Snabbis: Jag och mina Speedos

Ni får mig att känna mig speciell även fast ni är massproducerade. Som en Bryan Ferry i liggstol med Cointreau under de glada dandydagarna. Ni, jag och en drink under parasollet. Ni är så mycket bättre än alla de de andra sladdriga långa sakerna eller de äckliga gubbtajta blommönstrade. Tillsammans är vi oslagbara. Vi har badat i en del olika hav tillsammans, flera humusfärgade skogssjöar och till och med en fjällälv. Vi ska bli gamla tillsammans. Även fast vi blivit kallade smaklösa ibland. Precis som Bryan Ferry och hans läderbyxor när han gubbrockar sig svettig i Olso under Nobelkonserten för några år sedan. Let's Stick Together.

Ovan är den hittills enda publicerade bilden på mig på TWWW. Men ett par speedos är knappast en outfit och dessutom är jag blöt och man ser knappt mitt ansikte, så jag tycker jag är ursäktad.

Kontrakultur - eller varför "Dirty dancing" är en stilig film

"Låt oss ta ett steg tillbaka."

Så börjar nästan alla mina diskussioner om samhället och vad som händer i detsamma. För det är det vi måste göra för att försöka förstå varför det ser ut som det gör. Vi kan inte detaljstudera enskilda fenomen genom ett förstorande okular och tro att vi då förstår varför och hur alla detaljer hänger ihop.

Just nu rullar The Pipettes "Pull shapes" i stort sett på replay i min MP3-spelare, mellan Bob Lees pistolskottsmix av nytt och gammalt och Trentemöllermixar. The Pipettes låter exakt som The Ronettes trots att det är ungefär 45 år senare. Det är lite bättre ljud och mediet är digitalt men stämningen och känslan som låten framkallar är i stort sett samma som när jag lyssnar på "I wish I never saw the sunshine" där Ronnie sjunger med smäktande hjärta och trånande röst. Så varför låter det inte gammalt? Varför låter det inte som "Åhh, nej, kan ni inte hitta på något nytt, måste ni köra samma gamla grej ett varv till"?

Det låter inte gammalt eftersom första gången det gjordes var det något som den smakfulla medelklassen satte i halsen. Ungefär som danscenerna i Dirty Dancing när Baby oförhappandes slängs rakt in i arbetarklassens liv och leverne. I hennes föräldrars värld spelade man golf och lyssnade på Frankie Avalon, i Johnnys värld dansade man till "Be my Baby" och brann av någon form av sexuell lust. Fine, säkerligen en mycket förenklad bild om man är ute efter att göra en klassanalys av amerikas sena femtiotal eller tidiga sextiotal men för att förklara varför The Pipettes låter strålande idag medan någon som låter som Frankie Avalon skulle vara lika trist som Marie Sernholt är idag räcker det gott och väl. Fast, och det här är viktigt, hade de bara rakt upp och ned härmat The Shirelles utan bra låtar hade det givetvis blivit rätt så trist. The Pipettes skriver poplåtar för ett dansgolv 2006 men lutar sig mot en tydlig och stark låtskrivartradition och det är därför det blir så bra.

En låt, en bok eller vilken kulturyttring som helst kan inte ses som något enskilt, den måste sättas i en kontext. Vi måste försöka, som jag sa i inledningen, ta ett steg tillbaka och försöka se någon form av helhet för att förstå det lilla.

Korrespondens: Det kom ett brev

Vi fick ett mail. Ett mail med en berättigad fråga dessutom. Brevställaren ställer sig frågande till vårt användande av uttrycket sartorialist. Han skriver:

"Då jag läst era artiklar under en längre tid har jag noterat att ni anväder uttrycket "sartorialister". Då jag inte exakt vet vad ordet, eller titeln, betyder försökte jag först googla det. Utan resultat. När jag sen kollade upp det på wikipedia så fick jag inte där heller någon hjälp.

Så nu till min fråga, finns det ens något ord som heter så? Och om, vad menas med det?

Mvh Fredrik Ljungberg"

Fredrik har givetvis helt rätt. Sartorialist finns inte i svenskan. Sartorialist borde däremot finns i svenskan. Anledningen till detta är mycket enkel; annars har jag och Josef inget ord för att beskriva vårt intresse för kläder. Inget ord kan fånga upp alla de aspekter av vårt intresse för kläder än ett ord som vi själva skapar och således fyller med värde via den kontext vi använder det i.

Men får man göra så här då? Får vi, helt ofrågat och utan lov från Horace, sätta ihop bokstäver i en speciell ordning och sedan hitta på vad det betyder? Så klart vi får. Precis på samma sätt som någon började använda metrosexuell eller guzz får vi kokettera med vår inställning till den sartoriella verkligheten och kanske, om vi har tur, skapa ett helt nytt ord med en helt ny betydelse. Vad den exakta betydelse är tänker jag överlåta åt framtida språkvetare att studera och härleda, jag tänker bara fortsätta använda ordet så som jag vill att det skall användas.

Så Fredrik, för att svara på din fråga, sartorialist, sartoriell och alla andra versioner av ordet betyder vad det betyder på den här bloggen. Och vad det betyder på den här bloggen bestäms av kontexten där vi använder det. Läser du noga så förstår du förmodligen vad det betyder. Om du är en sartorialist det vill säga.

Personligt: The way I shop

Rean har nu slagit ned som en bomb i sommarlondon. Generellt sett är rea ett helt annat koncept i England än i Sverige. I England är rea något man har i stort sett hela tiden vilket innebär att man inte köper mycket för sitt fulla pris här. Eller det är precis det man gör, det är bara det att priset som finns på prislappen från början inte är det fulla priset, det är det överfulla priset. Så nu när rean börjar är det bara en del av en mycket uttänkt och relativt duperande prisstrategi som, från handlarnas ögon, förhoppnings skall få oss att shoppa köpa mer varor.

Allt det här kommer jag lägga bakom mig när jag på lördag morgon, stiger upp, gnuggar gårdagens drinkar ur ögonen och beger mig ut på en mycket amitiös shoppingrunda som inte bara tar mig till ungefär ett dussin butiker utan också hela vägen från Kensington till Brick Lane. Jag kommer täcka in allt från fransk till brittisk överklass, gammal till nytt modsmode, japanskt till amerikanskt och jag tänker berätta vart jag skall gå här så att ni, kära sartorialister och läsare, kan, om ni tycker det verkar trevligt, följa mina fotspår vid lämpligt tillfälle. Det är framförallt något av en guide till London bortanför Oxford Street och Topshop/Topman snarare än en "titta vad mycket jag skall köpa lista". För det blir nog inte så mycket fynd som man kanske hoppas så här innan.

Jag börjar på Lacoste (52 Old Brompton Road) där jag skall se om de har vita slacks med avsmalnande ben. Jag har nämligen blivit helt såld på den där Lacostereklamen med killen i vita byxor som hoppar runt på en kaj med farliga vågor i bakgrunden. Sedan fortsätter jag upp i Mayfair och går in på DSM (17-18 Dover Street) som jag skrev om för ett tag sedan. Jag är mycket tveksam till att jag har en enda kasse i handen när jag går ut från DSM. Kanske en strumpa i min egen väska men det är nog det enda.

På väg till Paul Smith's outletaffär på 23 Avery Row mitt inne i Mayfair (som faktiskt är rätt så dålig men jag hittade ett par Red Ear jeans till oslagbart pris där en gång så jag kollar alltid av) tänker jag passera Ralph Lauren (1 New Bond Street) där jag skall undersöka om de har ett par rutiga shorts jag såg i ett magasin tidigare i våras. Eftersom shorts, i mina ögon, är sommarens, och alla andra sommrars, allra bästa plagg att ha på underkroppen har jag förhoppningsvis en kasse i handen när jag stiger ut på New Bond Street igen.

Nu letar vi oss söderut igen, ned över Picadilly till Jermyn Street. Jag kommer nog inte köpa något här heller men jag vill ta en titt på TM Lewins nya färger som kommit in så att jag kan återvända till gatan och dela ett fyrpack med en god vän vid ett senare tillfälle. Man kan inte ha nog med skjortor från den gatan. Nästa stopp blir en djupdykning rakt in i modsvärlden. J. Simons på 2 Russel Street precis vid Covent Garden sportar inte bara Baracuta Harringtons utan allt som man behöver om man vill klä sig i någon fom av samklang med historien.

På Offspring (60 Neal Street), bara ett stenkast från J. Simons hittas Nikeskor för fetischisterna. Viktigare än det är dock att ta en titt på vad Duffer (29 Shorts Gardens) har att erbjuda i termer av fantastisk rea (på förra rean var kostymerna nästan smaklöst billiga). Jag förväntar mig inget mindre den här gången.

Nu har jag kanske två eller möjligtvis tre påsar beroende på om jag har tagit mig tid att äta lunch eller inte. Man skall se upp med att äta för mycket. Så fort man blir mätt så verkar köplusten öka markant men å andra sidan mår man så mycket bättre med magen full.

I vad som tidigare brukade vara bohemkvarter runt östra delen av Old Street (de som bor där vill fortfarande att det skall vara bohemkvarter trots att de alla tjänar grova pengar från sina kreativa jobb på kreddiga kommunikationsbyråer) ligger en väldigt undanskymd pärla, affären Start på 59 Rivington Street. Här stoltserar de med Acnejeans till gigantiska överpriser jämfört med Sverige men upplevelsen att handla här handlar inte ett dugg om kläderna (som förvisso i vissa stycken är magiska) utan här är det innehavaren som är det som drar. Sist jag var där stod vi och pratade modeteori i säkert trettio minuter utan att jag på något sätt signalerade att jag tänkte handla. Det är fin service.

