2006/07/11

Stil: Kläder att vara blå i

Ibland känner man sig helt värdelös, vilsen och kass. Livet är inte på rätt ställe. Allt man tar på sig ser fult ut, håret är en risbuske och man vill helst gömma sig för alltid. Det händer oss alla. Hoppas jag i alla fall. Att stänga in sig med en massa godis, sina favoritskivor och en bra bok eller dvd kan vara en god lösning om man inte ha några tillfälliga kickar eller självbekräftelseportioner tillgängliga. På vägen till affären döljer jag ofta huvudet i min lovikka-mössa och har min skönaste parka till ett par grå snowjoggings. Efter att ha handlat det jag behöver till ett alldeles för dyrt pris och sett till att jag har mitt favoritthé hemma så är det dags att byta om till de speciella kläderna. I mängder av hollywoodproduktioner så favoriseras träningskläder av sweatshirtkvalité till sådana här aktiviteter, men jag föredrar pyjamas. Vi riktigt kall väderlek utomhus har jag en kritstrecksrandig mörkblå i flanell med bälgfickor och slag, vilket gör att man kan gömma godis i den eller med fördel måla akvarell om man känner för att leka konstnär. Den är varm, bekväm och gör att man inte känner stick från yllefiltar. Mellanvägen är ett par rutiga flanellbyxor och till det en röd XL t-shirt med ett Hot Snakes-tryck inköpt på deras sista spelning förra året. Vi riktigt varm väderlek har jag en ljusblå pyjamas i tunntrådig sanfordbomull, också den med slag och bälgfickor. Iklädd något detta gråter jag gärna i broderade näsdukar till en Sofia Coppola triptyk (Lick the Star, Virgin Suicides, Lost in Translation), njuter av ett epos som Hero eller ryser till Laberinto del Fauno (kan laddas ner olagligt). Två böcker som jag tycker passar är Brev på Födelsedagen av Ted Hughes och Amsterdam av Ian McEwan. Musiken är essentiellt och sex punkter på ett papper blir:

  1. The Montgolfier Brothers - The World is Flat (The World is Flat)
  2. Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv (USA October Tour Ep 2005)
  3. Vitesse- 2nd Tought (What Can Not Be, But Is)
  4. My Favorite - L=P (The Happiest Days of Our Lives)
  5. The Pines - the rest (True Love Waits Volume Two)
  6. Comet Gain - Fingernailed For You (City, Fallen, Leaves)
Så när bivaxljuset är tänt kan man luta sig tillbaka, ta en sipp från koppen eller vinglaset och låta Roger Quigleys röst omsluta sitt svårmod med vetskapen att man är perfekt klädd för tillfället.
"I’ll be the apple of your parents eyes and
They’ll raise a glass to us and
I won’t drink the bottle dry
We’ll wake each morning and
We’ll count our lucky stars
There’s no relationship as strong as ours and
We’ll share in half our problems
We’ll talk our worries through
There’ll be no little secrets
That I hold back from you

...You’ve got suspicions and
You say you’ve got proof
That my commitments float
That I can’t speak the truth
That I am lost and I am scared and
The lawyer’s waiting so I meet you there

...We’ll never share our problems
Or talk our worries through and
All those little secrets will make their way to you
You’ll find fulfillment
I’ll play and lose the way and
We won’t raise that family."

13 comments:

Anonymous said...

momus-vidrigheter för jättegamla momus människor. ge oss nåt nytt. anti-rock-anti-rock är det tröttaste jag vet. så fruktansvärt tidigt 90-tal. t o m sonics countryrock är 1000 ggr fräschare än Ondskans samma gamla uråldriga momuserier. DÖDA JUNIOR BOYS SOM ÄR DET VÄRSTA RETROSHIT SOM NÅNISN HÄNT. fall inte dit, pleeez! lägg ner, go första sonic youth, andres lokko-progg/rave (klaxons! blackbox! cece rogers! soft machine! hatfield & the north! fire engines! keith christmas! lord kitchener! ghostface! curtis vodka!)
eller ragga. eller frijazz. vad som helst utom jens lekman, MOMUS och... dödsosexiga skämt eurotrance-ironin. det e vidrigt. GÅ FRAMÅT. DÖDA THEJETSETJUNTAS ålderdomshem. NUUUUUUUU! Orup.... visst, men det var DÅÅÅÅÅÅ....
aaaaaaaarrrrrrrrrrrggggggggggggg på trötta vuxna barrrnnnnn.......

Sophie (hellre Muddy Waters för att man har hört allt än Prefab Sprout för att man är ett jävla ingenting)

Jag är 22. Du är 53.

Josef Davidsson said...

a: Hörru, var inte så ilsk, Stones ska ju ut på turné igen!

Johan B said...

Fylleinlägg! Som jag har väntat.

Ace said...

Jag tänkte skriva att Josefs text var fin, men fylleinlägget ovan toppar nästan - men bara nästan - det i sin extrema bisarrhet. Pyjamas är the way to go. Jag har aldrig förstått det här med "Myskläder"/"Bekväma kläder" i övrigt, då folk brukas envisas med att sådana kläder ska vara fula. Bekväm är man väl med stil. Visst? Som i pyjamas. I flanell. I bomull med en cigarr i munnen. Och Montgolfier Brothers i öronen. I trygg vetskap om att de inte har gråa mjukisbyxor på sig när de spelar sina sånger.

Johan B said...

Om man inte gillar Prefab Sprout har man inte lyssnat tillräckligt noga.

