2009/02/09

Tidstecken: Eskapism och drömmen om den ädle vilden



Cissi Wallin skriver en krönika i Metro. Jag har egentligen ingen åsikt om henne men jag har en åsikt om det hon skrev idag. Jag har en stark åsikt. Låt mig citera hennes krönika:

"Kollar Uppdrag Granskning om det glömda Sverige, om hur norrländska små byar avfolkas och dör, de fullkomligt dör bara för att vi ungdomsmänniskor blivit så karriärsgiriga och bekvämlighetsbortskämda...

...För skall de människor som valt ett liv på obygden glömmas bort? Leva som i exil från allt det där självklara? Fast det kanske låter just så, självklart-Bosätter man sig i skogen får man väl ta den smällen."


Det handlar alltså om den sedan ett drygt sekel pågående urbaniseringen som successivt tömt landsbygden för det uppenbarligen mer lockande alternativet staden. Ingen direkt ny trend således.

I mina ögon är hennes diskussion inget annat än det som Rousseau och hans gelikar kallade den ädle vilden. Att det finns något opåverkat och naturligt med de folkslag som upptäcktes och exploaterades under kolonialtiden. På samma sätt argumenterar Cissi för de landsortsboendes "äkthet", att de måste räddas från urbaniseringens bojor och för att kunna leva sitt sanna liv, på landsbygden, i den enda sanna världen. Det är åtminstone så jag tolkar henne.

Så varför är det så många storstadsmänniskor som vurmar för livet på landet?

"Tänk fall vi kunde flytta ut på landet, räntan är så låg nu att vi kan köpa ett trevligt hus". Och till och med de som precis har kommit till stan kan man höra säga saker som:

"Egentligen vill man ju bara bo i ett ensligt hus på landet och leva nära naturen"

Så varför väljer de då att flytta till stan? Jo, de tycker ju om det! Det är i stan de egentligen vill bo. Deras vurm för det rurala har inget att göra med att de egentligen vill bo utanför stan. De använder bara begreppet landet som ett sätt att bekräfta för sig själva att de är godhjärtade, äkta människor just på grund av att de har gått på myten om den ädla vilden. Den ädla vilden i form av en landetboende, äkta människa. För i stan, denna underbara konstruktion för möten och kreativitet, säger oss den moderna mytbildningen att man inte är äkta. Man är en 08a, en Tjockhultare, självgod Göteborgare eller dryg Malmöit. När allt man egentligen är, är en människa som söker möten, affärer, diskussioner, globala influenser.

Jag har inget emot folk som bor på landet för att de faktiskt vill. För att de njuter av stillheten och lugnet, för att de är introspektivt lagda. Det är alla egenskaper så goda som några och viktigast av allt för många människor. Det jag har svårt för är människor som bor i staden och låtsas att de helst vill bo någon annan stans. För att de får dem att känna sig som bättre än alla andra som bor i stan för att de älskar det. Att leva som man vill och erkänna att det är det man vill, det är äkta om något.

2 comments:

Anonymous said...

Jag råder alla vildekramare att ta sig till Kärrtorp och se Turteaterns fantastiska uppsättning av Gombrowicz "Ferdydurke". Den behandlar på ett ganska skönt sätt det där vurmandet.

Johan B said...

Man kanske skall gå i rent studiemässigt syfte.