Nu är jag förmodligen lika utmattade som ni är av att ha läst den här mastodontposten men vi har ett hinder kvar att forcera. Nu skall vi träda rakt in i Connecticuts allra mest välansande sommarresidens och kanske om vi har tur, prova en seersuckerkostym från Brooks Brothers (Old Broad Street). Jag har länge gått och smådrömt om en seersuckerkostym men det har på något sätt alltid kännts som om jag är ungefär 43 år för ung (eller 43 år för sent ute, your call) för att klä mig helt i småskrynklig bomull. Mest av allt vill jag ta en titt på affären och lukta lite på kläderna och vara fylld av lite köpångest när jag plockat ned den där button down-skjortan som ser så lockande ut.

Nu är det bara en halvtimmes tunnelbaneresa tillbaka till mitt något provisoriska hem. Sedan skall jag klä mig så fint jag bara kan och bege mig ut i drinknatten och hoppas på att nån tänker att den där killen var vansinnigt snyggt klädd.

Personligt: Blod och seglarskor

Jag måste göra en bekännelse för er. Jag är inte fullt så preppy som jag utgett mig för. Bli inte arga nu men det är faktiskt så att jag inte äger ett enda par seglarskor...
Så ja, nu vet ni, och det känns skönt. Ni får dock ha överinseende med mig ett tag till, för innan jag kan införskaffa mig ett par så måste jag gå igenom en seglarskokatharsis som heter duga och göra mig av men en hel mängd av barndomsdetritus. För jag har sådana minnen, hemska minnen, av seglarskor!
I tidig ålder så fick jag ett par av mina föräldrar med rekordeliga intyg om att de skulle vara det skönaste man kunde ha på ett par fötter. De hade gräddvit sula, var gjorda i billigt läder och var fruktansvärt skavsårsframkallande. Jag hoppade över trästaket och upp på hustak med två stora köttsår på hälarna. Bad till Gud att de skulle bli sköna. Grät. Juni månad stod jag ut den sommaren, sen åkte de i soporna. För att mjuka upp lädret i dem krävdes tydligen långt mer än mitt barnablod.
Följdaktligen så tittade jag under hela min tonårstid långt efter allt vad seglarskor hette. Inte nog med smärtan så såg jag framför mig antingen ett blankslitet par som bars som marin markör av socialt inkompetenta nördar som låg hemma i inlandet och slipade på sina träsegelbåtar eller gubbtrotters med traktorsula likt dem som stod som spön i backen på Växjö gågata under den tiden. På senare år har de funnits i bakgrunden av mitt sinne som en monstruös men ändå konstigt lockande odysseusk siren. Min förträngda längtan slog ut i full blom förra sommaren när jag läste den lilla fyndiga primör till text som André på The Jet Set Junta skrev om ett par vita Lacoste, Vanheden, lyxpop och pungrakarbloggar. Två svettiga sommarmånader senare stod jag på KarlTex i Göteborg med ett par vita i handen. Rea och allt, det gick bara inte. Nu har jag nästan bearbetat allt det gamla och de läckert röda Car Shoes här nere kan vara läskpappret som suger upp det kvarvarande otäcka och får mig att träda helt in i preppyismens skovärld. Snart ska jag göra ett nytt försök, jag lovar er...

Stil: En liten guide till Preppy

Jag har en känsla av att det kommer bli mycket tal om ordet preppy och inte minst den stil den som även fått dess epitet under en tid framöver på vår blog... Eftersom TWWW rör sig mellan högt och lågt och dessutom mellan olika nivåer av bakgrundskunskap ger jag här en kort liten guide:
Ordet preppy är amerikanskt slang som kommer från "university preparatory schools" vilket syftar på de elitcolleges som förbereder vit burgen amerikansk medel- och överklass för Ivy League-universitet. Preppy-associerade ideal är vältalighet, hög social kompetens och ett mått av att vara atletisk. Utöver sporter som landhockey, fäktning, polo, lacrosse och allmän New Englandsk outdoorlivsstil så är preppy sammankopplat med en snårig djungel av mytbildning, överdrifter och inte minst rent trams. För den som vill hänge sig åt detta ofta mycket intressanta och ibland pikanta ämne, kan jag rekommendera Lisa Birnbachs The Official Preppy Handbook.
Men om vi ska ägna preppylooken ett ögonblicks uppmärksamhet så har den dels kraftiga återkopplingar till den klassiska engelska skoluniformen, med skjortor, slipsar och cardigans i dämpade färger. De inte lika strikta uttolkarna nämner Barbour-oljerockar, klubblazers preferentiellt i marinblått, emblembroderade halsdukar, djupt v-ringade lammullströjor, oxford-skjortor, diverse naturfärgade chinos och inte minst marint inspirerade loafers. Mera moderna och spännande applikationer på temat har under de senaste åren sköljt över oss i skiftande pastellfärger. Nyckelmärken är bla. Brooks Brothers, Duffer of St George, J Press och Polo Ralph Lauren.

En blänkare om röda skor

Det här var det enda Andres hade på sig på underkroppen!

The way we wear har agerat lite i ett vacuum än så länge. Det har varit två personer som inte träffat varandra, på var sin sida om en Nordsjö som skriver om vad de själva tycker om fenomen i vår populärkulturella verklighet. Oftast har det handlat om kläder men då och då beger vi oss ut i andra riktningar och skriver om musik, film eller genomför bagateller till genusanalyser. Vi tror att kläder, liksom alla andra populärkulturella uttryckssätt inte kan särskiljas från den kontext de existerar inom. Verkligheten är för komplex för att kunna motivera bärandet av cityshorts enbart med den svepande termen "för det är snyggt och modernt". Vi är relativt ensamma i modebloggosfären att ha det här förhållningssättet till världen vi lever i. Vi är dock inte ensamma helt och hållet, det skulle inte bara vara oerhört trist, utan också en omöjlighet användande den analysmodell av verkligheten vi tror på.

För att inte längre känna oss så ensamma så har vi träffat den svenska populärkulturjournalist som kanske mest av alla de senaste 10 åren har satt någon form av agenda, påverkat folk med eller mot deras vilja och den senaste tiden levererat krönikor för Sveriges allra mest högerliberala dagstidning. Jag satte mig helt enkelt ned på en pub i västra London för att diskutera Savile Row, The Embassy, modskultur och Ebba von Sydow tillsammans med Andres Lokko.

Det var ett samtal som kom att bli mycket längre än vad jag först trodde och eftersom jag hade det så sent som igår så kommer ni få vänta lite på mig medan jag lyssnar på inspelningen och försöker lista ut vad mina anteckningar egentligen betyder. Det här är helt enkelt bara en vinjett, en reklamsnutt om ni vill så ni nu vet vad som komma skall.

Konsumismens ursprung?

Alltid lika briljanta Daniel Björk på Rodeo tipsar om "Sixties fashion" på Victoria and Albert Museum. Jag kommer gå dit, jag kommer försöka inse varför vi har dagens fullständigt menlösa och illa skriva modebloggar på toppen av Bloggtoppen och jag kommer, om jag har tur, få en skymt av Daniels mustach och biologiske pojkvän. Om ni är i London är det här ett tips så gott som något. Utställningen pågår från 6:e juni till februari nästa år så det är ingen panik. Ta det samtidigt som ni åker till London för julshoppingen.

I take pride in posting på midsommarafton.

Är en strumpa en outfit?

Jag och Josef har diskuterat om vi skall fota oss själva i spegeln och i narcisisstisk anda berätta för världen hur vi ser ut. Vi har kommit fram till att vi inte skall det. Varför you might ask, alla andra gör ju det. Det är sant, alla andra gör det och vad finns det för sexigt med att vara som alla andra? Ingenting är det enkla svaret!

Det sagt så kan jag inte låta bli, en dag som denna, då jag bryter mot klädetiketten på jobbet och ser ut som the Strokes på överkroppen och en brittisk gentleman på fötterna att visa upp mitt bästa plagg, mina Charles Tyrwhitt-strumpor. Jag tror de kommer fungera bra mot min svartvita kombination på överkroppen och förhoppningsvis väcka åtminstone en diskussion i Primrose Hill senare idag.

Footscape Woven - en uppdatering

En annan affär här i stan som man är lite rädd för att gå in i är Hideout. Hideout sportar den dyraste denimen och de nyaste neomodsplaggen den här sidan Tokyo och de har givetvis gjort sin egen version av Footscape woven. I päls. Eller åtminstone något som får mig att tänka på en strävhårig tax.

Hideout ligger ett stenkast från Carnaby Street, vilket är fullkomligt logiskt, det är modern modernism så de väljer att inte ligga bredvid Merc men samtidigt erkänner de sitt arv och vill inte röra sig alltför långt bort från födelseplatsen för mod. Du måste veta varifrån du kommer för att veta vart du skall.

Midsommar. Ingen kommer läsa. Varför skriver du det här Johan? Jo, för det är mycket roligare än att rätta Siebelrapportspecar. Så nu vet ni det.

Stil: Pastellgrisen

Sydsvenskan skrev idag om Vibskov-grisen. Den danske kläddesignern Henrik Vibskov beskrivs som en färgglad okomplicerad och sorglös människa. Tanklös också, med citat som "Han berättar att publiken kommer att ledas in i ett mörkt rum, guidade med ficklampor och få en drink i handen. Plötsligt tänds ljuset och mitt på catwalken ligger modellerna bland alla bröst. Han skrattar. Säger att han inte har en aning hur det kommer att tas emot.
– Den förra visningen var mer traditionell. Men man måste ju förändra sig. För sin egen skull. Vissa dagar måste man cykla en ny väg till jobbet. Annars blir det bara för trist, säger han.Han är lite trött på alla djur som dyker upp i kollektionerna. Grisar och grodor. Den här gången var det dags för något mer mänskligt. Sexualiteten.
– På engelska får den här kollektionen nog heta "Big wet shine boobs". Det blir bra. De kan behöva få skratta lite när de står där med sin champagne i Paris, säger Henrik Vibskov."
Det är tydligt att antingen reportern, eller kanske designern själv, vill gömma intentionerna av skapandet bakom en dimridå av just den nämnda sorglösheten. Jag tror mer om Henrik V än vad denna snuttifierade beskrivning ger, även om jag långt ifrån köper alla hans pastellchocker. Men pasteller och djur vad var denna lilla text egentligen skulle handla om. Vibskov har ju som bekant gjort djur och i synnerhet grisen till en stor del av sitt symbolspråk. En av de saker som slår mig i detta sammanhang är att djur förekommer väldigt sällan i högt mode och när det väl gör det, sker det ofta i samband med ett väldigt starkt och uttalat färgspråk. Visst går det att retrospektivt hävda att diverse djur inspirerar helheten av vissa plagg eller uppsättningar, men med dess symbolik i ornamenteringssyfte är det faktiskt mer illa ställt. Här kommer Henrik in med sin gris igen för jag får känslan av att djuret, när det väl förekommer, ofta reduceras till kitschens gränsland där det i samband med starka färger ger bilder hos oss som åskådare av feta grisar, gröna grodor och rosa flamingos. Jag tycker det är dags för våra designers att ta djuret på allvar och återerövra det från naturromantikens avskräckande och avtändande hegemoni.

