Dansa för fan!!

Och det här fick jag reda på nu! Hur kan det här ha passerat mig? Att Carl Craig spelar skivor på Grodan Grevture i kväll. Att han kommer stå där, precis bredvid dansgolvet och pumpa ut furiös technosoul till en helt extatisk publik. En publik som jag tyvärr inte kommer ingå i. Min näsa är snuvig, min kropp och mitt huvud är trötta och i morgon kväll skall jag bjuda 40 personer på frukostbuffé och Screwdrivers i ett fåfängt försök att avtäcka postmodernismens själ och hjärta i festform.

Fast ni som inte skall göra eller är något av ovanstående, gå dit och dansa för fan!

Om flygresor: Passande klädsel

Nu för tiden är jag oftast begränsad i mitt klädval när jag flyger. Jag har på mig kostym helt enkelt. Det har inget alls att göra med att jag skulle trivas speciellt bra i en kostym när jag befinner mig i runda slängar en mil ovanför marken utan är helt givet av yttre omständigheter. De yttre omständigheterna stavas oftast affärsresor och intervjuer, jag måste med andra ord vara klädd till tänderna så fort jag landar för att om möjligt vara både respektingivande och seriös i mitt utseende.

Men att klä sig i kostym när man flyger, det är verkligen inte en optimal lösning på hur man hanterar den moderna infrastrukturens mest obekväma situation. Det är torr luft, det är trångt och allt som oftast måste man trängas med andra personer klädda i kostym och ni vet ju hur trista de är i allmänhet. Vad är då den optimala klädedräkten när man flyger?

Det finns två parametrar man måste ta med i beräkningen när man planerar sin klädsel innan man sätter sig på flyget och tyvärr är de två divergerande och leder till två helt olika slutpunkter om man inte lyckas jämka dem samman. Den ena parametern är bekvämlighet, särskilt viktigt vid långa flygningar medan den andra parametern är förmågan att utstråla tillräckligt mycket pondus för att kunna imponera på en möjlig söt flygvärdinna och skaffa sig allra bästa service och komfort. Som ni förstår är det inte helt säkert att dessa på parametrar drar åt samma håll. Träningsbyxor och sin allra mjukaste och mest urtvättade tshirt är möjligen det mest bekväma man kan ha på sig under sex timmar över Atlanten men du kan räkna med att den där oerhört efterlängtade spontanuppgraderingen till första klass aldrig kommer att ske om du är klädd så. Å andra sidan är det inte alls säkert att du får sitta och sippa champagne i bekväma stolar om du checkar in iklädd krispig svart Pradaskjorta och perfekta halvkorta tretusenkronorsjeans och då får du sitta i turistklass med ett par alltför tajta jeans och småsvettas med alltför lite benutrymme för att det skall kunna kallas mänskligt.

Under årets reunionresa till Amsterdam kan jag ha uppnått den perfekta kombinationen av trendig välkläddhet och bekvämlighet för flygningar inom Europa. När jag möte Anton på gatan där taxin stod och väntade på avfärd mot Arlanda var det första han sa inte "Hej" eller någon annan hälsningsfras. Det första han sa var "Småborgerligt!". Jag kontrade givetvis med att säga "Borgerligt!" utan vidare förklaring.

Det som fick honom att reagera så kraftfullt var min kombination av mörkblå Fred Perry-piké, vita, något kortare än knälånga Duffer-shorts (de jag tjatat om) och babyblå Baracuta G9 Harringtonjacka. Nu, så här i efterhand, när jag tittar på bilderna som togs av mig iklädd det här undrar jag lite hur jag tänkte. Förvisso fantatiskt uppseendeväckande och stiligt men samtidigt kan jag inte undgå en känsla av utklädnad.

Jag tror att det är sånt man får vänja sig vid när man är en gnutta för fixerad vid kläder och kontext men bryr sig mer om kontext än om kläder.

Jakten på estetisk perfektion

Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.

Problem: Way we dance - podcast

Några av er har kommenterat att våra podcast har slutat fungera. Den har det. Det är illa. Vår serverleverantör visade sig inte vara lika pålitlig som jag trodde. Jag skall undersöka hur vi snabbt hittar en ny.

