Och vad har jag köpt för rock undrar ni då! Anar jag i alla fall. Se ovan och bli lätt avundsjuka. Varje gång jag läser i nacken och ser att det står "Made in Italy" blir jag fjäderlätt och dansar vidare till nästa arbetsmöte.
Until next time, sov gott och gör det mer än vad jag gör.
Jag är ledsen. Jag skriver nästan lika lite som Josef. Jag har dock inte laga förfall. Jag har bara sinnessjukt mycket på jobbet. Elva timmar om dan och snöstorm på fredag. Det är inte alltid lätt att klä sig i kostym till vardags. Men stå ut med mig så skall jag snart skriva om Sveriges bästa popartist på 2000-talet.
Någon kanske har undrat varför jag inte postat på länge här på TWWW. Det är inte så att jag tröttnat eller något liknande, jag försöker bara ta mig igenom en mycket tuff period i mitt liv, och har inte någon ork att tänka på kläder och deras kontext just nu. Men jag lovar att återkomma snarast.
Tillbaka till kläder. Så kan man väl sammanfatta den här posten. En text om ett märke utan en massa löst ludd runtomkring (som egentligen bara är till för att jag skall verka lite halvintellektuell). Nu handlar det om siluetter, linjer och färger. Det handlar om United Arrows.
I somras dog jag en smula när jag insåg att jag aldrig skulle kunna köpa de där underbara ljusblåa slacksen jag hittade på Dover Street Market. Eftersom United Arrows byxor inte finns i större storlekar än 50. Och jag är ungefär så där 52. I europeiska storlekar. Vad jag är i japanska vågar jag inte ens tänka på. Damn, you japanese people, varför är ni så korta för? För ni gör ju några av de vackraste casualplaggen jag sett och inte alls helt oävna plagg för en mer uppklädd inställning.
Egentligen vet jag ingenting om United Arrows. De hade bara en byxa inne på DSM och att ta reda på mer via internet har visat sig vådligt. Allt är på japanska. Och jag är ännu inte flytande i just det språket. Jag har lyckats lista ut att det är ett populärt märke i området Shibuya i Tokyo, att deras kortärmade skjortor rekommenderas för varma sommardagar under mörk kostym och att deras kläder säljs på affären District som också verkar sporta en hel del annat trevligt så som Dries och Beau Dessin. Dessutom verkar innehavarna av District vara så mysiga att jag bara vill bura in dem och ha dem lattjande i ett glasterrarie i mitt vardagsrum (som mössen i den där nya försäkringsreklamen).
Förresten, mannen på bilden är ingen mindre än United Arrows-mannen på en Martin Margiela-visning. Exakt vilken roll han har är svårt att säga med utgångspunkt i dess hemsida. Han finns med på bild på flertalet ställen men som vanligt är det mest japanska krumelurer under bilderna vilket gör honom svåridentifierad. Enligt The Sartorialist är han någon slags executive. Det låter vettigt tycker jag.
Det allra bästa avsnittet av Ally McBeal var det när hon fick tipset av sin psykolog att tänka sig ett helt eget Pips som backar henne när hon känner sig nervös. Det här är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar både Gladys och the Pips.
Hipster. Aldrig har jag läst ordet så många gånger som den här sommaren. Ordet verkar ha tagit fart i skribentkretsar i samband med att Spy Bar gjordes beboeligt tidigt i våras. Från Wikipedia lär vi oss:
"The hipster is a man who's in the know, grasps everything, is alert." -- Mezz Mezzrow, Really the Blues
Jag vill gärna lägga till "woman" i ovanstående citat men det kommer vi också till senare.
Sommaren 2006 var det väl termer som yacht rock, Raffe och Kornels uppfuckning av Booka Shade som man skulle känna till och kunna elaborerar om för att vara "in the know". Jag vet inte exakt, jag räknar mig inte till att vara "in the know". Jag kanske när ett visst fåfängt intresse för att vara det men jag inser att jag varken hinner eller orkar bry mig om det med den frenesi som krävs. Jag trivs med att sätta mig en bit utanför och titta på och då och då hoppa rakt in i smeten och skrika slagordet som gäller för dagen och veva med handen i luften så att det verkar som om jag är "in the know". Men när jag går hemma kan jag nöja mig med att lyssna på Bruce Springsteens "Racing in the streets" och fantisera om vilka noveller han skulle skriva om han någonsin skulle försöka sig på det. Anyway, det där var om hipsters. Nu till maschismon.
