Stil: Den lilla gråa
Folk har generellt sett oerhört dålig insikt i 60-talets estetik. Jag vet inte varför men det torde ha något att göra med de haschpårökta, egotrippade världsförbättrarna som med LSD och indisk mysticism som vapen klädde sig i batik och förstörde för en hel generation av sartorialister. Men 60-talet var mer än så. Ashbury Heightsfolket var än dock i en överväldigande minoritet även om det kom ett par hundra tusen till Woodstock. Fortfarande är Sean Connery som Bond en av de vackraste männen i kostym någonsin. Den var grå, Savile Row-skräddad och den täckte knappt hans förmodligen oerhört fasta bakdel. (Han var bodybuilder innan Bond!)
The Sartorialist knäppte mannen ovan igår någonstans på New Yorks gator. Tänk nu bara bort byxorna som är lite väl korta för att jag skall gå igång, lägg till ett par centimeter så de svävar precis ovanför snörningen på skorna. Då har vi i stort sett min bild av perfektion. Min bild av hur en kostym alltid skall bäras. Det här är en perfekt uppdatering av den allra mest välskräddade kostymen från 60-talet, varken retrospektiv eller historielös utan med en tydlig ide om när och hur den vill se ut och det är nu och briljant.
Jag har för övrigt konstant börjat använda mig av en näsduk i bröstfickan. Jag tycker det skänker min uppenbarelse en doft av en precis blandning mellan dekadens och förfining.
7 comments:
Ang byxlängden så läste jag att Wes Andersson, som kompromislöst snyggt klär sig i för korta vintage kostymer, faktikst låter sy upp dem på Savile Row (och var man nu skräddar i NYC).
Det är en fint.
Byxlängd är komplext. Modsestetiken dikterar byxor som är någon tum längre än de på bilden. Och jag tycker det är vackert med en gnutta för korta byxor. Det är bara det att det här är lite för kort. Designern Thom Browne går i spetsen för den här trenden men jag är osäker. Låt dem komma ned ett par centimeter och vi har en look som överlever.
Man skräddar inte i NYC, man åker till England!
Jag har länge varit sugen på en näsduk i bröstfickan, men jag vet inte riktigt hur jag ska matcha. ton i ton med slipsen verkar ju lite vulgärt, men matcha med strumporna känns nästan väl uttänkt. vad göra?
Enklaste vägen ur är givetvis att konsekvent köra vitt. Jag känner att det beror lite på tillfälle. Om du är på en fest där man gärna skall göra sig så fin som möjligt tycker jag att det är klockrent att matcha strumpa mot näsduk. Jag brukar göra det med rosa ibland men jag tror jag skall pröva på rött snart. Det blir tydligt att du tänkt till och värden/värdinnan blir glada att du tycker att deras fest är värd att tänka till lite extra inför.
Till vardags tycker jag att näsduken kan vara något av en frilansare, ett vackert attribut i sin egen rätt. Visst kan man matcha mot slips men eftersom slipsen gärna redan innan skall vara något matchad mot skjortan kan det bli lite taftologi på det.
Det enklaste stilrådet blir helt enkelt, titta i spegel. Känns det bra, känns det bekvämt, känns det som om du är killen i grillen? Kör på det!
Jag tror dock inte Wes gärna lämnar Upper East Side..
Då kommer Savile till honom. En av fördelarna med att ha mycket pengar och vara känd. Man blir som Muhammed.
Det finns en gammal TWWW-post om Wes för er som missat den: http://waywewear.blogspot.com/2006/04/stilikon-wes-anderson_08.html
Post a Comment