Håll ut.

Stil: Vän av ordning-kvinnan

Vän av ordning är oftast vän av ordning eftersom vän av ordning inte har några andra vänner än just ordning. Jag vill helst inte skriva om vän av ordning eftersom så många redan har beskrivit sitt förhållande till vän av ordning. Eller snarare sitt ickeförhållande. För ingen har någonsin träffat vän av ordning, hon (eller han men vi skall fokusera på den kvinnliga varianten idag) lever sitt liv, inte genom att kommunicera med kommunikéer, utan med lappar på företrädesvis tre ställen; tvättstugor, företagskök och på insändarsidor. Jag kommer dock att skriva om henne här av den enkla anledningen att det inte längre är lika enkelt att känna igen vän av ordning på hur hon ser ut.

"Alla lappar om ordningsregler är förbjudna förutom de lappar som förbjuder folk att sätta upp lappar med ordningsregler. Den som bryter mot det här förbudet kommer omedelbart (eller så snabbt arbetsrättslagstiftningen tillåter) att bli avskedad."

Det här den enda lappen som skulle tillåtas om jag var chef för något företag med fikarum

I sak har vän av ordning alltid rätt. Det ligger lite i sakens natur. Ordning är något de allra flesta människor har en naturlig fallenhet för att tycka om och därmed har vän av densamma oftast rätt. Ändå är retar vännen mig till vansinne. Och det beror ju givetvis på att vännen påpekar saker som alla redan vet. Men som vi lite till mans, och till kvinns, struntar i. Alla vet att det är äckligt med gammalt sköljmedel i tvättmaskinen. Men behöver jag en vän av ordning som berättar det för mig och dessutom tror jag kommer torka rent efter mig bara för attjag råkar läsa hennes lapp? Nej är det enkla svaret.

Utseendet på vännen av ordning har förändrats. Ni kanske inte har märkt det eftersom vännen av ordning är så oerhört ljusskygg och enbart postar sina lappar i arla morgontimmar då endast tidningsbuden är vakna. Om vännen av ordning tidigare var klädd i kappa, tjocka strumpbyxor och i kallt väder även en lurvig sak på huvudet så är vännen av ordning, som en helt logisk följd av nymoralisens hypande, idag klädd med Louboutin-skor, vad som helst av Marc Jacobs och så kanske något från Acne. Vännen av ordning är med andra ord en ung tjej med kryddburkar i snörräta rader, konstant ångest för att det inte är tillräckligt välstädat hemma och för dessutom en konstant kamp mot de slarviga slackerna i hennes trappuppgång genom lapparna i tvättstugan. Det är troligt men inte alls säkert att hon i valet i söndags röstade borgerligt. Däremot är det helt givet att hon läste Ebbas bok så fort den kom ut på hyllorna och powerwalkar varje söndagsmorgon vilket ofta kombineras med att dricka latte i gigantisk take away-kopp (det är ju bara så härligt och mysigt storstadsmässigt!).

Jag inser så här att den här posten aldrig kommer att kunna avslutas på något bra sätt. Den slår helt enkelt på alltför många saker som jag inte tycker om; Vän av ordning, Ebba von Sydow-estetik och konservatism. Därför avslutar jag det lite halvt onyktert på en förfest med mina bästa liberala vänner, något oavslutat, något mediokert och något ogenomtänkt. Men se igenom spritångorna och mitt hat mot stagnation och se det jag skrivit som ett tal för sartoriell, och tvättstugenmässig valfrihet och mot östermalmsk uptightness.

