Diskrepansen

Den här bilden symboliserar vin på tetrapak. Jag är ledsen om jag sårar nån men så är det bara. Det här är den raka motsatsen till de personer som i århundraden har kämpat med jordarna i sin appelationer, trampat druvor, blandat dem med varandra och förfinat den ädla drycken som vi kallar vin. Jag är ingen expert på ämnet men jag känner några som är det och när jag hör dem prata väcks mitt sinne med avsky när det behandlas på sättet som den här bilden uppvisar.

Men det var inte det som jag skulle skriva idag. Det här var bara en fond. En fond för att beskriva min syn på vin i tetrapak. Nota bene, bag-in-box är en helt annan sak än tetrapak. Bara så att ingen som kanske råkat läsa det här hänger mig på festen jag skall till ikväll.

När jag handlade vinet för ovan nämnda fest stod det en ung kvinna bakom mig i kön. En gnutta söt, en gnutta blond, en väldigt svensk innerstadsbo i Stockholm kan man sammanfatta henne med. Det var de välmanikyrerade naglarna, den korta kjolen, de trevliga klackarna och ett ansikte så välordnat i smink att hon säkerligen spenderat lika mycket tid att ordna det som jag lägger på att putsa mina skor. Uppenbarligen bryr hon sig väldigt mycket om sin bild som hon projicerar till sin omvärld. Man anar att en sådan person skulle bry sig om alla delar av sin persona. Så fel man kan ha!

Hon köpte tre paket med tetravin! Ett rött och två vita. Kan nån förklara det här för mig? Varför lägger man sån kraft på en del av sin personlighet medan man fullständigt negligerar andra delar? Varför lägga hundratals kronor på sina naglar och dess franska manikyr samtidigt som man köper vin med Goldengatebron på? Det är en dialektisk motsättning som jag inte klarar av att reda ut. Snälla nån hjälp mig!

Tidstecken: Eskapism och drömmen om den ädle vilden

Cissi Wallin skriver en krönika i Metro. Jag har egentligen ingen åsikt om henne men jag har en åsikt om det hon skrev idag. Jag har en stark åsikt. Låt mig citera hennes krönika:

"Kollar Uppdrag Granskning om det glömda Sverige, om hur norrländska små byar avfolkas och dör, de fullkomligt dör bara för att vi ungdomsmänniskor blivit så karriärsgiriga och bekvämlighetsbortskämda...

...För skall de människor som valt ett liv på obygden glömmas bort? Leva som i exil från allt det där självklara? Fast det kanske låter just så, självklart-Bosätter man sig i skogen får man väl ta den smällen."

Det handlar alltså om den sedan ett drygt sekel pågående urbaniseringen som successivt tömt landsbygden för det uppenbarligen mer lockande alternativet staden. Ingen direkt ny trend således.

I mina ögon är hennes diskussion inget annat än det som Rousseau och hans gelikar kallade den ädle vilden. Att det finns något opåverkat och naturligt med de folkslag som upptäcktes och exploaterades under kolonialtiden. På samma sätt argumenterar Cissi för de landsortsboendes "äkthet", att de måste räddas från urbaniseringens bojor och för att kunna leva sitt sanna liv, på landsbygden, i den enda sanna världen. Det är åtminstone så jag tolkar henne.

Så varför är det så många storstadsmänniskor som vurmar för livet på landet?

"Tänk fall vi kunde flytta ut på landet, räntan är så låg nu att vi kan köpa ett trevligt hus". Och till och med de som precis har kommit till stan kan man höra säga saker som:

"Egentligen vill man ju bara bo i ett ensligt hus på landet och leva nära naturen"

Så varför väljer de då att flytta till stan? Jo, de tycker ju om det! Det är i stan de egentligen vill bo. Deras vurm för det rurala har inget att göra med att de egentligen vill bo utanför stan. De använder bara begreppet landet som ett sätt att bekräfta för sig själva att de är godhjärtade, äkta människor just på grund av att de har gått på myten om den ädla vilden. Den ädla vilden i form av en landetboende, äkta människa. För i stan, denna underbara konstruktion för möten och kreativitet, säger oss den moderna mytbildningen att man inte är äkta. Man är en 08a, en Tjockhultare, självgod Göteborgare eller dryg Malmöit. När allt man egentligen är, är en människa som söker möten, affärer, diskussioner, globala influenser.