Det var en lördag på Spy Bar. Klubben Pom Pom spelade musik som sträckte sig från fantastiskt bra electro till en hip hop som jag aldrig riktigt älskat och förstått. Men det var ok ändå för de hade en konfettimaskin bakom baren i Victoriasalen och när vi egentligen var för trötta för att dansa så struntade vi i det och snurrade ytterligare några varv ut på golvet. När jag vaknade dan efter hade jag konfetti över alla mina kläder och delar av mitt sovrumsgolv. Det var med andra ord en bra kväll.
I Vita baren stod självutnämnda hipsters både bakom och framför DJ-båset och det är där den här historien tar sin början. Svär jag i kyrkan om jag påstår att hockeygrabbighet är lika påtaglig där inne i hörnet vid Pioneerspelarna som i Gavlerinkens, av svett inpyrda, omklädningsrum? Förmodligen men låt mig då göra det, för jag har aldrig varit speciellt religiös. Jag har tänkt på det nästan varje gång jag suttit uppflugen på världens bästa spanhylla, fönsternichen i mitten av baren, men den här gången blev det så påtagligt att jag inte längre kan hålla tyst. För er som inte bevistat Spy bar sedan det blev tillhållet framför andra när klockan har passerat tre så skall jag berätta vad som brukar hända.
1. Vid 01 är det rätt tomt. Det är då, eller tidigare, jag och mina vänner brukar smyga dit. Annars kommer vi ju inte in. Om man inte råkar ha med sig någon med något snajdigt kort. Det är fine, hade jag haft en klubb hade jag agerat på samma sätt.
2. Vid 03 är stället smockfullt, kön utanför sväller som en amöba och halva gänget som tidigare hängde på Riche har kommit in medan resten står utanför och är skitsura på den förstnämnda halvan, den fula förortstjejen bredvid som nyss kom in och framför allt på idiotvakterna som inte fattar att de släppt in precis fel folk. Det är också nu DJs från alla klubbar som stänger vid 02-03 börjar droppa in med sina skivväskor och det är också vid 03 som hipstermachismon börjar.
När klockan passerade tre den aktuella kvällen räknade jag till ungefär ett dussin DJs eller folk som ville stå väldigt nära DJen. Alla var män. Alla kramade varandra precis som i Entourage. Alla var sjukt bra kompisar och hoppade ihop till ett mischmash av musik, från underbara Lekman till bara skräp. Kvinnor, i den mån de ens ville stå i den där hörnan, lyste med sin frånvaro. Hockeyomklädningsrum. Goa, sköna grabbar. Bröliga men ändå hipsters. Manliga hipsters. När kvällen avslutades med allsång till R. Kelly stod de där, männen, och tittade efter varandra medan de skrålade. Manlig vänskap på gränsen till homoerotik.
Så vad vill jag säga? Har jag någon poäng med min text som sträcker sig längre än att provocera fram ett Spy Bar-kort från Sundevall? Självklart har jag det. Min poäng är helt enkelt att machismokulturen som vi är vana att se den; överarmstatueringar, ribbstickade tröjor, testosteronstinn blick och en ständig närhet till att ta till nävarna existerar, om än i annan form, i den allra mest hipsterstinna miljö. I en miljö där det rosa täcket har funnits som flickvänners snuttefilt under det sena nittiotalet och där det andra könet inte bara är några som skall sättas på närs en precis likadan, och för involverade personer okänd, maktstruktur som i samhället i övrigt. Jag är ganska övertygad om att personerna stående i Vita barens hörn, till allra största delen, kallar sig feminister. Att många av dem rasade när vi fick en borgerlig regering och skrev blogginlägg om hur allt, från feminism till kulturbevakningen i SVT nu kommer raseras.
Ändå står de där, som de allra tuffaste grabbarna på en högstadieskolgård nära dig och släpper inte en tjej över bron medan de dansar till Booka Shade.
På X2000s toalettdörrars insida sitter två lås. Ett som man använder för att låsa dörren när man skall utnyttja bekvämlighetsinrättningen någorlunda ostört och ett som jag fortfarande inte vet varför det sitter där. Strax ovanför handtaget sitter det och retar gallfeber på mig. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför det sitter där när det finns ett fullt fungerande lås strax under och tro mig, jag har funderat. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till att det finns två lås på toalettdörren. Ingen som jag har kommit på i alla fall.
Så om ni nu vet varför SJ envisas med två lås på X2000s toaletter, berätta för mig!