Hösten är Ascottid

Ni har väl alla kännt att hösten är på väg? Det där kalla stinget i luften på morgonen, fåglarna som inte sjunger så mycket längre och växterna omkring en som håller på att ruttna och dö. Men ett av de mest tydliga hösttecknen är desutom att folk försiktigt börjar lufta sin mer tunga del av garderoben. Hur många av oss har inte svettats i en alldeles för tjock jacka eller tröja under en gångtur när man överambitiöst svept in sig med oktoberkänsla i kroppen? Det här misstaget att ta på sig för mycket gäller också halsdukar, det är dock ett problem som avhjälps mer lättvindigt än det förra. Lösningen stavas Ascot-scarfen. Det är sydd i ett tunt tygstycke och är en variant på den om förut postade kravatten. Den fick sitt epitet genom att den med fördel bars till tredelad kostym ihopsatt med en nål vid de hästkapplöpningarna på banan i Berkshire. Man kan verkligen föreställa sig hur tea-time, nernålade hattar, kikare med snidat handtag och en grå ascot med rombiskt mönster ramade in anorektiska jockeys, hästar och blekgrönt gräs. Själv struttar jag runt med min beigebruna mönstrade (inköpt i London förra hösten) regelvidrigt och slarvigt knuten kring halsen. Den fungerar ypperligt både till jacka, kavaj och tröja och jag har blivit kallad gayig i den, ett betyg så gott som något.

Boktips: Mode. En filosofisk essä

Sydsvenskans och Rodeos Björn af Kleen är en av Sveriges bästa kulturjournalister just nu. Läs hans ambitiösa recension av Lars Fr H Svendsens Mode. En filosofisk essä. Jag hade hört om boken innan men totalt missat att den skulle komma i svensk översättning. Nu är en beställning inlagd och tills dess nöjer jag mig med att förkovra mig i Ondskans filosofi av nämnda författare.

Kontext!

Glöm inte att det är i roddbåtar och kommentarer som det händer på riktigt! Spyan ikväll? Jag ser ut som en stekare i rosa påutsidan men jag drömmer om electro och Håkan på insidan.

Plagg: Baracuta G9

När jag skulle köpa jacka nu i våras stod jag inför ett avgörande och svårt val. Skulle jag våga ta steget in i historien och köpa jackan som använts av varenda hjälte jag någonsin haft? Kanske inte varenda men åtminstone av några av världens mest välklädda män; Steve McQueen, The Clash och Arnold Palmer (som utan tvekan är en av världens coolaste sportmän trots att han trakterade driver och putter snarare än en fotboll eller vad helst annat som skulle kunna ses som coolt). Jag tog mig själv i kragen och tog ett par modiga kliv rakt in i historien. Inte nog med att jag köpte en Baracuta G9, orginalet till den så kallade Harringtonjackan, jag köpte den i babyblått istället för den vanliga och mer neutrala beiga färgen.

G9:an är, och jag hatar egentligen ordet, en tidlös klassiker. Egentligen finns inget tråkigare än en tidlös klassiker, det vet ni ju att jag tycker vid det här laget. Ändå kan jag inte motstå den och jag vet precis varför. När jag kom till Lund som osnuten yngling för att studera och förkovra mig skrev jag in mig vid Blekingska nationen, studentsveriges indiebastion framför andra. Musik, inbillade jag mig, var det viktigaste i livet och jag satt, om inte andäktig så åtminstone nervöst tyst, på min första korridorsfest och hörde Jonas F (vid tiden DJ-bokare och allkunnig musikguru) berätta om vikten av att ha hört allt av Beatles för att förstå grunden till all popmusik. Även om jag idag kanske inte längre håller med honom att det är just Beatles man skall lyssna på så är jag fortfarande löjligt förtjust i att plugga dåtiden för att försöka förstå samtiden.

Den reella anledning till att jag köpte en G9 är alltså egentligen inte att jag tycker den är snygg ,vilket den förvisso är, men det är sekundärt i sammanhanget. Jag köpte den så att jag med bibehållen självrespekt och trovärdighet kan frossa i t ex den här underbara jackan.

Jag vill med andra ord inte bli tagen med byxorna nere. Eller i det här fallet jackan av. Jag vill, inför mig själv och alla andra som beter sig lika märkligt som jag själv, kunna rättfärdiga mina pastellstinna, preppyliknande sartoriella utsvävningar med att låtsas som om jag känner till bakgrunden enbart genom innehavet av en speciell jacka. Låter det ytligt? Det är det. Det är kläder vi pratar om.

