Rörelse: Trancestilen

Trancemusik har kommit till en märklig position i popkulturens Sverige. Från att vara en utskälld och hatad genre som mest höll sig i den goda smakens utkanter och i Volvobilar som paraderade upp och ner på småstädernas gator till en position där Ferry Corstens Fabricsläpp sågs fram emot av en samlad popelit, klubbar som Paradise och saligt insomnade Kilotin spelade allt från stenhård elektro till svepande tranceorgier och jag, som lovade att aldrig någonsin ta i trance med tång, ser försonande drag i dess inverkan på den allra renlärigaste Chicago-housen. Med trancens intåg i det popkulturella finrummet ändrades givetvis dess klädsel. Ingeting släpps in där om det inte är snyggt och stilfullt, så har det varit ända sedan Pete Meaden stylade the High Numbers till modskatter runt -62.

Men det är inte de svala trancesnubbarna från Marie Laveau vi skall prata om idag, idag skall vi slänga lite smuts på en av de mest smaklösa musikrelaterade stilarna de senaste 20 åren. Man kan kalla den mycket; när jag och Josef diskuterade ämnet tidigare idag så kom namn som marknadsgycklarstilen och Goastilen upp. Ni vet de där typerna som ofelbart går genom Spitafields Market när man är nere och letar nya spännande designers bland stånden, med stora rastafrisyer, löst springande hundar och någon form av gycklarutrustning. Gärna jongleringsbollar eller sån där pinne som de envisas med att bolla mellan två andra pinnar, dvs. något som för mig verkar vara en helt meningslös aktivitet.

Varifrån stilen kommer är det ingen som vet men vi tror att den emanerar från långa haschindränkta 48-timmarssessioner av trancemusik på stränderna nere kring Goa på den Indiska västkusten i början av nittiotalet. Där samlades etnokåta västerländska medelklassungdomar med hemsnickrade idéer om att leva i harmoni med naturen och kläder som inte tvättats på tre månader efter att de hade upplevt ”verkligheten” på resan genom Sydostasien. Stilen kan sammanfattas med ett tovigt hår som har tagit formen av en vit rastafrisyr, byxor som likt Capribyxor slutar strax under knäna men är belamrade med spännen och allehanda snören, smutsiga linnen och en konstant doft av rökelse stående som en plym runt personerna som bekänner sig tills stilen. Ibland är byxorna gjorda av i stort sett självlysande material, gärna i färger som neongult eller blänkande lila. På tjejer är toppen ofta oerhört tajt och inte det är inte helt ovanligt att den inte täcker mer än det allra nödvändigaste. Man kan ibland se de här personerna i närheten av även stora städer, t ex på Monday Bars fester eller kryssningar vilket fortsätter förvåna även de mest frisinnade popesteterna i huvudstaden.

Låt oss hoppas att även om musiken tagit sig in i finrummet så håller sig kläderna utanför.