Plats: Oasen

Nästa medlem som lämnar Oasis kommer vara en Gallagher och han kommer heta Liam i förnamn. Det finns ingen annan logisk slutsats man kan dra efter att ha sett Oasis live på Globen i onsdags. Noel måste ta sitt ansvar, både som storebror och som enväldigt härskare över bandet, och skicka den bortskämda idoten så långt bort från Manchester så att han hamnar i, låt oss säga Piteå. Eller möjligen Murmansk.

När de inleder med "Rock'nRoll star" tittar vi på varandra, jag, Jonas och Jonas, och är stumma. Stumma av att en av tidernas bästa rockröster sjunger sämre än jag (och då är jag sämst av oss!) och låter som en en hes tupp. Det som skrämmer mig är att det inte verkar beror bara på att han är oengagerad som aldrig förr, Liam sjöng helt enkelt riktigt riktigt dåligt. Hans röst saknade all den karisma som fick oss att köpa parkas och Ben Sherman-skjortor som aldrig förr i mitten av 90-talet för att sedan göra the manc-walk närhelst vi kunde. Enda gången han glimrar till är i "Slide Away" men den som verkligen briljerar är Noel. Eller briljerar och briljerar, snarare är det så att han är den enda som når upp till någon form av indiestandard. Masterplan sjunger han så fint som den fantastiska låten kräver och den enda gången Globen verkligen kokar är när han får igång publiken i traditionell fotbollsallsång till "Don't look back in anger".

Jag är fullständigt medveten om att Oasis 2009 är helt och hållet ointressant och passé. Eller jag trodde i alla fall att de var det. Men döm om min förvåning när vår sektion på sittplats (ja, jag är gammal!) är alldeles nedsållad av indiekids i alldeles för små jeans, alldeles för stora konserttshirts och, well, Converse på fötterna. Jag hade förväntat mig män 30+ att dominera konserten men tydligen har Oasis ändå överlevt sig själva och fått förvirrade 19-åringar att tro att de verkligen fortfarande är bäst i världen. 19-åringar skall inte gå på Oasis, de skall stå och häcka utanför Debaser Medis den 5:e mars trots att det inte har biljett till Glasvegas och hoppas på att nån med lista skall plocka in dem. Förmodligen har rätt så fina "I'm outta time" lurat dem att tro att bandet fortfarande är relevant och intressant när de egentligen är lika mätta och feta som kanal 8s Edward Blom.

Vi skall dock komma ihåg att en gång i tiden var Oasis lika bra som det här. Men det var länge sedan. Nu borde de inte ens få spela förband till ett enda band från Scotland.

Plagg: Bältet

"You will need a plain black belt with a brass buckle as soon as you have just a single pair of black shoes in your closet." skriver Bernhard Roetzel i Bibeln. Hur många idag bär bälten med mässingsspännen? Hur många bär bälten färgmatchade till skorna? Hur många skulle aldrig bära ett flätat bälte till en kostym? Hur många återfettar sina uttorkade och spruckna trotjänare. Svaret är givet. Bältet är klädernas bastard, styvmoderligt behandlad, förbisedd och alltid utsatt för sartoriella övergrepp.
Även om jag aldrig vid sunda vätskor skulle kasta ut de tusenlappar på det i grunden smaklösa, men ack så klassiska Hermés-bältet kan jag ändå känna viss sympati för de som gör det. De tar bältet på det allvar det förtjänar. Även fast alla kommer tro att de går runt med en förfalskning från Thailand kring midjan.

Plagg: Mössan och småstaden

Carlings, JC och den lokala trendiga affären. Det är där vi hittar dem. Männen i mössa, halsduk och en lika urringad t-shirt som vore de Silvstedt med för mycket testosteron. De är alltid coolast i stan (småstan), de har självbild som en alfahane på apberget på Skansen och de har, på ett sätt som för mig är fullständigt obegripligt (jag är ju bara en vanlig betahane, fast jag är in perpetual beta förvisso) ett konstigt grepp över det kvinnliga könet (i småstan).

Det som försätter mig i ett tillstånd av förvirring är att mössmannen har börjat uppenbara sig i min älskade hipsterstad. Se bara på Niclas här ovan. Eller kanske ännu mer på den blåklädda mannen bredvid honom som jag inte har en aning om vem han är. Mössan på sniskan som en modern Anderssonskans Kalle och en halsduk inne på en helsvettig klubb. De dialektiska motsättningarna sätter griller i mitt huvud! Hur kan samma klädsel vara trendigt på Carlings i Skövde och på Hell's Kitchen? Samtidigt!

