Andres om kläder och kontext

Det är en sån där söndag som är så mycket söndag en dag kan vara. Förvisso bra väder men minnena från kvällen innan är, om man skall uttrycka sig milt, något mindre smickrande för min person än vad jag skulle föredra. Jag är trots det inte nedslagen, snarare tvärtom. Jag är inspirerad. Eftermiddagen kommer förhoppningsvis bära något mer intressant i sitt sköte, jag skall ju ändå träffa Andres Lokko och prata kläder, musik och reda ut alla rykten om hans kommande bok.

Andres Lokko har betytt smaklöst mycket för min populärkulturella utveckling. Min passion för soulen, min fascination för modskultur och min faiblesse för att skriva alldeles för långa texter kan alla på något sätt härledas tillbaka något Andres skrivit om musik eller t-shirtar. Det är lika bra att komma ut nu, innan ni läser intervjun, så att ni kan läsa den i rätt ljus och slippa himla med ögonen om jag inte ställer tillräckligt inträngande följdfrågor.

Jag har länge drömt om att få inleda en artikel med orden ”Jag satt på XXXs (sätt in valfri person ni vill intervjua här) favoritpub i västra London, smuttade på ett glas mineralvatten och studerade folket runt mig”. Nu inleder jag inte den här artikeln så, vilket känns skönt eftersom det är ett oerhört uttjatat sätt att börja en intervju. Däremot är det precis så det är här, i verkligheten, jag sitter på puben och studerar spanjorerna vid bordet mittemot som, åtminstone av lukten att döma, äter en alldeles utsökt vitlöksmarinerad lammkotlett.

Så kommer han släntrande en gnutta sent, men inte så sent att jag inte kan ha överseende med det, iklädd röda Car Shoes, uppvikta tunna byxor och en av de så omskrivna Polo Rugby-tröjorna, bärandes en tygkasse med JD Salingers namn på. Frisyren (man måste skriva om frisyren när man skriver om Lokko eftersom han själv verkar vara oproportionerligt intresserad av sina pophjältars frisyrer) är en variant av Lisbeth Palme-frisyren med lätt snedställd bena och delad lugg.

Vi beställer varsin öl, Stella och Kronenburg och med tanke på hans val av tröja kan jag inte börja med någon annan fråga än om hans emailkorrespondens med Johan Wirfält som sedermera blev en artikel i tidningen Rodeo.

Johan: Du har en Ralph Lauren Rugby tröja på dig. Berätta om din och Johan Wirfälts artikel i Rodeo om just den kollektionen.

Andres: Frågeställen var nog mest varför det plötsligt blev Ralph Lauren i alla dess former helt plötsligt och hur länge kommer det att hålla.

J: Vad blev slutsatsen då?

A: Vi hade nog ingen slutsats på riktigt, det går inte att ha det på det sättet. Men det som är intressant, i ett större perspektiv, är att det kommer samtidigt som det pågår en stor massmedial högervridning av kultursfären.

J: Ja, du skriver för Svenska Dagbladet t ex!

A: Ja, men jag tror inte det har så mycket med saken att göra faktiskt. Svenskan har ju den fördelen av att den har relativt högt i tak för olika politiska inriktningar och en stor del av svenskan ledning är väldigt måna om att ha skribenter av en annan politisk ståndpunkt och befinner sig längre till vänster.

J: Har den här högervridningen du talar om ett samband med den glamourifiering av modejournalistiken som Ebba von Sydow har gått i bräschen för?

A: Det handlar mycket om det, Vad högern ofta gör är att den skjuter upp sitt fula huvud när media har avpolitiserats och när det politiska intresset är som lägst. Så fort det finns en allvarlig politiskt debatt och ett engagemang, särskilt bland yngre människor, så går det åt vänster igen men så fort media utstrålar en avpolitisering så kommer MUF och värvar. Fast det är rätt ointressant huruvida personen som folk identifierar sig med i pressen, som beter sig som en personlig avsändare, har på sig blåställ, Dries van Noten eller Ralph Lauren. Däremot om en person som är en uttalad kommunist kommer klädd i Ralph Lauren, då blir det intressant.

J: Har vi någon sådan?

A: Jag! Nej, inte så många och jag har svårt att sätta likhetstecken egentligen mellan din politiska åskådning och sättet du klär dig på. De sakerna har egentligen väldigt lite med varandra att göra.

J: Rent formellt kan jag hålla med men är det inte så att du klär dig på ett visst sätt på Stureplan och ett visst sätt på Marie Laveau och det är ganska tydliga politiska åskådningar knutna till respektive ställe?

A: Jo, visst, det finns en subkulturell konformism överallt, så har det alltid varit. Men det finns alltid en spjutspets som driver saker och ting framåt, eller bakåt för den delen.

J: Vad har Ebba von Sydow tagit framåt då?

A: Hon har tagit sig själv framåt och är en smart person som utnyttjat en lucka i marknaden. Jag skulle gärna försvara Ebba egentligen men det är ganska knepigt eftersom det hon står för är en fortsättning på kvällspressens journalistik som bygger på folks minsta gemensamma nämnare. Du får aldrig skriva om något som ingen redan känner till, allt läsaren konfronteras med skall han eller hon nicka gillande till eller åtminstone ha ett hum om. Den journalistik som Ebba representerar är baserad på samma princip som kvällspressens fascination för schlager, folk samlas kring något som är väldigt enkelt och väldigt tydligt.

J: Hade ni kunnat driva tidningen Bibel idag?

