Personligt: The way I shop
Rean har nu slagit ned som en bomb i sommarlondon. Generellt sett är rea ett helt annat koncept i England än i Sverige. I England är rea något man har i stort sett hela tiden vilket innebär att man inte köper mycket för sitt fulla pris här. Eller det är precis det man gör, det är bara det att priset som finns på prislappen från början inte är det fulla priset, det är det överfulla priset. Så nu när rean börjar är det bara en del av en mycket uttänkt och relativt duperande prisstrategi som, från handlarnas ögon, förhoppnings skall få oss att shoppa köpa mer varor.
Allt det här kommer jag lägga bakom mig när jag på lördag morgon, stiger upp, gnuggar gårdagens drinkar ur ögonen och beger mig ut på en mycket amitiös shoppingrunda som inte bara tar mig till ungefär ett dussin butiker utan också hela vägen från Kensington till Brick Lane. Jag kommer täcka in allt från fransk till brittisk överklass, gammal till nytt modsmode, japanskt till amerikanskt och jag tänker berätta vart jag skall gå här så att ni, kära sartorialister och läsare, kan, om ni tycker det verkar trevligt, följa mina fotspår vid lämpligt tillfälle. Det är framförallt något av en guide till London bortanför Oxford Street och Topshop/Topman snarare än en "titta vad mycket jag skall köpa lista". För det blir nog inte så mycket fynd som man kanske hoppas så här innan.
Jag börjar på Lacoste (52 Old Brompton Road) där jag skall se om de har vita slacks med avsmalnande ben. Jag har nämligen blivit helt såld på den där Lacostereklamen med killen i vita byxor som hoppar runt på en kaj med farliga vågor i bakgrunden. Sedan fortsätter jag upp i Mayfair och går in på DSM (17-18 Dover Street) som jag skrev om för ett tag sedan. Jag är mycket tveksam till att jag har en enda kasse i handen när jag går ut från DSM. Kanske en strumpa i min egen väska men det är nog det enda.
På väg till Paul Smith's outletaffär på 23 Avery Row mitt inne i Mayfair (som faktiskt är rätt så dålig men jag hittade ett par Red Ear jeans till oslagbart pris där en gång så jag kollar alltid av) tänker jag passera Ralph Lauren (1 New Bond Street) där jag skall undersöka om de har ett par rutiga shorts jag såg i ett magasin tidigare i våras. Eftersom shorts, i mina ögon, är sommarens, och alla andra sommrars, allra bästa plagg att ha på underkroppen har jag förhoppningsvis en kasse i handen när jag stiger ut på New Bond Street igen.
Nu letar vi oss söderut igen, ned över Picadilly till Jermyn Street. Jag kommer nog inte köpa något här heller men jag vill ta en titt på TM Lewins nya färger som kommit in så att jag kan återvända till gatan och dela ett fyrpack med en god vän vid ett senare tillfälle. Man kan inte ha nog med skjortor från den gatan. Nästa stopp blir en djupdykning rakt in i modsvärlden. J. Simons på 2 Russel Street precis vid Covent Garden sportar inte bara Baracuta Harringtons utan allt som man behöver om man vill klä sig i någon fom av samklang med historien.
På Offspring (60 Neal Street), bara ett stenkast från J. Simons hittas Nikeskor för fetischisterna. Viktigare än det är dock att ta en titt på vad Duffer (29 Shorts Gardens) har att erbjuda i termer av fantastisk rea (på förra rean var kostymerna nästan smaklöst billiga). Jag förväntar mig inget mindre den här gången.
Nu har jag kanske två eller möjligtvis tre påsar beroende på om jag har tagit mig tid att äta lunch eller inte. Man skall se upp med att äta för mycket. Så fort man blir mätt så verkar köplusten öka markant men å andra sidan mår man så mycket bättre med magen full.
I vad som tidigare brukade vara bohemkvarter runt östra delen av Old Street (de som bor där vill fortfarande att det skall vara bohemkvarter trots att de alla tjänar grova pengar från sina kreativa jobb på kreddiga kommunikationsbyråer) ligger en väldigt undanskymd pärla, affären Start på 59 Rivington Street. Här stoltserar de med Acnejeans till gigantiska överpriser jämfört med Sverige men upplevelsen att handla här handlar inte ett dugg om kläderna (som förvisso i vissa stycken är magiska) utan här är det innehavaren som är det som drar. Sist jag var där stod vi och pratade modeteori i säkert trettio minuter utan att jag på något sätt signalerade att jag tänkte handla. Det är fin service.
Nu är jag förmodligen lika utmattade som ni är av att ha läst den här mastodontposten men vi har ett hinder kvar att forcera. Nu skall vi träda rakt in i Connecticuts allra mest välansande sommarresidens och kanske om vi har tur, prova en seersuckerkostym från Brooks Brothers (Old Broad Street). Jag har länge gått och smådrömt om en seersuckerkostym men det har på något sätt alltid kännts som om jag är ungefär 43 år för ung (eller 43 år för sent ute, your call) för att klä mig helt i småskrynklig bomull. Mest av allt vill jag ta en titt på affären och lukta lite på kläderna och vara fylld av lite köpångest när jag plockat ned den där button down-skjortan som ser så lockande ut.
Nu är det bara en halvtimmes tunnelbaneresa tillbaka till mitt något provisoriska hem. Sedan skall jag klä mig så fint jag bara kan och bege mig ut i drinknatten och hoppas på att nån tänker att den där killen var vansinnigt snyggt klädd.











Det skrivs om fotboll i dagar som dessa. Jag har inget emot det rent principiellt men jag ställer mig frågande till ämnena det skrivs om. Vem är egentligen intresserad av Chippens smått fantastiska match i skuggan av sin vänsterkantskollega, Kim Källströms upphöjande till mittfältsgeneral och vår alldeles egna Gerrard eller Allbäcks smått genialiska, men franförallt iskalla, nickpass tillbaka till Ljungberg när man kan vara intresserad av svenskarnas matchkläder? Fast nu när jag läser det här inser jag att det nog är rätt så många som faktiskt är vansinnigt intresserade av just det. Men The way we wear skriver om kläder och jag tänker inte falla och skriva en A4a om Johan Elmanders 2-3 fullständigt briljanta framstötar på högerkanten i slutminuterna.