Igår blev jag inbjuden av en av mina finansvänner, dvs. vänner som jobbar inom finansbranschen, på en förhandsvisning av filmen "Exit" som ett relativt stort och känt konsultföretag bjöd på. Det var lite snittar, lite champagne och alldeles för många män i kostym och slips för att man skulle känna sig som om man var på en kulturbegivenhet. "Exit" är en film som utspelas inom finansbranschen, Mads Mikkelsen spelar framgångsrik riskkapitalist som lever i nyrik design med omtänksam svärfar och Alexander Skarsgård gör en roll som ung, ambitiös analytiker. Finansvalp skulle Stig Malm ha sagt och det är precis vad han är, Alexander, en valp alltså. En valp i det hänseendet att han klär sig som en man som inte lärt sig kostymbärandets grundläggande regler och som definitivt inte vet hur man väljer storlek på en skjorta.
Alexander går genom hela filmen klädd i skjortor som är åtminstone en eller möjligtvis två storlekar för stora. Halskragen är så stor att jag utan några som helst problem skulle kunna sticka ned två-tre fingrar mellan skjortan och hans adamsäpple och det beror inte på att han har ett ovanligt litet adamsäpple utan på att skjortan är helt, ja jag säger det rakt ut, uppfuckad.
När ni väljer en skjorta som ni skall ha slips till, välj då en skjorta som passar er. Den skall sitta tätt runt halsen men inte så att ni känner er strypta. En skjorta blir en tvångströja om ni tror att ni är smalare än vad ni är och ni ser ut som ett barn om ni väljer för stora halsar. Båda varianterna är förkastliga. En sartorialist vet sin storlek och skäms inte för den.
Även om det känns som att Yeah Yeah Yeahs befinner sig i sin skymningstid som band så talar fortfarande folk om Karen O och hennes lugg. Men orättmätigt förbiser alla Nick Zinner, den tanige lille gitarristen, som jag tycker är den största estetiska behållningen med det ett band som nog nästan är mer känt för sin visuella del än musikaliska dito. Nick Zinner står där, liten, blek, smal och med ett enormt svart burrigt hår, precis som han vore en karaktär från en spökorkester i en Tim Burton film. Jag gillar hur en person med så tydliga gotinfluenser behandlar dessa så väl. Tänk om mer i dessa stilmässiga marker kunde ha den goda smaken och undvika att hamna på fel sida träsket av svarta kläder, med kedjor, tjocka skosulor, dåligt smink och hårspray. Nick Zinner är allra vackrast när han står där på scen vid sidan av en frenetiskt hoppande sångerska och lite förstrött och vålnadslikt genom röken spelar på gitarren och funderar på sitt nästa fotoprojekt.
Fast ni som inte skall göra eller är något av ovanstående, gå dit och dansa för fan!
Men att klä sig i kostym när man flyger, det är verkligen inte en optimal lösning på hur man hanterar den moderna infrastrukturens mest obekväma situation. Det är torr luft, det är trångt och allt som oftast måste man trängas med andra personer klädda i kostym och ni vet ju hur trista de är i allmänhet. Vad är då den optimala klädedräkten när man flyger?
Det finns två parametrar man måste ta med i beräkningen när man planerar sin klädsel innan man sätter sig på flyget och tyvärr är de två divergerande och leder till två helt olika slutpunkter om man inte lyckas jämka dem samman. Den ena parametern är bekvämlighet, särskilt viktigt vid långa flygningar medan den andra parametern är förmågan att utstråla tillräckligt mycket pondus för att kunna imponera på en möjlig söt flygvärdinna och skaffa sig allra bästa service och komfort. Som ni förstår är det inte helt säkert att dessa på parametrar drar åt samma håll. Träningsbyxor och sin allra mjukaste och mest urtvättade tshirt är möjligen det mest bekväma man kan ha på sig under sex timmar över Atlanten men du kan räkna med att den där oerhört efterlängtade spontanuppgraderingen till första klass aldrig kommer att ske om du är klädd så. Å andra sidan är det inte alls säkert att du får sitta och sippa champagne i bekväma stolar om du checkar in iklädd krispig svart Pradaskjorta och perfekta halvkorta tretusenkronorsjeans och då får du sitta i turistklass med ett par alltför tajta jeans och småsvettas med alltför lite benutrymme för att det skall kunna kallas mänskligt.
Under årets reunionresa till Amsterdam kan jag ha uppnått den perfekta kombinationen av trendig välkläddhet och bekvämlighet för flygningar inom Europa. När jag möte Anton på gatan där taxin stod och väntade på avfärd mot Arlanda var det första han sa inte "Hej" eller någon annan hälsningsfras. Det första han sa var "Småborgerligt!". Jag kontrade givetvis med att säga "Borgerligt!" utan vidare förklaring.
