Stadens brus - äntligen hemma

Snart 24 timmar i huvudstaden. Det var ett tag sedan sist nu. Det har varit skönt att vara borta men på gränsen till skönare att vara tillbaka. När man stänger in sig innanför tullarna, där det bara blir mer folk ju längre tid semestertiderna fortgår i takt med att folk kommer hem från sommarställen och den enstaka charterresan, försvinner sommarvemodet. Sommarvemodet börjar någon gång i början av juli och finns allestädes närvarande fram till slutet av september men framförallt kommer det upp till ytan när man kör bil längs med sommarguldbruna sädesfält och tänker på den där låten som var med på blandbandet "Vi två, 20 och 22" som jag fick av den där flickan en gång i tiden. Den sommaren var väldigt vemodig i slutet så nu kan jag inte längre se ett vajande kornfält, eller möjligtvis vete men vad vet jag, jag är ingen kännare av sädesslag, utan att känna den där ångestblöta yllefilten över bröstet. Men det måste vara så, för sommaren, så som den varit i år är för vacker för att inte skapa lika delar glädje som vemod. Det är för vackert att åka slingrande väg ned mot havet strax norr om Tylösand och minnas barndoms sommrar för att man inte skall må nästan illa av skönhet och vemod.

Men nu är det slut på vemod, nu är jag tillbaka i staden och i staden finns inte plats för vemod. Möjligtvis dekadens och allmänt illamående men vemod, det sparar jag till sommrarna på landet. Sommaren, och kanske speciellt just där vårt sommarställe ligger, erbjuder oss enastående möjligheter att studera det kanske mest intressanta plagget som finns, solbrännan. Jag fascineras ständigt över vår kollektiva passion för solen och dess skadeverkningar. Ju sjukare vi riskerar att bli rent kliniskt, dvs. skaffar oss en välbrynt solbränna, desto friskare anses vi se ut. Ju mer vi svettas i solstolar och på badlakan istället för att njuta av friska limedrinkar i skuggans svalkande sken desto mer normala anses vi vara. Det är inget annat än märkligt när man tänker efter. Nu skall jag inte påstå att jag tänker efter speciellt mycket med tanke på att jag allt som oftast vaknar upp ett par dagar efter semesterns nedkomst med rosa bringa och ett flagnande ansikte efter obetänksamt mycket tid i ovan nämnda solstol. Så även i år. Men jag har lärt mig, det försvinner och ersätts så småningom av en mer socialt accepterad brunaktig nyans. Det är skönt, både för att man kan visa sig utanför hemmets fyra väggar utan att skämmas men också för att man slipper vakna i en bädd fylld av hudflagor varje morgon.

Stockholmssommar, ta mig med storm! Och välkomna tillbaka alla läsare, TWWW har alldeles nyss vaknat upp ur sin sommardvala.