Jag har inget emot folk som bor på landet för att de faktiskt vill. För att de njuter av stillheten och lugnet, för att de är introspektivt lagda. Det är alla egenskaper så goda som några och viktigast av allt för många människor. Det jag har svårt för är människor som bor i staden och låtsas att de helst vill bo någon annan stans. För att de får dem att känna sig som bättre än alla andra som bor i stan för att de älskar det. Att leva som man vill och erkänna att det är det man vill, det är äkta om något.

Politiska plagg: Keffiyeh

Härom helgen gick jag förbi Malmös vackra stadsbibliotek och den inte fullt så vackra Triangeln på min söndagspromenad. Områder svärmade av uniformerade länsmän som försökte hålla en formerande pöbelhop i schack. Utan att bli allt för raljant så kan man närmast beskriva folksamlingen som Möllans finest, dito dessutom beväpnade med ägg, flaskor och stenar. Vad var syftet med denna lilla get-together, jo att störa en pro-israelisk fredsdemonstration som hölls en bit bort. Tillägas kan att de lyckades i sitt uppsåt och om jag inte är helt ute och cyklar ska hela proceduren upprepas nu på söndag igen.
Det som fångade mitt öga estetiskt var inte de vämjeliga dreadlocksen, de stripiga skäggen eller myckna ansiktsutsmyckningarna, utan den mängd keffiyeh som satt ordentligt fastsurrade kring demonstranternas halsar. Denna högst informella uniformering var dock något som jag till fullo sympatiserade med. Om man vill vara pro-palestinsks och dessutom är ute på upptåg visar man det inte bättre än genom att bära keffiyeh.
Efter Henrik Vibskovs griskreationer verkar dock palestinasjalen blivit allmängods, gärna buren till skinnjacka eller kavaj i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När jag ibland försynt försöker påtala dess historia eller politiska laddning möts jag allt som ofta av ett carte blanche. För mig framstår detta som en ytterlig historielöshet och också någon form av resignation inför att ha en intellektuell analys av de kläder man bär, där de enbart reduceras till snyggt eller fult, sammansatt tyg, dagens outfit etc. Själv bär jag inte keffiyeh både av politiska och estetiska skäl, men har all respekt för dem som gör det för att visa en kulturell samhörighet eller ståndpunkt i en högst aktuell konflikt. Kläder är politiska. Kom ihåg det.

Plats: Oasen

Nästa medlem som lämnar Oasis kommer vara en Gallagher och han kommer heta Liam i förnamn. Det finns ingen annan logisk slutsats man kan dra efter att ha sett Oasis live på Globen i onsdags. Noel måste ta sitt ansvar, både som storebror och som enväldigt härskare över bandet, och skicka den bortskämda idoten så långt bort från Manchester så att han hamnar i, låt oss säga Piteå. Eller möjligen Murmansk.

När de inleder med "Rock'nRoll star" tittar vi på varandra, jag, Jonas och Jonas, och är stumma. Stumma av att en av tidernas bästa rockröster sjunger sämre än jag (och då är jag sämst av oss!) och låter som en en hes tupp. Det som skrämmer mig är att det inte verkar beror bara på att han är oengagerad som aldrig förr, Liam sjöng helt enkelt riktigt riktigt dåligt. Hans röst saknade all den karisma som fick oss att köpa parkas och Ben Sherman-skjortor som aldrig förr i mitten av 90-talet för att sedan göra the manc-walk närhelst vi kunde. Enda gången han glimrar till är i "Slide Away" men den som verkligen briljerar är Noel. Eller briljerar och briljerar, snarare är det så att han är den enda som når upp till någon form av indiestandard. Masterplan sjunger han så fint som den fantastiska låten kräver och den enda gången Globen verkligen kokar är när han får igång publiken i traditionell fotbollsallsång till "Don't look back in anger".