Det som fick honom att reagera så kraftfullt var min kombination av mörkblå Fred Perry-piké, vita, något kortare än knälånga Duffer-shorts (de jag tjatat om) och babyblå Baracuta G9 Harringtonjacka. Nu, så här i efterhand, när jag tittar på bilderna som togs av mig iklädd det här undrar jag lite hur jag tänkte. Förvisso fantatiskt uppseendeväckande och stiligt men samtidigt kan jag inte undgå en känsla av utklädnad.
Jag tror att det är sånt man får vänja sig vid när man är en gnutta för fixerad vid kläder och kontext men bryr sig mer om kontext än om kläder.
Ibland lever man i en drömvärld. När livet bara kondenseras ner till några få saker och man befinner sig i något pseudostadie av vakenhet och sömn. Jag har jobbat på mitt laboratorium till sena, sena kvällar nu en tid och att stå och blanda vätskor och köra brummande maskiner till utmattningens rand försätter verkligheten i en fruktbar obalans. Jag älskar hösten för dess estetiska excesser i skarpa färger, kyla som får kinder att blossa, hastiga regn och att den tvingar folk att klä sig. Tillsammans med fysisk trötthet och mental utmattning så gör den också att visuella observationer får oväntade och högre meningar Jag letar ofta efter estetisk perfektion runt omkring mig och väldigt ofta en sartoriell sådan. En jacka som skymtas bakom ett gathörn, ett paraply som försvinner ur gatlyktans gloria under ett kvällsregn, en beige kalvskinnshandske som greppar en ledstång på bussen. Tröttheten gör plötsligt att jag uppfattar allt som i slow-motion, att jag uppfattar situationer som hotfulla eller vackra, som jag annars bara hade avfärdat eller missat. Den närmaste referens jag kan ge till detta, också den med ett höstkallt landskap som fond (island) är Sigur Rós video till Vidrar Vel Til Loftarasa. Scenografin är välslipad och närmar sig perfektion med intakta glesbygdsmiljöer någon gång kring mitten av förra århundradet, fantastiska kläder och kortklippta pojkfrisyrer. Allt utspelar sig i slow-motion också och när man ser jón þor birgisson skymta till i svart-randig tröja i bakgrunden efter pojkarnas kyss så är det ett ögonblick av estetisk perfektion.
Några av er har kommenterat att våra podcast har slutat fungera. Den har det. Det är illa. Vår serverleverantör visade sig inte vara lika pålitlig som jag trodde. Jag skall undersöka hur vi snabbt hittar en ny.
Håll ut.
"Alla lappar om ordningsregler är förbjudna förutom de lappar som förbjuder folk att sätta upp lappar med ordningsregler. Den som bryter mot det här förbudet kommer omedelbart (eller så snabbt arbetsrättslagstiftningen tillåter) att bli avskedad."
Ni har väl alla kännt att hösten är på väg? Det där kalla stinget i luften på morgonen, fåglarna som inte sjunger så mycket längre och växterna omkring en som håller på att ruttna och dö. Men ett av de mest tydliga hösttecknen är desutom att folk försiktigt börjar lufta sin mer tunga del av garderoben. Hur många av oss har inte svettats i en alldeles för tjock jacka eller tröja under en gångtur när man överambitiöst svept in sig med oktoberkänsla i kroppen? Det här misstaget att ta på sig för mycket gäller också halsdukar, det är dock ett problem som avhjälps mer lättvindigt än det förra. Lösningen stavas Ascot-scarfen. Det är sydd i ett tunt tygstycke och är en variant på den om förut postade kravatten. Den fick sitt epitet genom att den med fördel bars till tredelad kostym ihopsatt med en nål vid de hästkapplöpningarna på banan i Berkshire. Man kan verkligen föreställa sig hur tea-time, nernålade hattar, kikare med snidat handtag och en grå ascot med rombiskt mönster ramade in anorektiska jockeys, hästar och blekgrönt gräs. Själv struttar jag runt med min beigebruna mönstrade (inköpt i London förra hösten) regelvidrigt och slarvigt knuten kring halsen. Den fungerar ypperligt både till jacka, kavaj och tröja och jag har blivit kallad gayig i den, ett betyg så gott som något.
Sydsvenskans och Rodeos Björn af Kleen är en av Sveriges bästa kulturjournalister just nu. Läs hans ambitiösa recension av Lars Fr H Svendsens Mode. En filosofisk essä. Jag hade hört om boken innan men totalt missat att den skulle komma i svensk översättning. Nu är en beställning inlagd och tills dess nöjer jag mig med att förkovra mig i Ondskans filosofi av nämnda författare.
Glöm inte att det är i roddbåtar och kommentarer som det händer på riktigt! Spyan ikväll? Jag ser ut som en stekare i rosa påutsidan men jag drömmer om electro och Håkan på insidan.