Sändning: Podcast

The way we wear har fått tillökning! Ni har säkert gissat er till det förr men det är ju så att jag och Josef inte bara älskar kläder, vi har även en brinnande passion för musik. Och det vet jag ju att ni har med. Nu kan ni ta del av vår passion direkt ned i er iTunes (eller den spelaren ni använder om den stöder podcastsändningar) eftersom vi alldeles nyss startade en podcast.

Nu är ni alltså så goda att lägga till podcasten

http://feeds.feedburner.com/TheWayWedance

i er iTunes så lovar jag att ni snart kommer ha massa smaskens musik att njuta av. Om det är så att ni inte har en spelare som ni kan ladda ned på det här enkla sättet så kan ni alltid titta in på systerbloggen

http://waywedance.blogspot.com och ladda ned vad ni vill på ett mer manuellt sätt.

Maktspråk: Uruselt

”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”

Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
Nej allt som oftast får armbandsur att tänka på de sleevenotes som återfinns i Pulps sorgligt bortglömda This is Hardcore. Musiken är intressant studie av en människa och en musikgrupp stadd i upplösning på grund av överintag av rekreativa droger. Men jag finner nästan hårdporrsestetiken i häftet det mest intressanta med skivan, de sterila hotellmiljöerna, de solariebrännor som glittrar, allas trötta ögon och det hårda sminket som kontrast mot dålig hy. Och där på insidan av häftet uppenbarar han sig, Mannen, med en sidenmorgonrock, kontrasterande hårda ögon och en riktigt STOR klocka på armen.


Nu åker jag på konferens till Bryssel, men under min frånvaro så läs den här utmärkta artikeln om konstnärer och deras kläder.

Maktspråk: Kostym kontra fjällrävenestetik

Vem av de här tre skulle du lita på? Eller vänta nu, den frågan är relativt irrelevant. Den korrekta frågan torde vara:

"Vem tror du multinationella företagsledare lyssnar mest på när det gäller växthusgasers inverkar på vår globala miljö?"

Om du inte svarar Al Gore på den frågan är du antingen Peter Eriksson, Maria Wetterstrand eller en av de där miljöpartisterna jag såg framföra någon form av miljöperformance på torget i Halmstad i somras. De dansade, spelade teater och hade skyltar där det stod något i stil med "Nu är de där märkliga miljöpartisterna igång igen". Och de var märkliga. Och de visste om det. Och de ville ha det så. Jag tyckte de var märkliga och jag tyckte också att det var märkligt att de vill ses som märkliga.

Låt mig förklara varför men innan jag gör det vill jag deklarera min egen ståndpunkt i miljösakfrågan eftersom det så lätt annars blir guilt by association-resonemang i kommentarerna. Jag är för trängselskatter, jag har ingen bil (och hade jag en skulle jag ha en liten liten sportbil som jag körde väldigt sällan och då iklädd bilhandskar och scarf), jag hyser ett intensivt hat mot SUVs, jag är inte helt främmande för grön skatteväxling (kanske inte i exakt den formen som den genomförst i Sverige) och jag är noga med all min återvinning. Jag är förvisso för kärnkraft men det beror framförallt på att jag inte delar miljöpartiets åsikt i frågan utan tycker det är den mest miljövänliga formen av energiproduktion vi har.

Jag kan förstå de unga miljöpartisternas strävan efter att medvetet bete sig märkligt om de vore en konstgrupp som utmanar stereotypa klichéer inom politiken. Ni vet, kostym, power-slips och vit skjorta på männen och dräkt med högklackade pumps för damerna. Vore de performancegruppem "MP" så hade deras gärning inte bara haft bärighet utan även ett existensberättigande. Nu har det slumpat sig så att de inte är en performancegrupp utan ett av den nuvarande regeringens stödpartier. Och Peter Eriksson klär sig i jeans och en brun kavaj. Av samma anledning som de unga miljöpartisterna på torget i Halmstad genomför en dansperformance; för att rädda miljön. Eller nu blev det fel igen. De genomför den ju inte för att rädda miljön utan för att särskilja sig från ungdomspolitkens mainstreamfåra och beter sig därför med flit en gnutta "märkligt". Märkligt var ordet, i alla fall om man har som huvudmål att faktiskt förändra hur folk beter sig.