Jag är fullständigt medveten om att Oasis 2009 är helt och hållet ointressant och passé. Eller jag trodde i alla fall att de var det. Men döm om min förvåning när vår sektion på sittplats (ja, jag är gammal!) är alldeles nedsållad av indiekids i alldeles för små jeans, alldeles för stora konserttshirts och, well, Converse på fötterna. Jag hade förväntat mig män 30+ att dominera konserten men tydligen har Oasis ändå överlevt sig själva och fått förvirrade 19-åringar att tro att de verkligen fortfarande är bäst i världen. 19-åringar skall inte gå på Oasis, de skall stå och häcka utanför Debaser Medis den 5:e mars trots att det inte har biljett till Glasvegas och hoppas på att nån med lista skall plocka in dem. Förmodligen har rätt så fina "I'm outta time" lurat dem att tro att bandet fortfarande är relevant och intressant när de egentligen är lika mätta och feta som kanal 8s Edward Blom.

Vi skall dock komma ihåg att en gång i tiden var Oasis lika bra som det här. Men det var länge sedan. Nu borde de inte ens få spela förband till ett enda band från Scotland.

Plagg: Bältet

"You will need a plain black belt with a brass buckle as soon as you have just a single pair of black shoes in your closet." skriver Bernhard Roetzel i Bibeln. Hur många idag bär bälten med mässingsspännen? Hur många bär bälten färgmatchade till skorna? Hur många skulle aldrig bära ett flätat bälte till en kostym? Hur många återfettar sina uttorkade och spruckna trotjänare. Svaret är givet. Bältet är klädernas bastard, styvmoderligt behandlad, förbisedd och alltid utsatt för sartoriella övergrepp.
Även om jag aldrig vid sunda vätskor skulle kasta ut de tusenlappar på det i grunden smaklösa, men ack så klassiska Hermés-bältet kan jag ändå känna viss sympati för de som gör det. De tar bältet på det allvar det förtjänar. Även fast alla kommer tro att de går runt med en förfalskning från Thailand kring midjan.

Plagg: Mössan och småstaden

Carlings, JC och den lokala trendiga affären. Det är där vi hittar dem. Männen i mössa, halsduk och en lika urringad t-shirt som vore de Silvstedt med för mycket testosteron. De är alltid coolast i stan (småstan), de har självbild som en alfahane på apberget på Skansen och de har, på ett sätt som för mig är fullständigt obegripligt (jag är ju bara en vanlig betahane, fast jag är in perpetual beta förvisso) ett konstigt grepp över det kvinnliga könet (i småstan).

Det som försätter mig i ett tillstånd av förvirring är att mössmannen har börjat uppenbara sig i min älskade hipsterstad. Se bara på Niclas här ovan. Eller kanske ännu mer på den blåklädda mannen bredvid honom som jag inte har en aning om vem han är. Mössan på sniskan som en modern Anderssonskans Kalle och en halsduk inne på en helsvettig klubb. De dialektiska motsättningarna sätter griller i mitt huvud! Hur kan samma klädsel vara trendigt på Carlings i Skövde och på Hell's Kitchen? Samtidigt!

Fast vänta nu! Jag tror jag har en lösning. Det har jag haft hela tiden, de båda inledande stycken var egentligen bara en lång retorisk fråga. Lösningen är ett klassiskt Columbi ägg.

"Hell's kitchen och Carlings är samma sak!"

Det är återigen en av de där konvergerande punkterna mellan överklassen och underklassen, mellan storstaden och småstaden som jag skrivit om förr. Jag vet inte om det blir tydligare (men det spelar ingen roll för Way we wear skriver inte om trender, vi blottlägger verkligheten som den verkligen är) men det är tydligt att det är så här. Om vi tar just Hell's Kitchen och Carlings som jämförelseobjekt hittar vi fler likheter; musiken de spelar är densamma, det är lika många blonda tjejer på båda ställena och nivån på de fåtal konversationerna som pågår är, well, motsvarande.

Carlings är det nya Hell's Kitchen!

