2006/06/28

Personligt: The way I shop

Rean har nu slagit ned som en bomb i sommarlondon. Generellt sett är rea ett helt annat koncept i England än i Sverige. I England är rea något man har i stort sett hela tiden vilket innebär att man inte köper mycket för sitt fulla pris här. Eller det är precis det man gör, det är bara det att priset som finns på prislappen från början inte är det fulla priset, det är det överfulla priset. Så nu när rean börjar är det bara en del av en mycket uttänkt och relativt duperande prisstrategi som, från handlarnas ögon, förhoppnings skall få oss att shoppa köpa mer varor.

Allt det här kommer jag lägga bakom mig när jag på lördag morgon, stiger upp, gnuggar gårdagens drinkar ur ögonen och beger mig ut på en mycket amitiös shoppingrunda som inte bara tar mig till ungefär ett dussin butiker utan också hela vägen från Kensington till Brick Lane. Jag kommer täcka in allt från fransk till brittisk överklass, gammal till nytt modsmode, japanskt till amerikanskt och jag tänker berätta vart jag skall gå här så att ni, kära sartorialister och läsare, kan, om ni tycker det verkar trevligt, följa mina fotspår vid lämpligt tillfälle. Det är framförallt något av en guide till London bortanför Oxford Street och Topshop/Topman snarare än en "titta vad mycket jag skall köpa lista". För det blir nog inte så mycket fynd som man kanske hoppas så här innan.

Jag börjar på Lacoste (52 Old Brompton Road) där jag skall se om de har vita slacks med avsmalnande ben. Jag har nämligen blivit helt såld på den där Lacostereklamen med killen i vita byxor som hoppar runt på en kaj med farliga vågor i bakgrunden. Sedan fortsätter jag upp i Mayfair och går in på DSM (17-18 Dover Street) som jag skrev om för ett tag sedan. Jag är mycket tveksam till att jag har en enda kasse i handen när jag går ut från DSM. Kanske en strumpa i min egen väska men det är nog det enda.

På väg till Paul Smith's outletaffär på 23 Avery Row mitt inne i Mayfair (som faktiskt är rätt så dålig men jag hittade ett par Red Ear jeans till oslagbart pris där en gång så jag kollar alltid av) tänker jag passera Ralph Lauren (1 New Bond Street) där jag skall undersöka om de har ett par rutiga shorts jag såg i ett magasin tidigare i våras. Eftersom shorts, i mina ögon, är sommarens, och alla andra sommrars, allra bästa plagg att ha på underkroppen har jag förhoppningsvis en kasse i handen när jag stiger ut på New Bond Street igen.

Nu letar vi oss söderut igen, ned över Picadilly till Jermyn Street. Jag kommer nog inte köpa något här heller men jag vill ta en titt på TM Lewins nya färger som kommit in så att jag kan återvända till gatan och dela ett fyrpack med en god vän vid ett senare tillfälle. Man kan inte ha nog med skjortor från den gatan. Nästa stopp blir en djupdykning rakt in i modsvärlden. J. Simons på 2 Russel Street precis vid Covent Garden sportar inte bara Baracuta Harringtons utan allt som man behöver om man vill klä sig i någon fom av samklang med historien.

På Offspring (60 Neal Street), bara ett stenkast från J. Simons hittas Nikeskor för fetischisterna. Viktigare än det är dock att ta en titt på vad Duffer (29 Shorts Gardens) har att erbjuda i termer av fantastisk rea (på förra rean var kostymerna nästan smaklöst billiga). Jag förväntar mig inget mindre den här gången.

Nu har jag kanske två eller möjligtvis tre påsar beroende på om jag har tagit mig tid att äta lunch eller inte. Man skall se upp med att äta för mycket. Så fort man blir mätt så verkar köplusten öka markant men å andra sidan mår man så mycket bättre med magen full.

I vad som tidigare brukade vara bohemkvarter runt östra delen av Old Street (de som bor där vill fortfarande att det skall vara bohemkvarter trots att de alla tjänar grova pengar från sina kreativa jobb på kreddiga kommunikationsbyråer) ligger en väldigt undanskymd pärla, affären Start på 59 Rivington Street. Här stoltserar de med Acnejeans till gigantiska överpriser jämfört med Sverige men upplevelsen att handla här handlar inte ett dugg om kläderna (som förvisso i vissa stycken är magiska) utan här är det innehavaren som är det som drar. Sist jag var där stod vi och pratade modeteori i säkert trettio minuter utan att jag på något sätt signalerade att jag tänkte handla. Det är fin service.

Nu är jag förmodligen lika utmattade som ni är av att ha läst den här mastodontposten men vi har ett hinder kvar att forcera. Nu skall vi träda rakt in i Connecticuts allra mest välansande sommarresidens och kanske om vi har tur, prova en seersuckerkostym från Brooks Brothers (Old Broad Street). Jag har länge gått och smådrömt om en seersuckerkostym men det har på något sätt alltid kännts som om jag är ungefär 43 år för ung (eller 43 år för sent ute, your call) för att klä mig helt i småskrynklig bomull. Mest av allt vill jag ta en titt på affären och lukta lite på kläderna och vara fylld av lite köpångest när jag plockat ned den där button down-skjortan som ser så lockande ut.

Nu är det bara en halvtimmes tunnelbaneresa tillbaka till mitt något provisoriska hem. Sedan skall jag klä mig så fint jag bara kan och bege mig ut i drinknatten och hoppas på att nån tänker att den där killen var vansinnigt snyggt klädd.