Al Gore har i snart trettio år (om man får tro pressklippen som man hittar på nätet) slagits för en utsläppsminskning av växthusgaser. Han släpper i dagarna filmen "An inconvenient truth" som egentligen inte är mer än en lång powerpointföreläsning om dagens globala miljösituation. Hur skiljer sig Al Gore från Maria och Peter om vi bortser från det faktum att han faktiskt varit vicepresident i USA och blev bortfifflad från presidentskapet den där gången för 6 år sedan? Skillnaden i passionen för miljön och udden i argumenten är mindre än vad man skulle kunna tro, det som skiljer dem åt är, om man hårdrar det, deras klädsel. Al Gore vet hur man använder sig av kostymen som ett argument i sig, vilken slips som passar bäst till respektive lobbygrupp och hur man på ett ledigt sätt klär ned sig för att visa sig mänsklig när det behövs. Därför kommer folk att lyssna med ett fördomslöst öra när han berättar att vi beter oss illa mot moder natur och inte slå dövörat till som vi, gemene man, gör när vi ser en miljöteatergrupp föra samma argumentation från en liten scen på ett torg i Halmstad. Eller ännu värre, från riksdagens talarstol iklädd en stickad kofta.

Byxben

Jag vet inte vad det är med mig och byxben, men jag kan bara inte stirra mig mätt på dem. Ena dagen så är det en långt välsytt jeansben som omsluter ett par chelsea-boots perfekt som tilldrar sig min uppmärksamhet på bussen och nästa dag faller jag bara pladask för ett par högvattenkorta manchesterbyxor som framhäver de randiga sockarna och smutsvita canvasskorna effektfullt på den genomtrevlige australiensaren som bär dem. Jag upplever en ambivalens, ja nästan en personlighetsklyvning när det kommer till byxben. Jag tittar på mina egna nyligen uppsydda, på ett lokalt skrädderi, och blir frustrerad. För korta ser ju så hoppigt, livsglatt och så väldigt kyligt ut. När byxbenet når hälens nederkant ser det medvetet, omslutande och omsorgsfullt ut i min värd. Jag känner inte att mina byxor kvalar in. Till korta byxben är gör sig loafers och låga tygskor bäst. Till hällåånga så passar den nämnda chelsean bra, men också en modig chuck taylor-klon som exempelvis gram. En gång i tiden så existerade det utsvängda byxben för mig, både som flare eller boot-cut. Men det är längesen och jag har så svårt att tänka mig att jag skulle kunna känna mig väl tillfreds i något som svänger utåt. De jag har på mig svänger lätt inåt men känns ändå bara så…lagom. Lagom. Finns det?

Samhällsansvar!

Stelly har röstningsbanner på sin sida. Jag får magsår och tänker: "Shit, vi måste ju också agera i enlighet med demokratiska grundprinciper". Därför ploppar jag upp en uppmaningsbanner på TWWW med.

Tillfälle: Naivism och Tour de France

Sensommaren 2006 är naivism det som borde driva samhället och popkulturen framåt. Det kan ha varit så ett bra tag utan att jag har märkt det men det är av mindre vikt. Det viktiga i nuläget är att vi accepterar naivismen som en ledstjärna och låter den påverka beslut och tankegångar. Fast förväxla nu inte naivism med naivism. Att vara omedvetet naiv är givetvis det allra vackraste men det är inte det jag pratar om nu. Nu pratar jag om att medvetet välja naivism framför cynism, att använda naivism som ett verktyg för att bryta ned vårt popkulturella pansar. Pretentiöst? Oerhört men det är också det som är meningen. Utan pretentioner, utan strävan förändras inget och då är i alla fall jag beredd att hoppa av den här skutan. Allt det här leder oss in på ämnet för dagen. Indurain.