Provokation: Vanlighetens lov

Idag såg jag två yngre män på tuben på väg till Pet Sounds popquiz. Ett quiz som är lika delar egotripp som popmasochism. De två yngre männen, låt oss kalla dem "de ovanliga" tittade säkert på mig i smyg och när jag gick av viskade de säkert

"Där ser du ytterligare en som malts ned i företagskulturens brutala personlighetskvarnar och blivit så jävla vanlig att jag spyr. Jag lovar, jag skall aldrig bli som han"

Anledning till min fördomsfulla tolkning av deras reaktion är givetvis min klädsel; Kritstrecksrandig midnattsblå kostym, dogtoothmönstrad ljusblå och vit skjorta, mörkblå slips med röda prickar och ett par välputsade chelseaboots med ett par smutsgula strumpor som kröning av min uppenbarelse. Till viss del förstår jag dem, det är fantasilöst, det är traditionellt, det är i ärlighetens namn få saker förutom just stilfullt och välkomponerat. Det andas inte fantasi, kreativitet, livskraft eller något annat som man vill associera sig med när man är ung. Eller som jag, halvung.

"De ovanliga" hade något form av byxor på sig som påminner starkt om de där byxorna som Wendy James (of Transvision Vamp fame) sportade i någon video i början av 90-talet. De har fler tåtar hängande på sig än en normal svensk flugfiskare har flugor hängande från sin fiskeväst och gärna ett band som går mellan de två byxbenen. De är inte helt ovanliga på svartfester i Hammarbyhamnen där rave fortfarande stavas rejv och folk dansar med vattenflaskor i handen. Men uppnår verkligen "de ovanliga" det som de eftersträvar? Alla, jag menar verkligen alla, kan se ovanliga ut genom att använda kläder som, well, är ovanliga. Syftet kan vara skiftande; vissa vill genom sin klädsel visa tillhöriget med en subkultur, vissa vill visa att de inte tillhör en viss subkultur och viss vill bara vara ovanliga för sitt eget höga nöjes skull. I applaude all the reasons!

Men, och det här är ett stort men, eftersom alla kan klä sig ovanligt spelar det egentligen inte så stor roll att göra det! Det som är allmängods kan aldrig vara differentierande om det inte finns något bakom. En tanke, en insikt, en förmåga. Att bara visa sig ovanlig är, tyvärr småstadsmänniskor i mössa och svår tshirt utan böcker i bokhyllan, fullständigt irrelevant. När jag skrev om bildning och dess hipphet var det ett uttryck för samma underliggande trend. När markörer blir allmängods via globaliseringen och informationsflödet glider fokus från markörerna till mer subtila saker än en modspin på kavajslaget, fokuset glider till tankar och förmåga att sätta samman en välskriven mening som beskriver densamma.

De bäst tänkande är de som omärkt smiter förbi den sartoriella fällan och beter sig precis som Al Pacinos rollkaraktär i "Djävulens advokat". Det finns en fantastisk scen när han han beskriver för Keanu Reeves karaktär om vikten av att röra sig bland folket, som en av folket, se ut som en av folket, på tunnelbanan, på trottoaren, i parkerna. Inkognito med makten att sätta en människas själ i brand och få dem att kasta sig av broar.

De bäst tänkande ser inte ut att tänka alls. De har valt bort det. Medvetet.

Förresten, laget Way we wear tog femteplatsen på Pet Sounds Pop Quiz. Före Shaolinköping. Det är vi nöjda med. Jag hade kritstrecksrandigt i en söderkällare. Jag vet inte vad det säger om min tänkande förmåga men jag kunde spotta gamla Bombenskribenter i Our Legacy och slarvigt knuten tröja över axlarna. Ser inte direkt tänkande ut men det är förmodligen hela poängen.

Felformatering

Om nån kan förklara för mig varför radavståndet blir mindre i andra stycket i alla mina inlägg skulle jag bli glad. I HTML-koden ligger inga taggar som kan förstöra saker och jag har inte klipp in texten från en annan editor.

WTF!?