Personligt: Blod och seglarskor

Jag måste göra en bekännelse för er. Jag är inte fullt så preppy som jag utgett mig för. Bli inte arga nu men det är faktiskt så att jag inte äger ett enda par seglarskor...
Så ja, nu vet ni, och det känns skönt. Ni får dock ha överinseende med mig ett tag till, för innan jag kan införskaffa mig ett par så måste jag gå igenom en seglarskokatharsis som heter duga och göra mig av men en hel mängd av barndomsdetritus. För jag har sådana minnen, hemska minnen, av seglarskor!
I tidig ålder så fick jag ett par av mina föräldrar med rekordeliga intyg om att de skulle vara det skönaste man kunde ha på ett par fötter. De hade gräddvit sula, var gjorda i billigt läder och var fruktansvärt skavsårsframkallande. Jag hoppade över trästaket och upp på hustak med två stora köttsår på hälarna. Bad till Gud att de skulle bli sköna. Grät. Juni månad stod jag ut den sommaren, sen åkte de i soporna. För att mjuka upp lädret i dem krävdes tydligen långt mer än mitt barnablod.
Följdaktligen så tittade jag under hela min tonårstid långt efter allt vad seglarskor hette. Inte nog med smärtan så såg jag framför mig antingen ett blankslitet par som bars som marin markör av socialt inkompetenta nördar som låg hemma i inlandet och slipade på sina träsegelbåtar eller gubbtrotters med traktorsula likt dem som stod som spön i backen på Växjö gågata under den tiden. På senare år har de funnits i bakgrunden av mitt sinne som en monstruös men ändå konstigt lockande odysseusk siren. Min förträngda längtan slog ut i full blom förra sommaren när jag läste den lilla fyndiga primör till text som André på The Jet Set Junta skrev om ett par vita Lacoste, Vanheden, lyxpop och pungrakarbloggar. Två svettiga sommarmånader senare stod jag på KarlTex i Göteborg med ett par vita i handen. Rea och allt, det gick bara inte. Nu har jag nästan bearbetat allt det gamla och de läckert röda Car Shoes här nere kan vara läskpappret som suger upp det kvarvarande otäcka och får mig att träda helt in i preppyismens skovärld. Snart ska jag göra ett nytt försök, jag lovar er...

2006/06/26

Stil: En liten guide till Preppy

Jag har en känsla av att det kommer bli mycket tal om ordet preppy och inte minst den stil den som även fått dess epitet under en tid framöver på vår blog... Eftersom TWWW rör sig mellan högt och lågt och dessutom mellan olika nivåer av bakgrundskunskap ger jag här en kort liten guide:
Ordet preppy är amerikanskt slang som kommer från "university preparatory schools" vilket syftar på de elitcolleges som förbereder vit burgen amerikansk medel- och överklass för Ivy League-universitet. Preppy-associerade ideal är vältalighet, hög social kompetens och ett mått av att vara atletisk. Utöver sporter som landhockey, fäktning, polo, lacrosse och allmän New Englandsk outdoorlivsstil så är preppy sammankopplat med en snårig djungel av mytbildning, överdrifter och inte minst rent trams. För den som vill hänge sig åt detta ofta mycket intressanta och ibland pikanta ämne, kan jag rekommendera Lisa Birnbachs The Official Preppy Handbook.
Men om vi ska ägna preppylooken ett ögonblicks uppmärksamhet så har den dels kraftiga återkopplingar till den klassiska engelska skoluniformen, med skjortor, slipsar och cardigans i dämpade färger. De inte lika strikta uttolkarna nämner Barbour-oljerockar, klubblazers preferentiellt i marinblått, emblembroderade halsdukar, djupt v-ringade lammullströjor, oxford-skjortor, diverse naturfärgade chinos och inte minst marint inspirerade loafers. Mera moderna och spännande applikationer på temat har under de senaste åren sköljt över oss i skiftande pastellfärger. Nyckelmärken är bla. Brooks Brothers, Duffer of St George, J Press och Polo Ralph Lauren.

En blänkare om röda skor

Det här var det enda Andres hade på sig på underkroppen!

The way we wear har agerat lite i ett vacuum än så länge. Det har varit två personer som inte träffat varandra, på var sin sida om en Nordsjö som skriver om vad de själva tycker om fenomen i vår populärkulturella verklighet. Oftast har det handlat om kläder men då och då beger vi oss ut i andra riktningar och skriver om musik, film eller genomför bagateller till genusanalyser. Vi tror att kläder, liksom alla andra populärkulturella uttryckssätt inte kan särskiljas från den kontext de existerar inom. Verkligheten är för komplex för att kunna motivera bärandet av cityshorts enbart med den svepande termen "för det är snyggt och modernt". Vi är relativt ensamma i modebloggosfären att ha det här förhållningssättet till världen vi lever i. Vi är dock inte ensamma helt och hållet, det skulle inte bara vara oerhört trist, utan också en omöjlighet användande den analysmodell av verkligheten vi tror på.

För att inte längre känna oss så ensamma så har vi träffat den svenska populärkulturjournalist som kanske mest av alla de senaste 10 åren har satt någon form av agenda, påverkat folk med eller mot deras vilja och den senaste tiden levererat krönikor för Sveriges allra mest högerliberala dagstidning. Jag satte mig helt enkelt ned på en pub i västra London för att diskutera Savile Row, The Embassy, modskultur och Ebba von Sydow tillsammans med Andres Lokko.

Det var ett samtal som kom att bli mycket längre än vad jag först trodde och eftersom jag hade det så sent som igår så kommer ni få vänta lite på mig medan jag lyssnar på inspelningen och försöker lista ut vad mina anteckningar egentligen betyder. Det här är helt enkelt bara en vinjett, en reklamsnutt om ni vill så ni nu vet vad som komma skall.

2006/06/23

Konsumismens ursprung?