A: Ja, jag tror att Bibel hade kunnat fungera ganska bra idag. Eftersom ingen av oss som drev Bibel har någon som helst verklighetsförankring, så trodde vi att…

J: Ja, vad trodde ni egentligen?

A: Att det här skulle bli skitbra!

J: Det blev det väl också till viss del?

A: Tja, det blev väl ok. Men jag tror nog att, eller vet snarare, att vi var för tidigt ute med Bibel. Tack vare det ytliga modeintresset som finns idag tror jag absolut att Bibel skulle fungera. Vi skall inte heller glömma att konsumtionsinriktad modejournalistik föder bieffekter så att tidningar som Rodeo och Bon och till slut en massa bloggar kan existera och erbjuda, ja nästan ”lura” folk, att läsa något bättre och mer intressant eftersom grundintresset finns där.

J: Om vi talar om manligt modeintresse, föds det av fenomenet metrosexualitet? Om det nu ens finns något som metrosexualitet eller om det bara är en marknadsföringsfasad för märket David Beckham?

A: Vad David Beckham gör är att vara fotbollens Peter Siepen, att vara fullständigt clueless. Han är en av världens tre sämst klädda människor. Det enda Beckham gör är ju att ta på sig grejer utan att ha en aning om varför.

J: Vad är mods idag då? Är det fortfarande japansk streetwear?

A: Nej.

J: Var det det någonsin?

A: Ja, absolut. Det som förstör diskussionen om vad mods är och inte är, är att den ursprungliga modsrörelsen, som fortfarande existerar idag som en retropryl med scooterklubbar och northern soul, inte kan användas som en blåkopia för vad modskulturen är. Det som förstör är rigiditeten och synen att modernism är något som är konsekvent och konstant över tiden. Vilket är väldigt konstigt eftersom utgångspunkten för hela modskulturen är ett avståndstagande från vad som gjordes i förrgår.

J: Måste man känna till historien för att kunna klä sig bra?

A: Ja, som vita tråkiga européer är jag rädd för att vi behöver det.

J: Kan man inte komma helt från vänster och vara sartoriellt sett perfekt?

A: Jo, men då måste rådfråga den som vet och som kan något om historien. Kan du historien kan du göra uppror mot den hur du vill, kan du den inte blir du Peter Siepen. Historiekunskapen gör det möjligt att experimentera och göra nästan vad som helst eftersom dina handlingar föds ur en motreaktion. Finns inte den här historiekunskapen, fundamentet för vad det är du reagerar mot, så blir dina handlingar ganska innehållslösa.

J: Är det därför England skapar i stort sett alla subkulturer? Det finns och har alltid funnit en stark tradition och konservatism att reagera emot?

A: Jag tror verkligen det. Både det uttalade klassystemet och traditionen att ”skomakare bliv vid din läst” gjorde att det krävdes väldigt lite när man motreagerade för att uppnå en effekt. Jämför det med Antwerpen idag där folk går i modeskola och redan kommer från en övre medelklass. Du har ingenting att sträva upp emot, inget att göra revolution mot och då blir det electroclash och helt jävla wacky istället.

J: Du är inget fan av Antwerp 6 och den sortens konstnärliga mode?

A: Jag tycker om delar av Antwerpen med Raf Simons i spetsen. Den har en helt annan historia än den brittiska klädkulturen. Det brittiska herrmodet, handlar snarare om detaljer än om en flamboyant helhet. Men i Antwerpen så handlar det snarare om en väldigt europeisk konstskolegrej.

J: Ta Ann Sofie Back som verkar lite i samma skola som Antwerpentraditionen, jag har aldrig sett någon faktiskt ha en tröja av henne på sig. Hennes kreationer blir intressanta först när jag får tanken bakom dem förklarad för mig men den lever inget eget liv på kroppen och den berättat inget för mig om personen som bär den.

A: Eller vem personen inte vill vara.

J: Är det viktigare att berätta vilka vi inte är än vilka vi är?

A: Nej, det är mycket viktigare att berätta vem man är. Jag tror det ärv väldigt farligt att definiera sig själv utifrån vad man inte gillar och inte vill vara.

J: Har inte du gjort det många gånger genom åren? Till exempel artikeln ”Låt inte de jävlarna ta dig” i Pop.

A: Jo, men då handlade det också om att berätta om ett alternativ. Att bara berätta vad jag hatar är ganska ointressant. Att berätta att jag hatar det här och jag älskar det här och sedan berätta om anledningarna, då blir det intressant! Jag har ynnesten att, i en relativt liten och begränsad sfär, ständigt kunna kokettera med min bakgrund och min passion för modskulturen. Med den som bas kan jag åtminstone inför mig själva förklara varför jag handlar som jag gör och varför jag gillar vissa saker och tycker vissa saker är snygga.

Det som slår mig när jag pratat med Andres är det som i textform kan kännas som överlägsenhet och avståndstagande inte alls upplevs på samma sätt öga mot öga. Det upplevs snarare som en väldigt uppriktig, på gränsen till vansinnig, passion för popkultur, musik och kläder. En passion som till varje pris måste skrikas från hustaken, till kostnad av att han med jämna mellanrum kallas för elitist och dessutom en inkonsekvent sådan. Det vissa kallar inkonsekvens kallar Andres ett självklart sätt att möta verkligheten för att hålla tristessen i schack. Jag återkommer till det här i nästa del av följetongen ”Andres dricker öl i västra London”, snart, här på TWWW.

Det här är första delen av en en följetong där jag pratar med Andres Lokko om Modet, Musik och Människan. Musiken och Människan kommer inom en snar framtid.