När jag skulle köpa jacka nu i våras stod jag inför ett avgörande och svårt val. Skulle jag våga ta steget in i historien och köpa jackan som använts av varenda hjälte jag någonsin haft? Kanske inte varenda men åtminstone av några av världens mest välklädda män; Steve McQueen, The Clash och Arnold Palmer (som utan tvekan är en av världens coolaste sportmän trots att han trakterade driver och putter snarare än en fotboll eller vad helst annat som skulle kunna ses som coolt). Jag tog mig själv i kragen och tog ett par modiga kliv rakt in i historien. Inte nog med att jag köpte en Baracuta G9, orginalet till den så kallade Harringtonjackan, jag köpte den i babyblått istället för den vanliga och mer neutrala beiga färgen.
G9:an är, och jag hatar egentligen ordet, en tidlös klassiker. Egentligen finns inget tråkigare än en tidlös klassiker, det vet ni ju att jag tycker vid det här laget. Ändå kan jag inte motstå den och jag vet precis varför. När jag kom till Lund som osnuten yngling för att studera och förkovra mig skrev jag in mig vid Blekingska nationen, studentsveriges indiebastion framför andra. Musik, inbillade jag mig, var det viktigaste i livet och jag satt, om inte andäktig så åtminstone nervöst tyst, på min första korridorsfest och hörde Jonas F (vid tiden DJ-bokare och allkunnig musikguru) berätta om vikten av att ha hört allt av Beatles för att förstå grunden till all popmusik. Även om jag idag kanske inte längre håller med honom att det är just Beatles man skall lyssna på så är jag fortfarande löjligt förtjust i att plugga dåtiden för att försöka förstå samtiden.
Den reella anledning till att jag köpte en G9 är alltså egentligen inte att jag tycker den är snygg ,vilket den förvisso är, men det är sekundärt i sammanhanget. Jag köpte den så att jag med bibehållen självrespekt och trovärdighet kan frossa i t ex den här underbara jackan.
Jag vill med andra ord inte bli tagen med byxorna nere. Eller i det här fallet jackan av. Jag vill, inför mig själv och alla andra som beter sig lika märkligt som jag själv, kunna rättfärdiga mina pastellstinna, preppyliknande sartoriella utsvävningar med att låtsas som om jag känner till bakgrunden enbart genom innehavet av en speciell jacka. Låter det ytligt? Det är det. Det är kläder vi pratar om.
The way we wear har fått tillökning! Ni har säkert gissat er till det förr men det är ju så att jag och Josef inte bara älskar kläder, vi har även en brinnande passion för musik. Och det vet jag ju att ni har med. Nu kan ni ta del av vår passion direkt ned i er iTunes (eller den spelaren ni använder om den stöder podcastsändningar) eftersom vi alldeles nyss startade en podcast.
Nu är ni alltså så goda att lägga till podcasten
http://feeds.feedburner.com/TheWayWedance
i er iTunes så lovar jag att ni snart kommer ha massa smaskens musik att njuta av. Om det är så att ni inte har en spelare som ni kan ladda ned på det här enkla sättet så kan ni alltid titta in på systerbloggen
http://waywedance.blogspot.com och ladda ned vad ni vill på ett mer manuellt sätt.
”Vad är klockan? Klockan eller armbandsuret är en av de får accessoarer som vi män kan bära i stort sätt jämt med både heder och manlighet i behåll.”Detta är inledningsraderna i Klockkapitlet i Per Nilssons Magnum Opus Snyggt – En stilguide för män och det är svårt att idag inte läsa det utan ett lätt hånflin på läpparna. Även om det vore lätt att avfärda Snyggt som ännu en förlängning av manligt dogmatänkande och Slitzvulgaritet tycker jag boken har sina poänger. Dock är kapitlet om klockan väldigt typiskt för mångas inställning till denna tingest. Den har på något blivit en symbol för dubiöst könsframhävande, där just med ”manligheten i behåll” utgör centralpelaren. Jag har inte ägt ett armbandsur på evigheter och det beror faktiskt till allra största del på den smaklöshet som omgärdar de allra flesta klockor jag ser. För jag tycker det allt som oftast är en riktigt ful tingest, alldeles för stor, alldeles för klumpig och alldeles för mycket penisförlängare med konstigt onödiga funktioner. Visst har tankarna slagit mig att köpa en vintage Casio med kalkylator eller av Marinermodell bara för att undvika de sena ankomster som blivit mitt signum. Inte heller har vi någon släktklenod med slitet armband och diskret boett som pappa kunde gett mig på artonårsdagen och som jag kunde burit bara för sakens skull.