Fast vänta nu! Jag tror jag har en lösning. Det har jag haft hela tiden, de båda inledande stycken var egentligen bara en lång retorisk fråga. Lösningen är ett klassiskt Columbi ägg.

"Hell's kitchen och Carlings är samma sak!"

Det är återigen en av de där konvergerande punkterna mellan överklassen och underklassen, mellan storstaden och småstaden som jag skrivit om förr. Jag vet inte om det blir tydligare (men det spelar ingen roll för Way we wear skriver inte om trender, vi blottlägger verkligheten som den verkligen är) men det är tydligt att det är så här. Om vi tar just Hell's Kitchen och Carlings som jämförelseobjekt hittar vi fler likheter; musiken de spelar är densamma, det är lika många blonda tjejer på båda ställena och nivån på de fåtal konversationerna som pågår är, well, motsvarande.

Carlings är det nya Hell's Kitchen!

Provokation: Vanlighetens lov

Idag såg jag två yngre män på tuben på väg till Pet Sounds popquiz. Ett quiz som är lika delar egotripp som popmasochism. De två yngre männen, låt oss kalla dem "de ovanliga" tittade säkert på mig i smyg och när jag gick av viskade de säkert

"Där ser du ytterligare en som malts ned i företagskulturens brutala personlighetskvarnar och blivit så jävla vanlig att jag spyr. Jag lovar, jag skall aldrig bli som han"

Anledning till min fördomsfulla tolkning av deras reaktion är givetvis min klädsel; Kritstrecksrandig midnattsblå kostym, dogtoothmönstrad ljusblå och vit skjorta, mörkblå slips med röda prickar och ett par välputsade chelseaboots med ett par smutsgula strumpor som kröning av min uppenbarelse. Till viss del förstår jag dem, det är fantasilöst, det är traditionellt, det är i ärlighetens namn få saker förutom just stilfullt och välkomponerat. Det andas inte fantasi, kreativitet, livskraft eller något annat som man vill associera sig med när man är ung. Eller som jag, halvung.

"De ovanliga" hade något form av byxor på sig som påminner starkt om de där byxorna som Wendy James (of Transvision Vamp fame) sportade i någon video i början av 90-talet. De har fler tåtar hängande på sig än en normal svensk flugfiskare har flugor hängande från sin fiskeväst och gärna ett band som går mellan de två byxbenen. De är inte helt ovanliga på svartfester i Hammarbyhamnen där rave fortfarande stavas rejv och folk dansar med vattenflaskor i handen. Men uppnår verkligen "de ovanliga" det som de eftersträvar? Alla, jag menar verkligen alla, kan se ovanliga ut genom att använda kläder som, well, är ovanliga. Syftet kan vara skiftande; vissa vill genom sin klädsel visa tillhöriget med en subkultur, vissa vill visa att de inte tillhör en viss subkultur och viss vill bara vara ovanliga för sitt eget höga nöjes skull. I applaude all the reasons!

Men, och det här är ett stort men, eftersom alla kan klä sig ovanligt spelar det egentligen inte så stor roll att göra det! Det som är allmängods kan aldrig vara differentierande om det inte finns något bakom. En tanke, en insikt, en förmåga. Att bara visa sig ovanlig är, tyvärr småstadsmänniskor i mössa och svår tshirt utan böcker i bokhyllan, fullständigt irrelevant. När jag skrev om bildning och dess hipphet var det ett uttryck för samma underliggande trend. När markörer blir allmängods via globaliseringen och informationsflödet glider fokus från markörerna till mer subtila saker än en modspin på kavajslaget, fokuset glider till tankar och förmåga att sätta samman en välskriven mening som beskriver densamma.

De bäst tänkande är de som omärkt smiter förbi den sartoriella fällan och beter sig precis som Al Pacinos rollkaraktär i "Djävulens advokat". Det finns en fantastisk scen när han han beskriver för Keanu Reeves karaktär om vikten av att röra sig bland folket, som en av folket, se ut som en av folket, på tunnelbanan, på trottoaren, i parkerna. Inkognito med makten att sätta en människas själ i brand och få dem att kasta sig av broar.

