Return of the Mac

Jag har inte skrivit här på nästan ett år. Både jag och Johan brände nog ljuset i båda ändar när det gällde den här bloggen och min inspiration sinade fortare än en flaska Chablis till nykokta blåmusslor. Men nu gör jag en kovändning, för jag intalade mig länge att bloggandet var ett avlutat kapitel i mitt liv. Bara själva ordet blogg kändes som ett irriterat återkommande eksem och dessutom ettforum kidnappat av politiker och stockholms festknarkare. Andra viktigare saker har upptagit mit liv också: vetenskapande, ny ep med Oh! Custer, brustna och nya förhållanden, flugfiske, Burberry's vinterkollektion, bränder i kalifornien som luktar men inte märks, Facebook, morgonkaffe i Madrid, iPhone, cykla, L'Occitane, ensamvandringar på Selfridge's och British Museum.
Jag vet egentligen inte vad den här posten skulle handla om, den känns mer som ett lösryckt livstecken. Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag avskyr Roberto Cavallis kläder och hur det känns som H&Ms designersamarbeten blir alltmer ohanterliga för varje år som går. Och ja, jag hade stått där och köat för en manchesterkavaj om det blir Ralph Lauren nästa år. Ett samarbete som dock känns mer spännande är Thom Browne's Black Fleece Line för redan nämnda Brooks Brothers. Det är märkligt hur amerikanarna känns alltmer anglofila för varje år som går. Jag har väntat på tweedcapens återkomst, mest förvånande känns dock att NY Times är allra mest till sig.
Jag skulle i och för sig kunna skriva långt om att Mulberry Clipper. Jag skulle nog kunna skriva ännu längre om torrschampo. Men det får vänta. Till en annan gång.

Plagg: Morgonrocken

Jag sitter här, en krispig lördagsmorgon i halvcentrala Stockholm, och jobbar med idéer om outsourcing av Enterprise Architecture men mina egentliga och viktiga tankar är någon helt annan stans. Den är hos morgonrockarna. Det kan bero på att jag har en på mig eller att morgonrocken mer än något annat plagg förenar överklassen och underklassen. Det beror egentligen enbart på att jag har en på mig, det andra skälet är bara mitt intellektuella svepskäl för att få skriva om ett mycket användbart plagg.

Morgonrocken är på samma gång representant för två vitt skilda komponenter av samhället, dels är en sjaskig morgonrock på en frånskild tvåbarnsmamma i en förortslägenhet med en cigg i munnen den gängse schablonbilden av de som Kent skulle kalla "de som glömdes kvar", dels är en morgonrock på en medelåldersman med en cigarr i munnen den gängse schablonbilden av en person som lever som det internationella jetsetliv som vi alla önskade oss leva någon gång i livet. De två bilderna innehåller dock mer än någon form av klassanalys, vi hittar också fragment av en genusanalys; varför är en kvinna i morgonrock med tobak i munnen sunkigt medan motsvarande för en man är sexigt?

Min egen morgonrock, som nu har säkert åtta år på nacken, är inte helt oväntat vit och ljusblå med en vävd yta och en frotterad insida. När jag fick den som födelsedagspresent från familjen blev jag vansinnig. Inte för att jag inte ville ha eller inte behövde en morgonrock utan för vad jag egentligen ville ha var den sena Stax-boxen med deras fantastiska version av 70-talssoul. Så här åtta år senare har jag insett att morgonrocken har gett mig mer nytta än boxen någonsin kunde ge mig. Hur vet jag det? Jo, min box (som jag givetvis köpte efter stora våndor för det höga priset) står lite smådammig i min bokhylla och jag sitter i min morgonrock och lyssnar på Calvin Harris i min iMac. Underskatta aldrig samtiden och en morgonrock av hög kvalitet.

Plagg: Brooks Brothersskjortan

För alla som både låtsas vara intellektuell och därmed läser Fantastic Man och är helt normalstekig och därmed läser GQ vet vad Brooks Brothers är. Inte för att tidningarna skiljer sig så mycket åt egentligen, stilexperten i den amerikanska versionen av GQ (som för övrigt är överlägsen den brittiska) skrev i senaste numret av Fantastic Man en mycket stilfull krönika om strumpor. Inte helt olik den här. Om man får vara lite hybriserande. Och stilen som genom åren har gått som en ljusblå tråd genom GQ återfinns även i Fantastic Man, dock filtrerad genom ett europeiskt akademiskt filter.

Den allra viktigaste komponenter i amerikanska GQs stilvärld är en ljusblå Brooks Brothers button down-skjorta. Inte J Press-chinos eller Ralph Laurenpikéer vilket gör det så oerhört märkligt att Brooks Brothers nästan inte alls nämns av den New Englandkåta Stockholmspressen. Jag tar därför på mig att nämna skjortan som självpåtagen representant för huvudstadens elektroniska pressverksamhet.

Om jag fick välja en enda skjorta att använda för resten av livet skulle det bli min ljusblåa, button down, slim fit, strykfria Brooks Brotherskjorta inköpt på deras affär strax bredvid Ground Zero i NYC. Jag har haft den i ett åtta månader nu ungefär och har fortfarande inte strukit den. Varje gång jag plockar fram den ur garderoben är den krispig och slät som en babys behind. Den är dessutom alltid gjord av lika mycket 100% bomull, dvs. det är inte en av de där strykfria som efter en timmes bärande luktar som en instängd Fiat 500 på Sicilien 1975. (Och då menar jag inte en ny med AC).

Passformen är ett kapitel för sig. Den befinner sig mitt emellan Jermyns Streets fluffiga kvalitetsskapelser och Tigers Laroyslimmade stekigheter och passar mitt lynne, mitt jobb och min figur bättre än något annat jag har hittat.

Nästa sommar, då jag förhoppningsvis cruisar längs med Highway 1 med den sötaste av alla bredvid mig, kommer jag att köpa upp ett lager så det räcker resten av livet. 199 bucks för tre stycken, man behöver inte vara lagd åt det extravaganta hållet för att se bra ut.