Allt är givetvis inte kläder

De senaste dagarna har jag lyssnat på två saker; "Hornstull Cinema" av Indurain och "De svåraste orden (Mr Suitcase remix)" av [Ingenting] och jag kan inte sluta lyssna.

"De svåraste orden" är de där orden som bara kan sägas mellan två älskanden. De där orden som oavsett hur det slutar aldrig kommer delas med någon annan människa. Man kan förkasta och förakta henne hur mycket som helst när allting är trasigt men de här orden är bara mellan er två. Ingen eller ingeting får eller kan ens komma emellan er och de där orden som bara ni två har hört. "De svåraste orden" är varken moloken eller bubblande av nyfunnen kärlek, "De svåraste orden" är innerlighetens själva essens. De svåraste orden är att våga älska.

Indurain lever sitt liv som en tanke, som en idé och spelar in den allra vackraste lilla popmusiken på spridda platser runt om i Europa. De är om ni vill, vårt alldeles egna lilla Postal Service, men där de använder sig av kuvert och frimärken använder sig Indurain av Ryan Air och en övergiven skolstudio i Londons östra delar. Indurain är två pojkar som delar en vision av vad popmusik är och hur den skall låta och deras vision består lika mycket av ukelele och elektronik som av högtflygande pretentioner och det är pretentionerna som har fått mig att falla handlöst. Det här är Simon Cowells absoluta antites, det här är punkestetik i den allra mest älskvärda formen och det här kommer aldrig spelas på Radio Rix. När Johan sjunger

"Imagine everything real in every city
without the ugliness of logo graffiti"

tar han inte bara kraftull ställning mot gentrifiering av våra städer utan är en av få som faktiskt säger något av värde i vårt populärkulturella mediabrus. Ja, det är pretentiöst, på gränsen till naivt men om det är något vi behöver mer än något annat så är det barnslig naivism och passionerad pretentioner för det gör livet roligare att leva och får oss att inse att allt inte är Agnes och X-factor.

Klädreferens? Inte den här gången.