För er som läst oss ett tag, närmare bestämt sedan åttonde maj 2006, är den här stilanalysen ett kärt återseende. Rockmannen är en av de mest mytomspunna manliga stilarna. Tyvärr finns det stora diskrepanser mellan rockmännen och rockmanstilen. Den vackra, underbara, sexiga rockmannen är givetvis alla unga män som precis har släppt sin första platta, hyllats i NME och är precis så kaxiga som unga män som snart kommer att fastna i sitt första tunga drogberoende bör vara. Tänk er Strokes, tänk er Mick Jagger anno 1965 eller Ian Curtis när Joy Division spelade på The Factory. De här är de riktiga rockmännen, bärare av en vanvettigt attraktiv stil som är lika mycket kläder som, åtminstone i Jaggers fall, gigantiska läppar.
Problemet är att männen som gillar det som de flesta associerar med rock inte alls har förstått de mest grundläggande estetiska kraven för att kunna jämföras med rockmannen. Beundrarna av rockmannen är de som står för rockmanstilen, en vedervärdig sörja av skinnvästar, jeansjackor och hästsvansar. De ses ofta på konserter, ensam vid baren, tankfullt betraktande bandet på scenen istället för att vara en del av konserten. De jobbar inte sällan i musikindustrins utkanter, ofta säljande fysiska skivor från en liten sunkig affär i en illaluktande källarlokal. Men det är inte bara där man hittar dem, de finns representerande i alla sociala skikt (dock med en läskig övervikt inom IT-relaterade branscher av någon anledning) och de har inte alltid alla de attribut som definierar rockmannen men man kan alltid spåra några drag. Ett litet örhänge, en liten smaklös tatuering, ett par boots som är lite för mycket motorcykel och för lite Chelsea.
Jag såg nyligen en utmärkt representant av rockmanstilen. Han satt på en buss, det kan ha varit en trean eller möjligen fyran här i Stockholm och hade minst två tydliga rockmanstilattribut, jeansjacka och grått hår i hästsvans. Det intressant med den här rockmannen var att det var ett till attribut som stod ut lite extra. Ett attribut som för bara några år sedan inte alls skulle associeras med rockmannen utan kunde knytas till vilken musikintresserad person helst. Rockmannen i fråga satt med en CD-skiva (U2s nya platta, vilket alltid och för evigt kommer att associeras med rockmanen, där kommer inte att ändras) och läste häftet som vore det den heliga bibeln. CD-skivan, denna relik från en svunnen tid då skivbolagen faktiskt hade viss insikt och relevans, är från och med nu rockmannens absolut mest definierande attribut. Ett objekt som hör hemma i det förgångna, precis som rockmannen alltid har gjort.