Nu tar jag midsommarledigt från TWWW till på måndag, under tiden kan ni kolla på en läcker högtidsbild här. Längre fram har ni bla. några högintressanta intervjuer att se framemot.

Japansk yra på Dover Street Market

Jag vet att några av våra läsare faktiskt befinner sig i London. Jag vet att minst en gör det i alla fall eftersom vi har fått mail från en person som verkar bo i London. Så den här posten kanske bara riktar sig till just den personen men jag tar risken att skriva ut i tomma intet eftersom det jag skriver om är viktigt och bra.

Dover Street Market (DSM) på just Dover Street i London kommer, enligt initierade källor, starta någon form av rea i morgon klockan 11AM. Då kommer vi alltså ha möjligheten att köpa Watanaberemixade kortärmade Ben Sherman-skjortor lite billigare än de normala 325 punden! I alla världar utom ett par så är förmodligen reapriset precis lika absurt högt som det normala priset men eftersom Robert Elms, den här bloggens stora inspiratör, en gång gick på acid housefest iklädd Comme des Garcon-kostym så tänker jag inte direkt avfärda DSM som världens största bluff utan gå dit och se om jag har råd med ett par strumpor.

DSM är, om man bortser från prislapparna, en fantastisk affär. Det är en sån där affär som nästan bara japaner kan skapa. Den är så in i varenda detalj genomtänkt och insiktsfull i modern och dåtida popkultur att jag nästan inte vågar gå in. Det är en av de där affärerna där man känner sig bättre till mods om man klär upp sig innan man går dit istället för att bara slinka in efter att ha varit köpt ett fyrpack skjortor nere på Jermyn Street. Det är ett sånt där ställe där jag planerar vilka affärer jag skall ha gått i innan så jag har rätt kassar. Den bästa rundan innan hade nog varit Rough Trade, Dunhill (japanerna är galna i Dunhill av någon anledning) och sedan någon sample sale ute vid Brick Lane där man kanske plockat upp lite Maharishi eller Duffer. Då kan man visa på att man har lite koll på musik, tradition och att man är så intresserad av kläder att man letar upp udda sample sales. Precis som en populärkulturskadad Japan.

Men den största anledningen till att gå dit är att de verkar ha fått in Nikes nya sko Nike Air Woven Footscape som springer ur Nikes "Joga Bonito"-kampanj som de kört inför VM. Ni som minns och har läst bloggen ett tag vet att jag inte är så förtjust i den marknadsföringsonani som Nike oftast står för men det här är ett rejält undantag. De här skorna är faktiskt smått underbara. Det här är skor som slår undan benen lika hårt på mig som Nike Rift gjorde för många år sedan. Här har Nikes kulturanalytiker och designers jobbat ihop i en tvåstämmig harmoni och skapat en sko som kommer bli ett framtida samlarobjekt för sneakerfetischister över hela världen.

Om ni bor i London, ladda iPoden med de här låtarna

"Sodom (Trentemöller remix)" Pet shop Boys
"Pull Shapes" The Pipettes
"De svåraste orden" [Ingenting]
"Say it right" Nelly Furtado
"We fell in love while dancing" Bill Brandon
"Loving on the losing side" Tommy Hunt
"Spirit in the night" Bruce Springsteen

och bege er till DSM. Om inte annat för att få en liten bit av Tokyo kastad rakt i ansiktet på er.

Förbrödring: Att vara i Camden

Kan jag något om fotboll? Nej, men vartannat år låtsas jag och var fjärde år går jag verkligen loss. Jag har ingen aning om var Elmander spelar till vardags men igår sa jag imiterat initierat till alla som ville lyssna att Lars tar in honom i 69:e minuten. Han kom in i 74:e. Det här betyder verkligen inte på något sätt att jag är kunnig om fotboll utan snarare att fotboll på ytan inte är så svårtolkat som man lätt får itutat i sig av Simon Bank.

När Rooney blev utbytt var han arg som en övertänd junior med ADHD. Jag älskar det. Han är allt som Zlatan skulle kunna vara om han faktiskt gave a damn. När Rooney sätter sig ned, slänger av skorna och demonstrativt sätter sig med armarna i kors beter han sig precis som han skall bete sig. Han inser givetvis att Sven tog av honom för att han kommer bli fullständigt avgörande i kvarten (för Ecuador tar ni väl Bob?) och han har nyss kommit tillbaka från skada och ja, även om han ser ut som han hade downs syndrom så läker han fortfarande. Men han vill spela, spela, spela och det är fantastiskt inspirerande.

Sartoriellt så var gårdagen intressant och en smula fantastisk. Grå kostym, vit skjorta, vit näsduk och smal mörkblå slips med lila prickar smälter in dåligt i Camden. Man står som man brukar säga ut på en pub på Inverness street där skunkförsäljarna står tätt som bambustråna i Kina (bambu är ju gräs så visst måste man säga strå?) om man har något annat än Englandströja alternativt randig indietröja med perky svenska bröst under på sig. Det fantastiska var hur väl jag kom överrens med Dan, en skön lager lout som ledde den engelska delen av publiken i allsång medan jag klappade igång den svenska indieklacken. Jag ville sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" varje gång Kim rörde bollen och jag trodde verkligen att jag skulle få göra det när han fick på den där studssmällaren från strax utanför straffområdet men som Gerrard stoppade på mållinjen. Det hade varit fint.

Efter slutsignalen var det nästan som om de två fraktionerna på puben hade spelat en match. Vi skakade händer, kommenterade hur bra de andra hade sjungit och ett tag trodde jag att vi svenskar skulle stämma upp i "Och så tackar vi motståndarlaget med tre starka hej! Hej, Hej, Hej". Det var en fin kväll. På alla sätt och vis.

Hitta Stilen: Agral utstyrsel

Sommar och bondgård är ju synonymt för många och i veckan drar det igång på allvar med midsommar i spetsen. Stilen är given, slitstarkt och rustikt är det enda som gäller! Tänk Micke i Grabben i Graven Bredvid eller Klabbarpan!

Jeans: Gråa slimmade stuprör från Blåkläder.
Väst: Getskinnsvästen från ITAB funkar faktiskt fortfarande!
Keps: Hett och rockigt som bara den, kan vändas ut och in vid jakt. Skaffa minst ett par för att komplettera stilen. De på bilden är från ITAB de med.
Skjorta: Det finns bara en klassiker... Tidlös röd flanell.
Tröja: En variant på den klassiska glesbygdskavajen, lite mer modern approach.
Skor: Vad tror du? Gummistövlar från Nokia.

Om ni undrar varför, titta här.

Hitta stilen: Grime och britterna

När man bott i London ett tag så har man, om man är intresserad av musik, varit på klubben 333 på Old Street. Jag trivs bäst i rummet på översta våningen där DJen i stort sett står mitt på dansgolvet och oftast spinner en blandning mellan "Last night changed it all" och modern dansant R'n'B som jag inte har en aning om vad det är. Det är souligt och det är svängigt och det räcker för mig.

På mittengolvet pumpas det ofta house av varierad sort. Det kan vara minimalistisk Trentemöllerkreationer eller garagepredikan med gospelkörer beroende på vem som spelar men det är nere i källaren som man hittar 333:s själ. Där är det som varmast, hårdast och det är där som man hittar den mest kontemporära musiken på Londons klubbscen. Här är det grime som regerar, här är det pistolskott i mixen och publiken ser oftast ut att vara klädda för att begå någon form av brott. Här nere regerar Filaträningsoveraller, Meccajackor och kepsar. Jag har inget av de attributen. Men jag har varit där nere och dansat iklädd sammetskavaj, rosa skjorta och rosa näsduk så jag antar att ingen där nere egentligen vill begå brott, de vill bara se ut som om de ville. Det här är englands svar på 50 Cent och whichever hip-hopartist som är the flavour of the week och även om jag inte är såld så är jag inte heller avogt inställd.

Det här kom ut i maj förra året men det är fortfarande så vansinnigt svängigt och brittiskt att jag inte kan undanhålla er från den. Vill ni se videon så bjuder Virgin på den här.

Tillägg:

Det har kommit till min kännedom att den här låten postades i september förra året här. Vi tackar "Oh my god what the fuck" för den goda smaken och dansar vidare.

Personligt: Den andra handen

Ibland smäller den bara till. Turen alltså. Jag kommer att återknyta till det mer senare, men börjar istället imorse, där jag, utvilad, med thé och morgontidning läser Ola Wongs hyperintressanta artikel om Yueguangzu – en ny generation shoppingbesatta singelkvinnor i Kina som bryter mot tidigare kinesiska konventioner av sparsamhet. Texten spelade på ett intelligent sätt hur Sex & the City-generations identitetssökande via hyperkonsumism även nått världens folkrikaste land. Jag tänker inte sticka under stol med hur jag föraktar ett aningslöst konsumerande som sker just för konsumerandets egen skull. Visst köper jag stundtals dyra kläder, men detta först efter, inbillar jag mig i alla fall, ett noggrant övervägande av kvalité, pris och tilltänkta användningsområden. Just denna aura av tanklöst och beroendeframkallande konsumerande som omger alltför många butiker gör att jag ofta känner mig obekväm eller illa till mods när jag är ute efter att handla fabriks- eller designnya kläder.