Alltid lika briljanta Daniel Björk på Rodeo tipsar om "Sixties fashion" på Victoria and Albert Museum. Jag kommer gå dit, jag kommer försöka inse varför vi har dagens fullständigt menlösa och illa skriva modebloggar på toppen av Bloggtoppen och jag kommer, om jag har tur, få en skymt av Daniels mustach och biologiske pojkvän. Om ni är i London är det här ett tips så gott som något. Utställningen pågår från 6:e juni till februari nästa år så det är ingen panik. Ta det samtidigt som ni åker till London för julshoppingen.


I take pride in posting på midsommarafton.


Är en strumpa en outfit?


Jag och Josef har diskuterat om vi skall fota oss själva i spegeln och i narcisisstisk anda berätta för världen hur vi ser ut. Vi har kommit fram till att vi inte skall det. Varför you might ask, alla andra gör ju det. Det är sant, alla andra gör det och vad finns det för sexigt med att vara som alla andra? Ingenting är det enkla svaret!

Det sagt så kan jag inte låta bli, en dag som denna, då jag bryter mot klädetiketten på jobbet och ser ut som the Strokes på överkroppen och en brittisk gentleman på fötterna att visa upp mitt bästa plagg, mina Charles Tyrwhitt-strumpor. Jag tror de kommer fungera bra mot min svartvita kombination på överkroppen och förhoppningsvis väcka åtminstone en diskussion i Primrose Hill senare idag.

Footscape Woven - en uppdatering



En annan affär här i stan som man är lite rädd för att gå in i är Hideout. Hideout sportar den dyraste denimen och de nyaste neomodsplaggen den här sidan Tokyo och de har givetvis gjort sin egen version av Footscape woven. I päls. Eller åtminstone något som får mig att tänka på en strävhårig tax.

Hideout ligger ett stenkast från Carnaby Street, vilket är fullkomligt logiskt, det är modern modernism så de väljer att inte ligga bredvid Merc men samtidigt erkänner de sitt arv och vill inte röra sig alltför långt bort från födelseplatsen för mod. Du måste veta varifrån du kommer för att veta vart du skall.

Midsommar. Ingen kommer läsa. Varför skriver du det här Johan? Jo, för det är mycket roligare än att rätta Siebelrapportspecar. Så nu vet ni det.

2006/06/22

Stil: Pastellgrisen

Sydsvenskan skrev idag om Vibskov-grisen. Den danske kläddesignern Henrik Vibskov beskrivs som en färgglad okomplicerad och sorglös människa. Tanklös också, med citat som "Han berättar att publiken kommer att ledas in i ett mörkt rum, guidade med ficklampor och få en drink i handen. Plötsligt tänds ljuset och mitt på catwalken ligger modellerna bland alla bröst. Han skrattar. Säger att han inte har en aning hur det kommer att tas emot.
– Den förra visningen var mer traditionell. Men man måste ju förändra sig. För sin egen skull. Vissa dagar måste man cykla en ny väg till jobbet. Annars blir det bara för trist, säger han.Han är lite trött på alla djur som dyker upp i kollektionerna. Grisar och grodor. Den här gången var det dags för något mer mänskligt. Sexualiteten.
– På engelska får den här kollektionen nog heta "Big wet shine boobs". Det blir bra. De kan behöva få skratta lite när de står där med sin champagne i Paris, säger Henrik Vibskov."
Det är tydligt att antingen reportern, eller kanske designern själv, vill gömma intentionerna av skapandet bakom en dimridå av just den nämnda sorglösheten. Jag tror mer om Henrik V än vad denna snuttifierade beskrivning ger, även om jag långt ifrån köper alla hans pastellchocker. Men pasteller och djur vad var denna lilla text egentligen skulle handla om. Vibskov har ju som bekant gjort djur och i synnerhet grisen till en stor del av sitt symbolspråk. En av de saker som slår mig i detta sammanhang är att djur förekommer väldigt sällan i högt mode och när det väl gör det, sker det ofta i samband med ett väldigt starkt och uttalat färgspråk. Visst går det att retrospektivt hävda att diverse djur inspirerar helheten av vissa plagg eller uppsättningar, men med dess symbolik i ornamenteringssyfte är det faktiskt mer illa ställt. Här kommer Henrik in med sin gris igen för jag får känslan av att djuret, när det väl förekommer, ofta reduceras till kitschens gränsland där det i samband med starka färger ger bilder hos oss som åskådare av feta grisar, gröna grodor och rosa flamingos. Jag tycker det är dags för våra designers att ta djuret på allvar och återerövra det från naturromantikens avskräckande och avtändande hegemoni.

Nu tar jag midsommarledigt från TWWW till på måndag, under tiden kan ni kolla på en läcker högtidsbild här. Längre fram har ni bla. några högintressanta intervjuer att se framemot.

Japansk yra på Dover Street Market

Jag vet att några av våra läsare faktiskt befinner sig i London. Jag vet att minst en gör det i alla fall eftersom vi har fått mail från en person som verkar bo i London. Så den här posten kanske bara riktar sig till just den personen men jag tar risken att skriva ut i tomma intet eftersom det jag skriver om är viktigt och bra.

Dover Street Market (DSM) på just Dover Street i London kommer, enligt initierade källor, starta någon form av rea i morgon klockan 11AM. Då kommer vi alltså ha möjligheten att köpa Watanaberemixade kortärmade Ben Sherman-skjortor lite billigare än de normala 325 punden! I alla världar utom ett par så är förmodligen reapriset precis lika absurt högt som det normala priset men eftersom Robert Elms, den här bloggens stora inspiratör, en gång gick på acid housefest iklädd Comme des Garcon-kostym så tänker jag inte direkt avfärda DSM som världens största bluff utan gå dit och se om jag har råd med ett par strumpor.

