Stil: Den levererande mannen

Det senaste året har min värld, rent musikmässigt, circulerat kring den musikkultur som löst byggts upp kring Billy Rimgard. Band som Le Sport, Unarmed Enemies och Kalle J har tagit all min uppmärksamhet. Jag skyller allt på mina vänner på bloggen L'amour á trois som är mästare på att hitta de bästa låtarna, de bästa remixarna och skriver passionerat och känslosamt om musiken de älskar.

De senaste veckorna har jag fått en backlash och jag har säkert lyssnat på Bruce Springsteens debutplatta "Greetings from Asbury Park" en gång om dan i tre veckor. Anledningarna till att jag temporärt vänt ryggen åt Mauro Scocco-covers och housepianon är två; dels måste man ibland vädra ut sin musik, annars blir det som att använda samma lakan i flera veckor, dels så har jag flyttat och fått kanalen "Comedy is Paramount" på halsen. Det har gjort att jag kraftfullt överdoserat på sitcomen "King of Queens" vilket under vilka förutsättningar som helst inte kan vara helt hälsosamt. Signaturmelodin låter exakt som när Southside Johnny and the Asbury Jukes försöker härma Bruce Springsteens tidiga New Jersey-boogie:

"I just wanna cash my check and drive right home to you,
cause all my life I am gonna drive right home to you"

Dessa två sammanfallande tillfälligheter har fått mig att gå tillbaka till när folk faktiskt trodde att Bruce var rockens frälsare och dess absoluta framtid och vet ni vad? Det är skönt, det är befriande, det är som ett reningsbad och jag vet att det kommer få mig att ännu mer uppskatta den svängiga electronican när jag apfull försöker klättra in i ett DJ-bås och störa Johan S som koncentrerad försöker iPodda fram nästa låt.

Men nu var det ju kläder den här bloggen skulle handla om och jag tror nog jag kan få till en klädsam knorr på den här posten med. Kevin James, som spelar den revbensspjällälskande budchauffören Doug Heffernan, bär sina kortbyxade uniform som få andra. Han ser helt enkelt ut att vara on top of the world varje morgon när han beger sig till jobbet med sin Unikabox och sin termos med kaffe. Dessutom är det personer som han som Bruce alltid har gjort till sin sak att beskriva i sina små musiknoveller vilket gör att valet av signaturmelodi kanske inte är så dumt när allt kommer kring.

Jag skulle kunna avsluta den här posten med att göra en referens till bandet "A certain ratios" tidiga scenkläder (vilka liknar Dougs arbetskläder mer än lovligt) men som jag lovat tidigare så kommer den posten om ett tag. I den om nazireferenser och skivbolaget Factory.