2006/06/29

Kontrakultur - eller varför "Dirty dancing" är en stilig film


"Låt oss ta ett steg tillbaka."

Så börjar nästan alla mina diskussioner om samhället och vad som händer i detsamma. För det är det vi måste göra för att försöka förstå varför det ser ut som det gör. Vi kan inte detaljstudera enskilda fenomen genom ett förstorande okular och tro att vi då förstår varför och hur alla detaljer hänger ihop.

Just nu rullar The Pipettes "Pull shapes" i stort sett på replay i min MP3-spelare, mellan Bob Lees pistolskottsmix av nytt och gammalt och Trentemöllermixar. The Pipettes låter exakt som The Ronettes trots att det är ungefär 45 år senare. Det är lite bättre ljud och mediet är digitalt men stämningen och känslan som låten framkallar är i stort sett samma som när jag lyssnar på "I wish I never saw the sunshine" där Ronnie sjunger med smäktande hjärta och trånande röst. Så varför låter det inte gammalt? Varför låter det inte som "Åhh, nej, kan ni inte hitta på något nytt, måste ni köra samma gamla grej ett varv till"?

Det låter inte gammalt eftersom första gången det gjordes var det något som den smakfulla medelklassen satte i halsen. Ungefär som danscenerna i Dirty Dancing när Baby oförhappandes slängs rakt in i arbetarklassens liv och leverne. I hennes föräldrars värld spelade man golf och lyssnade på Frankie Avalon, i Johnnys värld dansade man till "Be my Baby" och brann av någon form av sexuell lust. Fine, säkerligen en mycket förenklad bild om man är ute efter att göra en klassanalys av amerikas sena femtiotal eller tidiga sextiotal men för att förklara varför The Pipettes låter strålande idag medan någon som låter som Frankie Avalon skulle vara lika trist som Marie Sernholt är idag räcker det gott och väl. Fast, och det här är viktigt, hade de bara rakt upp och ned härmat The Shirelles utan bra låtar hade det givetvis blivit rätt så trist. The Pipettes skriver poplåtar för ett dansgolv 2006 men lutar sig mot en tydlig och stark låtskrivartradition och det är därför det blir så bra.

En låt, en bok eller vilken kulturyttring som helst kan inte ses som något enskilt, den måste sättas i en kontext. Vi måste försöka, som jag sa i inledningen, ta ett steg tillbaka och försöka se någon form av helhet för att förstå det lilla.

8 comments:

Kaospatrullen said...

Jag gillar det oväntade i dina liknelser. Dirty Dancing och The Pipettes har ett gammalt nytt sound.

Johan B said...

Men the Pipettes och Dirty Dancing är väl inte jätteoväntat? De hade ju lätt kunnat stå i lokalen där Billy(?) bär in melonerna och nästan tappar dem och sjunga för Johnny och Baby. De springer så att säga ur samma mylla.

Kaospatrullen said...

"I carried a watermelon!". Så känner jag mig jämt.

Anonymous said...

åh tycker den filmen är så söt! :)

Peter said...

Dirty Dancing är en grym film...
Fast liksom lite för mycket. På ett bra sätt, så klart.

johan said...

Jag ogillar både Dirty Dancing och Pipettes skarpt. Det är tom kitsch.

Johan B said...

Möjligt att det är kitsch. Men vad de gör är ju att välja den absolut vackraste och renaste popen att återproducera. Därför blir Pipettes vackert. När Mike Flowers gjorde retrocovers av "Wonderwall" sög han upp det allra kackigaste av sextiotalsinfluenser för det var roligt. Då blir det dåligt.

Det är mycket möjligt att Pipettes försvinner ur mitt medvetande snabbare än jag hinner säga tamburin men just nu dansar jag i min stol.

Det här får bli sommarens debattämne, Ace.

Johan B said...

Skönt att ha dig tillbaka i kommentarerna i alla fall. Vill du shoppa Mac med mig när jag kommit tillbaka till stan?