Plagg: Svanktatueringen

Ni har sett dem förr. Tatueringarna i svanken alltså. Med ett par upphasade stringtrosor uppstickande ur byxlinningen som trogen följeslagare. Ni har sett dem och ni har tittat på dem med samma förfasning/tjusning som man tittar på en bilolycka med när man åker förbi dem på motorvägen. De är som en solförmörkelse, man vet att man blir skadad av att titta på den men det är helt omöjligt att inte göra det. För man måste ju titta efter noggrant, täcker månen verkligen solen eller är det så att världen faktiskt håller på att gå under?

Ursprungligen en "rite of passage" på öarna i Indonesien är nu tatuering en lika vanlig del av vårt svenska samhälle som mellanmjölk och Herrgårdsost. Via sjömän och kriminella till hjärtat av det svenska folkhemmet, svanken. Min fråga är enkel men jag är rädd att svaret kommer dröja. Varför?

Jag kan absolut se vikten och poängen av tatueringar i ett samhälle där de fysiska påfrestningarna för överlevnad sträcker sig längre än att plocka upp färdiglagad mat från en frysdisk och klicka in rätt tid på micron. I ett sådant samhälle står tatueringen och framförallt riten när den ristas in för ett prov på att man klarar av att leva som vuxen i ett samhälle som kommer behandla dig direkt fysiskt illa. Där är tatueringen berättigad och är en välfungerande symbol för vuxenheten.

I vårt samhälle tillhör gemene man inte längre några stammar, det finns inte längre ett behov att visa sin vuxenhet genom att hamra in bläck i underhuden och ändå finns de där, strax ovanför HM stringtrosan, svanktatueringarna. Jag ställer mig, stirrande och frågar mig, varför?

Josef, tatuerad, säger: Min tatuering för mig är något högst personligt. Den valdes efter åratal av funderande. Jag förstår dem som tycker tateringar är vulgärt. Jag kan dock inte förstå dem som märker sig livslångt med ett kinesiskt tecken, en tribal eller något annat ur tatuerarens pärm, det vore som att välja att bära samma H&M-skjorta genom hela livet. Då förstår jag bättre dem som har robotar, hundar etc. även fast jag sällan tycker de är vackra. En del tycker säkert inte min är vacker. Det är ok.