Det var tidigt. Det är det alltid på Patsy, de vill ha det så. Eller fel, myndigheterna vill ha det så. Någon herre i kostym och slips (förmodligen vedervärdigt ful) har bestämt att band inte får spela efter 22 medan det går bra att dunka ut "Blue Monday" hela vägen fram till tre på morgonen. "Inconsistency is my very essens", sa den svenska statsapparaten. På scenen stod en vän, en blivande vän, en Billy-synth och en delogofierad iBook. Om jag hade kunnat paketera ögonblicket och tappa det på flaska hade parfymen döpts till "Naive" eller möjligtivs "Naivism". På ett teoriskt plan består Indurains musik bara av handklapp och Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". En medveten naivism och ett uttryckssätt som hade ratats av Idol-juryn snabbare än vad Clabbe af Geijerstam hinner säga åldersnoja. I verkligheten består Indurains musik sockervaddssvängiga melodier med textrader som:

"I am Bruce Springsteen without a guitar, I am a player who doesn't get laid"

och jag står och gör souldansen vid ett bord framför scenen och önskar jag kunde sjunga med. Indurain kommer aldrig sälja gigantiska mängder av skivor men det är helt i sin ordning. Så länge de ploppar ut en MP3a lite då och då kommer jag vara mer än nöjd. Och känner jag dem rätt så tror jag att de skulle vara rätt nöjda med det också.

Tour de france kanske ni frågar er. Det skrevs det inget om alls. Nej, det gjorde det inte. Jag ville bara ha med det i titeln.

Epilog: Som om vi inte anade

Han var tydligen Sveriges bäst klädda man i år. Eller englands. Eller skall man säga utlandssvensk? Jag vet inte men jag vet en sak; det var tur att vi inte intervjuade Petra "Leopard" Marklund om kläder och kontext. Det hade blivit märkligt att höra hennes kommentarer om Baracuta-jackan.

Status: Nybörjare

Det finns väl bara en dator där man snabbt som tusan kan skapa motsvarande bild som ovan när man kommer hem sent en torsdagskväll efter mat och vin på självgourmetkrog någonstans på Kungsholmen. Mmmm, just det. Ett Äpple, en Apple, den vackraste datorn som finns. Nästa steg blir ju att ha podcast på bloggen nu.

Annars måste jag tips om Indurains spelning på Trädgårn ikväll. De går på allra senast 21 så var där innan.

Var bara tvungen att göra ett digitalt krumsprång för att fira hur glad jag är att den äntligen är hemma hos mig själv och inte i TNTs våld.

Smycke: Strumpor

För inte alls länge sedan sprang jag på en gammal vän. En gång i tiden var han inte min vän. Han var inte heller min ovän. Han var inget annat än min gamla flickväns nya kille vilket förmodligen är den allra mest irriterande personlighetstypen som finns. Nu hade det råkat slumpa sig så att det var jag som hade brutit upp ett par veckor tidigare men det är av mindre intresse. Bara några veckor tidigare hade ju den där midjan att lägga armen runt varit reserverad för mig. Inte för den här tjommen med riktigt märkliga, vita byxor och med en konstant air av svalhet och coolness runt sig. Han var nämligen inte bara mitt nya irritationsmoment i vardagen, han var även det första mods som jag lärde känna.

Min irritation har alltså lagt sig vid det här laget. I ärlighetens namn hade den lagt sig redan innan jag träffade honom personligen för första gången. För ett par helger sedan sprang jag på honom i entrén till "Trädgårn", det var indiegalej som vanligt och Diorpojkarna struttade runt med sina randiga tröjor och osmakliga pork pie-hattar och försökte se ut som Pete även om de på sin höjd blev fulla på starköl i vansinniga mängder. Min vän modset stod som vanligt ut från omgivningen. Han var oklanderlig i en charmig sportjacka, mörka jeans och, smaka på det här, lila strumpor. Det var också till strumporna vårt samtal sökte sig, för om det är något som definierar en mans smak är det på sättet han väljer strumpor. Eller inte väljer, ibland är hud den allra vackraste av färger på strumporna. Vid det givna tillfället hade jag till exempel inga strumpor (men väl mockasiner).