DSM är, om man bortser från prislapparna, en fantastisk affär. Det är en sån där affär som nästan bara japaner kan skapa. Den är så in i varenda detalj genomtänkt och insiktsfull i modern och dåtida popkultur att jag nästan inte vågar gå in. Det är en av de där affärerna där man känner sig bättre till mods om man klär upp sig innan man går dit istället för att bara slinka in efter att ha varit köpt ett fyrpack skjortor nere på Jermyn Street. Det är ett sånt där ställe där jag planerar vilka affärer jag skall ha gått i innan så jag har rätt kassar. Den bästa rundan innan hade nog varit Rough Trade, Dunhill (japanerna är galna i Dunhill av någon anledning) och sedan någon sample sale ute vid Brick Lane där man kanske plockat upp lite Maharishi eller Duffer. Då kan man visa på att man har lite koll på musik, tradition och att man är så intresserad av kläder att man letar upp udda sample sales. Precis som en populärkulturskadad Japan.

Men den största anledningen till att gå dit är att de verkar ha fått in Nikes nya sko Nike Air Woven Footscape som springer ur Nikes "Joga Bonito"-kampanj som de kört inför VM. Ni som minns och har läst bloggen ett tag vet att jag inte är så förtjust i den marknadsföringsonani som Nike oftast står för men det här är ett rejält undantag. De här skorna är faktiskt smått underbara. Det här är skor som slår undan benen lika hårt på mig som Nike Rift gjorde för många år sedan. Här har Nikes kulturanalytiker och designers jobbat ihop i en tvåstämmig harmoni och skapat en sko som kommer bli ett framtida samlarobjekt för sneakerfetischister över hela världen.

Om ni bor i London, ladda iPoden med de här låtarna

"Sodom (Trentemöller remix)" Pet shop Boys
"Pull Shapes" The Pipettes
"De svåraste orden" [Ingenting]
"Say it right" Nelly Furtado
"We fell in love while dancing" Bill Brandon
"Loving on the losing side" Tommy Hunt
"Spirit in the night" Bruce Springsteen

och bege er till DSM. Om inte annat för att få en liten bit av Tokyo kastad rakt i ansiktet på er.

2006/06/21

Förbrödring: Att vara i Camden


Kan jag något om fotboll? Nej, men vartannat år låtsas jag och var fjärde år går jag verkligen loss. Jag har ingen aning om var Elmander spelar till vardags men igår sa jag imiterat initierat till alla som ville lyssna att Lars tar in honom i 69:e minuten. Han kom in i 74:e. Det här betyder verkligen inte på något sätt att jag är kunnig om fotboll utan snarare att fotboll på ytan inte är så svårtolkat som man lätt får itutat i sig av Simon Bank.

När Rooney blev utbytt var han arg som en övertänd junior med ADHD. Jag älskar det. Han är allt som Zlatan skulle kunna vara om han faktiskt gave a damn. När Rooney sätter sig ned, slänger av skorna och demonstrativt sätter sig med armarna i kors beter han sig precis som han skall bete sig. Han inser givetvis att Sven tog av honom för att han kommer bli fullständigt avgörande i kvarten (för Ecuador tar ni väl Bob?) och han har nyss kommit tillbaka från skada och ja, även om han ser ut som han hade downs syndrom så läker han fortfarande. Men han vill spela, spela, spela och det är fantastiskt inspirerande.

Sartoriellt så var gårdagen intressant och en smula fantastisk. Grå kostym, vit skjorta, vit näsduk och smal mörkblå slips med lila prickar smälter in dåligt i Camden. Man står som man brukar säga ut på en pub på Inverness street där skunkförsäljarna står tätt som bambustråna i Kina (bambu är ju gräs så visst måste man säga strå?) om man har något annat än Englandströja alternativt randig indietröja med perky svenska bröst under på sig. Det fantastiska var hur väl jag kom överrens med Dan, en skön lager lout som ledde den engelska delen av publiken i allsång medan jag klappade igång den svenska indieklacken. Jag ville sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" varje gång Kim rörde bollen och jag trodde verkligen att jag skulle få göra det när han fick på den där studssmällaren från strax utanför straffområdet men som Gerrard stoppade på mållinjen. Det hade varit fint.

Efter slutsignalen var det nästan som om de två fraktionerna på puben hade spelat en match. Vi skakade händer, kommenterade hur bra de andra hade sjungit och ett tag trodde jag att vi svenskar skulle stämma upp i "Och så tackar vi motståndarlaget med tre starka hej! Hej, Hej, Hej". Det var en fin kväll. På alla sätt och vis.

2006/06/20

Hitta Stilen: Agral utstyrsel


Sommar och bondgård är ju synonymt för många och i veckan drar det igång på allvar med midsommar i spetsen. Stilen är given, slitstarkt och rustikt är det enda som gäller! Tänk Micke i Grabben i Graven Bredvid eller Klabbarpan!

Jeans: Gråa slimmade stuprör från Blåkläder.
Väst: Getskinnsvästen från ITAB funkar faktiskt fortfarande!
Keps: Hett och rockigt som bara den, kan vändas ut och in vid jakt. Skaffa minst ett par för att komplettera stilen. De på bilden är från ITAB de med.
Skjorta: Det finns bara en klassiker... Tidlös röd flanell.
Tröja: En variant på den klassiska glesbygdskavajen, lite mer modern approach.
Skor: Vad tror du? Gummistövlar från Nokia.

Om ni undrar varför, titta här.

2006/06/19

Hitta stilen: Grime och britterna

När man bott i London ett tag så har man, om man är intresserad av musik, varit på klubben 333 på Old Street. Jag trivs bäst i rummet på översta våningen där DJen i stort sett står mitt på dansgolvet och oftast spinner en blandning mellan "Last night changed it all" och modern dansant R'n'B som jag inte har en aning om vad det är. Det är souligt och det är svängigt och det räcker för mig.