Plagg: Brogues

När jag insåg att brogues var det enda sättet att bota min ungdom var jag flera år sen. Man kan säga flera hundra år som man vill vara riktigt elak. Men jag tänker inte vara så elak utan bara påstå att att jag sisådär ett år sen, i alla fall om man tycker det är viktigt med trender och andra oväsentliga tidstypiska strömningar. Mina första brogues köpte jag för lite mer än två år sedan vilket är ungefär 67 år sedan Johan Hakelius stoppade ned sin första grällt färgade näsduk i sin tweedkavaj och ungefär ett halvår efter att preppytrenden peakade hos innerstadshippsters med Wirfält och Lokkos utläggning om Polo Rugby i Rodeo. Jag var med andra ord inte ens på något sätt hipp. Eller trendig. Eller något annat som är eftersträvansvärt enligt rådande diskurs. 

Jag brydde mig inte och bryr mig inte. Jag är väldigt medveten om att brogues just nu är väldigt "populära" (vilket är milsvitt från hippt!) och var och varannan man ser ut som en korsning mellan Scott Schuman och the Duke of Windsor men det går inte att värja sig mot saker som är randsydda och speciellt inte skor. Det handlar om hantverksskap som är nedärvt i generationer av skomakare och som de senaste hundra åren i stort sett bara förfinats med nya modeller, intressanta läster och en del nya material. En broguesko, givet att man vet att sköta den, blir bara vackrare ju äldre den blir. Patinan som skänker glans åt en välskött och välsydd sko kan inte köpas för pengar, det är kärlek, skokräm och intensivt arbete som skapar skönheten. Skall ni köpa en enda sko i vår skall ni inte köpa säsongens sko, ni skall köpa alla säsongers sko. En brogue.

Tillfälle: Förändring

Ja, vi är tillbaka. Det var bara tvunget så. I spåren av den största börsnedgången på över ett sekel, en åstundande lågkonjunktur som kan vara värre än vad alla läsare av den här bloggen någonsin upplevt och en modemässig baksmälla som kommer få nyårsdagen att i det närmaste likna ett rosendoftande day spa var det bara tvunget. Vem skall annars skriva om det här? Någon av Schulman, Kling, Blondinbella eller Kenza? Lycka till säger jag bara. Möjligen kan den gode Alex få till någon form av twistad ironisk historia om varför Uggs aldrig har varit snygga på något sätt som helst men jag skall vara ärlig. Om det är några som skall kommentera samtiden och dess klädedräkt som de kommer att te sig är det TWWW. Punkt slut.

Jag skall inte skriva något om kläder just nu men hela poängen med den här comebacken, åtminstone för min del är att världen vi går in i just nu, med en färgad vid rodret, en ekonomi som ligger lägre än en sjunken båt och allmänt offentligt och privat kaos måste kommenteras. Den måste analyseras och diskuteras, vändas ut och in och bykar måste klappas på stenarna som ligger  på stranden vid den å som vi kallar internet.

Boktips: Style and the man av av Alan Flusser

Ovanstående titel låter som ännu en tråkig stilguide som tar upp det mesta som sagts om manlig stil alldeles för många gånger. Men läser man undertiteln blir det desto intressantare: "How and where to buy fine men's clothes". Boken är en liten pärla i all sin praktiska kunskap. Först en väldigt nogrann genomgång hur man avgör kvalitét på kläder, vet du till exempel hur man skiljer en dyr bra slips från en dyr dålig? Eller en bra billig för delen också... Samtidigt är små tips insprängda för personligt anpassade sartoriella val: exempelvis hur man förstärker sin ansiktsform genom rätt val av krage på skjortan.

Bokens andra del är en geografisk genomgång av var man kan köpa sina kläder. Författaren går igenom butiker i bla. New York, Paris, London, Boston, Tokyo, Los Angeles, Milan, Florens, San Francisco. Allt med personliga reflektioner och upplevelser och en god portion historik. En pekpinne dock, denna bok endast upp och riktar sig enbart till konnässörer av traditionell konservativ manlig stil.

Och ja, det är den Alan Flusser. Som klädde Michael Douglas i Wall Street och som designat till många större hus och numera säljer i egen custombutik i NYC.

