Nu är det rockfestival, nu är det techno och jazz...

Var det någon mer än jag som läste Andrs Lokkos ursinningt ironiserande sågning av rockfestivalen i dagens SvD? Stundtals var det högoktanig humor även om vårt skjutjärn på senare år klickat en smula under sin expressenexil. Det är nu några år sedan jag åkte på någon av de mer klassiska rockfestivalerna såsom Hultsfred, Roskilde eller Arvika och jag saknar dem näppeligen. Ett fenomen som jag dock tycker är roligt är att rockfestivalen och musiken där, på senare år har konceptualiserats till den milda grad att det verkligen är som att gå på maskerad. Man klär ut sig för en vecka och sen är det bra med det och man kan tryggt återvända till sin respektive puppa. På bloggen hotspot läste jag en nästan rörande infantil beskrivning av stil på "music festival". Detta är ett bra belägg för nämnda maskeradtes som naturligtvis är en följd av den genomkommersialisering som alltid dolt sig bakom rockens lackering av äkthet och smuts. I sanning har de människor som hittar sin identitet i ett par pilotbrillor, en skinnjacka och Mando Diao mindre sympatier av mig, än de som klär ut sig och låtsas ett par veckor om året.
Nuförtiden sträcker sig min försyndelse till att jag endast åker till Emmaboda. Mest för att några av banden är mycket lyckade bokningar, man träffar gamla vänner, kan dricka eget Rioja vid scenen och slipper bli kroppsvisiterad 4-5 ggr om dagen. Eftersom jag är såpass förtjust i friluftsliv så är min festivalklädsel mest av allt en poserande skogsmulles mer än en estradör på maskerad...