På mittengolvet pumpas det ofta house av varierad sort. Det kan vara minimalistisk Trentemöllerkreationer eller garagepredikan med gospelkörer beroende på vem som spelar men det är nere i källaren som man hittar 333:s själ. Där är det som varmast, hårdast och det är där som man hittar den mest kontemporära musiken på Londons klubbscen. Här är det grime som regerar, här är det pistolskott i mixen och publiken ser oftast ut att vara klädda för att begå någon form av brott. Här nere regerar Filaträningsoveraller, Meccajackor och kepsar. Jag har inget av de attributen. Men jag har varit där nere och dansat iklädd sammetskavaj, rosa skjorta och rosa näsduk så jag antar att ingen där nere egentligen vill begå brott, de vill bara se ut som om de ville. Det här är englands svar på 50 Cent och whichever hip-hopartist som är the flavour of the week och även om jag inte är såld så är jag inte heller avogt inställd.

Det här kom ut i maj förra året men det är fortfarande så vansinnigt svängigt och brittiskt att jag inte kan undanhålla er från den. Vill ni se videon så bjuder Virgin på den här.

Tillägg:

Det har kommit till min kännedom att den här låten postades i september förra året här. Vi tackar "Oh my god what the fuck" för den goda smaken och dansar vidare.

Personligt: Den andra handen

Ibland smäller den bara till. Turen alltså. Jag kommer att återknyta till det mer senare, men börjar istället imorse, där jag, utvilad, med thé och morgontidning läser Ola Wongs hyperintressanta artikel om Yueguangzu – en ny generation shoppingbesatta singelkvinnor i Kina som bryter mot tidigare kinesiska konventioner av sparsamhet. Texten spelade på ett intelligent sätt hur Sex & the City-generations identitetssökande via hyperkonsumism även nått världens folkrikaste land. Jag tänker inte sticka under stol med hur jag föraktar ett aningslöst konsumerande som sker just för konsumerandets egen skull. Visst köper jag stundtals dyra kläder, men detta först efter, inbillar jag mig i alla fall, ett noggrant övervägande av kvalité, pris och tilltänkta användningsområden. Just denna aura av tanklöst och beroendeframkallande konsumerande som omger alltför många butiker gör att jag ofta känner mig obekväm eller illa till mods när jag är ute efter att handla fabriks- eller designnya kläder.

Det är här de kommer in, alla vintage-, secondhandaffärer och loppmarknader. Detta här får bli min kärleksförklaring till dem och det kravlösa och ångestbefriande konsumerande de erbjuder. Inte nog med det är billigt, man kan ofta lugnt och stilla strosa omkring, kika och peta på plagg utan stress från expediter eller throughput. Att kläderna redan är använda av en eller flera personer är, förutom att de minskar miljöbelastningen, ett bra kvalitétstest. Inte sällan, på riktigt bra loppisar, kan man också hitta helt oanvända saker och det är en speciell känsla att slita upp en plastförpackad skjorta som tillslöts på 60-talet. De senaste två veckorna har jag haft matjord i fickorna. En av de få saker som är bra med att bo i Lund, förutom Esposito och Vintage by Humana, är loppmarkanden på Södra Esplanaden. Flera hundra meter lång sträcker den sig på lördagsmorgnar och har en obegränsad fyndpotential. Förra lördagen bjöd för enbart 30 kr på två oanvända canvasskor och en autentisk matrosskjorta från Karlskrona, perfekt för strandhugg tillsammans med Republikanska Seglare.

Småland är den secondhandens och loppisens förlovade land. Min förra kärlek introducerade mig för miljöstationen i Emmaboda, en sann guldgruva som bland annat bjudit på två kostymer och en ljusblå harringtonkopia. Den här helgen innebar ett föräldrahemsbesök och med min mor åkte jag ut till byn Moheda som erbjuder en gigantisk loppis som är så billig at man inte tror det är sant. För sjuttio kronor fick jag en oanvänd Melkapyjamas i Sanfordbomull, en inplastad creméfärgad skjorta anno ’68, en smal småprickig slips någon gång från samma årtionde, köksalmanack från ´67 i mint skick, en stålgrå mjuk flightbag som jag letat efter i många år och som kronan på verket en kryssmönstrad symaskinväska perfekt att förvara mina raraste LP’s i. Trodde jag. I kön till kassan så fick jag syn på ett avställningsbord i teak, med lutande stringunderdel för tidningar, vars likar jag sett gå för långt över tusenlappen i storstadsaffärer. 145 kr. Jag var i sjunde himlen. Dessutom , innan spenatlasagne och SJ’s försenade tåg, så plockade pappa fram en läckerbit till skinnjacka tillverkad i Malung under tidigt sjuttiotal som han hittat åt mig. Kravlöst konsumerade och gränslös tur. En bra kombination. Jag tror inte på den osynliga handen men väl på den andra.

2006/06/16

Casual Friday - meningslöst i nästan alla fall


Den här posten skulle egentligen handla om det märkliga fenomenet casual friday men det kommer den inte att göra. Den kommer handla om soulmusik. Varje gång jag har fått onödigt mycket plats att uttrycka mig på i skrift så har jag till slut orerat om soulmusik alldeles för mycket för allas bästa. Jag är faktiskt oerhört imponerad av mig själv att jag inte skrivit något explicit om soulmusik ännu här på TWWW. Men först, innan vi gräver oss ned i musik som är så otidsenlig och fel att när ni läser det här kommer tro att klockan blivit 1998 måste vi kort behandla fenomenet casual friday. Jag ger det max tre rader.

