Plagg: Cardigan kom igen, kom igen.

Jag tror allt började förra våren. Det var samma marskväll som Mejeriet hade fått ihop sin fantastiska line-up med Junior Boys, Khonnor, Radio Dept. och the Embassy som att köpa mig en cardigan började få fäste i mitt medvetande. Jag var fortfarande gravt skadad av delar av min barndomstid där jag hade använt avlagda kläder från mina släktingar, där diverse för stora och lapptäckesmönstade cardigans ingick. Men under spelningen lade jag märke till att Fredrik i Embassy bar en fantastisk vacker och välsittande svart cardigan som sammanfattande både hans och bandets tillbakalutade elegans på ett effektivt sätt. Många av mina mer ortodoxa twee-vänner hade använt urtvättade naturfärgade bomullscardigans länge men det hade aldrig appelerat till mig på samma sätt. Tillsammans med den smärtsamma uppenbarelsen att Khonnor hade haft allvädersstövlar så gick jag hem i natten beslutsam att införskaffa mig en svart. Några månader senare, vid stadd kassa, stod jag och valde mellan en Filippa K i helull och blandad Acne. Det blev till slut den sistnämnda i bomull- och kashmirblandning. Även om det kanske blev lite onödigt dyrt har jag inte haft skäl att ångra mitt val, då min svarta cardigan är ett av mina mest använda plagg. Jag älskar dess allsidighet, man känner sig aldrig över- eller underklädd. Den otroligt bekväm och blir sällan för varm eller kall. Sedan är den ju givetvis vacker och stilren också.
Att sedan cardigans i allmänhet slog stort i folks medvetande under 2005 är en anna historia. Allt ifrån att du ville visa dina indieeurodiskosympatier med Mr Suitcase eller Le Sport under armen på din lilla svarta i bomull till att du var en svensson med bratambitioner i din vulgärt färgade Lyle & Scott.