Det är här de kommer in, alla vintage-, secondhandaffärer och loppmarknader. Detta här får bli min kärleksförklaring till dem och det kravlösa och ångestbefriande konsumerande de erbjuder. Inte nog med det är billigt, man kan ofta lugnt och stilla strosa omkring, kika och peta på plagg utan stress från expediter eller throughput. Att kläderna redan är använda av en eller flera personer är, förutom att de minskar miljöbelastningen, ett bra kvalitétstest. Inte sällan, på riktigt bra loppisar, kan man också hitta helt oanvända saker och det är en speciell känsla att slita upp en plastförpackad skjorta som tillslöts på 60-talet. De senaste två veckorna har jag haft matjord i fickorna. En av de få saker som är bra med att bo i Lund, förutom Esposito och Vintage by Humana, är loppmarkanden på Södra Esplanaden. Flera hundra meter lång sträcker den sig på lördagsmorgnar och har en obegränsad fyndpotential. Förra lördagen bjöd för enbart 30 kr på två oanvända canvasskor och en autentisk matrosskjorta från Karlskrona, perfekt för strandhugg tillsammans med Republikanska Seglare.

Småland är den secondhandens och loppisens förlovade land. Min förra kärlek introducerade mig för miljöstationen i Emmaboda, en sann guldgruva som bland annat bjudit på två kostymer och en ljusblå harringtonkopia. Den här helgen innebar ett föräldrahemsbesök och med min mor åkte jag ut till byn Moheda som erbjuder en gigantisk loppis som är så billig at man inte tror det är sant. För sjuttio kronor fick jag en oanvänd Melkapyjamas i Sanfordbomull, en inplastad creméfärgad skjorta anno ’68, en smal småprickig slips någon gång från samma årtionde, köksalmanack från ´67 i mint skick, en stålgrå mjuk flightbag som jag letat efter i många år och som kronan på verket en kryssmönstrad symaskinväska perfekt att förvara mina raraste LP’s i. Trodde jag. I kön till kassan så fick jag syn på ett avställningsbord i teak, med lutande stringunderdel för tidningar, vars likar jag sett gå för långt över tusenlappen i storstadsaffärer. 145 kr. Jag var i sjunde himlen. Dessutom , innan spenatlasagne och SJ’s försenade tåg, så plockade pappa fram en läckerbit till skinnjacka tillverkad i Malung under tidigt sjuttiotal som han hittat åt mig. Kravlöst konsumerade och gränslös tur. En bra kombination. Jag tror inte på den osynliga handen men väl på den andra.

Casual Friday - meningslöst i nästan alla fall

Den här posten skulle egentligen handla om det märkliga fenomenet casual friday men det kommer den inte att göra. Den kommer handla om soulmusik. Varje gång jag har fått onödigt mycket plats att uttrycka mig på i skrift så har jag till slut orerat om soulmusik alldeles för mycket för allas bästa. Jag är faktiskt oerhört imponerad av mig själv att jag inte skrivit något explicit om soulmusik ännu här på TWWW. Men först, innan vi gräver oss ned i musik som är så otidsenlig och fel att när ni läser det här kommer tro att klockan blivit 1998 måste vi kort behandla fenomenet casual friday. Jag ger det max tre rader.

På fredagar får man ta av sig kostymen och klä sig lite mer avslappnat. Avslappnat i de flesta fall innebär att man har chinos på sig. Redan här skall sartorialister ana oråd. Om ni inte får ha limiterade Evisujeans eller Red Ear-jeans på fredagar skall ni redan nu säga upp er från era företag. Nock om det.

Soulmusik alltså. Det var det vi skulle avhandla nu. Det finns så lite tid och så mycket soul, det är väl egentligen så jag skulle vilja sammanfatta vad jag känner för soul och vad det betyder för mig. Jag må snurra runt på dansgolvet och klappa händerna till studsiga indieeurotoner eller för ett par ögonblick lura mig att jag bara älskar skruvade Hot Chipslingor men jag vet alltid, innerst inne, att soulen kommer överleva allt det där. Soulmusik var det som dödade mitt kulturella ointresse för så där ungefär 10 år sedan. Hade jag inte hört Jackie Wilsons "Higher and Higher" kanske jag nu hade varit klädd i just chinos och en mörkblå bomullskjorta med slipover istället för fina shorts i grönt. Man kan inte veta sånt.

Så för att mjukstarta någon form av soulfeber här på TWWW (som faktiskt startades av den här bloggen) tänkte jag helt enkelt, utan några som helst pretentioner om att vara allvetande eller kunnigast i världen, lista fem stycken magiska soullåtar. Kanske inte världens bästa men förmodligen bättre soul än du någonsin hört. Om du inte råkar vara lika märkligt som jag eller möjligtvis Teet Sirotkin.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

En man är kåt. Lite för kåt. Han är inte riktigt i linje med Barbaras ide om hur en man skall bete sig. Don't you know I told you, that's a no no, several times now. Hon är inte lätt att förföra Barbara men på något sätt tänker jag acceptera den föråldrade genusbilden i den här låten eftersom den sammanfattar precis allt som var bra med Stax och varför vi fortfarande måste lyssna på låtarna som producerades på 926 East McLemore avenue.

"This time baby" av Jackie Moore

Det här är den enda låten som jag har tre sjutumssinglar av. Eller hade. En god vän med smak för bra musik fick en av dem. Nu har jag två, varav en är trasig och inte kan spelas. Men jag kan inte slänga den, det är ju ändå Jackie Moore. Det är ju ändå den absolut bästa discolåt som någonsin spelades in. Kanske den bästa soullåten. Juryn är fortfarande ute om det här. Sista ordet är inte sagt.

"Party time man" av The Futures

Det finns ett skivbolag som enbart befolkas av män i medelåldern (som är väldigt bred, det vet ni säkert redan) som är illa klädda, tunnhåriga och med all säkerhet enbart dejtar kvinnor från internet. Dessutom har de mellan dem i stort sett alla bra soulsinglar i hela världen. Jag har svårt att avgöra om jag skall tycka synd om dem eller om jag skall älska dem men Expansion Records har gett oss den här lilla pärlan uppfångad ur floden av oidentifierbar och könlös sjuttiotalssoul. Det är är Modern soul när den är som allra gladast och dansant, det här är jag när jag är som allra snyggast och sexigast.

"Eddie's my name" av Eddie Holman

En northern soul-bagatell som har ätit sig in i min hjärna de senaste månaderna efter ihärdigt iPodpoppande. Den här köpte jag för snart sju år sedan. Jag var i London med ett sedan länge överkommet ex tillsammans med hennes popmusikskadade storebror. Vi var på Abbey Road och hoppade nedför trapporna och jag köpte världens hittils bästa collegetröja från Purdue University på Camden market. Never more. Den var sjukt snygg och jag kände mig, av en fullkomligt oförståelig anledning, som Bob Dylan i den.

"He is always somewhere around" av Donny Gerard

Jag är ateist. Inbiten icke-medlem av kyrkan och om jag någonsin gifter mig kommer det bli en brackig amerikanskinspirerad historia på stranden i Tylösand eller i någon trädgård just på grund av att jag inte längre har tillträde till kyrkorummet. (Säg inget till någon men jag vill inte ha tillträde till det heller). Hur kommer det sig att jag nästan uteslutande älskar gospelinspirerad 70-talssoul när jag är lika troende som en sten? Jag vet inte, jag har ingen som helst aning men om ni frågar Donny Gerard kommer han kunna förklara varför.

Om ni undrar varför jag inte länkar låtarna så beror det på att jag sitter på ett s.k. 56k-modem för tillfället. Minns in dem? Det knastrar och surrar när man ringer upp och sedan följer en evighetslång väntan på precis allting. Jag hade gått och lagt mig vid 11 i morgon bitti om ni skulle få njuta av de här låtarna. Vill ni ha dem så får ni dem om en månad.

Nu är det rockfestival, nu är det techno och jazz...

Var det någon mer än jag som läste Andrs Lokkos ursinningt ironiserande sågning av rockfestivalen i dagens SvD? Stundtals var det högoktanig humor även om vårt skjutjärn på senare år klickat en smula under sin expressenexil. Det är nu några år sedan jag åkte på någon av de mer klassiska rockfestivalerna såsom Hultsfred, Roskilde eller Arvika och jag saknar dem näppeligen. Ett fenomen som jag dock tycker är roligt är att rockfestivalen och musiken där, på senare år har konceptualiserats till den milda grad att det verkligen är som att gå på maskerad. Man klär ut sig för en vecka och sen är det bra med det och man kan tryggt återvända till sin respektive puppa. På bloggen hotspot läste jag en nästan rörande infantil beskrivning av stil på "music festival". Detta är ett bra belägg för nämnda maskeradtes som naturligtvis är en följd av den genomkommersialisering som alltid dolt sig bakom rockens lackering av äkthet och smuts. I sanning har de människor som hittar sin identitet i ett par pilotbrillor, en skinnjacka och Mando Diao mindre sympatier av mig, än de som klär ut sig och låtsas ett par veckor om året.
Nuförtiden sträcker sig min försyndelse till att jag endast åker till Emmaboda. Mest för att några av banden är mycket lyckade bokningar, man träffar gamla vänner, kan dricka eget Rioja vid scenen och slipper bli kroppsvisiterad 4-5 ggr om dagen. Eftersom jag är såpass förtjust i friluftsliv så är min festivalklädsel mest av allt en poserande skogsmulles mer än en estradör på maskerad...