På fredagar får man ta av sig kostymen och klä sig lite mer avslappnat. Avslappnat i de flesta fall innebär att man har chinos på sig. Redan här skall sartorialister ana oråd. Om ni inte får ha limiterade Evisujeans eller Red Ear-jeans på fredagar skall ni redan nu säga upp er från era företag. Nock om det.

Soulmusik alltså. Det var det vi skulle avhandla nu. Det finns så lite tid och så mycket soul, det är väl egentligen så jag skulle vilja sammanfatta vad jag känner för soul och vad det betyder för mig. Jag må snurra runt på dansgolvet och klappa händerna till studsiga indieeurotoner eller för ett par ögonblick lura mig att jag bara älskar skruvade Hot Chipslingor men jag vet alltid, innerst inne, att soulen kommer överleva allt det där. Soulmusik var det som dödade mitt kulturella ointresse för så där ungefär 10 år sedan. Hade jag inte hört Jackie Wilsons "Higher and Higher" kanske jag nu hade varit klädd i just chinos och en mörkblå bomullskjorta med slipover istället för fina shorts i grönt. Man kan inte veta sånt.

Så för att mjukstarta någon form av soulfeber här på TWWW (som faktiskt startades av den här bloggen) tänkte jag helt enkelt, utan några som helst pretentioner om att vara allvetande eller kunnigast i världen, lista fem stycken magiska soullåtar. Kanske inte världens bästa men förmodligen bättre soul än du någonsin hört. Om du inte råkar vara lika märkligt som jag eller möjligtvis Teet Sirotkin.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

En man är kåt. Lite för kåt. Han är inte riktigt i linje med Barbaras ide om hur en man skall bete sig. Don't you know I told you, that's a no no, several times now. Hon är inte lätt att förföra Barbara men på något sätt tänker jag acceptera den föråldrade genusbilden i den här låten eftersom den sammanfattar precis allt som var bra med Stax och varför vi fortfarande måste lyssna på låtarna som producerades på 926 East McLemore avenue.

"This time baby" av Jackie Moore

Det här är den enda låten som jag har tre sjutumssinglar av. Eller hade. En god vän med smak för bra musik fick en av dem. Nu har jag två, varav en är trasig och inte kan spelas. Men jag kan inte slänga den, det är ju ändå Jackie Moore. Det är ju ändå den absolut bästa discolåt som någonsin spelades in. Kanske den bästa soullåten. Juryn är fortfarande ute om det här. Sista ordet är inte sagt.

"Party time man" av The Futures

Det finns ett skivbolag som enbart befolkas av män i medelåldern (som är väldigt bred, det vet ni säkert redan) som är illa klädda, tunnhåriga och med all säkerhet enbart dejtar kvinnor från internet. Dessutom har de mellan dem i stort sett alla bra soulsinglar i hela världen. Jag har svårt att avgöra om jag skall tycka synd om dem eller om jag skall älska dem men Expansion Records har gett oss den här lilla pärlan uppfångad ur floden av oidentifierbar och könlös sjuttiotalssoul. Det är är Modern soul när den är som allra gladast och dansant, det här är jag när jag är som allra snyggast och sexigast.

"Eddie's my name" av Eddie Holman

En northern soul-bagatell som har ätit sig in i min hjärna de senaste månaderna efter ihärdigt iPodpoppande. Den här köpte jag för snart sju år sedan. Jag var i London med ett sedan länge överkommet ex tillsammans med hennes popmusikskadade storebror. Vi var på Abbey Road och hoppade nedför trapporna och jag köpte världens hittils bästa collegetröja från Purdue University på Camden market. Never more. Den var sjukt snygg och jag kände mig, av en fullkomligt oförståelig anledning, som Bob Dylan i den.

"He is always somewhere around" av Donny Gerard

Jag är ateist. Inbiten icke-medlem av kyrkan och om jag någonsin gifter mig kommer det bli en brackig amerikanskinspirerad historia på stranden i Tylösand eller i någon trädgård just på grund av att jag inte längre har tillträde till kyrkorummet. (Säg inget till någon men jag vill inte ha tillträde till det heller). Hur kommer det sig att jag nästan uteslutande älskar gospelinspirerad 70-talssoul när jag är lika troende som en sten? Jag vet inte, jag har ingen som helst aning men om ni frågar Donny Gerard kommer han kunna förklara varför.

Om ni undrar varför jag inte länkar låtarna så beror det på att jag sitter på ett s.k. 56k-modem för tillfället. Minns in dem? Det knastrar och surrar när man ringer upp och sedan följer en evighetslång väntan på precis allting. Jag hade gått och lagt mig vid 11 i morgon bitti om ni skulle få njuta av de här låtarna. Vill ni ha dem så får ni dem om en månad.

Nu är det rockfestival, nu är det techno och jazz...

Var det någon mer än jag som läste Andrs Lokkos ursinningt ironiserande sågning av rockfestivalen i dagens SvD? Stundtals var det högoktanig humor även om vårt skjutjärn på senare år klickat en smula under sin expressenexil. Det är nu några år sedan jag åkte på någon av de mer klassiska rockfestivalerna såsom Hultsfred, Roskilde eller Arvika och jag saknar dem näppeligen. Ett fenomen som jag dock tycker är roligt är att rockfestivalen och musiken där, på senare år har konceptualiserats till den milda grad att det verkligen är som att gå på maskerad. Man klär ut sig för en vecka och sen är det bra med det och man kan tryggt återvända till sin respektive puppa. På bloggen hotspot läste jag en nästan rörande infantil beskrivning av stil på "music festival". Detta är ett bra belägg för nämnda maskeradtes som naturligtvis är en följd av den genomkommersialisering som alltid dolt sig bakom rockens lackering av äkthet och smuts. I sanning har de människor som hittar sin identitet i ett par pilotbrillor, en skinnjacka och Mando Diao mindre sympatier av mig, än de som klär ut sig och låtsas ett par veckor om året.
Nuförtiden sträcker sig min försyndelse till att jag endast åker till Emmaboda. Mest för att några av banden är mycket lyckade bokningar, man träffar gamla vänner, kan dricka eget Rioja vid scenen och slipper bli kroppsvisiterad 4-5 ggr om dagen. Eftersom jag är såpass förtjust i friluftsliv så är min festivalklädsel mest av allt en poserande skogsmulles mer än en estradör på maskerad...

