2006/04/26

Plagg: Den bitterljuva duffeln

Vårens ankomst verkar ha hejdats en smula i Lund. Stötvis sveper regn in över kullerstenen och hela Skåne verkar försänkt i någon sort obestämd kollektiv dvala. Tillsammans med Jens Lekmans Jag tyckte hon sa lönnlöv, den ljuvliga svenspråkiga tolkningen av hans egen Maple Leaves, kommer jag ihåg en kort konversation jag och Johan hade för ett tag sen om svängningarna i tillvaron och att livet i sanning är bitterljuvt. Är det något plagg utöver alla andra jag förknippar med just denna bitterljuvlighet så är det duffeln. Jag vet inte riktigt varför. En engelsk ikon som man kanske inte behöver säga så mycket om egentligen. Eller? Jag tänker på regniga dagar, långpromenader, välskötta parker och blöta löv. Jag tänker på Donna Tart och "The Secret History". Jag tänker på engelska och amerikanska överklassbarn övergivna och ensamma i sin prepschools korridorer. Jag tänker Goodbye av Kevin Shields.

3 comments:

Ace said...

Det var fint när jag anlände till London och kunde hänga av mig duffeln som jag burit hela vintern. De väger inte lite, de där plaggen, och lättheten som följer i steget av att lämna dem i garderoben är det allra säkraste sättet att gjuta fast våren.

Josef Davidsson said...

Haha det är en fördel med att bära duffel som jag inte tänkt på. Ofrivillig styrketräning.

Ace said...

Som de där machoiterna som bär vikter på benen.