Färganalys: Vinter, vår, sommar, höst

Det skrivs om fotboll i dagar som dessa. Jag har inget emot det rent principiellt men jag ställer mig frågande till ämnena det skrivs om. Vem är egentligen intresserad av Chippens smått fantastiska match i skuggan av sin vänsterkantskollega, Kim Källströms upphöjande till mittfältsgeneral och vår alldeles egna Gerrard eller Allbäcks smått genialiska, men franförallt iskalla, nickpass tillbaka till Ljungberg när man kan vara intresserad av svenskarnas matchkläder? Fast nu när jag läser det här inser jag att det nog är rätt så många som faktiskt är vansinnigt intresserade av just det. Men The way we wear skriver om kläder och jag tänker inte falla och skriva en A4a om Johan Elmanders 2-3 fullständigt briljanta framstötar på högerkanten i slutminuterna.

Varför spelar vi i helgult? Det finns ingen logik i det. En av mina bättre vänner brukar allt som oftast peka på någon person och lakoniskt påpeka:

"Man skall inte matcha toppen med botten"

för att sedan återgå till sin pint. Ofta dröjer det ett tag innan jag ser vad han menar, det kan vara en hårsnodd matchad med ett bälte eller något lika motsvarande absurt. Jag är osäker på om han har rätt eftersom han oftast använder sig av negativ argumentation dvs. jag ifrågasätter någon av hans ståndpunkter och han punkterar diskussionen med ett lika lakoniskt:

"Varför skulle det inte vara så?"

Givetvis förkastligt från ett rent vetenskapsteoretiskt plan men eftersom vi pratar om kläder och inte policyspridningsteori här så antar jag att den sortens argumentation fungerar precis lika bra som någon annan.

Och i det här fallet har han rätt. Vi skall inte matcha gult med gult. Toppen med botten. Vad jag vill se, förutom mer vunna nickdueller på mittfältet, är en gul tröja matchade med blåa shorts och sedan gula strumpor till det. Helgult, liksom alla andra monokromatiska dräkter, signalerar en flathet och mesighet medan tvådelat visar på variation och fantasi. Vill vi verkligen vara modiga tar vi efter Kroatien och gör tröjan schackrutig i blått och gult med helblåa shorts och strumpor. Fördelarna skulle visa sig vid hörnor och fasta situationer där svenskarna skulle kunna klumpa ihop sig likt ett gigantsikt schackbräde som inte ens Kasparov skulle kunna bemästra.

The way we wear propagerar för fantasi och kreativitet i det mesta, så även när det gäller fotbollsspelare och dess klädedräkt.

Tips: Solens Mat

Igår, en halvtimma innan avspark, så lyckades jag pricka in ett av mina favoritprogram inom genren matpornografi. Solens mat av Bo Hagström. Bo glider igenom medelhavskost och det italienska köket i synnerhet med sällsam elegans och ett lugn som bara en riktig pastamättnad kan ge. Jag älskar vinkotteriet, matsnobberiet och främst av allt estetiken i programmet. Bo med silverhår och spräcklig mustach provsmakar venusmusslor i Apulien iförd grå vadmalskavaj och oxfordskjorta. Vissa av de äldre italienska herrarna som fladdrar förbi är välklädda med knuten slips, väst och robusta kavajer. Hattar och yllekepsar duggar tätt och matchar det hetsiga kroppsspråket som charmant gestikuleras fram i smårutiga skjortor. Kvinnorna är antingen rara gummor med huckle eller italienskor djupt dolda bakom märkessolglas, inga mellanting finns. Estetiken är för komplex för att förklaras, den måste ses. Gärna i sällskap med en vällagrad ost och ett vin av Sangiovesedruvan, så man inte helt förgås av lockelserna som slår emot en.

Stilikon: Karen Blixen

Även om man ser Karen Blixen (1885-1962) som en åldrad kvinna på de flesta bilderna av henne, så villl jag först och främst framhäva den estetik som hon ger upphov till i sen medelålder som omedvetet stilbildande. Där klär hon sig helt i svart, i slanka klänningar och afrikainspirerade tygstycken över huvudet eller slokande hattar som halvt döljer ansiktet. Hon är själva prototypen för den sorgsna kvinnan i svart klädsel som numera blivit ikoniserad och också vulgariserad genom gotiska självskärarexcesser. Karens liv var i sanning till viss del en sorglig saga. Hon gifte sig 1914 med sin kusin Bror von Blixen-Finecke vilken var notoriskt otrogen och så småningom smittade Karen med syfilis. De startade tillsammans en kaffefarm i Kenya och efter deras skilsmässa drev Karen denna ensam i några år. Man kan förstå vilken utsatt situation det var som ensam vit kvinna i Afrika. Även när hon återvände till Danmark och startade sitt författarskap var hon missförstådd och föga uppskattad eftersom hon frångick den då rådande realismens ideal. Vem kunde då tro att skulle pryda den danska 50 kr-sedeln årtionden senare?

Nästan lite läskigt!

När jag gjorde lunchkollen av vår statistiksida för att kolla varifrån folk länkar in till oss upptäckte jag något besynnerligt. Tre personer kom in genom att klicka på en länk på

http://monkeybuttpromotions.blogspot.com/

Jag rekommenderar att inte klicka på länken på jobbet eller om ni råkar ha en pryd person bredvid er eller om du helt enkelt råkar vara en pryd person. Det är inte in-your-face-porn men så nära man kan komma i blogformatet.

Jag letade inte upp länken på sidan. Jag har snarare en smygande känsla av att vårt statistikprogram ibland drar oss vid näsan när det gäller referenssiter.

En morgon på TWWW

Det är morgon. Ett hundratal mil skiljer Josef och Johan åt. Men det enda man behöver är två datorer med IM-program, fria arbetstider och kaffe för att få till ett fokuserat möte.

Johan Josef tjena
Johan Josef har fixat flickr-konto nu med
Johan Josef jag har också mailat nitty gritty
Josef Johan gött! såg du att ditt mejl till belfrage studsat föressten?
Johan Josef yes
Johan Josef håller på att resenda
Johan Josef Angående Scott Walker-recensionen - det narcisisstiska mailet
Johan Josef blir det där en bra subject?
Johan Josef han är ju sjukt mycket för wildesk dekadens så jag valde den posten som refererar till den av mina skrifter som är så nära hans gonzo-journalistik som möjligt
Josef Johan haha ok, vad skrev du till nitty gritty?
Johan Josef jag tipsade om ett skomärke de borde ta in
Johan Josef www.buddhahood.co.uk
Josef Johan ah ok
Johan Josef http://jocelyn.blogg.se/120606161729_bloggar_i_like.html
Johan Josef hon listar att hon gillar oss samtidigt som hon listar princess leiha som vi dissade förra veckan
Josef Johan haha ja där ser man?
Josef Johan jag hatar usa föressten...
Johan Josef http://ten-thirtyone.blogspot.com/2006/06/blog-post.html
Johan Josef vad har de nu gjort?
Josef Johan jag har fan ägnat två dagar åt pappersarbete för att kunna beställa en fucking cell-linje, det är ju den sista sovjetstaten för bövelen. försäkringar, research intent bla bla bla
Josef Johan snällt skrivet av bob lee
Johan Josef om det var nån som trodde vi hade byråkrati i sverige har uppebarligen inte varit i the land of the free
Johan Josef ja han är skön
Johan Josef läste igenom hela hans blogg igår under ett konferenssamtal på en timme
Josef Johan ok
Johan Josef så jag hade lite tid över
Johan Josef idag är jag nästan liten sugen på att ha en dagens outfit
Johan Josef jag har precis fått tillbaka min gråa kostym från skräddaren som lagt upp benen
Josef Johan ok, nu ska jag faxa lite till unites states of arse
Josef Johan brb
Johan Josef nu har belfrage mailet :)
Josef Johan gött
Johan Josef undrar vad han svarar
Johan Josef jag tycker han är en av de vassaste pennorna vi har inom nöjesjournalistik
Johan Josef för även om han är inskränkt och man vill döda honom ibland
Johan Josef så var hans moskvaartikel för något år sedan fullkomligt lysande
Josef Johan haha jag tycker precis som du att han är ojämn, men när han får till det, då får han det sannerligen...
Johan Josef han var redaktör för chalmers kårtidning när jag var redaktör för LTHs tidning
Johan Josef så vi har läst varandras alster förr
Johan Josef vi var nog lika hatade på respektive campus
Josef Johan jaså!
Johan Josef om du tycker jag är pretto nu så är det inget mot vad jag var då
Johan Josef haha
Johan Josef hur stavas katharsis
Johan Josef är det så?
Josef Johan jes
Johan Josef nu har jag erkänt popkultursynder på lamouratrois
Johan Josef ohh jag pratade med min kontorsflört igår
Johan Josef underbart
Josef Johan hihi coolt, tänkte om man hade en sån... Jag skall föressten spela på www.imfrombraknehoby.tk med mitt band.
Johan Josef i typ 7 veckor nu har vi slängt blickar varje gång hon gått förbi mitt skrivbord
Johan Josef vad är det där?
Johan Josef typ världens minsta indiefestival?
Johan Josef :)
Josef Johan Det kommer bli riktigt coolt, söndagen efter emmaboda så en del tar den vägen hem förhoppningsvis...
Johan Josef ohh nice
Johan Josef det är bra
Johan Josef jag har en till bekännelse
Johan Josef jag har aldrig varit på festival
Johan Josef men jag har varit på body and soul i new york och dansat disco med svarta och latinobögar så jag hoppas det jämnar ut sig
Josef Johan det är nästan en merit (att inte varit)
Johan Josef du vet det blev aldrig av
Johan Josef mina polare i jkpg
Johan Josef när jag ville åka i slutet av gymnasiet
Johan Josef jag hade precis upptäckt instant repeater 99
Johan Josef och vill att alla andra skulle det med
Johan Josef så jag tjatade
Johan Josef och då sa de
Johan Josef vi är inte såna som åker på festival
Johan Josef jag fattade inte
Johan Josef nu fattar jag
Johan Josef men de har fortfarande fel
Josef Johan hehe :)
Johan Josef haha blir inte det här en grym grej att posta på bloggen
Johan Josef TWWWs morgnar
Johan Josef så här är livet för en doktorand och en managementkonsult som aldrig träffats
Johan Josef nu kommer min flört igen
Johan Josef mmm
Josef Johan haha ja vi borde posta ngt sådant ngn gång
Johan Josef det här är ju grymt kul med
Johan Josef nu rippar jag det här och editerar det

Bumblebee unlimited "Lady bug"

Det här är dansant. Insektsdisco. Nyaste genren i stan.

