2006/06/16

Casual Friday - meningslöst i nästan alla fall


Den här posten skulle egentligen handla om det märkliga fenomenet casual friday men det kommer den inte att göra. Den kommer handla om soulmusik. Varje gång jag har fått onödigt mycket plats att uttrycka mig på i skrift så har jag till slut orerat om soulmusik alldeles för mycket för allas bästa. Jag är faktiskt oerhört imponerad av mig själv att jag inte skrivit något explicit om soulmusik ännu här på TWWW. Men först, innan vi gräver oss ned i musik som är så otidsenlig och fel att när ni läser det här kommer tro att klockan blivit 1998 måste vi kort behandla fenomenet casual friday. Jag ger det max tre rader.

På fredagar får man ta av sig kostymen och klä sig lite mer avslappnat. Avslappnat i de flesta fall innebär att man har chinos på sig. Redan här skall sartorialister ana oråd. Om ni inte får ha limiterade Evisujeans eller Red Ear-jeans på fredagar skall ni redan nu säga upp er från era företag. Nock om det.

Soulmusik alltså. Det var det vi skulle avhandla nu. Det finns så lite tid och så mycket soul, det är väl egentligen så jag skulle vilja sammanfatta vad jag känner för soul och vad det betyder för mig. Jag må snurra runt på dansgolvet och klappa händerna till studsiga indieeurotoner eller för ett par ögonblick lura mig att jag bara älskar skruvade Hot Chipslingor men jag vet alltid, innerst inne, att soulen kommer överleva allt det där. Soulmusik var det som dödade mitt kulturella ointresse för så där ungefär 10 år sedan. Hade jag inte hört Jackie Wilsons "Higher and Higher" kanske jag nu hade varit klädd i just chinos och en mörkblå bomullskjorta med slipover istället för fina shorts i grönt. Man kan inte veta sånt.

Så för att mjukstarta någon form av soulfeber här på TWWW (som faktiskt startades av den här bloggen) tänkte jag helt enkelt, utan några som helst pretentioner om att vara allvetande eller kunnigast i världen, lista fem stycken magiska soullåtar. Kanske inte världens bästa men förmodligen bättre soul än du någonsin hört. Om du inte råkar vara lika märkligt som jag eller möjligtvis Teet Sirotkin.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

En man är kåt. Lite för kåt. Han är inte riktigt i linje med Barbaras ide om hur en man skall bete sig. Don't you know I told you, that's a no no, several times now. Hon är inte lätt att förföra Barbara men på något sätt tänker jag acceptera den föråldrade genusbilden i den här låten eftersom den sammanfattar precis allt som var bra med Stax och varför vi fortfarande måste lyssna på låtarna som producerades på 926 East McLemore avenue.

"This time baby" av Jackie Moore

Det här är den enda låten som jag har tre sjutumssinglar av. Eller hade. En god vän med smak för bra musik fick en av dem. Nu har jag två, varav en är trasig och inte kan spelas. Men jag kan inte slänga den, det är ju ändå Jackie Moore. Det är ju ändå den absolut bästa discolåt som någonsin spelades in. Kanske den bästa soullåten. Juryn är fortfarande ute om det här. Sista ordet är inte sagt.

"Party time man" av The Futures

Det finns ett skivbolag som enbart befolkas av män i medelåldern (som är väldigt bred, det vet ni säkert redan) som är illa klädda, tunnhåriga och med all säkerhet enbart dejtar kvinnor från internet. Dessutom har de mellan dem i stort sett alla bra soulsinglar i hela världen. Jag har svårt att avgöra om jag skall tycka synd om dem eller om jag skall älska dem men Expansion Records har gett oss den här lilla pärlan uppfångad ur floden av oidentifierbar och könlös sjuttiotalssoul. Det är är Modern soul när den är som allra gladast och dansant, det här är jag när jag är som allra snyggast och sexigast.

"Eddie's my name" av Eddie Holman

En northern soul-bagatell som har ätit sig in i min hjärna de senaste månaderna efter ihärdigt iPodpoppande. Den här köpte jag för snart sju år sedan. Jag var i London med ett sedan länge överkommet ex tillsammans med hennes popmusikskadade storebror. Vi var på Abbey Road och hoppade nedför trapporna och jag köpte världens hittils bästa collegetröja från Purdue University på Camden market. Never more. Den var sjukt snygg och jag kände mig, av en fullkomligt oförståelig anledning, som Bob Dylan i den.

"He is always somewhere around" av Donny Gerard

Jag är ateist. Inbiten icke-medlem av kyrkan och om jag någonsin gifter mig kommer det bli en brackig amerikanskinspirerad historia på stranden i Tylösand eller i någon trädgård just på grund av att jag inte längre har tillträde till kyrkorummet. (Säg inget till någon men jag vill inte ha tillträde till det heller). Hur kommer det sig att jag nästan uteslutande älskar gospelinspirerad 70-talssoul när jag är lika troende som en sten? Jag vet inte, jag har ingen som helst aning men om ni frågar Donny Gerard kommer han kunna förklara varför.

Om ni undrar varför jag inte länkar låtarna så beror det på att jag sitter på ett s.k. 56k-modem för tillfället. Minns in dem? Det knastrar och surrar när man ringer upp och sedan följer en evighetslång väntan på precis allting. Jag hade gått och lagt mig vid 11 i morgon bitti om ni skulle få njuta av de här låtarna. Vill ni ha dem så får ni dem om en månad.

6 comments:

Laskask said...

Åh, det låter ju finemang! Man kan analysera frasen "I'm gonna kiss you in a speciell way" från Barbare Lewis "Make you my baby" i evigheter, men "Baby, that's a no no" har jag faktiskt inte hört.

R said...

Nu skriver jag det här utan att ens hunnit läsa de senaste 5 postsen!

Fast det är ju därför jag skriver det:

FyTUSAN vad ni skriver! Jag blir tvungen att sätta er som startsida för att hålla stegen med er, och jag har långa ben.

F.ö förstod jag inte piken om lena ben på män? Förklara felet för mig!

Johan B said...

Baby thats a no no har varit min favvostax sedan jag vet inte hur länge. Och då har jag ändå boxen. Den tidiga. Jag vet att det är den sämsta men det var allt min moder klarade av när jag fick den i julklapp. Dessutom är det sämsta av stax rätt så jävla bra.

Lena ben på män känns ju, och nu är jag kanske inte metrosexuell nog, väldigt ovanligt eller väldigt mycket jobb bakom. Använder han Veet eller rakhyvel eller är han som jag, naturligt len.

Johan B said...

Angående vår skrivtakt så är min anledning jobbleda och flera års återhållsamhet. Vad Josefs är vet jag inte, jag har ju inte träffat människan(!), men jag anar liknande tendenser.

R said...

Gällande musiken i det här inlägget måste jag erkänna att jag missat allt.
Jag har nog missat soul helt och hållet faktiskt.

När det gäller ben säger jag det inte som så att metrosexuellt lena ben är det enda rätta, det bara stämmer på en del personer, själv skulle jag aldrig få för mig att Veet'a bort lurvet på mina ben. Det skulle se fånigt ut.

Johan B said...

Då är det dags att du sätter igång att lyssna ikapp. Och sluta inte med Aretha. Det finns mer där bakom.