Färganalys: Vinter, vår, sommar, höst

Det skrivs om fotboll i dagar som dessa. Jag har inget emot det rent principiellt men jag ställer mig frågande till ämnena det skrivs om. Vem är egentligen intresserad av Chippens smått fantastiska match i skuggan av sin vänsterkantskollega, Kim Källströms upphöjande till mittfältsgeneral och vår alldeles egna Gerrard eller Allbäcks smått genialiska, men franförallt iskalla, nickpass tillbaka till Ljungberg när man kan vara intresserad av svenskarnas matchkläder? Fast nu när jag läser det här inser jag att det nog är rätt så många som faktiskt är vansinnigt intresserade av just det. Men The way we wear skriver om kläder och jag tänker inte falla och skriva en A4a om Johan Elmanders 2-3 fullständigt briljanta framstötar på högerkanten i slutminuterna.

Varför spelar vi i helgult? Det finns ingen logik i det. En av mina bättre vänner brukar allt som oftast peka på någon person och lakoniskt påpeka:

"Man skall inte matcha toppen med botten"

för att sedan återgå till sin pint. Ofta dröjer det ett tag innan jag ser vad han menar, det kan vara en hårsnodd matchad med ett bälte eller något lika motsvarande absurt. Jag är osäker på om han har rätt eftersom han oftast använder sig av negativ argumentation dvs. jag ifrågasätter någon av hans ståndpunkter och han punkterar diskussionen med ett lika lakoniskt:

"Varför skulle det inte vara så?"

Givetvis förkastligt från ett rent vetenskapsteoretiskt plan men eftersom vi pratar om kläder och inte policyspridningsteori här så antar jag att den sortens argumentation fungerar precis lika bra som någon annan.

Och i det här fallet har han rätt. Vi skall inte matcha gult med gult. Toppen med botten. Vad jag vill se, förutom mer vunna nickdueller på mittfältet, är en gul tröja matchade med blåa shorts och sedan gula strumpor till det. Helgult, liksom alla andra monokromatiska dräkter, signalerar en flathet och mesighet medan tvådelat visar på variation och fantasi. Vill vi verkligen vara modiga tar vi efter Kroatien och gör tröjan schackrutig i blått och gult med helblåa shorts och strumpor. Fördelarna skulle visa sig vid hörnor och fasta situationer där svenskarna skulle kunna klumpa ihop sig likt ett gigantsikt schackbräde som inte ens Kasparov skulle kunna bemästra.

The way we wear propagerar för fantasi och kreativitet i det mesta, så även när det gäller fotbollsspelare och dess klädedräkt.

Tips: Solens Mat

Igår, en halvtimma innan avspark, så lyckades jag pricka in ett av mina favoritprogram inom genren matpornografi. Solens mat av Bo Hagström. Bo glider igenom medelhavskost och det italienska köket i synnerhet med sällsam elegans och ett lugn som bara en riktig pastamättnad kan ge. Jag älskar vinkotteriet, matsnobberiet och främst av allt estetiken i programmet. Bo med silverhår och spräcklig mustach provsmakar venusmusslor i Apulien iförd grå vadmalskavaj och oxfordskjorta. Vissa av de äldre italienska herrarna som fladdrar förbi är välklädda med knuten slips, väst och robusta kavajer. Hattar och yllekepsar duggar tätt och matchar det hetsiga kroppsspråket som charmant gestikuleras fram i smårutiga skjortor. Kvinnorna är antingen rara gummor med huckle eller italienskor djupt dolda bakom märkessolglas, inga mellanting finns. Estetiken är för komplex för att förklaras, den måste ses. Gärna i sällskap med en vällagrad ost och ett vin av Sangiovesedruvan, så man inte helt förgås av lockelserna som slår emot en.

Stilikon: Karen Blixen

Även om man ser Karen Blixen (1885-1962) som en åldrad kvinna på de flesta bilderna av henne, så villl jag först och främst framhäva den estetik som hon ger upphov till i sen medelålder som omedvetet stilbildande. Där klär hon sig helt i svart, i slanka klänningar och afrikainspirerade tygstycken över huvudet eller slokande hattar som halvt döljer ansiktet. Hon är själva prototypen för den sorgsna kvinnan i svart klädsel som numera blivit ikoniserad och också vulgariserad genom gotiska självskärarexcesser. Karens liv var i sanning till viss del en sorglig saga. Hon gifte sig 1914 med sin kusin Bror von Blixen-Finecke vilken var notoriskt otrogen och så småningom smittade Karen med syfilis. De startade tillsammans en kaffefarm i Kenya och efter deras skilsmässa drev Karen denna ensam i några år. Man kan förstå vilken utsatt situation det var som ensam vit kvinna i Afrika. Även när hon återvände till Danmark och startade sitt författarskap var hon missförstådd och föga uppskattad eftersom hon frångick den då rådande realismens ideal. Vem kunde då tro att skulle pryda den danska 50 kr-sedeln årtionden senare?

2006/06/15

Nästan lite läskigt!