Stilikon: Vincent Gallo

Heroin chic har blivit ett ord i folkmun och speciellt mycket mer behöver nog inte sägas om detta ganska döda estetiska ideal. Om man dock är intresserad av dess manliga motsvarighet så får man skrapa hårdare på ytan. Bakom den fernissa av rekreativa droger, runways och designkläder som omgett det ultrafeminina heroin chic så tycker jag att den manliga motsvarigheten visar upp en mer luggsliten sida: undernäring, oändliga motorvägar, dåliga tänder och tajta kläder. Jag får Vincent Gallo framför ögonen. Jag vet att Johan tycker att han ofta klär sig ganska sjavigt, men att hans skinnjackor är omistliga kan vi båda enas om. Jag gillar dock hela Vincent, för de nämnda underbara jackorna, hans smutsiga skjortor, scarfs, kostymvästar (långt innan det brejkade som "årets plagg"), skinnboots och utsvängda byxor gör att jag längtar till mellanvästern och en skrotig bil. Jag rullar förbi och Vincent sitter på ett sämre fik och röker en hemrullad samtidigt som han lite lojt fläktar med sin anfrätta stråstetson och jobbar på nästa filmmanus eller skiva.

Postmodernism: Jag och Engla

Vi lever i märklige tidevarv. Josef använde det underbara ordet interkontextualitet för ett par dagar sedan. Jag använder det ordet ofta. Mest när jag är full tillsammans med Nils och vi tycker att allt kan refereras till allt. Engla, Sveriges egen lilla luftprinsessa, listar glasögonen ovan som dagens chicka accessoar. Jag har dem! I svart. 5 pund på H&M.

Tänk er, jag och Engla på samma sida staketet. Interkontextualitet är förnamnet. Postmodernism är efternamnet.

Stil: Den lilla gråa

Folk har generellt sett oerhört dålig insikt i 60-talets estetik. Jag vet inte varför men det torde ha något att göra med de haschpårökta, egotrippade världsförbättrarna som med LSD och indisk mysticism som vapen klädde sig i batik och förstörde för en hel generation av sartorialister. Men 60-talet var mer än så. Ashbury Heightsfolket var än dock i en överväldigande minoritet även om det kom ett par hundra tusen till Woodstock. Fortfarande är Sean Connery som Bond en av de vackraste männen i kostym någonsin. Den var grå, Savile Row-skräddad och den täckte knappt hans förmodligen oerhört fasta bakdel. (Han var bodybuilder innan Bond!)

The Sartorialist knäppte mannen ovan igår någonstans på New Yorks gator. Tänk nu bara bort byxorna som är lite väl korta för att jag skall gå igång, lägg till ett par centimeter så de svävar precis ovanför snörningen på skorna. Då har vi i stort sett min bild av perfektion. Min bild av hur en kostym alltid skall bäras. Det här är en perfekt uppdatering av den allra mest välskräddade kostymen från 60-talet, varken retrospektiv eller historielös utan med en tydlig ide om när och hur den vill se ut och det är nu och briljant.

Jag har för övrigt konstant börjat använda mig av en näsduk i bröstfickan. Jag tycker det skänker min uppenbarelse en doft av en precis blandning mellan dekadens och förfining.

Sommarskorna: Flip Flops

Ett visst mått av självdestruktiv dekadens är en nödvändighet för att kunna leva livet så briljant som möjligt. Det finns något mycket attraktivt i att vandra hem genom en sommarvarm stad när solen gått upp, ens skjorta är kaffefläcksbestruken och fötterna sönderskavna av alltför långvarigt bruk av ens finaste flip-flops och man vet att det intelligenta och mogna hade varit att gå hem för länge länge sedan. Det blir ofta så där när man börjar i en park mitt på dagen med stora filtar, kall Grolsch i en isfylld plastpåse och med englandsmatchen strömmande ur en mobiltelefonradio vars ljudinställning är satt på konferens.

Jag kan ha fel här, men under en sån där dag så passar ingenting bättre att ha på fötterna än ett par riktigt väl ingågna flip-flopsandaler och om man skall hålla sig till klassikerna så finns det inget bättre än ett par brasilanska Havaianas. Förra året pressade jag gränsen för det tillåtna och begav mig ut på en i många avseenden blöt festnatt (ösregn och utomhus) i Stockholm endast iklädd uppkavlade jeans och mina gröna Havianas på underkroppen. Jag ville se om jag hade rätt när det gällde min passion för flip-flopsen eller ifall de skulle be mig vända i dörren och skicka hem mig så jag kunde byta till ett par ordentliga skor. Det gick alldeles utmärkt att komma in och runt så där fem över ett vadade jag runt i på en terass med vatten upp till anklarna och frös om fötterna. Men in kom jag.

Fast handen på hjärtat så är flip-flops huvudsakligen något som skall bäras på ett mer avspänt sätt. Ett par Havaianas är hela den brasilanska strandkulturen paketerad i 200 gram plast som kan exporteras över hela världen och skänka oss nordbor en fläkt av Copacabana, bailefunk och fattiga favelas.

Fredagspost: Storleken spelar roll!

London kokar! Det är högsommarvarmt, Rooney verkar klar för spel och det är en sån där fredag där folk följer sin passion och faktiskt verkar planera att strunta i jobbet från tre och framåt till förmån för after work stående utanför sin favoritpub. Det är i tider som dessa som hemlängtan dämpas och Fritz Langs dystopi om den stora staden brutalt skjuts i stycken av livsglädje och sommarkjolar.

Två saker som vi måste prata om idag, storleken på slipsknutar och vad som kommer hända när jag kommer hem till F12 i mitten av Juli.

Det enklaste sättet att avgöra huruvida en man har någon som helst sartoriell insikt är att studera hans slipsknut (om de män ni träffar inte bär slips finns det andra mer subtila sätt som vi tar nån annan gång). Om knuten ens är i närheten av Peter Jihdes knytnävsgrova våldtäkt på slipsen kan ni direkt koppla bort både hörsel och syn om han säger något om kläder, det betyder helt enkelt ingenting alls. Knuten skall se ut som på bilden. Punkt och slut. Tro inte att det är populärt, moderiktigt eller ens rebelliskt att köpa en två meter lång slips, slå en tredubbel Windsor och trycka in den under hakan. Det är ett av de värsta stilmässiga brotten en man i slips och kostym kan göra.

Lägg också märke till den subtila assymetrin som definerar hans knut. Högersidan (från oss sett) går rakt upp medan vänstersidan drar iväg längre till vänster. Det här tillsammans med att han har valt att lägga ett veck mitt i knuten berättar för mig att det här är en man med kunskap och stil värdig en dandy. Well done chap!

Så vad händer i sommar? Jo, jag tänker skamlöst kopiera The sartorialist och introducera begreppet gatumodevisning till Stockholm. Det innebär helt enkelt att jag med vänner kommer att placera oss någonstans i Stockholm beväpnade med kamera, en bandspelare med vacker musik och ett par stora leenden och sedan fotografera alla vackra och personliga människor som råkar komma förbi och som vill bli fotograferade. Väl valda bilder kommer sedan givetvis att placeras på bloggen för att inspirera sartorialister runtom i vårt land. Tid och plats för det här evenemanget kommer givetvis meddelas här och i vårt nyhetsbrev (om ni är rädda för att missa sån information, var inte rädda för att skriva upp er för nyhetsbrevet. Era adresser är säkra med oss).

Ett råd och en vinjett av vad som komma skall. En fredagspost så god som någon.

Personligt: Ordet mode

För att knyta an till en tidigare post där jag endast i förbigående nämnde mitt tveeggade förhållande till ordet mode, så vill jag beröra det faktum lite mer i den här posten. Mode är givetvis en del av min vardag här på TWWW och ligger således mig varmt om hjärtat, men jag har också problem med vissa av substantivets aspekter. Eller mer de aspekter jag läser in i ordet:konsumtionshysteri; tillfällig estetik, som varar för stunden och sedan kan slängas; symboler som accepteras av en stor massa utan att relateras till historia och tradition. Men är det enbart min tolkning, utan kan det relateras till något mer relevant än mina fördomar? Svenska Akademiens ordbok benämner mode som "om för en kortare tid gällande bruk i fråga om snitt, färg o. d. på kläder l. frisyr o. d.; (av gällande smak föreskrivet) sätt att kläda sig" och Swedberg skrev redan i början på 1700 "(Han vill) hafva kläder efter mode" i Gudz barnas heliga sabbatsro. En del av de negativa aspekter jag läser in mode är kanske således inte helt grundlösa och jag föredrar ofta engelskans "fashion" och "fashionable", kanske på grund av att det inte är mitt modersmål och jag därför slipper språkligt bagage. Av samma anledning så brukar jag också säga, när någon frågar, att TWW handlar om kläder eller stil, mycket hellre än mode. På ett sätt stämmer det väl, men på något sätt så känns det som om att det är dags för mig att återerövra ordet, ge det en ny personlig betydelse så jag i alla fall kan uppleva en smula av intertextualitet när jag läser andra bloggar, böcker och tidskrifter om just mode.

Veckans mest vidriga blogpost hittar du här. TWWW förundras över att det finns sådana människor.

Allt är givetvis inte kläder

De senaste dagarna har jag lyssnat på två saker; "Hornstull Cinema" av Indurain och "De svåraste orden (Mr Suitcase remix)" av [Ingenting] och jag kan inte sluta lyssna.

"De svåraste orden" är de där orden som bara kan sägas mellan två älskanden. De där orden som oavsett hur det slutar aldrig kommer delas med någon annan människa. Man kan förkasta och förakta henne hur mycket som helst när allting är trasigt men de här orden är bara mellan er två. Ingen eller ingeting får eller kan ens komma emellan er och de där orden som bara ni två har hört. "De svåraste orden" är varken moloken eller bubblande av nyfunnen kärlek, "De svåraste orden" är innerlighetens själva essens. De svåraste orden är att våga älska.

