Personligt: Den andra handen

Ibland smäller den bara till. Turen alltså. Jag kommer att återknyta till det mer senare, men börjar istället imorse, där jag, utvilad, med thé och morgontidning läser Ola Wongs hyperintressanta artikel om Yueguangzu – en ny generation shoppingbesatta singelkvinnor i Kina som bryter mot tidigare kinesiska konventioner av sparsamhet. Texten spelade på ett intelligent sätt hur Sex & the City-generations identitetssökande via hyperkonsumism även nått världens folkrikaste land. Jag tänker inte sticka under stol med hur jag föraktar ett aningslöst konsumerande som sker just för konsumerandets egen skull. Visst köper jag stundtals dyra kläder, men detta först efter, inbillar jag mig i alla fall, ett noggrant övervägande av kvalité, pris och tilltänkta användningsområden. Just denna aura av tanklöst och beroendeframkallande konsumerande som omger alltför många butiker gör att jag ofta känner mig obekväm eller illa till mods när jag är ute efter att handla fabriks- eller designnya kläder.

Det är här de kommer in, alla vintage-, secondhandaffärer och loppmarknader. Detta här får bli min kärleksförklaring till dem och det kravlösa och ångestbefriande konsumerande de erbjuder. Inte nog med det är billigt, man kan ofta lugnt och stilla strosa omkring, kika och peta på plagg utan stress från expediter eller throughput. Att kläderna redan är använda av en eller flera personer är, förutom att de minskar miljöbelastningen, ett bra kvalitétstest. Inte sällan, på riktigt bra loppisar, kan man också hitta helt oanvända saker och det är en speciell känsla att slita upp en plastförpackad skjorta som tillslöts på 60-talet. De senaste två veckorna har jag haft matjord i fickorna. En av de få saker som är bra med att bo i Lund, förutom Esposito och Vintage by Humana, är loppmarkanden på Södra Esplanaden. Flera hundra meter lång sträcker den sig på lördagsmorgnar och har en obegränsad fyndpotential. Förra lördagen bjöd för enbart 30 kr på två oanvända canvasskor och en autentisk matrosskjorta från Karlskrona, perfekt för strandhugg tillsammans med Republikanska Seglare.

Småland är den secondhandens och loppisens förlovade land. Min förra kärlek introducerade mig för miljöstationen i Emmaboda, en sann guldgruva som bland annat bjudit på två kostymer och en ljusblå harringtonkopia. Den här helgen innebar ett föräldrahemsbesök och med min mor åkte jag ut till byn Moheda som erbjuder en gigantisk loppis som är så billig at man inte tror det är sant. För sjuttio kronor fick jag en oanvänd Melkapyjamas i Sanfordbomull, en inplastad creméfärgad skjorta anno ’68, en smal småprickig slips någon gång från samma årtionde, köksalmanack från ´67 i mint skick, en stålgrå mjuk flightbag som jag letat efter i många år och som kronan på verket en kryssmönstrad symaskinväska perfekt att förvara mina raraste LP’s i. Trodde jag. I kön till kassan så fick jag syn på ett avställningsbord i teak, med lutande stringunderdel för tidningar, vars likar jag sett gå för långt över tusenlappen i storstadsaffärer. 145 kr. Jag var i sjunde himlen. Dessutom , innan spenatlasagne och SJ’s försenade tåg, så plockade pappa fram en läckerbit till skinnjacka tillverkad i Malung under tidigt sjuttiotal som han hittat åt mig. Kravlöst konsumerade och gränslös tur. En bra kombination. Jag tror inte på den osynliga handen men väl på den andra.