När jag gjorde lunchkollen av vår statistiksida för att kolla varifrån folk länkar in till oss upptäckte jag något besynnerligt. Tre personer kom in genom att klicka på en länk på

http://monkeybuttpromotions.blogspot.com/

Jag rekommenderar att inte klicka på länken på jobbet eller om ni råkar ha en pryd person bredvid er eller om du helt enkelt råkar vara en pryd person. Det är inte in-your-face-porn men så nära man kan komma i blogformatet.

Jag letade inte upp länken på sidan. Jag har snarare en smygande känsla av att vårt statistikprogram ibland drar oss vid näsan när det gäller referenssiter.

En morgon på TWWW

Det är morgon. Ett hundratal mil skiljer Josef och Johan åt. Men det enda man behöver är två datorer med IM-program, fria arbetstider och kaffe för att få till ett fokuserat möte.

Johan Josef tjena
Johan Josef har fixat flickr-konto nu med
Johan Josef jag har också mailat nitty gritty
Josef Johan gött! såg du att ditt mejl till belfrage studsat föressten?
Johan Josef yes
Johan Josef håller på att resenda
Johan Josef Angående Scott Walker-recensionen - det narcisisstiska mailet
Johan Josef blir det där en bra subject?
Johan Josef han är ju sjukt mycket för wildesk dekadens så jag valde den posten som refererar till den av mina skrifter som är så nära hans gonzo-journalistik som möjligt
Josef Johan haha ok, vad skrev du till nitty gritty?
Johan Josef jag tipsade om ett skomärke de borde ta in
Johan Josef www.buddhahood.co.uk
Josef Johan ah ok
Johan Josef http://jocelyn.blogg.se/120606161729_bloggar_i_like.html
Johan Josef hon listar att hon gillar oss samtidigt som hon listar princess leiha som vi dissade förra veckan
Josef Johan haha ja där ser man?
Josef Johan jag hatar usa föressten...
Johan Josef http://ten-thirtyone.blogspot.com/2006/06/blog-post.html
Johan Josef vad har de nu gjort?
Josef Johan jag har fan ägnat två dagar åt pappersarbete för att kunna beställa en fucking cell-linje, det är ju den sista sovjetstaten för bövelen. försäkringar, research intent bla bla bla
Josef Johan snällt skrivet av bob lee
Johan Josef om det var nån som trodde vi hade byråkrati i sverige har uppebarligen inte varit i the land of the free
Johan Josef ja han är skön
Johan Josef läste igenom hela hans blogg igår under ett konferenssamtal på en timme
Josef Johan ok
Johan Josef så jag hade lite tid över
Johan Josef idag är jag nästan liten sugen på att ha en dagens outfit
Johan Josef jag har precis fått tillbaka min gråa kostym från skräddaren som lagt upp benen
Josef Johan ok, nu ska jag faxa lite till unites states of arse
Josef Johan brb
Johan Josef nu har belfrage mailet :)
Josef Johan gött
Johan Josef undrar vad han svarar
Johan Josef jag tycker han är en av de vassaste pennorna vi har inom nöjesjournalistik
Johan Josef för även om han är inskränkt och man vill döda honom ibland
Johan Josef så var hans moskvaartikel för något år sedan fullkomligt lysande
Josef Johan haha jag tycker precis som du att han är ojämn, men när han får till det, då får han det sannerligen...
Johan Josef han var redaktör för chalmers kårtidning när jag var redaktör för LTHs tidning
Johan Josef så vi har läst varandras alster förr
Johan Josef vi var nog lika hatade på respektive campus
Josef Johan jaså!
Johan Josef om du tycker jag är pretto nu så är det inget mot vad jag var då
Johan Josef haha
Johan Josef hur stavas katharsis
Johan Josef är det så?
Josef Johan jes
Johan Josef nu har jag erkänt popkultursynder på lamouratrois
Johan Josef ohh jag pratade med min kontorsflört igår
Johan Josef underbart
Josef Johan hihi coolt, tänkte om man hade en sån... Jag skall föressten spela på www.imfrombraknehoby.tk med mitt band.
Johan Josef i typ 7 veckor nu har vi slängt blickar varje gång hon gått förbi mitt skrivbord
Johan Josef vad är det där?
Johan Josef typ världens minsta indiefestival?
Johan Josef :)
Josef Johan Det kommer bli riktigt coolt, söndagen efter emmaboda så en del tar den vägen hem förhoppningsvis...
Johan Josef ohh nice
Johan Josef det är bra
Johan Josef jag har en till bekännelse
Johan Josef jag har aldrig varit på festival
Johan Josef men jag har varit på body and soul i new york och dansat disco med svarta och latinobögar så jag hoppas det jämnar ut sig
Josef Johan det är nästan en merit (att inte varit)
Johan Josef du vet det blev aldrig av
Johan Josef mina polare i jkpg
Johan Josef när jag ville åka i slutet av gymnasiet
Johan Josef jag hade precis upptäckt instant repeater 99
Johan Josef och vill att alla andra skulle det med
Johan Josef så jag tjatade
Johan Josef och då sa de
Johan Josef vi är inte såna som åker på festival
Johan Josef jag fattade inte
Johan Josef nu fattar jag
Johan Josef men de har fortfarande fel
Josef Johan hehe :)
Johan Josef haha blir inte det här en grym grej att posta på bloggen
Johan Josef TWWWs morgnar
Johan Josef så här är livet för en doktorand och en managementkonsult som aldrig träffats
Johan Josef nu kommer min flört igen
Johan Josef mmm
Josef Johan haha ja vi borde posta ngt sådant ngn gång
Johan Josef det här är ju grymt kul med
Johan Josef nu rippar jag det här och editerar det