Indurain lever sitt liv som en tanke, som en idé och spelar in den allra vackraste lilla popmusiken på spridda platser runt om i Europa. De är om ni vill, vårt alldeles egna lilla Postal Service, men där de använder sig av kuvert och frimärken använder sig Indurain av Ryan Air och en övergiven skolstudio i Londons östra delar. Indurain är två pojkar som delar en vision av vad popmusik är och hur den skall låta och deras vision består lika mycket av ukelele och elektronik som av högtflygande pretentioner och det är pretentionerna som har fått mig att falla handlöst. Det här är Simon Cowells absoluta antites, det här är punkestetik i den allra mest älskvärda formen och det här kommer aldrig spelas på Radio Rix. När Johan sjunger

"Imagine everything real in every city
without the ugliness of logo graffiti"

tar han inte bara kraftull ställning mot gentrifiering av våra städer utan är en av få som faktiskt säger något av värde i vårt populärkulturella mediabrus. Ja, det är pretentiöst, på gränsen till naivt men om det är något vi behöver mer än något annat så är det barnslig naivism och passionerad pretentioner för det gör livet roligare att leva och får oss att inse att allt inte är Agnes och X-factor.

Klädreferens? Inte den här gången.

Snabbis: Ännu mera shorts

Den här gången säger jag det direkt. Bilden är tagen från Go Fug Yourself. Texten är det inte. Glöm Zach Braff i den här bilden. Han ser helt idiotisk ut. Jeansen, skjortan, frisyren. Kaputt. Han blir med rätta fullständigt groteskt nedskjuten av flickorna på Go Fug Yourself. Däremot har de fel när det gäller Donald Faision a.k.a Turk i "Scrubs".

Tänk för ett ögonblick bort hans tandvita sneakers och se hur väl kombinationen skräddade shorts och vit skjorta kommer att fungera på sommarens fester. Är det här sommaren då män äntligen kan slippa oket av ett svettigt skrev på varenda fest vi går på? Jag tror och hoppas på det.

Personligt: Smala hängslen och tidens tand

2006 är skall visst vara år hängslenas enligt många. Det är svårt att bläddra igenom någon kollektions tittbok eller flash-bildspel utan att lägga märke till ett par supersmala svarta hängslen spända över en tanig modellkropp. Jag har sett roliga exempel på försök till tillämpningar i klubbmiljö, som mest fått mig att dra på smilbanden, mer än något annat. Visst kan jag ha sympati för punk- och skinsestetiken i det hela, men på det hela taget så förhåller jag mig tvekande. Dessa hängslen, som brett ut sig i Diors kölvatten, representerar just nu de aspekter i ordet mode som jag föraktar. Slit och släng-mentalitet, symboler och estetik utan historia och värde, som används en tid för att sedan förpassas till garderobens innersta mörker. Ärligt talat vem använder sina bröstbroderade skjortor, vadhöga converse eller pälsbrämade jeansjackor idag, imorgon eller ens om tre år?

De enda hängslen som jag någonsin gillat är ett par av knäppmodellen som satt tryggt i linningen på en medicinprofessors kostymbyxor i London förra hösten, när jag var där och jobbade ett kort tag. Han bar upp sin bärnstensmelerade tweedkostym med grace och en mossgrön skjorta och mörkbrun slips resulterade tillsammans med hans silvervita hår och stålbågade runda glasögon att han gjorde ett synnerligen trevligt första intryck på mig. Att han senare visade sig vara en försupen och synnerligen obehaglig person är en helt annan historia…

Att dricka kaffe

Att dricka kaffe är mer än att bara få sin dagliga dos koffein, att dricka kaffe är att på ett enkelt sätt nå stilmässig perfektion. Tyvärr har kaffedrickandet fått sig en rejäl törn i dagens Sverige, ja för att inte säga Europa på grund av en djävulsk påverkan från det stora landet i väst. Nu skall kaffe drickas på gående fot i pappersmugg så att konsumenten kan känna sig som en sidokaraktär i Sex and the city, kaffe skall drickas i gigantiska mängder och det skall bryggas svagt så att folk inte får hjärtklappning efter en halvlitersmugg. Det här är vansinne mina damer och herrar.

Kaffe skall drickas snabbt, starkt och i små portioner. Förra hösten hade jag en av mina bästa kaffeperioder någonsin (inräknat alla evighetseftermiddagar på Stortorget i Lund). Jag jobbade precis bredvid Kungsholms torg i Stockholm tillsammans med en kollega som vet vad Farah Stay Prest är för något och det räknas i min bok som något alldeles speciellt. Vi pratade popmusik dagarna i ända och varje lunch avslutades på stolarna utanför Il Caffé på Bergsgatan med varsin dubbel macchiato och en cigg för honom. Det var perfekta septemberdagar med moloken sol och så kyligt att kostym och halsduk precis räckte till för att hålla förkylningen i schack och aldrig har kaffet smakat så gott. Vi satt ned, max 10 minuter, drack vårt kaffe, diskuterade Style council och housemusik och kände oss som världens bästa mods. Det var vi givetvis inte men där ser ni kraften av riktigt bra kaffe.

Död åt pappersmuggen, leve koppen.

Sidan: Lite förbättringar

Eftersom vi har fått en ganska stor tillströmmning av nya läsare den senaste tiden så försöker vi också göra lite förbättringar av TWWW. Vi har skapat en e-postlista som man kan anmäla sig till nedan och kommer rendera i att man får ett nyhetsbrev med ojämna mellanrum, som innehåller tips på saker som händer och som vi tycker är roliga, spännande, intressanta och upprörande. Länklistorna kommer också att slipas och utseendet på sidan kommer nog förändras. Hoppas ni har lika kul som vi och fortsätter läsa.

Kramar//Josef och Johan

Sneakersnojan - den andra sidan

The way we wear dömer inte. The way we wear vet att vårt sätt att se på verkligheten bara är en facett av den diamant som kallas livet. Därför känner vi oss inte nödbedda när vi får email hela vägen från New York av en av våra nära och kära som precis gått ned sig i det så berömda sneakersträsket där han ber oss publicera en gästpost här på sidan.

"Varje sneakerfreaks våta dröm måste vara affären Alife Rivington Club i NYC. I de aningen skabbigare kvarteren av Soho (som dock antagligen inom en snar framtid kommer gentrifieras, i enlighet med storstadens naturlagar) ligger 158 Rivington St. Adressen utgörs endast av mörktonad glasdörr utan någon som helst avslöjande text. Efter en kort tryckning på ringklockan blir man inbuzzad i ett ungefär 15kvm stort avlångt rum med en bänk längs ena väggen & en hylla med skor längs den andra. Vid mitt besök förra veckan var de enda andra i lokalen två japanska kunder (så klart) & affärsinnehavaren, en biffig svart man med armarna i kors, iklädd uppfälld hoodie & solglasögon. Välkommandet utgjordes av en lätt, knappt märkbar nick. Ur högtalarna strömmade stenhård crunk på högre volym än som var nödvändigt. Eller så var det just adekvat ljudstyrka för deras affärsidé, vad vet jag. En lätt surrealistisk upplevelse. Och skorna? Trots min begränsade kunskap inom området insåg jag att jag kommit till den innersta av sneakerskretsar: Air Max 1, Stan Smiths, shox, Air Force One, Vandals, alla med skumma, underbara & bisarra färgkombos. Priserna var inte utsatta. Tur var nog det."

Vill ni fortsätta diskutera sneakers med mannen på bilden hittas han lättast på klubbar som Spy bar, F12 och Trädgårn i sommar. Jag kommer dock stå bakom hela tiden och säga att ni båda blivit lurade!

Det långa inlägget om de höga klackarna

För ett tag sedan lät jag Michael Douglas Gordon Gecko symbolisera kläder och makt och om hur vissa kläder på ett inte alltid så subtilt sätt kan berätta för omvärlden att någon är en person med makt, ställning och pengar. Ur ett genusperspektiv var posten givetvis en guldgruva för diverse analys som jag inte är kapabel att genomföra, framförallt för att jag inte håller med om rätt så mycket av den feministiska analysen men också för att jag inte innehar alla de nödvändiga verktygen i min intellektuella verktygslåda.

Nu när jag skriver om den kvinnliga motsvarigheten till maktslipsen (röd, dyr och oklanderligt, lätt asymmetriskt knuten och med ett medvetet veck placerat mot ena kanten) inser jag att den här posten kan skjutas ned lika lätt som den om Gordon. Jag tar chansen. Dels för att den kvinnliga motsvarigheten är så oerhört sexig men också för att det finns en spännande maktmässig analys som till och med jag klarar av att genomföra inbyggd i plagget. Givetvis pratar jag om den höga stilettklacken. Oavsett vilka skor den sitter på så signalerar den makt på samma sätt som en välformulerad slips kan göra det. Låt oss nu ta ett par steg utanför den förenklade Stureplansvärlden där kvinnliga modebloggare tipsar varandra om de snyggaste Marc Jacobsstiletterna eller de allra farligaste Jimmy Choo-sommarsandaletterna i korallblått inför sommarens äventyr på F12 och Solidaritet.

I flertalet kultur (ja, det finns tydligen något utanför västvärlden) har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är skyhöga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga? Och vad tycker vi män att det är om inte vansinnigt sexigt och erotiskt? Kan ni tänka er kvinnan i bilden i min post om Dolce and Gabbanas erotiska magasinannonser iklädd Conversesneakers?

Så hur kommer det sig att vi samtidigt som de höga klackarna så uppenbart anspelar på undergivenhet och begränsning av personlig frihet ser dem som en uppenbar maktsymbol? Är det helt enkelt så att vi associerar den kvinnliga makten med hennes sexuella makt? Att vi som samhälle inte kan se kvinnans makt som väsenskild från hennes sexuella natur utan att det området fortfarande är förbehållet män? Då mäns maktsymboler härstammar från det militära samhället (kostym med slips är egentligen bara en modern variant av forna tiders paraduniform) finner vi ursprunget till den kvinnliga motsvarigheten i en manlig lust för begränsningen av kvinnans personliga frihet.