Får man ändra sig?

Lusten har återkommit...

Vila i frid

Vi kom, vi såg, vi skrev och vi insåg värdet av att sluta i tid.

Får man vara skamlig?

Ja, det måste man väl ändå få vara. Det är nämligen så att jag säljer min lägenhet nu och om ni råkar bo i Stockholmsområdet och letar en trevlig lägenhet på Lilla Essingen är ni varmt välkomna att komma på visning den 30:e eller 31:a mars.

Mer info hittar ni här.

Ny blogg

Eftersom kläder uppenbarligen inte längre intresserar mig att skriva om har jag börjat skriva om annat. Följ rubriken så får ni se var jag jobbar också. Ses vi där?

Return of the Mac

Jag har inte skrivit här på nästan ett år. Både jag och Johan brände nog ljuset i båda ändar när det gällde den här bloggen och min inspiration sinade fortare än en flaska Chablis till nykokta blåmusslor. Men nu gör jag en kovändning, för jag intalade mig länge att bloggandet var ett avlutat kapitel i mitt liv. Bara själva ordet blogg kändes som ett irriterat återkommande eksem och dessutom ettforum kidnappat av politiker och stockholms festknarkare. Andra viktigare saker har upptagit mit liv också: vetenskapande, ny ep med Oh! Custer, brustna och nya förhållanden, flugfiske, Burberry's vinterkollektion, bränder i kalifornien som luktar men inte märks, Facebook, morgonkaffe i Madrid, iPhone, cykla, L'Occitane, ensamvandringar på Selfridge's och British Museum.
Jag vet egentligen inte vad den här posten skulle handla om, den känns mer som ett lösryckt livstecken. Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag avskyr Roberto Cavallis kläder och hur det känns som H&Ms designersamarbeten blir alltmer ohanterliga för varje år som går. Och ja, jag hade stått där och köat för en manchesterkavaj om det blir Ralph Lauren nästa år. Ett samarbete som dock känns mer spännande är Thom Browne's Black Fleece Line för redan nämnda Brooks Brothers. Det är märkligt hur amerikanarna känns alltmer anglofila för varje år som går. Jag har väntat på tweedcapens återkomst, mest förvånande känns dock att NY Times är allra mest till sig.
Jag skulle i och för sig kunna skriva långt om att Mulberry Clipper. Jag skulle nog kunna skriva ännu längre om torrschampo. Men det får vänta. Till en annan gång.

Plagg: Morgonrocken

Jag sitter här, en krispig lördagsmorgon i halvcentrala Stockholm, och jobbar med idéer om outsourcing av Enterprise Architecture men mina egentliga och viktiga tankar är någon helt annan stans. Den är hos morgonrockarna. Det kan bero på att jag har en på mig eller att morgonrocken mer än något annat plagg förenar överklassen och underklassen. Det beror egentligen enbart på att jag har en på mig, det andra skälet är bara mitt intellektuella svepskäl för att få skriva om ett mycket användbart plagg.

Morgonrocken är på samma gång representant för två vitt skilda komponenter av samhället, dels är en sjaskig morgonrock på en frånskild tvåbarnsmamma i en förortslägenhet med en cigg i munnen den gängse schablonbilden av de som Kent skulle kalla "de som glömdes kvar", dels är en morgonrock på en medelåldersman med en cigarr i munnen den gängse schablonbilden av en person som lever som det internationella jetsetliv som vi alla önskade oss leva någon gång i livet. De två bilderna innehåller dock mer än någon form av klassanalys, vi hittar också fragment av en genusanalys; varför är en kvinna i morgonrock med tobak i munnen sunkigt medan motsvarande för en man är sexigt?