Jag kan inte ha pyjamas. Jag dör av instängdhet och svettig rygg. Däremot inte sagt att det är stiligt. Det är mycket stiligt men en stilighet som ligger bortom min egen kroppskonstitution.

Jag kommer sakna mina onsdagsluncher på två timmar och alldeles för många glas vin med de två sötaste och smartaste kvinnorna på hela Hobart Place. Får man vara berusad på jobbet? Så klart man får. Fast Ace, du får ersätta de intellektuella diskussionerna så får jag hitta något annat som ersätter Rosannas kvinnliga prakt.

Anonymous said...

Sjukt tragikomisk skildring av hur man inte gör när man känner sig nere. Endast en väldigt sjuk männsika, läs psykopat, kan ta sig igenom alla punkter Josef räknar upp för att sedan känna sig nöjd med att känna sig ledsen, sliten eller nere.

Löjligt att konstruera en form av lyxsunk. Det faller utanför idén med sunk och blir något annat. Typ mys.

Och pyjamas??? Känns väldigt aristokrati och överklass. Lite Franskt 1700-tal. Klä ut sig för att passa.

Eller är inte pyjamas väldigt mycket barnkammare. Josef kanske väljer pyjamas för att han känner sig liten och sårbar. Tänker han kanske tillbaka på mamma eller pappas trygga famn och beskydd och kopplar detta till pyjamasen som han bar som liten.

Och alla små detaljer i texten känns väldigt mycket som om han försöker dölja något. Han verkar osäker på om hans "verklighet" duger för oss och om vi finner hans texter intressanta. Men oroa dig inte Josef. Desto mer verklighetsförankrade dina texter är desto bättre är de. Sluta stoppa fylla oss till bredden med detaljer och svåra ord.

Min favoritrad:
"Så när bivaxljuset är tänt kan man luta sig tillbaka, ta en sipp från koppen eller vinglaset och låta Roger Quigleys röst omsluta sitt svårmod med vetskapen att man är perfekt klädd för tillfället."

...får avsluta detta dravel...

Josef Davidsson said...

Jag trodde aldrig en text om pyjamaser skulle riva den största känslostormen hittills på TWWW...

Att min lilla exposé enbart skulle tilltala pyskopater förhåller jag mig högst tvekande till. Att de på något sätt skulle aldrig känna sig nöjda över sin sjukdomsituation på grund av en trivial uppräkning i en text är direkt nedvärderande mot en redan utsatt grupp.

Sen är jag väldigt intresserad av den nämnda "idén med sunk". Visste inte att det fanns en färdig definition av detta och jag är mycket intresserad av vad det är? Kan du, a, berätta det för mig.

Givetvis saknar jag mina föräldrar ibland. Jag älskar ju dem. Givetvis är jag sårbar och liten ibland. Är inte alla det? Men a, din hemvävda psykoanalys brister på att jag aldrig bar pyjamas som liten, min första köpte jag när jag var arton.

Självklart är det bra med feedback på texterna och jag tar åt mig till viss del. Men hårdheten i orden gör nog att det mest framkallar ett litet skratt hos mig. Som en sårad aristokrat i rökrock och pyjamas drar jag mig tillbaka för odla mitt svårmod och producera ännu mer högtravande texter.

Ace said...

"Och pyjamas??? Känns väldigt aristokrati och överklass. Lite Franskt 1700-tal."

Vad mysigt det låter.

R said...

"Om man inte gillar Prefab Sprout har man inte lyssnat tillräckligt noga." - Åhja.

"och låta Roger Quigleys röst omsluta sitt svårmod" - Perfekt.

Och jag är uppenbarligen psykopat.
(instämmer f.ö Ace 8:14PM)

Emmy said...

Apropå sunk och att mysa med stil så säger det väl sig självt att sunkighet som företeelse är relativt förlegat. Varför skall man vara sunkig bara för att man är hemma och slappar? Jag skulle varken känna sinnesfrid eller trivas med mig själv om jag hasade runt där hemma helt ofräsch, nej tacka vet jag en skön pyjamas i sällskap med några rutor Poulain eller Lindts "tarte citron". Nej, det handlar inte om att "klä ut sig för att passa", utan om att man som en sann stilist aldrig tar ledigt från stil.

"Och pyjamas??? Känns väldigt aristokrati och överklass. Lite Franskt 1700-tal."

Känner mig manad även jag att kommentera ovanstående nästintill briljanta formulering. Fick mig att längta innerligt efter höstens "Marie Antoinette" och det smått aristokratiska modet som sköljer in över oss från just Frankrike, och England.

För en annan språkfascist är det högst uppfriskande att läsa välskrivna texter där det svenska språkets ordförråd nyttjas mer än till de allra enklaste av formuleringar. Det förhöjer läsandet och bidrar till att hålla en viss stilistisk nivå...vive la ordsnobberi!

Nu måste jag nog ta på mig min pyjamas och lägga mig tillrätta med Camus "L'Exile et le Royaume".

Bonne nuit à tous!

R said...

Påtal om ordbögeri förstår jag inte varför du, Josef, envisas med "vi" istället för "vid".

Anonymous said...

Jag tycker att det är grymmast att läsa kalle anka pocket i pyjamas och inte någon fransk böglöklitteratur typ Zola eller Camu.

Sen när jag läst klar min pocket drämmer jag gärna på lite disneytajm eller nåt annat skönt på tv'n. Varför har ingen spelat in en massa pyjamasdeckare? eller pyjamasvästern?

Josef Stalin said...

Föredrar att sätta på frugan vid missmod. Givetvis iklädd endast monokel.