Innebär det här att kvinnor skall sluta bära dessa underbart vackra skor för att inte vara ett offer för någon form av patriarkat? Självklart inte, det skulle göra Stockholms somrar oändligt mycket tråkigare än vad de är idag. Däremot är en insikt in i de bakomliggande anledningarna till varför vi tar på oss vad vi har på oss alltid något eftersträvansvärt och i mina ögon mer attraktivt än att bara slänga på sig de vassaste klackarna i garderoben.

Shorts i stan, pt. 2

Det är en lisa för själen när ens åsikter och tankar bekräftas av någon man har respekt för. Charlie Porter är ”Style shrink” på brittiska GQ och har i stort sett så bra smak man kan ha som man och heterosexuell. I dagens The Guardians lördagsbilaga skriver han om shorts och de möjligheter som faktiskt finns att ha på sig dem mitt i staden en varm julidag. Han anser att möjligheterna är goda för att uttrycka sig kort. Stärkt av hans ord och min egen analys gav jag mig rakt ut Londons sartoriella undervegetation och hamnade på, hmm, H&M där ett par underbara knälånga, gröna, relativt skräddade shorts uppenbarade sig. Det var bara att kapitulera (H&M är inte den jaktmark jag besöker oftast) och köpa dem.

Det är alltså inte mannen på bilden som skrivit posten

The new English dandy

Många är de unga män med smak för tradition och sina fäders värderingar som tror de nått klädmässig nirvana när de inhandlat standardverket “Gentlemannen” där allting från proceduren bakom en Gieves and Hawkes-kostym till hur man snoppar en cigarr avhandlas. Nästan lika många stannar också sin undersökning av kläder och dess betydelse i och med inhandlandet av boken i fråga vilket givetvis är djupt sorgligt.

Idag hittade jag, av en slump skall sägas, boken ”The new English dandy” av Alice Cicolini när jag hade tröttnat på utställningarna på Victoria and Albert och istället strövade runt i museiaffären. En fantastisk liten bok än så länge som täcker in mode på samma sätt som The Way We Wear försöker göra. Alice skriver lika gärna om Savile Row skräddarna på Kilgour som om märket ”68 76” i relation till casualskulturens dandyistiska kärna.

När ni har tröttnat på den ärkekonservativa ”Gentlemannen”, ta då en tur ut på Amazon eller motsvarande internetbaserade bokhandel och inhandla ”The new English dandy”. Om ni inte råkar ha vägarna förbi London och Victoria and Albert museum så klart.

Plagg: Sneakersnojan och Air Max 95

När klubben Raw Fusion firade 8årsjubileum hösten 2004 hade Mats och Jesper bjudit in en riktig legendar inom all sorts svart musik, DJ Bobbito. Han är inte bara en extrem skivnörd som bla. sammanställt och gett ut plattan ”The wonder of Stevie”, en samling av Stevie Wonders allra smakfullaste och bästa låtar, tillsammans med DJ Spinna. Han är dessutom med i den legendariska breakdancegruppen ”Rock Steady Crew”, en relativt duktig DJ och ovanpå det en riktig sneakerskännare. Sneakerskännare. Den absoluta antitesen till brittiskt Jermynstreetmode där kvalitet och hantverksmässighet ligger som den grundläggande basen för varje plagg. En sneakerskännare, kan man säga är en kännare av marknadsföring. En kännare som likt en skosommelier kan känna av vilken av alla multinationella märkens marknadsföring som kommer att vinna över den stora massan och således vilka skor han bör och inte bör hylla. Vi vet alla det egentliga värdet av en Nike eller en Adidassko och vi vet att det är rätt så lågt. Det är en konsumtionsvara som skall användas, slitas och sedan slängas så att nästa års eller säsongs modeller kan staplas på hyllorna på Intersport och Stadium. Så går den årliga vandringen från het modell till smutsig kvarglömma långt in i en illaluktande och illa vädrad garderob.

Sneakerkännare kan allt om det här och eftersom han inte är speciellt intresserad av kvalitet (då hade han varit kännare av något med kvalitet) utan snarare av varumärkesonani och exklusivitet så kan han givetvis inte springa i samma banor som resten av oss. Därför hittar han tillsammans med likasinnade över hela världen på att vissa modeller är viktigare, snyggare och mer åtråvärda än andra. Skoföretagen, även om de kanske inte driver utveckling, utnyttjar denna fetischism till max genom att producera limiterade modeller, ger endast ut vissa modeller i särskilda länder och försöker på diverse intrikata sätt minska åtkomligheten av vissa speciella och åtråvärda modeller. För skofetischisten finns det inget bättre än att säga ”Jo, du kan köpa dem men bara på import eller om du har tur på eBay. Men skall du ha dem i mint condition i lila-grön färgcombo får du nog lägga upp 4-5000 spänn alltså”.

Så är jag en skofetischist? Nej, långt ifrån (om vi inte räknar Jimmy Choos på vackra kvinnor så klart) men jag skall vara ärlig också. Jag har nyligen inhandlat mina första Nike Air Max 95, skon som alla kännare i konsensus verkar tycka är den bästa sneakers som någonsin producerats. Och visst, de är väl snygga, men ungefär lika snygga som tusen andra sneakermodeller och aldrig någonsin i världen lika snygga som de där Miu Miu-bootsen jag såg på Start på Rivington Street för ett par månader sedan. Det som när jag var barn kallades gympaskor kan på något sätt aldrig någonsin bli stilfullt på riktigt i min bok.

Stil: Scrubs - svenska och utländska

Josef har dragit ett tungt lass den senaste veckan. Inte nog med att han har varit tvungen att hantera ett post-karnevalistiskt stresstrauma (för mycket vulgaritet i omgivningen), han har dessutom fått dra hela det tunga blogglasset helt själv. Jag har, som några av er kanske märkt, varit helt borta från den internetbaserade arenan. Jag har dock, som man brukar säga, laga förfall. Låt mig ta det hela väldigt kort eftersom det är en rolig om än lite lätt pervers historia.

Förra tisdagen fick jag en vidrig släng av influensa. Trodde jag. Onsdagen gick, torsdagen och fredagen likaså och när jag på fjärde dagen vaknade till vad jag hoppades skulle vara en sjukdomsfri lördag med promenad i parken med lika mycket huvudvärk som tidigare dagar började jag bli lite nervös. Lördag kväll och min svanskota börjar värka oroväckande mycket. Söndagen går och kotan gör fortfarande lika ont. Måndagen är en Bank Holiday och jag bestämmer mig för att besöka vårdcentralen. Efter två timmars väntan får jag reda på att min onda svanskota helt enkelt är en irriterande varböld som måste opereras och det gärna så fort som möjligt. Så hastigt och lustigt är jag inskriven på ett engelskt sjukhus med en ömmande varböld iklädd en mycket osmickrande operationsrock. Man kan ha roligare måndagkvällar helt klart men jag roade mig så mycket som möjligt genom att prata med familjen och läsa ut Anthony Bourdain’s ”Nasty Bits”, en antologi om mat och brott, mycket läsvärd. Resten av veckan har ägnats åt konvalescens (jag skall inte ta upp vad det innebär men jag kan meddela att byta bandage inuti öppna operationssår gör vansinnigt ont).

Jag har också tittat en hel del på Scrubs, en av de allra bästa sitcoms som någonsin skapats tillika också döpt efter läkares dagliga uniform, åtminstone i den anglosaxiska världen. I Sverige ser man sällan läkare i stiliga gröna och blå scrubs, där får man ofta nöja sig med någon vårdcentralsläkare i träskor och en vit rock ovanpå normala kontorskläder. Här såg narkosläkaren ut som tagen ur en scen där Turk skall operera på en blindtarmspatient och när han hade gått sa jag till sköterskan att det inte var så farligt att bli akut inlagd för operation eftersom det kändes som om jag var med i ett avsnitt av Scrubs. Hon tittade på mig och undrade om jag kanske hade fått lite för mycket smärtstillande alltmedan jag höll utkik ifall Dr Dorian helt plötsligt skulle titta fram eller ännu hellre om Dr Reid hade ett av sina sexuella sammanbrott i ett närliggande rum. Det hade jag inte gjort i Sverige men där går läkarna inte heller klädda i figursydda scrubs som i TV-serien. Det gör de inte här heller men det är enklare att inbilla sig när alla pratar engelska.

Stilikon: Stephen Pastel

"Stephen Pastel ser ut som en trött skotte som aldrig sett ett strykjärn", sa en vän till mig en gång, efter han sett en spelning med honom i Stockholm. Jag tycker tvärtemot att Stephen är en stilikon, då han är prototypen för alldeles för många indiekillar som försöker distansera sig från randiga tröjor och träningsjackor genom noppiga koftor och smutsiga läderskor. Den som någonsin hört en intervju eller sett Stephen i någon dokumentär vet vilken magnetisk elegans och skotsk charm han utstrålar. Stephen behöver inte göra sig några åthävor, han vet sin resume . Genom sitt 53rd and 3rd Records kickstartade han band som the Jesus & Mary Chain, Belle & Sebastian, Teenage Fanclub, the Vaselines, BMX Bandits och the Shop Assistants. Hans eget the Pastels har i årtionden spelat skev och vacker pop, perfekt att äta lördagsfrukost eller dricka sval Kronenbourg till.
Stephen har nästan alltid en mörk pullover, skjorta under (bara pastellfärgad ibland), mörka smala byxor och Desert Shoes av mocka. På tidiga bilder så bär han ofta en tartanfodrad parkas till det. Hans rufsigt lutande frisyr och pliriga ögon gör att man gärna vill lära känna honom bättre. Den som såg den snutt med honom som var med i Musikbyråns Glasgowspecial vet att han åldrats med värdighet, små silvervita stänk fanns insprängt i kalufsens utkanter på ett passande sätt.