Min egen morgonrock, som nu har säkert åtta år på nacken, är inte helt oväntat vit och ljusblå med en vävd yta och en frotterad insida. När jag fick den som födelsedagspresent från familjen blev jag vansinnig. Inte för att jag inte ville ha eller inte behövde en morgonrock utan för vad jag egentligen ville ha var den sena Stax-boxen med deras fantastiska version av 70-talssoul. Så här åtta år senare har jag insett att morgonrocken har gett mig mer nytta än boxen någonsin kunde ge mig. Hur vet jag det? Jo, min box (som jag givetvis köpte efter stora våndor för det höga priset) står lite smådammig i min bokhylla och jag sitter i min morgonrock och lyssnar på Calvin Harris i min iMac. Underskatta aldrig samtiden och en morgonrock av hög kvalitet.

Plagg: Brooks Brothersskjortan

För alla som både låtsas vara intellektuell och därmed läser Fantastic Man och är helt normalstekig och därmed läser GQ vet vad Brooks Brothers är. Inte för att tidningarna skiljer sig så mycket åt egentligen, stilexperten i den amerikanska versionen av GQ (som för övrigt är överlägsen den brittiska) skrev i senaste numret av Fantastic Man en mycket stilfull krönika om strumpor. Inte helt olik den här. Om man får vara lite hybriserande. Och stilen som genom åren har gått som en ljusblå tråd genom GQ återfinns även i Fantastic Man, dock filtrerad genom ett europeiskt akademiskt filter.

Den allra viktigaste komponenter i amerikanska GQs stilvärld är en ljusblå Brooks Brothers button down-skjorta. Inte J Press-chinos eller Ralph Laurenpikéer vilket gör det så oerhört märkligt att Brooks Brothers nästan inte alls nämns av den New Englandkåta Stockholmspressen. Jag tar därför på mig att nämna skjortan som självpåtagen representant för huvudstadens elektroniska pressverksamhet.

Om jag fick välja en enda skjorta att använda för resten av livet skulle det bli min ljusblåa, button down, slim fit, strykfria Brooks Brotherskjorta inköpt på deras affär strax bredvid Ground Zero i NYC. Jag har haft den i ett åtta månader nu ungefär och har fortfarande inte strukit den. Varje gång jag plockar fram den ur garderoben är den krispig och slät som en babys behind. Den är dessutom alltid gjord av lika mycket 100% bomull, dvs. det är inte en av de där strykfria som efter en timmes bärande luktar som en instängd Fiat 500 på Sicilien 1975. (Och då menar jag inte en ny med AC).

Passformen är ett kapitel för sig. Den befinner sig mitt emellan Jermyns Streets fluffiga kvalitetsskapelser och Tigers Laroyslimmade stekigheter och passar mitt lynne, mitt jobb och min figur bättre än något annat jag har hittat.

Nästa sommar, då jag förhoppningsvis cruisar längs med Highway 1 med den sötaste av alla bredvid mig, kommer jag att köpa upp ett lager så det räcker resten av livet. 199 bucks för tre stycken, man behöver inte vara lagd åt det extravaganta hållet för att se bra ut.

Förresten så skrev jag...

...nyligen en klädspaning för mitt företags rekryteringsblogg som ni hittar här. Den är kort, skriven för ett syfte och utan den intellektuella spänst som jag helst vill försöka uppnå. Dock håll till godo.

Det kan också vara så att ni snart kommer kunna läsa artiklar av mig på en annan blog som är något mer corporate (om man nu får använda svengelska i bloggosfären utan att bli ihopkopplad med det här).

Cafét

Döm om min förvåning då jag idag slår upp tidningen Café (av någon anledning fick jag och Josef en prenumeration förra hösten helt gratis av någon form av praktikant) och läser om modevärldens 20 bästa siter. Way we wear är på fjärde plats utan att ha uppdaterat på ett par månader! Vi är före Facehunter , vi är på samma sida som Scottie Schuman och det är givetvis helt oförtjänt. Jag är helt säker på att det finns mängder andra bloggar som skriver bättre, roligare men kanske framförallt oftare än vad vi gör.

Men oavsett vad så är det kul och helt galet oväntat. Jag menar, de senaste bloggposterna har verkligen tangerat den absoluta lägsta tonen i vårt register och ändå bryr sig mainstreammedia om att kommentera oss.

Jag skyller allt på dålig research från Cafés sida. Björn af Kleen måste helt enkelt läsa bloggarna han rekommenderar.