2006/04/03

Rörelse: Mods Pt. 1 "Definition"


"Scratch the surface of the cyclist and you often find a mod, because the sport is characterised by a fusion of the aesthetics and the athletic that chime with anyone interested in the DNA of style....If mod boils down to la dolce vite practiced by anglo saxons, then road cycling is the most mod sport, progressive, forward, idealistic."

"...the most mod sport, progressive, forward, idealistic".

Där har ni modskulturens kärna, där har ni det som mod egentligen handlar om. Det handlar till viss del om Levi's Sta Prests i off-white, brouges från Church's eller att knappen längst ned på kostymärmen faktiskt går att knäppa upp. Eller Jimmy Ruffins "What becomes of the broken hearted" för den delen. Det är nämligen bara fernissan, det är de attriut som modkulturen använder sig av för att distansera de som inte förstår och närma sig det som gör det. Men när man skrapar på ytan framträder essensen i modskulturen; progressive, forward, idealistic. Gärna med en dubbel macchiato i handen och la dolce vita sprudlande i ögonen.

Vi skall inte underskatta hur oerhört kontroversiellt det var att bry sig om att leva väl när modsen för första gången började spatsera längs med Soho's Old compton Street med den senaste importsjuan under armen. Idag matas vi ständigt med påståendet att glamour gör livet värt att leva (och det är det enda som gör det värt dessutom) och Ebba von Sydows texter ger 14 åriga flickor ångest om de inte har en Balenciagaväska att bära sina skrivhäften i. I det tidiga sextiotalets England var misären bland arbetarklassen så oerhört påtaglig att vi idag har svårt att tro att ordet glamour ens fanns i det kretsarna. Ändå så var det just därifrån de kom. De unga männen och kvinnorna som la ned alla sina pengar och all sin tid på att se ut som de ägde världen. Och de gjorde det som en revolt mot ett klassystem som hindrade all form av meritokrati, där ens framtid kunde ristas i sten från den dagen du föddes. Även om de inte kunde bli parlamentsledamöter så kunde de i alla fall se snyggare ut. Där har dagens glamourprinsessor som skriver om Laredoutetoppar och Creme de la mer en bit kvar.

Där har vi det. Modskultur i en liten box. Men tro inte att det är en lättöppnad present jag har gett er. Mods är något som man lär sig lite om varje dag, små små steg mot den inbillade heliga graalen bestående av perfekt cappucino, Toscana på hösten och kostymslag skurna med en dåres nit och precision.

Vad gör den där bilden där undrar ni kanske nu? Den där snubben har ingen kostym på sig. Det är sant och det är helt och hållet meningen. Vi återkommer i ämnet

6 comments:

Ace said...

Vem har skrivit det där om landsvägscykling?

Jag tycker att du låter läskigt lik Von Sydow, magasinet Neo och de andra proponenterna för la dolce rosa när du skriver om "en dubbel macchiato i handen och la dolce vita sprudlande i ögonen" samt "perfekt cappucino, Toscana på hösten". Barriären måste ju dras nånstans, och personligen känner jag gärna att den får gå vid diskussioner om kaffe eller Toscana.

Johan B said...

Det ar fran senaste brittiska GQ. Fran artikel om cykling men det gar lika bra med att derivera modskommentarer ur den.

Skillnaden mellan la dolce rosa och la dolce vita (se dar ett nytt uttryck myntat) ar val snarare sa att i min varld och min tolkning av mods sa ar det som la dolce rosa ser som karnan bara utapaverker i min varld.

Poangen ar att vara just; progressive, forward, idealistic men att vara det stilfullt. Inte att vara stilfull men inte narma sig resten av verkliheten med samma nit som klader och attribut. Gor man det blir man bara ytterligare en i raden av folk som struntar i de 78 dagarna av raka terrorbombningar av Jugoslavien nar NATO intervenerade men som ar underbar att vila ogonen pa.

Men det ar inte en enkel distinktion. Mods, precis som livet, ar komplext.

johan e said...

Det som förenar cyklisterna, espressotokarna och modsen är väl fascinationen för ritualer? ritualiserandet av den perfekta macchiaton, den perfekta looken eller den perfekta bergsdistansen. Alla äkta entusiaster är nördar ut i fingerspetsarna.

Johan B said...

Det ligger mycket i det du sager, Johan e.Det ar ingen slump att bade Terry Ericsson och allas var Billy ar cykelnordar. Det handlar om sokandet efter nagot som skulle kunna ses som perfekt i modernismens absoluta mening. Inte i den postmoderna allt-ar-perfekt-bara-man-staller-upp-olika-perspektiv meningen.

Den perfekta poplaten, den perfekta 10an, den perfekta trippel axeln eller nagot annat som kan utforas med noggranhet och precision.

Det var darfor jag hade med ordet "inbillade" i den sista meningen. Jag vet inte om jag egentligen tror pa det absoluta men det ar en oerhort vacker tanke.

Ace said...

Men modernismen är ju något jag vänder mig emot egentligen. Har alltid varit en proponent för postmodernismen. Vad säger du, johan e, b? Orkar man ta den diskussionen

Johan B said...

Nej inte här på bloggen. Vi kan ta den i veckan när du kommer hit. Men en sak är säker, jag kan inte bestämma mig för vad jag gillar mest.