2006/07/10

Stil: Wimbledon - framgång eller förfall

Ett stort sportevenemang tog slut igår. Nej, jag menar inte fotbolls-vm och nej, jag tänker inte kommentera Zidanes skalle och den rena glädje jag kände när Italien vann. Jag tänker istället på Wimbledon. Dansk tv hade den goda smaken att sända finalen och jag låg och halvsov i min soffa tillsammans med en skål körsbär och såg på när Nadal och Federer bomarderade varandra på den slitna gräsmattan. Även om tennisen idag är oerhört tråkig jämfört med den på eleganten Edbergs tid så är Wimbledon som sådant väldigt tilltalande ur ren stilistisk synpunkt. Jordgubbar, champagne, grönt gräs och all denna bländande vithet. Det var längesen tennisen var den vita sport som manliga modemagasin gillar att schablonisera kring, men just dessa veckor återfår den lite av sina forna glans eller i alla fall brist på smaklös design. Alla bjärta kulörer är portförbjudna och det är något speciellt med den färgkombination som sugsesteras i spelet mellan det gröna och vita. Domare och bollkallar har också till hittills burit kostymer i diskret grönt, men i år har ett brott mot traditionens lagar skett. Det har varit mycket fuss kring de kostymer som tävingsledningen låtit Ralph Lauren kreera och dessutom ett positivt sådant. Jag är dock inte speciellt nöjd och håller Gatsbyreferenserna stången och tänker istället mer på de städrockarna man ser på plastiga kontinentala hotellkedjor. Jag vill ha mitt Wimbledon konservativt, vitt och grönt cardiganlurvigt. Inte såhär! Vad händer härnäst? Snart är väl det enda man kan vara säker på att få se under turneringen de famösa engelska streakarna.

6 comments:

Johan B said...

Här måste jag gå emot min käre kollega och påstå att funktionärerna i år var väldigt smakfullt klädda. Jag har svårt för Ralph Laurens Polokollektion och alla hästar överallt men när han gör skräddade grejer blir det ofta väldigt trevligt.

Såg "Ombytta roller" för första gången på väldigt länge häromkvällen och my god vad Eddie Murphy är välklädd i den filmen. Åttiotalet har vulgofierats så att vi tror att det endast bestod av pork pie-hattar och gigantbreda kostymaxlar när verkligheten snarare stavades tajt och välskräddat. I alla fall på Wall Street.

Blancaflor said...

Faktum är att jag började spela tennis främst pa grund av kläderna. Fa saker är sötare än en liten ,vit, veckad tenniskjol. Jag tänker New England meets Franska rivieran anno 1965. Ibland bär jag bara runt pa mitt racket, det ser ju sa fräscht ut. ;)

Johan B said...

Det finns onekligen en tjusning med korsningen New England (eller bara england) och sydeuropeiska länder.

Det här, tror jag, visas bäst i filmen "Vuxna människor" när Felix Herngrens karaktär fantiserar om hur han och hans söta konststudent (som han är otrogen med) åker röd sportbil på längs med medelhavet. Han har bilhandskar, kravatt och en trevlig vit skjorta på sig medan hon har schalett och gigantiska solglasögon.

Hans fantasi ackompanjeras av hans tankeröst som säger "Hur kommer det sig att mina fantasier alltid bara återupprepar en stämning som jag hittar i mina föräldrars gamla semesteralbum?"

Jag älskar 60-talets rivieraestetik men jag älskar den med förbehåll. Jag försöker hålla den på avstånd så mycket jag kan för den dagen jag ger efter blir jag inget annat än en säkerhetssökande nostalgiker som klänger sig fast vid fasta ramar och fundament.

Ace said...

Du säger Felix Herngren och Vuxna Människor. Jag säger Whit Stillman och Barcelona.

Josef: Får man fråga vad som glädje dig med Italiens seger? Jag förstår nämligen inte hur en orättvis vinst av det sämre, filmande laget på straffar kan verka lyckobringande. Den utgången är ju bara alldeles för lik livet själv, liksom att en hjälte åsamkar sig en sådan avslutning på karriären och blir hängd för det, samtidigt som en buse som borde åka i fängelse för sina tidigare förseelser blir hyllad istället.

Johan B said...

Jag kommer aldrig kunna uppnå samma grad av smakfullhet som du när det gäller filmreferenser. Men jag tror vi syftar på samma sak.

För övrigt har jag på den senaste tiden börjat känna att trevligt är något vi alldeles för lite använder i relation med kläder.

Lisa said...

Jag vet inte hur gammal du är men jag som är född 1967 blir bara mer och mer glad för att vara född just då. Jag har aldrig sett 80-talet som vulgärt, man hade faktiskt en viss stil på den tiden och om något är det vi ser just nu med skor för 5000 kr, väskor för 25000, och kroppsförbättringar för 200000 vulgärt. På den tiden fick man klä upp sig och vara fin men man behövde inte ta banklån för att göra det. Om man ville ha snyggare kropp blev man sund samtidigt för man var tvungen att träna sig till den. Om ens ansikte inte var perfekt var det ingen fara för det var ingen annans heller. Gud, vad jag saknar den tiden. Bortsett från läderslipsar, möjligtvis.

F ö så är Whitney mer 80-tal än 90-tal för mig. Första LP:n kom 1985. Musiken ö h t är också en anledning för mig att vara glad, faktiskt. Minns en gång för länge sen att Linda Skugge - det här var när hon bara skrev om musik och inte hade blivit feminist och sen antifeminist - skrev att hon önskar att hon blivit född åtminstone fem år tidigare. Det HÄNDE så mycket, men efter grungen är det liksom dött. Vad har varit nytt efter det? En popifiering av country & western i slutet av 90-talet, det är väl allt.

I alla fall, jag kommer tillbaka hit. Din blogg är kul.