Strumporna är det allra vackraste manliga smycket. Oftast skriver tidningar som King, Slitz eller den mer modesta Café om hur viktig klockan eller manschettknapparna är för män som vill stoltsera med smycken. De har väl inte direkt fel men det känns en aning uttjatat. Vi män behöver inte mer indoktrinering som säger åt oss att klockor och manschettknappar är det enda vi kan använda för att skilja ut oss från mängden. Strumpor har en mycket mer direkt effekt. Om ni inte har gått in på en fest, i strumplästen gärna, iklädda ett par uppseendeväckande strumpor har ni aldrig fått veta hur det känns när en kvinna kommer in i samma rum med en förförisk diamant hängande runt halsen. Man är uttittad, utfrågad och kanske framförallt beundrad. För att man vågar, för att man klarar av att stå ut och för att man är ett uppkäftigt alternativ till den manliga monokromismen.

Paret i fråga, alltså mitt ex och modset är fortfarande ett par och jag kan, eller ens vill, inte göra något annat än att önska dem all lycka i livet, både bland böckerna, bland lagarna och bland lakanen.

Personligt: Barcelona, ett ögonblicksintryck

Det är svårt att sortera förstahandsintryck av en stad. Det blir ofta ganska grumligt och grunt, utblandat av nyhetens behag. Men jag blev verkligen förtjust i Barcelona den dryga vecka jag var där, mer förjust än de flesta städer som jag brukar ha flyktiga bekantskaper med och som ofta mest ter sig svårtydda och fientliga.
De trånga smutsiga gränderna, de små klädbutikerna med pumpande vidrig Barcahouse som knappt gjorde att man kunde tänka, Grazian pyntad till häxgrottor av papier maché, Rondel för 25 kr, Maoz falafel och de höga vågorna från medelhavet som slog in över den centalt belägna stranden. Allt fick mig att falla ganska pladask. Min ankomst fick dock en brutal haltande gång med en matförgiftning som förvandlade de utsirande takplattorna i lägenheten till malströmmar som angrep mig till illamåendets rand. Det var inte så trevligt att ligga blick stilla med Sufjan Stevens på högsta volym och sammanbitna tänder för att inte behöva springa bort till toaletten i nästa rum innan konvulsionerna hade nått sin topp. Men det gick och nästa dag var jag på benen med enbart glödande magkramper. Jag tror egentligen inte 35 gradig hetta och hög luftfuktighet en stor del av året är en speciellt bra grogrund för varken dydanande modeskapande eller helt genomtänkt affärsverksamhet inriktad på kläder. Följdaktligen så fick man vada genom ganska stora mängder av vederstyggliga plagg för att hitta guldkorn. Men vilka guldkorn sen som det gick att vaska fram bland hörnbutiker med rökelse- eller marijuanalukt och obesvärande innehavare. När jag inte orkade mer så fanns luftkonditionerade Zara- och El Corte Inglés-komplex som fristäder.
Jag kan inte påstå att jag hade tid eller lust att leta speciellt mycket efter lokala designers, men det mest intressanta hittade jag i ett av Grazians otaliga konstkollektiv i form av en virkad halskrage som vilken kvinna men den minsta lilla vurm för det engelsk 1800-talsestetik hade kunnat döda för. Favoritbutiken var nog Smart and Clean, med ett ambitiöst utbud av retro, men med alldeles för medvetna priser. Modeveckan i Stockholm hade nog varit mer givande sartorialistisk, men jag tvivlar på att de hade slått helhetsupplevelsen av Barca. Messi på Camp Nou, den hundrafemtiförsta haschförsäljaren som vi avfärdarde, 1-liters Xibeca på stranden under tidig kväll med dämpat ljus, promenad i Park Güell med byggnader mittemellan en mardröm och en sagoskog som anföll mig medan jag åt vitlöksskorpor.
Jag kommer åka tillbaka.

Andres om lite mer kläder och en bok

När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

• Fantastic man
• The Face, juni 1982
• Haircut 100
• Butcher of distinction
• Rushmoor