetet naiv är givetvis det allra vackraste men det är inte det jag pratar om nu. Nu pratar jag om att medvetet välja naivism framför cynism, att använda naivism som ett verktyg för att bryta ned vårt popkulturella pansar. Pretentiöst? Oerhört men det är också det som är meningen. Utan pretentioner, utan strävan förändras inget och då är i alla fall jag beredd att hoppa av den här skutan. Allt det här leder oss in på ämnet för dagen. Indurain.

Det var tidigt. Det är det alltid på Patsy, de vill ha det så. Eller fel, myndigheterna vill ha det så. Någon herre i kostym och slips (förmodligen vedervärdigt ful) har bestämt att band inte får spela efter 22 medan det går bra att dunka ut "Blue Monday" hela vägen fram till tre på morgonen. "Inconsistency is my very essens", sa den svenska statsapparaten. På scenen stod en vän, en blivande vän, en Billy-synth och en delogofierad iBook. Om jag hade kunnat paketera ögonblicket och tappa det på flaska hade parfymen döpts till "Naive" eller möjligtivs "Naivism". På ett teoriskt plan består Indurains musik bara av handklapp och Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". En medveten naivism och ett uttryckssätt som hade ratats av Idol-juryn snabbare än vad Clabbe af Geijerstam hinner säga åldersnoja. I verkligheten består Indurains musik sockervaddssvängiga melodier med textrader som:

"I am Bruce Springsteen without a guitar, I am a player who doesn't get laid"

och jag står och gör souldansen vid ett bord framför scenen och önskar jag kunde sjunga med. Indurain kommer aldrig sälja gigantiska mängder av skivor men det är helt i sin ordning. Så länge de ploppar ut en MP3a lite då och då kommer jag vara mer än nöjd. Och känner jag dem rätt så tror jag att de skulle vara rätt nöjda med det också.

Tour de france kanske ni frågar er. Det skrevs det inget om alls. Nej, det gjorde det inte. Jag ville bara ha med det i titeln.

Epilog: Som om vi inte anade

Han var tydligen Sveriges bäst klädda man i år. Eller englands. Eller skall man säga utlandssvensk? Jag vet inte men jag vet en sak; det var tur att vi inte intervjuade Petra "Leopard" Marklund om kläder och kontext. Det hade blivit märkligt att höra hennes kommentarer om Baracuta-jackan.