Förbrödring: Att vara i Camden

Kan jag något om fotboll? Nej, men vartannat år låtsas jag och var fjärde år går jag verkligen loss. Jag har ingen aning om var Elmander spelar till vardags men igår sa jag imiterat initierat till alla som ville lyssna att Lars tar in honom i 69:e minuten. Han kom in i 74:e. Det här betyder verkligen inte på något sätt att jag är kunnig om fotboll utan snarare att fotboll på ytan inte är så svårtolkat som man lätt får itutat i sig av Simon Bank.

När Rooney blev utbytt var han arg som en övertänd junior med ADHD. Jag älskar det. Han är allt som Zlatan skulle kunna vara om han faktiskt gave a damn. När Rooney sätter sig ned, slänger av skorna och demonstrativt sätter sig med armarna i kors beter han sig precis som han skall bete sig. Han inser givetvis att Sven tog av honom för att han kommer bli fullständigt avgörande i kvarten (för Ecuador tar ni väl Bob?) och han har nyss kommit tillbaka från skada och ja, även om han ser ut som han hade downs syndrom så läker han fortfarande. Men han vill spela, spela, spela och det är fantastiskt inspirerande.

Sartoriellt så var gårdagen intressant och en smula fantastisk. Grå kostym, vit skjorta, vit näsduk och smal mörkblå slips med lila prickar smälter in dåligt i Camden. Man står som man brukar säga ut på en pub på Inverness street där skunkförsäljarna står tätt som bambustråna i Kina (bambu är ju gräs så visst måste man säga strå?) om man har något annat än Englandströja alternativt randig indietröja med perky svenska bröst under på sig. Det fantastiska var hur väl jag kom överrens med Dan, en skön lager lout som ledde den engelska delen av publiken i allsång medan jag klappade igång den svenska indieklacken. Jag ville sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" varje gång Kim rörde bollen och jag trodde verkligen att jag skulle få göra det när han fick på den där studssmällaren från strax utanför straffområdet men som Gerrard stoppade på mållinjen. Det hade varit fint.

Efter slutsignalen var det nästan som om de två fraktionerna på puben hade spelat en match. Vi skakade händer, kommenterade hur bra de andra hade sjungit och ett tag trodde jag att vi svenskar skulle stämma upp i "Och så tackar vi motståndarlaget med tre starka hej! Hej, Hej, Hej". Det var en fin kväll. På alla sätt och vis.