De bäst tänkande ser inte ut att tänka alls. De har valt bort det. Medvetet.

Förresten, laget Way we wear tog femteplatsen på Pet Sounds Pop Quiz. Före Shaolinköping. Det är vi nöjda med. Jag hade kritstrecksrandigt i en söderkällare. Jag vet inte vad det säger om min tänkande förmåga men jag kunde spotta gamla Bombenskribenter i Our Legacy och slarvigt knuten tröja över axlarna. Ser inte direkt tänkande ut men det är förmodligen hela poängen.

Felformatering

Om nån kan förklara för mig varför radavståndet blir mindre i andra stycket i alla mina inlägg skulle jag bli glad. I HTML-koden ligger inga taggar som kan förstöra saker och jag har inte klipp in texten från en annan editor.

WTF!?

Plagg: Brogues

När jag insåg att brogues var det enda sättet att bota min ungdom var jag flera år sen. Man kan säga flera hundra år som man vill vara riktigt elak. Men jag tänker inte vara så elak utan bara påstå att att jag sisådär ett år sen, i alla fall om man tycker det är viktigt med trender och andra oväsentliga tidstypiska strömningar. Mina första brogues köpte jag för lite mer än två år sedan vilket är ungefär 67 år sedan Johan Hakelius stoppade ned sin första grällt färgade näsduk i sin tweedkavaj och ungefär ett halvår efter att preppytrenden peakade hos innerstadshippsters med Wirfält och Lokkos utläggning om Polo Rugby i Rodeo. Jag var med andra ord inte ens på något sätt hipp. Eller trendig. Eller något annat som är eftersträvansvärt enligt rådande diskurs. 

Jag brydde mig inte och bryr mig inte. Jag är väldigt medveten om att brogues just nu är väldigt "populära" (vilket är milsvitt från hippt!) och var och varannan man ser ut som en korsning mellan Scott Schuman och the Duke of Windsor men det går inte att värja sig mot saker som är randsydda och speciellt inte skor. Det handlar om hantverksskap som är nedärvt i generationer av skomakare och som de senaste hundra åren i stort sett bara förfinats med nya modeller, intressanta läster och en del nya material. En broguesko, givet att man vet att sköta den, blir bara vackrare ju äldre den blir. Patinan som skänker glans åt en välskött och välsydd sko kan inte köpas för pengar, det är kärlek, skokräm och intensivt arbete som skapar skönheten. Skall ni köpa en enda sko i vår skall ni inte köpa säsongens sko, ni skall köpa alla säsongers sko. En brogue.

Tillfälle: Förändring

Ja, vi är tillbaka. Det var bara tvunget så. I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Jag skall inte skriva något om kläder just nu men hela poängen med den här comebacken, åtminstone för min del är att världen vi går in i just nu, med en färgad vid rodret, en ekonomi som ligger lägre än en sjunken båt och allmänt offentligt och privat kaos måste kommenteras. Den måste analyseras och diskuteras, vändas ut och in och bykar måste klappas på stenarna som ligger  på stranden vid den å som vi kallar internet.

Boktips: Style and the man av av Alan Flusser

Ovanstående titel låter som ännu en tråkig stilguide som tar upp det mesta som sagts om manlig stil alldeles för många gånger. Men läser man undertiteln blir det desto intressantare: "How and where to buy fine men's clothes". Boken är en liten pärla i all sin praktiska kunskap. Först en väldigt nogrann genomgång hur man avgör kvalitét på kläder, vet du till exempel hur man skiljer en dyr bra slips från en dyr dålig? Eller en bra billig för delen också... Samtidigt är små tips insprängda för personligt anpassade sartoriella val: exempelvis hur man förstärker sin ansiktsform genom rätt val av krage på skjortan.

Bokens andra del är en geografisk genomgång av var man kan köpa sina kläder. Författaren går igenom butiker i bla. New York, Paris, London, Boston, Tokyo, Los Angeles, Milan, Florens, San Francisco. Allt med personliga reflektioner och upplevelser och en god portion historik. En pekpinne dock, denna bok endast upp och riktar sig enbart till konnässörer av traditionell konservativ manlig stil.

Och ja, det är den Alan Flusser. Som klädde Michael Douglas i Wall Street och som designat till många större hus och numera säljer i egen custombutik i NYC.