2006/07/03

Recension: Sextitalet och förutsägbarheten


Det var en smått desillusionerad och besviken Johan som idag kom hem från sin söndagspromenad. Jag var nedtyngd av, i fallande ordning, två datorer på ryggen, en väska över axeln, fyra matkassar (som innehöll sammanlagt 5 kilo vätska) och insikten om att utställningen om sextiotalets mode på Victoria och Albert som jag skrev om för ett tag sedan var trist och och ganska menlös.

En del fina Mary Quantklänningar, en alldeles bedårande thaisidenkostym och en del tänkvärda citat av diverse modeskapare from times passed var allt av kvalitet som vi besökare fick till livs. Återigen upprepades mantrat om Swingin London, om att London var staden där allt hände från sommaren 1966 och framåt. En lika felaktig och cementerad bild som engelsmännens bild av sig själva som en stor fotbollsnation. Begreppet Swingin London myntades av Time Magazine, alltså av amerikanare på besök i London. Jag ser amerikanska besökare i London varje dag och varje dag blir jag mer och mer övertygad om att tyskarna inte längre klär sig sämst i världen. Jag hatar amerikaner på besök i London. Jag hatar alla turister på besök i London för den delen. De står alltid på fel ställen på tunnelbanan, de står still och tittar på kartan precis där alla måste gå på trottoaren och de har magväskor. Fula dessutom. Det här säger mig, lita inte på amerikanare på besök i London, de missförstår det mesta. Swingin London var en handfull journalister och designers som tillsammans skapade en scen. Merparten av London levde långt ifrån den här världen på samma sätt som i stort sett alla i Stockholm lever väldigt långt från den konstruerade kulturen på Stureplan. Skillnaden är givetvis att nu kan hela Sverige ta del av festerna på Köket på Stureplan.se medan 1966 kanske det fanns en och annan bild i The Observer. Om man hade tur.

En mer intressant vinkling av modet under 60-talet i England hade varit att titta på hur vi klär oss idag och sedan spåra influenserna hela vägen tillbaka till källan. Då hade vi, tror jag inte, hamnat i Mary Quants kortkorta kjolar eller sidenkostymer, även om de är och var fantastiska kläder, utan snarare hos modsen (det tidiga sextitalet) och skinsen (det sena sextitalet) . Kanske. Vi hade kanske hamnat hos Mary i alla fall men det hade varit intressant att se en alternativ historieskrivning som inte ser ut som en parodi på pardodin i Austin Powers.

1 comment:

Emma said...

Jag har skrivit en del om modehistoria så jag kan till viss del hålla med om att man inte hade hamnat där om man hade spårat ursprunget. Det är ju alltid "ungdomarna på gatan" som skapat dem stora trenderna. Men jag tycker ju väldigt mycket om mary quant och tycker hon på många sätt revolutionerade modet..